Kategoriarkiv: Personligt

Den värsta av alla klimatkriser

Publicerad den av
1

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Vi stannar i Hyllie, poliser kommer på tåget och ser till att alla utan papper går av. Poliserna väntar ut en låst toalettdörr. Kvinnor, män och barn lämnar tåget. När en av barnfamiljerna passerar skrockar en av de svenska passagerarna, en herre i övre medelåldern, att de hade otur som kom lite för sent. Från djupet av mitt hjärta vänder sig hela mig mot honom och hans ironiska leende. Mot det Sverige som behöver ett andrum från medmänsklighet och solidaritet. Detta måste den vara den värsta av alla klimatkriser; när vi behöver andrum från världen.

Kanske anses familjen ha asylskäl med rätt att prövas för de nu införda tillfälliga uppehållstillstånden, kanske bedöms de ha synnerliga eller särskilt ömmande omständigheter, och därmed inte uppfyller kraven för flyktingstatus trots att de löper allvarlig risk att skadas i väpnad konflikt. Då är det inte längre tal om uppehållstillstånd. Att bara vara på flykt från ett krig räcker inte. Det räcker inte längre. Jag funderar på hur svenska människor som väljer att arbeta i exempelvis Afghanistan, Syrien och Irak betraktas; ofta med viss beundran, eftersom det är så farligt, och då kan vi när som helst åka hem till Sverige. På något sätt tror vi att krig är mindre farliga för människor som är därifrån, när det i själva verket snarare är tvärtom.

Till slut är tåget rensat från människor utan papper. För det känns som en rensning. Och kvar blir vi som kommit till Köpenhamns flygplats, som nyttjat möjligheten till fri rörlighet och glidit igenom passkontrollen vid Schengengränsen med biometriska svenska pass. De svenska superpassen. Visste du att det svenska passet är bland de bästa i världen; de som ger bäst tillgång till flest länder enligt mätningar som görs varje år över alla världens pass? Med detta tycks vi tro att det också följer en rätt att stänga andra ute. Eller ja, det är väl så listan struktureras, så världen struktureras.

Jag blir fruktansvärt arg och ledsen där på tåget, inte bara för de beslut som Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fattat, utan för den maktlöshet som sprider sig av att de är just de som har fattat dem. Den värsta av alla klimatkriser; det politiska klimat där politiker fattar beslut som de själva tycker är fruktansvärda.

Det som de säger är alltså att jag ska gå och rösta för en politisk agenda som de lovar att driva men som de sedan överger med något slags underton att det ändå inte var de som fattade beslutet. Att de inte hade något val. Men då börjar jag undra varför vi ska ha val – om de valda ändå inte har några val – varför ska jag då välja dem (eller inte)? Jag ska diska mina mjölkpaket, pilla ut veken ur värmeljusen och sitta fast i oändliga tågförseningar för att tillsammans med hela Sverige uppnå miljömål medan de politiker som vi valt inte ska behöva stå för sina val (eller eventuellt inte ens behöva göra dem).

För exakt tio år sedan i år, 2005, var vi tusentals personer som engagerade oss i kampanjen för amnesti för gömda flyktingar och reformer av asylprocessen för att göra den mer rättssäker. Ett av (fem) rikspartierna som deltog aktivt i arbetet var Miljöpartiet. Vi kampanjade tillsammans för en solidarisk asylpolitik, tillsammans delade vi ut flygblad där det stod att vi skulle förpassa den flyktingpolitik som Socialdemokraterna och Moderaterna stod för till historiens soptipp. Ett litet utdrag från en av alla våra texter:

”Det krävs ett slut på den inhumana behandlingen av flyktingar i Sverige. Sverige behöver en ny flyktingpolitik som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en fristad ifrån krig och förföljelse. Som ett resultat av den allt hårdare asylpraxisen i Sverige lever idag tusentals människor under jorden. Många av dem är barn, barn som redan innan bär med sig upplevelser som inga barn borde behöva bära. Att leva under jorden innebär att aldrig känna sig trygg, aldrig vara fri att leka, aldrig kunna få vara barn på riktigt. Dessa barn behöver vårt stöd. En flyktingamnesti skulle ge dessa barn en chans att återigen få vara barn.”

