Fick trots allt en ordentlig fredagspromenad idag också – mycket nöjd (vi var dock en hel liten karavan som gick). Vänliga och nyfikna människor (som vanligt), fantastiskt fina ugnar och krukor och färgstarka skönhetssalonger.
Har just avslutat ett två dagar långt (eller kanske rättare sagt kort) besök i Rwanda. Själva landet Rwanda är lika intressant som det är ofattbart och på ett sätt otäckt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur människor kan leva sida vid sida i ett land med Rwandas historia.
1994 genomfördes ett folkmord som på 100 dagar tog över en miljon människors liv. Under dessa 100 dagar skedde ingen insats från det internationella samfundet för att förhindra förödelsen. Folkmordet var emellertid ingen isolerad händelse utan hade föregåtts av decennier av våld och massakrer.
Igår besökte vi Kigali Genocide Memorial – ett fruktansvärt museum men samtidigt så viktigt. Muséet är byggt vid en massgrav där 250 000 människor begravdes. Jag tänker inte ens försöka mig på att skriva om folkmordet, det kan jag inte. Men vissa saker, eller snarare väldigt många, etsade sig fast i minnet efter besöket på muséet, utöver det ofattbara i att över en miljon människor mördades på 100 dagar. Inte minst det om den totala brist på handling från det internationella samfundet och Frankrikes bidrag till folkmordet:
Under colonial rule, the distinctions were made racial, particularly with the introduction of the identity card in 1932. In creating these distinctions, the colonial power identified anyone with then cows in 1932 as a Tutsi and anyone with less than ten cows as Hutu, and this also applied to his descendants. We had lived in peace for many centuries, but now the divide between us had begun.
Women and children were a direct target of the genocidaires for murder, rape and mutilation. The killers were determined to ensure that a new generation of Tutsis would never emerge.
France had played an active role in arming and training the Rwandan armed forces during the civil war. Many Hutu militia saw their French as allies. “Opération Turquoise” resulted in providing a safe zone for genocidaires fleeing the advancing RPG and an escape route into Zaire.
Diplomatic staff and foreign workers left the country. Many left their colleagues, employees and friends to the mercy of the killers. Dignitaries of the Habyarimana regime, authors of the genocide, were evacuated. The number of foreign troops used in the evacuation would have been sufficient to stop the genocide.
Sista rummet på uställningen är fyllt av fotografier på barn som miste livet under folkmordet. Tusentals fotografier.
Tiden närmar sig min avresa till FN:s stora hållbarhetskonferens i Rio (http://www.uncsd2012.org/). Spänd och aningen nervös inför att kliva in i den fartfyllda megastaden. Den svenska sandstranden i Falkenberg utanför mitt fönster förvandlas snart till sandstranden i Rio. Dessvärre lär det inte bli många tillfällen att njuta av den. Schemat är fullspäckat av möten, föredrag och förhandlingar. Jag kommer att följa förhandlingarna på ett generellt plan, men mest titta på frågor som rör global livsmedelsförsörjning, klimat- och fattigdomsfrågor.
Så här långt ser inte utgången av förhandlingarna särskilt ljus ut. Vissa menar att det rent av är kontraproduktivt att ha ett möte av denna karaktär i en tid när chanserna för att nå framgång är sämre än på länge. Ökad konkurrens om knappa resurser, finansiell kris, höga matpriser, låsta klimatförhandlingar och alltmer protektionistiska tendenser. Det finns redan en mängd goda globala överenskommelser som vi istället behöver kämpa för att genomföra. Kanske är det så. Det återstår att se.
Men den svenska delegationsledaren Björn Anderson är optimistisk. Han tror att länderna kommer att komma överens om så kallade globala hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals) som är en fortsättning på Milleniemålen (http://www.millenniemalen.nu/). Troligen kommer inte målen definieras specifikt under mötet men man lär åtminstone komma överens om hur processen framöver ska se ut. Sådana mål tror jag kan lyfta hållbarhetsfrågorna på den globalpolitiska agendan och ta ett helhetsgrepp på de globala miljöhoten.
