Tänk om det vore som i Egypten, Libyen eller Sudan!

Igår besökte vi TSCO, en organisation strax utanför Mazaar-e Sharif som får stöd av av SAK för att utbilda unga kvinnor att skriva och fotografera. Syftet är bland annat att de ska bidra till en mer balanserad nyhetrapportering i lokala medier – om det endast finns manliga journalister är risken stor att berättelser från hälften av befolkningen inte inte hörs eller syns. Vi träffar TSCOs koordinatör, Mohsin Zai Ayoubi som berättar om tankarna bakom projektet; att bland andra inkludera unga kvinnor som befunnit sig i exil i exempelvis Iran och  Pakistan i många år och nu kommer tillbaka till Afghanistan utan arbete.

Samtalet glider iväg. Mohsin är upprörd över regeringens ointresse för lokal utveckling. –Vi bjuder in dem hit för att besöka utbildning och diskutera utveckling men de kommer inte. Ibland skyller de på att de inte har transport, då betalar vi en taxi för att hämta dem. Ska det vara så? Han menar att Afghanistans regering, NGOs och givare är allt för fokuserade på de stora städerna och glömmer bort människor på landsbygden. –De verkar tro att Afghanistan består av fem städer? Vi kommer till platser där de inte ens vet vem president Karzai är – den enda ledare de känner till är den lokale kommendanten.

Mohsin är också upprörd över hur svagt det afghanska civilsamhället är (och gör intressanta val av länder att jämföra med). –Tänk om det vore som i Egypten, Libyen eller Sudan! Men en dator och en stämpel gör inget civilsamhälle. Efter talibanregimens fall har det hållits tusentals workshops om mänskliga rättigheter. Men våldet ökar. Det enda vi har åstadkommit är att vi spenderat pengar och dagar i fina konferenshallar.

Jag frågar om hur han själv tycker att civilsamhället kan påverka utvecklingen konstruktivt och effektivt. Svaren blir mindre tydliga men några budskap går fram: Vi måste finnas där människor finns och vi måste prata med dem.

I rummet intill pågår lektioner med kvinnorna som lär sig fotografera, redigera och använda dator. Vi stannar där en stund innan vi beger oss tillbaka mot Mazaar. Nedan några foton från utbildningen och ytterligare några från ett besök på en ortopedisk klinik och verkstad på provinssjukhuset i Mazaar.

Om att sitta ner och prata…

Idag har jag och SAKs säkerhetsrådgivare haft lunchmöte med kollegor från Wardakprovinsen om hur vi kan arbeta mer strategiskt med våra relationer med lokalsamhällena för att förebygga att skolor och sjukhus blir attackerade. En 45 minuterslunch som skulle kunna vara en introduktionskurs till freds- och utvecklingsstudier.

-Om fler distrikt blir talibanstyrda kommer det inte innebära något problem för våra skolor, säger Wahaj som är utbildningsansvarig för SAK i provinsen. Det handlar bara om att vi sätter oss ner och pratar tillsammans med lokalsamhällena, talibanerna och andra beväpnade grupper. Vi har hittills lyckats reda ut det, säger Wahaj. Samtalen handlar bland annat om vad som står på schemat i skolan och varifrån lärarna kommer.

Det är mer komplicerat med klinikerna som vid upprepade tillfällen har ockuperats av regeringsstödda och internationella styrkor och (se artikel i DN om senaste fallet med ISAF-styrkor i februari, klicka här) – där hjälper det inte att prata tillsammans med lokalsamhällena – det behövs påverkansarbete på högre nivå. (Tillsammans med andra organisationer som arbetar med hälsa i Afghanistan skrev SAK förra veckan ett upprop om just attacker mot kliniker, läs här!)

Konflikter och hot förekommer från talibanerna i programmet som arbetar tillsammans med byråd som genom statlig finansiering gör investeringar i lokal utveckling, exempelvis brunnar och enklare vägar. –Medlemmarna i rådet får hot riktade mot sig och även själva verksamheten hotas, säger Sherzad som samordnar programmet. –Om de beväpnade grupperna ser att det blir positiv utveckling på en plats genom ett regeringsfinansierat program blir det en måltavla.

Samtalet drar över på lunchbönetiden och herrarna reser för att gå. –Det är ovisst vad som kommer hända det kommande året men jag tror att det är 80 procents chans att det blir bra. De rika kan inte driva kriget – de är rädda. Freden måste vara mellan de olika grupperna av Afghanistans folk, avslutar Wahaj.

Samtal som dessa leder till många tankar och reflektioner. Om hur kollegorna från Wardak ändå tycker att det är ganska bra i provinsen. Om hur det från ett lokalt perspektiv kan vara lättare att förhandla med talibaner än regeringsstyrkor. Om vikten att alla får komma till tals i utvecklingen. Om hur vi garanterar säkerhet för de människor som arbetar tillsammans med oss. Och om hur en skev utveckling kan bidra till att fördjupad konflikten.

Rätt till en amerikan?

Under en diskussion om barns rättigheter på gårdagens seminarium viskar en manliga afghansk kollegorna till mig: Jag har full respekt för barns rätt att välja men hur långt ska det få gå? Min son funderar på att gifta sig med en amerikanska som alltså skulle bo hemma hos mig. Går mitt barns rätt att välja verkligen så långt att jag ska tvingas ha en amerikan boende hemma hos mig? Bra fråga…

Under seminariet hade vi även djupgående diskussioner om utvecklingsmål i förhållande till olika målgrupper. Och ja, jag inser att det inte låter överdrivet inspirerande men skenet bedrar. I en grupp bestående av två afghaner, en amerikanska, en ugandier, en kanadensiska, en tysk (som kanske höll med skenet) och två svenskor fördes livliga diskussioner om varför och hur Afghanistankommittén bör arbeta med interflyktingar och ”återvändare” (returnees). Mellan 2010 och 2014 beräknas upp till 6 miljoner ”återvändare” komma tillbaka till sina hem (som i de flesta fall inte längre är deras hem). En ofattbar siffra (som skulle kunna sätta lite proportion på den svenska debatten om vårt gemensamma ansvar för flyktingmottagning…).

Är medveten om att miljön inom SAK troligen är ganska unik i Afghanistan men icke desto mindre imponeras och inspireras jag av höjden och djupet i diskussionerna, inte minst om jämställdhet och mäns ansvar för ett mer jämställt samhälle.