I dag sitter Miljöpartiet i en regering som driver en politik där de skapar de problem som de för tio år sedan ville vara med och lösa. En regering som just beslutat om medicinsk åldersbestämning av asylsökande, att inga särskilda hänsyn ska tas till barn och att anhöriginvandring ska begränsas. Det är en pinsamt tafflig analys de presenterar; att de vidtar dessa åtgärder så att människor ska välja att söka asyl i andra länder, så att andra länder ska tvingas ändra sin politik och ta emot dem. För det första; tror verkligen S och MP att dessa människor hade riskerat livet på ett hav och sedan gått hela vägen igenom Europa upp till Sverige, om det hade funnits andra likvärdiga närmre alternativ? Har S och MP någon gång vandrat genom Europa?

För det andra så motiverar de beslutet utifrån att de själva, i egenskap av Sveriges regering, inte har kunnat påverka övriga EU-länder att ta ansvar, så hur tänkte de då att de kvinnor, män och barn som kommer från Syrien och Afghanistan ska klara av att påverka dessa motvilliga regeringar till en förändring? Hur ska människor på flykt bli mäktigare än en av EUs medlemsstater? Den värsta av klimatkriser; när vi tappat greppet om vad som är rimligt i världen.

Som skrivet kommer uppgivenheten inta bara från besluten utan även från vilka som har fattat dem. Att ett parti som jag över huvud taget inte identifierar mig med i den givna frågan driver en politik som jag inte heller kan identifiera mig gör mig arg men på ett sätt som fyller mig med energi att göra motstånd. Nu tillhör jag varken MP eller S men ser dem åtminstone i vissa frågor som lite likasinnade. Genom relativt nyliga händelser som Flyktingamnesti 2005, genom att komma från en släkt där flera varit aktiva i den socialdemokratiska rörelsen.

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. På Socialdemokraternas hemsida skriver de att de ”vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet.” Efter haveriet med biståndspolitiken följt av denna ursäkt till asylpolitik, är det svårt att se vad de båda regeringspartierna ska kunna säga att de står för internationellt.

Och samtidigt som de överger ideal och löften försöker de mobilisera oss att delta i aktioner för klimatet. För det (uppenbarligen till skillnad från rätten till asyl) är en livsavgörande fråga. Men det skaver. Tanken med att påverka politiker inom och utanför Sveriges gränser (just nu verkar MP vilja att vi ska kampanja med dem för att påverka utanför Sveriges gränser) är ju på något sätt att om vi påverkar politikerna, övertygar dem om en annan idé, så agerar de annorlunda, i enlighet eller åtminstone inspirerade av den idén. Samtidigt är ju regeringens asylpolitik ett exempel på att detta inte fungerar, för allt till trots agerar de ju ändå inte annorlunda, de fattar istället ”fruktansvärda beslut”.

Och om Sveriges regering i EU resignerar och helt öppet säger att de inte kan vara med och påverka utan som av en osynlig hand tvingas till en miniminivå, vad tror de då händer med oss andra? Vi står där med våra ursköljda mjölkpaket och urpillade värmeljus och med en regering som ålägger asylsökande syrier och afghaner att göra det som de själva inte klarade av. I den värsta av alla klimatkriser.

Den franska flaggan…

Publicerad den av
1

Det blir ingen fransk flagga över mitt ansikte. Det betyder emellertid inte att jag inte står för frihet, jämlikhet, syster- och broderskap, jag är bara inte så säker på att det är Frankrike som nation som är den bästa symbolen för dessa värderingar här i världen.

Jag tänker att det handlar om gränsdragningar, om vad som hamnar innan- och utanför. Innanför och utanför mänskligheten. För det är ju just mänskligheten som sägs ha blivit attackerad i Frankrike, till skillnad från de attentat som utförts av samma grupp som i Frankrike men mot andra människor. Andra mänskligheter? Det handlar om gränsdragningar kring vad som får vara med och bidra till vår förståelse, vad som är historia och vad som är samtid, och vem som sätter denna gräns. Vad är en del av vår samtid?