Det finns också förhoppningar om att FN:s miljöprograms status ska stärkas till att bli en egen organisation. Det vore bra, men många fattiga länder emot, bland annat på grund av oro för att de sociala frågorna skulle komma i skymundan.
Det talas också om att inrätta en ny ombudsman/kvinna för framtida generationer. Det låter ju bra men är det inte aningen sorgligt att vi ska behöva en ombudsman för att få oss att tänka på de kommande generationerna? Det visar på hur otroligt nu-fokuserat och kortsiktigt allt vi gör är.
Som sagt får förhandlingarna går trögt. Bland annat vill flera rika länder, däribland USA och EU, inte gå med på en princip som togs redan i Riodeklarationen för 20 år sedan som rör rättvisa. Principen ”Gemensamt men olika ansvar” (”Common but differentiated responsibilites”) innebär att de rika länderna har ett strörre ansvar för de globala miljöproblemen och därför ska dra det tyngst lasset och hjälpa fattiga länder att ställa om. Det är ytterst sorgligt, olyckligt och oroväckande att inte rika länder kan vara mer solidariska. Det skapar naturligtvis bristande förtroende och försvårar framgångar i förhandlingarna.
På måndag kväll landar jag i Rio. Vi ses!
/ Hanna Wetterstrand
Minimilönerna i dollar för offentliganställda i Moçambique har höjts med drygt 18 procent – inte så illa får man säga. Om man å andra sidan säger att de efter denna höjning tjänar motsvarande 670 kronor låter det ju inte lika strålande. Och om man räknar höjningen i meticais, som de får betalt i, motsvarar höjningen endast 6 procent och är således lika stor som inflationen under året. Men, det är första gången på flera år som offentliganställdas löner över huvud taget höjs. För arbetare inom jordbrukssektorn är minimilönen nu motsvarande 610 kronor.
Moçambique har Afrikas andra största gasfyndighet har det visat sig. Två nya upptäckter om 50 kubikfötter (heter det så i plural?) var har gjorts i norra Moçambique. Ägarna till företagen som utforskar gasen är utländska men den moçambikiska staten äger några procent. Det pågår en livlig diskussion om försäljning av andelar i företagen och Moçambiques regering ställer ökade krav på beskattning av vinsten vid försäljning, mycket på grund av påtryckningar efter förra årets försäljning av kolfyndigheter i Tete från Riversdale till Vale, då man inte fick ett öre trots enorma vinster. Befintlig lagstiftning kräver ingen beskattning men däremot statens godkännande. Jurister ser nu över gruvlagstiftningen för att garantera att vinster på försäljningar kommer Moçambiques befolkning till gagn.
Och så lite reproduktion. Barnadödligheten i Moçambique har minskat från 158 till 97 av 1000 levande födda barn de senaste tio åren. Varje kvinna föder i snitt 5,9 barn vilket innebär en ökning med 0,2 procentenheter de senaste 15 åren. För kvinnor på landsbygden är snittet 6,6 och i staden 4,5 barn. 91 procent av alla barn vaccineras mot tuberkulos och 92 procent mot polio. Andelen barn som vaccineras mot mässlingen steg från 58 procent 1997 till 82 procent 2011.
Det är mycket som återstår och vägen är långt ifrån spikrakt – men utvecklingen går framåt – och inte bara den ekonomiska tillväxten som sedan länge varit en solskenshistoria i Moçambique. Lönerna ökar, lagar förbättras för att den ekonomiska utvecklingen ska berika Moçambiques befolkning, fler barn överlever och får chans att leva friskare liv.
Som en övertygad utvecklingsoptimist blir jag glad när information som denna dimper ner i brevlådan så att vi får ännu fler konkreta bevis på att Timbromänniskorna är helt ute och cyklar med sina svarta hål (deras begrepp för afrikanska stater).
Några foton från förmiddagens promenad. Nu är det slutrapport för Niassaprogrammet som gäller – tvära kast!
