Jag hörde just tåget vissla in. Det finns en tågräls som går hit till provinsens huvudstad men tåget går bara ungefär en gång i månaden och det är ingen persontransport utan bara gods. Underligt kan man tänka, särskilt med tanke på vägarnas tillstånd. Tågrälsen och vägen ringlar sig, om varandra, ner till Cuamba, provinsens andra stad. Det är ungefär 30 mil dit och för var dag som går av regnperioden, som just nu pågår, ökar tiden det tar att köra bil. I dag tar det ungefär 5 timmar, om ett par månader kommer det sannolikt att ta många fler.

Det händer ibland att människor jag träffar frågar mig varför utvecklingen går så sakta i länder Mocambique, varför det inte händer något och vad som skulle behövas för att det ska ”sätta fart”. Jag tänker å ena sidan att det är så otroligt mycket som förändras hela tiden, människor som med egen och gemensam kraft tar sig ur fattigdom. Samtidigt är utvecklingen väldigt osäker och de som tar de största riskerna är ofta de som befinner sig längst ned eller kanske längst ut. Detta verkar gälla i stort och i smått. Studier om fattigdomen i Mocambique visar att visst tar människor sig ur fattigdom, men utvecklingen är väldigt osäker. Många av de allra fattigaste tar sig ena året över FN:s fattigdomsstreck (1 usd om dagen) men hamnar året därefter under igen. Det är så många osäkerheter och så många sårbarheter. Det allra mest grundläggande i livet finns inte säkrat så som tillgång till hälsovård och utbildning. Det finns inga sociala skyddsnät annat än de sociala kontakterna. På samma sätt som vägen mellan Cuamba och Lichinga, som för någon månad sedan var helt okej, nu sakta men säkert regnar bort, är vägen inte säkrad för en människa som tar sig ur fattigdomen om den exempelvis drabbas av en allvarlig sjukdom.

Samtidigt som det är så till den milda grad frustrerande att det är så, är det viktigt att hela tiden ha i tankarna de steg som tas och som består. Att en utveckling som ska byggas under ifrån, av människor själva, måste ta tid, särskilt om alla ska med på tåget. Och trots frustrationen som så ofta uppstår, är det ändå helt otroligt att se när saker faktiskt blir bättre och förändras. Jag tänker att det bästa sättet många gånger för att förstå förändringen är att sitta ner och lyssna på någon som berättar om sitt liv. Att saker händer, utvecklas och blir bättre blir då ofta uppenbart, även om vägen eller rälsen, inte alltid är spikrak.