Hur många var vi som satte en kenyansk flagga över våra ansikten när Al-Shabab bombade ett universitet i Garissa i Kenya i april och mördade 147 personer? Hur många satte en libanesisk flagga när 43 människor dog i en ISIS-attack i Beirut bara någon dag innan attackerna i Paris? Kanske visste vi inte ens om att dessa attacker ägde rum. De definierades inte som en attack mot mänskligheten och ledde inte till att offentliga byggnader runtom i världen, från Operahuset i Sydney, Burj al Arab i Dubai till DN-skrapan i Stockholm, färgades i den kenyanska eller libanesiska flaggans färger.

Jag läser i internationella tidningar om hur människor världen över visar sin solidaritet med Paris; barn och religiösa ledare i Palestina och Afghanistan deklarerar sin sorg, sitt stöd och sin solidaritet. Men meddelanden från just länder som Palestina och Afghanistan gör också något mer; de visar att de vet hur de känns för de har själv varit är fortfarande utsatta för exakt samma sak. Och de understryker att de inte är terrorister. Barn som deklarerar att de inte är terrorister; att de inte hör samman med de som bombade i Paris.

Stödet till Frankrike kommer från hela världen, även från länder som sällan anses vara förtjänt av västs folkliga och politiska solidaritet. Folk balanserar sina ord. En vän i Afghanistan delade en bild i solidaritet med Paris och tillade i sin kommentar: ”In addition to these, to note that the ones that are killed in Afghanistan everyday nonstop for the last 40 years are also humans.” Folk i Palestina, Afghanistan och Kenya verkar, trots deras i jämförelse ofördelaktiga informationstillgång, vara långt mer benägna att inse hur vi alla hänger samman i detta. Att deras frihet, jämlikhet och broderskap är beroende av parisarnas, och vice versa.

Här är vi upptagna med andra övningar. Vi drar gränser, snabbt och lätt mellan oss och de andra. Kvällen när attentaten i Paris ägde rum befann jag mig på resa i Sverige. Den var präglad av förseningar på grund av den utökade gränskontrollen vid Öresundsbron. Jag stod mitt i natten tillsammans med en liten grupp resenärer på en regnig busshållplats i Hässleholm. Deras kommentarer var, när vi läste om stigande dödstal i Paris, att attentaten visar att det är bra att hålla koll på vem som kommer in i Sverige, att Paris är ett exempel på hur det blir när en släpper in vem som helst. Detta är långt från det som kan tyckas vara en självklarhet, som Dan Holloway 13 november uttryckte på ett kärnfullt sätt och som sedan blivit flitigt citerat: ”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from?”

Det verkar som om människorna i Palestina och Afghanistan visste om vad som hände där på busshållplatsen i Hässleholm, för de svarade ju redan morgonen efter att de inte är terrorister, att de känner solidaritet med Paris. Men vad vill de som står och väntar på bussen i Hässleholm veta om människorna i Afghanistan och Palestina? För om man bor i Sverige är det också ett val att inte veta. Vi gör en gränsdragning för vad som får vara med och bidra till vår förståelse, för vad vi väljer bort. Vi väljer bort saker i vår samtid och saker från historien. Vi väljer vad som är en del av vår samtids historia.

Det är lätt att slentrianmässigt kritisera media för det vi inte vet, att det var de som inte rapporterade. I en träffande kommentar beskriver Emma Kelly att de flesta stora medier faktiskt rapporterade om exempelvis attentatet i Garissa, men att läsarna valde att inte klicka och att inte dela. Hon skriver att samtidigt som media måste bli bättre på att rapportera från underrapporterade platser, finns också ett ansvar hos läsarna. Hon skriver bland annat att “Why didn’t the media cover *insert country here*?” verkar ha blivit en förkortning för “Why wasn’t this story shared extensively on my Facebook feed?”.

Precis som The Independentjournalisten Robert Fisk sa i intervjun i P1 häromdagen, väljer vi att klippa filmen precis som vi vill – saker börjar när vi vill att de ska börja och därifrån bestämmer vi hur vi vill att saker ska fortskrida; hur världen ska se ut i framtiden. Dessa klipp är selektiva. Det är till exempel få som i Sverige inte skulle hålla med om att det är viktigt att lära sig av historien under andra världskriget, om koncentrationslägren och konsekvenser av rasbiologi. Många skolor skickar sina elever på studiebesök till Auschwitz för att de ska få chansen att lära sig. I andra konflikter och frågor är vi mindre benägna att erkänna historiens roll i vår samtid. När Fisk fick frågan om vart vi tar vägen nu efter terrordådet i Paris svarade han ”The problem is that we always ask where do we go from now, and never how we got here in the first place?”