I början av veckan besökte Kooperation Utan Gränsers nya VD, Anneli Rogeman, Moçambique tillsammans med regionchefen Anna Tibblin. Besöket inleddes hos bondeunionen i Lipuzia där vi även besökte byns skola och vårdcentral. Efter Lipuzia begav vi oss till Lichinga och sedan till Maputo. Nedan några bilder från första besöket.
Att få se sin högravida yogainstruktör Mariela ställa sig i positionen ”headstand” utan att tveka. (som namnet antyder så står man alltså på huvudet i en lodrätt position) – läs Marias Torstensson Utan Gränser-blogg från Latinamerika.
Sedan ett par månader tillbaka bloggar Sofia Guerrero, Afrikagrupperna, från Mocambique. Läs hennes senaste blogginlägg om Afrika i svensk media genom att klicka här!
Afrika är liksom begraven bakom hunger och fattigdom och korruption, instängt i ett skitigt ghetto där kriminalitet härjar och barnen tvingas växa upp för fort, förlorat i ingemansland där missväxt, torka och kaos råder.
Bondeunionens kontor i Marracuene (som vi besökte igår) är omgivet av cashewnötsträd. Cashewnöten hänger under cashewfrukten, en nöt per frukt, se bilderna nedan. Det ser inte riktigt ut som det brukar göra, frukten är ofta mycket större och har en gulröd färg. Bönderna förklarade att det är något kryp som äter frukten, men lyckligtvis inte nöten.
Revision leder till diskussion om regler, lagar och interna system – detta är en av de riktigt positiva aspekterna med revision som handlar om lärande. I samband med pågående revision har vi (som vanligt) diskuterat skatt, moms och sociala avgifter.
Idag har vi pratat om fallet getter. Det är nämligen olika regler för köp/försäljning av levande och döda getter. (Vi har ett antal partnerorganisationer som föder upp getter men även ett antal organisationer som lite då och då köper getkött till utbildningar och möten.)
Om man köper en levande get är detta en service och sociala avgifter skall betalas – eftersom geten förväntas utföra någon typ av arbete. Om man köper en död get räcker det med moms. Helt logiskt och bra att veta för den som planerar att ge sig in i getbranchen i Mocambique.
Tidigt imorse inleddes ett folkligt uppror i Maputo. Upproret riktar sig emot höjda el- och vattenpriser. Brödpriserna kommer förmodligen att höjas nästa vecka, från två metical till tre per fralla. Upploppen har ingen formell organisation bakom sig utan bygger på spridning av sms som uppmanar till uppror på grund av de höjda levnadskostnaderna i landet.
Upploppen började i förorterna runt omkring Maputo och har under dagen rört sig in mot stadskärnan. Tio personer uppges ha dött och 50 personer har blivit skadade. Två av de dödade uppges vara barn. Polisen har använt tårgas och skjutit skarpt in i folkmassorna som har byggt barrikader, bränt bilar och bildäck, slagit sönder bank och plundrat lagerlokaler.
Regeringen gör inga innehållsrika uttalanden för att bemöta folkets kritik. I en nyhetssändning på radion i morse uttalade sig en representant från regeringen att folk borde börja äta sötpotatis istället för bröd och på så vis sänka sina kostnader. Dagstidningen Notícias har inte uppdaterat sin hemsida sedan i morse då polischefen meddelar att eventuella demonstrationer inte är tillståndsgivna. Inrikesminister Pacheco har uttalat sig och meddelat att ”upprorsmakarna” är “äventyrare, skadegörare och banditer” och meddelade dessa demonstrationer inte kommer leda någonting till.
Läget inne i centrala Maputo är extremt lugnt eftersom de flesta infarter till staden är blockerade. Folk har inte kunnat ta sig till jobbet och de flesta institutioner, restauranger, affärer och företag håller stängt.
Maputos gator under dagen (Foto hämtat från http://www.opais.co.mz)
Dagens upplopp har många liknelser med upproren den 5 februari 2008, som jag har refererat till tidigare på bloggen.
Ekot rapporterar från Mocambique – lyssna på inslaget på http://sverigesradio.se/nyheter/!
In- och utvecklingar 