Precis som vi till stor del väljer vad vi vet och tar reda om vår samtid, väljer vi även hur vi skär ut historien. Robert Fisk understryker att vi måste förstå Frankrikes koloniala historia för att förstå attentatet. För att förstå hur världen ser ut i dag måste vi förstå världens koloniala historia. Jag minns väl hur ställd jag blev när jag för ungefär femton år sedan för första gången besökte Moçambique. För det som nätt och jämt hade kvalat in i mina historieböcker, och då grovt förenklat, var där en del i en vardaglig diskussion om samtiden. Där kan inte kolonialtiden förpassas till historien, inte bara för att människor som lever nu levde då, utan för att de varje dag lever det koloniala. Kampen för självständighet och befrielse är inget som man kan förhålla sig till med kyla, abstraktion och avstånd; den är det avgörande som förändrade alla livsvillkor för samtida och kommande generationer. Självständigheten är bara några år äldre än jag. Hör mitt liv hemma i en historiebok?

Jag slogs av samma närvaro av det som för mig var historia (om jag ens var medveten om det) under samtal med vänner och kollegor i Afghanistan. Som en kväll när jag lyckades med det som jag ofta ville; att kunna lyssna på ett samtal men vara utanför det, att bara försöka lära mig och förstå. Jag satt tillsammans med två afghanska kollegor på ett par mattor på ett golv i ett gästhus inte långt från den stad som talibanerna tog över varefter USA bombade Läkare utan gränsers sjukhus i oktober. De två kollegorna pratade om vilka de stred för och emot; den ena för Sovjet och den andra för mujahedin. De var unga när de stred men detta tillhör inte historieböckerna. Detta tillhör nu och sätts för dem samman med det krig som utspelar sig i deras land och grannländer just nu.

Människor är medvetna om och har många gånger egna erfarenheter av hur de likväl som deras länder blir brickor i ett större spel. Ofta påstås krigen utspelas just i frihetens namn, men som i fallet med de två kollegorna i Afghanistan är det tydligt att ingen av de sidor som satte vapen i händerna på dem egentligen var så intresserad av deras, av afghanernas, frihet.

Ett attentat mot Paris sägs vara ett attentat mot frihet, jämlikhet och broderskap, när det kanske i själva verket handlar om maktkamp. Sebastian Bergholm på Yle skriver: ”Men om attacken i Paris var en attack mot allt det europeiska som staden symboliserar, hur kan man då förhålla sig till, till exempel attacken mot Beirut? Hur beskriver vi det, om vi ens benämner det? Inte som en attack på det öppna samhället, demokrati, upplysningsidéer? Är det ”bara” fruktansvärd död? Terror i Europa beskrivs ofta i som riktad mot vissa värden och idéer, vilket är problematiskt ur en viss synvinkel. Hur skall vi tala om död utanför Europa om inte samma centrala värden förs in i diskussionen? Lyckas vi i väst göra det på ett sätt som inte rangordnar offren? Är det i en europeisk självupptagenhet som vi själva sviker upplysningens universella värden, i den mån vi tror på dem?”

Mahatma Ghandi lär ha fått frågan under ett besök i London “What do you think of Western civilization?” och svarat “I think it would be a good idea.”. Det belyser nödvändigheten i att då och då revidera vår självbild, vad vi tror att vi står för i andras ögon och gå till botten med att förstå varför. Finns det någon anledning för människor i länder i exempelvis Afrika att se Frankrike som deras främste förkämpe för att dessa värderingar ska gälla även dem? Snarare tycks det i den rådande globala ordningen finnas väldigt få västerländska ledare som skulle kunna ses som progressiva kämpar för allas frihet, jämlikhet och broderskap.

Ifrågasättandet av vad väst står för tar sig många uttryck i det vardagliga samtalet i många länder. Häromdagen delade många moçambikiska vänner en bild med Fidel Castro och Barack Obama. På bilden fanns texten: ”Fidel sprider läkare över världen. Obama sprider soldater över världen. Gissa vem som är den ”blodtörstige diktatorn” och vem som är Nobels Fredspristagare?” Människor i Moçambique, likväl som i Afghanistan, är kanske några av de på jorden som mest älskar fred och frihet, för att de vet vad det betyder att inte ha det. Det är inte så de beskrivs, och vi har svårt att förstå hur någon som samtidigt älskar fred och frihet, kanske mer än du och jag, samtidigt sätter Castro framför Obama. Men som Robert Fisk säger, vi har glömt rättvisan.

Samtidigt som det kanske ger oss perspektiv att nämna alla de som omkommit i terroristattacker runtom i världen är kanske den viktigaste frågan, om vi ska prata rättvisa, det krig som utkämpas utan det vi kallar våld; de sociala och ekonomiska orättvisorna, som ibland benämns strukturellt våld. I en värld där en procent äger lika mycket som resterande 99 procent av världens befolkning (Oxfam), där de 85 rikaste i världen äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder (Oxfam) och där det bara i Afrika dör ungefär en miljon barn av malaria varje år. Där den summa som saknas för att alla barn i världen ska få tolvårig skolgång under ett år skulle kunna finansieras av åtta dagars global militär budget (Malala Fund). I en värld av frihet, jämlikhet och broderskap.

Ofrivilliga nomader

Publicerad den av
3

I går var besökte jag Kristinehamns konstmuseum och Knutte Westers utställning Ofrivilliga nomader. Wester har arbetat tillsammans med och avbildat bland annat flyktingar som lever gömda i Sverige och människor som flyttar från härbärge till härbärge i USA.

Fint, tänkvärt och väldigt aktuellt.

”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from..?” (Dan Holloway 13 november 2015)

Kollektivtrafikångest, eller nya härliga saker i bistron

Publicerad den av
Svara

Kollektivtrafiksångest. Det är när en står i regnet på Hässleholms busstation natten mellan fredag och lördag, efter att ha hamnat på ett senare tåg till Växjö eftersom det en hade biljett till blev inställt, och har blivit tillsagd av tågpersonalen att ”det är klart att vi ser till att ni kommer hem”, att ”en ersättningsbuss väntar när ni går av tåget”, men det inte alls finns någon ersättningsbuss och inte heller någon information om när den skulle kunna dyka upp.

sydresaOch där står en i regnet och alla tänkbara kundtjänster har stängt för dagen (men deras telefonsvarare informerar uppmuntrande om att det går bra att hitta information på webben, vilket det ju så klart inte gör vad gäller ersättningsbussar mitt i natten i Hässleholm). Efter en timma dyker en buss upp som, visar det sig, har fått instruktionen att inte köra till Växjö utan bara till Älmhult. Men chauffören är snäll och förstår att det inte är läge att 01.52 ställa oss utanför “Sydresor” i Älmhult så vi kommer fram till Växjö, strax innan tre på morgonen. Kollektivtrafiksångesten byggs på under resan av att jag vet att jag ska åka tåg med tre byten klockan åtta dagen efter. På tågen finnas glada tillrop om hur hållbart och på alla sätt bra det är att åka tåg. Denna typ av meddelande då med Naturskyddsföreningen (ja, jag är medlem) som avsändare, brukar också finnas uppklistrade på stolsryggarna på tågen.

Men för en som tillbringar lite för mycket tid ofrivilligt på helt fel platser utan någon som helst information (och aldrig får pengarna tillbaka eftersom det är extremt svårt att bevisa att det var SJs fel att en inte kom hem som planerat) får dessa käcka meddelanden om hur bra det är med tåg nästan motsatt effekt. För det första så vet vi redan att det är bra för miljön (det är en av anledningarna till att vi trots allt härdar ut på tåget, så det behöver ni inte tala om för oss), och för det andra så brukar ordet hållbar ges en bredare betydelse och i denna är tåget just nu inte en hållbar lösning.

Jag skulle tycka att det vore trevligt (och sannolikt gott för den mentala folkhälsan) om såväl Naturskyddsföreningen som SJ slutande moralisera över det som i praktiken innebär att du måste åka dagen innan du ska vara någonstans, förlora arbetstid, fritid och andra sorters tid, och istället ägnade sig helt åt att påverka för ökade investeringar i kollektivtrafiken. För när klockan är efter två på natten, och jag just har lämnat Älmhult i en ersättningsbuss, så är det enda jag vill att hyra en bil så att jag kan köra själv nästa dag och slippa tänka på tåg. När det är som det är blir det snarare lite von oben att tala om för människor hur bra det är med tåg, för det är det, handen på hjärtat, faktiskt inte alls (och som sagt, många av de som sitter på tågen har ju sannolikt redan fattat att det är bra för miljön).

Härliga smaker i bistron

Skärmdump från http://www.sj.se (14 november).

När jag köper min nästa biljett från SJs hemsida finns där en annons som informerar mig om att de har “nya härliga smaker i bistron”. Men jag skulle föredra gamla tråkiga grejer i bistron, om bara tågen gick och kom fram någorlunda som de skulle.

Tipsar (med det inte sagt att jag nödvändigtvis håller med alltihop) om en artikel, Taking Shorter Showers Doesn’t Cut It: Why Personal Change Does Not Equal Political Change, som handlar om individualisering av lösningar på samhällsproblem; att det precis som i exemplet med tågen läggs på individen att lösa problem vilket gör att vi riskerar att tappa fokus på nödvändiga strukturella förändringar, som också kräver politiska beslut. Artikeln är inte ny men känns fortfarande angelägen, i förhållande till miljön inte minst i relation till stundande klimattoppmöte.

”Would any sane person think dumpster diving would have stopped Hitler, or that composting would have ended slavery or brought about the eight-hour workday, or that chopping wood and carrying water would have gotten people out of Tsarist prisons, or that dancing naked around a fire would have helped put in place the Voting Rights Act of 1957 or the Civil Rights Act of 1964? Then why now, with all the world at stake, do so many people retreat into these entirely personal “solutions”?”

Det här är till dig

Publicerad den av
Svara

Det här är till dig som tänker att människor i länder som Moçambique är fattiga för att de är lata, för att det inte kämpar. Det är få gånger i livet (om någon) som jag upplever en sådan strävsamhet som jag gör på landsbygden i Moçambiques. Fattigdomen har många dimensioner vilket gör att nästan allt blir en kamp för människor som lever i den. Att ta sig till skolan, att ta sig till hälsokliniken, att hämta vatten, att hämta ved, att odla på fältet, att försöka sälja lite överskott, att se till att alla barn får gå i skolan – även på högstadiet där det inte längre är gratis. Allt är en kamp. Men människor strävar, kanske på platser som denna mer än någon annanstans.

Det här är till dig som tror att det är tillräckligt att veta vad människor i städerna anser om människor på landsbygden. Som är som den chef för en organisation som vi träffade i provinshuvudstaden för ett par dagar sedan som med bestämdhet hävdade att människor på landsbygden inte är intresserade av utbildning, att de egentligen bara vill gifta sig och skaffa barn. Jag tänker att om chefen hade tillbringat om så bara en dag här skulle verkligheten ha överbevisat honom. Genom alla vittnesmål från barn, unga, vuxna och gamla om kampen för utbildning; för barn, unga, vuxna och gamla. Men att det finns många hinder; att barnen behövs hemma eller i jordbruket, att jordbruksmarkerna roterar, att hushållet behöver inkomster och att hushållet inte har råd att betala skolavgifter. Att giftermålen är en liten del i något som är mycket större och långt mer komplext.

Det här är till dig som tror att jordbruket, i ett land där minst sju av tio lever på jordbruk, inte är en nyckel för landets utveckling. Jag vet att du finns bland biståndsorganisationer, biståndsgivare, politiker och ekonomer. Men du skulle sitta ner en eftermiddag med de unga studenterna på jordbruksskolan här så skulle de med lätthet förklara för dig hur det är alldeles självklart att jordbruket måste vara utgångspunkten för landets utveckling. De skulle tala om för dig att de är medvetna om storskaliga investeringar i olja och naturresursutvinning, och att detta kanske lett till utveckling i andra länder. Men de skulle också ställa frågan vad detta har att göra med bondefamiljer som lever i fattigdom och de skulle föreslå svaret mycket lite.

Det här är till dig som slänger dig med uttryck som att fattiga länders statsapparater är som svarta hål fulla av korrupta människor som inte har något intresse att förbättra situationen för sin egen befolkning. Utan att säga att korruption inte förekommer och har allvarliga effekter, skulle jag vilja grumla din bild med ett möte med på den lokala utbildningsmyndigheten här där du skulle få träffa de som ansvarar för vuxenutbildning och alfabetisering, skolhälsa och gymnastik. Du skulle också få träffa distriktsadministratören och hans administrative chef. Om du efter att ha lyssnat på deras passion och det som de åstadkommit utan att nyansera din uppfattning tänker jag att det inte är någon idé att diskutera med dig.

Att se syner i böcker… Första månaderna som doktorand (del 2)

Publicerad den av
Svara

Det blir onekligen lite bråkigt i huvudet när man efter ganska många år borta från den akademiska världen bestämmer sig för att bli doktorand. Sannolikt blir det ännu bråkigare av att jag har blivit doktorand i ett ämne som jag inte har läst tidigare; sociologi. Jag läste till civilingenjör inom väg och vatten och kompletterade detta med studier i freds- och utvecklingsstudier. Det senare är inte helt olikt sociologin men då i ett slags tillämpad version och i frånvaro av sociologins klassiska tänkare.

Det har varit ett intensivt läsande de senaste två månaderna, inte minst av just sociologins historia och klassiker. Och under läsningen blir det fler som bråkar. För genom läsning av teorier om sociologins framväxt och om hur klassikerna ser på frågor som religion och tradition, dyker det upp något i marginalen; människor jag mött, främst under åren i Moçambique och det mer närliggande i Afghanistan, som påminner mig om vad de har lärt mig genom att de har delat med sig av sina liv och sina berättelser. De påminner mig genom att ställa frågor till mig; har jag tänkte på det, kommer jag ihåg det, hur förhåller sig det jag läser till det som de lärt mig?

Nu tänker ni: Hon har blivit galen, hon ser syner i böcker. Men vad tror ni händer när man kommer till en arbetsplats där man på fullaste allvar uppmuntras att tillämpa metoden att läsa 50 böcker på en vecka!?

Jag har märkt att det går ganska fort att få ihop flera omgångar om 50 böcker. Det tycks som att varje gång jag går in på en kollegas kontor, kommer jag ut med minst tre böcker, alternativt boktips skrivna på baksidan av en handlingslista eller liknande. Alla böckerna och boktipsen kommer av diskussioner, ofta utifrån mitt avhandlingsområde, men när jag funderar på hur det kom sig att jag blev rekommenderad just dessa böcker, råder lite varierande klarhet (som inte ska förväxlas med varierande intresse).

Och takten med vilken bokhögen växer gör att jag kanske snart kommer att tycka att 50 i veckan verkar helt rimligt…

Retweet, favorit eller ingenting?

Publicerad den av
Svara

Häromdagen kom det i twitterflödet upp en bild föreställande en kopia på ett brev. De efterföljande minuterna kom det flera liknande bilder på samma brev Brevet var FN-befälhavaren Roméo Dallaires ”Genocide fax” där han, som representant för UNAMIR, FNs insats i Rwanda, varnar för inbördeskrig och bad om utökade befogenheter och resurser för att förebygga en katastrof. Han fick avslag av Kofi Annan.

Detta ledde till att det tre månader senare genomfördes ett folkmord som på 100 dagar tog över en miljon människors liv. Under dessa 100 dagar var insatsen från det internationella samfundet mycket begränsad. Eftersom Dallaire inte fick gehör.

Faxet sändes 11 januari och 1994. Bilden dyker upp på twitter för att det är på dagen 20 år sedan Dallaire skickat faxet. Sociala medier i all ära men ärligt talat, det är något sjukt över informationsflödet. Jag menar absolut inte att vi inte ska skriva och prata om folkmordet i Rwanda. Men jag ifrågasätter att detta samtal gör sig på 160 tecken. Mina alternativ när bilderna på brevet kommer är att retweeta, favoritmarkera eller göra ingenting. Samtliga alternativ känns helt orimliga i sammanhanget.