Oenigheter och enigheter om valet i Moçambique

Filipe Jacinto Nyusi blir med största sannolikhet Moçambiques nästa president och Frelimo behåller majoriteten i parlamentet. Även om den officiella valresultaten från valkommissionen CNE inte väntas än på någon vecka verkar uppskattningarna vara ganska säkra. Nedan de senaste siffrorna för resultaten i presidentvalet. Förutom på nationell nivå visas även för ett urval av provinserna. Generellt följer parlamentsvalet presidentvalet men med högre siffror för MDM (15,68 procent) och lägre för Frelimo (62,69 procent). Valdeltagandet var relativt högt, hittills beräknat till 50,2 procent av de röstberättigande, att jämföra med runt 40 procent i valet 2009. Så vad betyder det här då? (Läs gärna inlägget nedan för bakgrund till valet.)

President nationellt

President Gaza

President Cabo Delgado

President Nampula

President Sofala

Frelimo

68,84

94,08

75,11

47,78

39,13

Renamo

20,66

2,93

21,11

45,93

49,83

MDM

10,5

2,99

3,78

6,29

11,04

Anklagelser om fusk – men ändå godkänt

Såväl innan som under och efter valdagen har rapporter om fusk och oegentligheter inkommit från ett antal vallokaler runtom i landet. Det har handlat om bland annat att förifyllda röstsedlar, röstsedlar som inte matchar röstlängder och att fler röster än röstberättigade rapporterats. Utöver detta öppnade vissa vallokaler långt efter utsatt tid och i några (emellertid få) fall utbröt våldsamheter mellan medborgare och polis. Valobservatörer fanns på plats från SADC, Afrikanska Unionen och EU och samtliga instanser har uttalat sig i positiva ordalag kring valet, vilket har orsakat kritik som vi återkommer till längre ned.

Renamo: Förhandlingar men inget krig

Renamoledaren Dhlakamas talesperson Muchanga gick redan dagen efter valet, när de första resultaten började komma, ut i tämligen aggressiva uttalanden och meddelade att Renamo inte accepterade resultaten. Samtidigt som detta skakade om något, med tanke på det sköra fredstillståndet, var det många som reagerade med en axelryckning och “Renamo har hittills, sedan 1994, aldrig accepterat ett enda valresultat”. Och det är ju sant. I fredags höll Dhlakama själv presskonferens och då var både ton och innehåll annorlunda än Muchangas utspel. Även om  också Dhlakama kritiserar hur valet har gått till, formulerade han sig i termer av att en politisk förhandling måste till och han uttryckte explicit att det inte ska bli något mer krig. Dhlakama har i dagarna lagt fram ett förslag om en nationell enhetsregering.

Oppositionens väljare

MDM och deras ledare Simango har varit relativt tysta i debatten efter valet, säkerligen delvis på grund av de preliminära resultaten. Inte ens i MDMs till synes starkaste provinser når partiet särskilt höga siffror. Som tabellen ovan visar fick partiet 6,29 procent av presidentrösterna i Nampula, motsvarande siffra för Zambezia och Sofala var 9,18 respektive 11,04. Det görs inga undersökningar i Moçambique på hur väljarna flyttar sig mellan partier men det verkar troligt att MDM i dessa provinser “förlorade” stora delar av sina väljare till Renamo. “Förlorade” är emellertid ett begrepp som bör användas med viss försiktighet eftersom det främst handlar om att jämföra detta val med kommunalvalet i slutet av förra året (vilket är äpplen och päron av flera orsaker inklusive att Renamo bojkottade valet och att det ägde rum i urbaniserade områden). Ett annat sätt att beskriva förhållandet är att en viss andel av väljarna är i opposition till Frelimo, men inte nödvändigtvis trogna ett av de två huvudsakliga oppositionspartierna.

Valets giltighet

Många röster från de två oppositionspartierna menar att valet borde ogiltigförklaras; att fusket var så utbrett att vi inte ens kan veta vem som har vunnit presidentposten. Samtidigt är inte de fall av fusk som de, tillsammans med organisationer från civilsamhället, presenterar inte tillräckliga i omfång för att förändra Nyusis vinst. En aspekt på fusket som det råder viss oklarhet kring är att samtliga partier var närvarande i kommissionerna för varje vallokal vilket i princip innebär att oppositionspartierna ogiltigförklarar sitt eget arbete. Detta har lyfts i debatten men inga tydliga svar har kommit.

Och reflektionen…

Jag försöker följa såväl nyhetsrapportering som diskussionen om valet men uppenbarligen är detta svårt på distans och urvalet blir än mer skevt än om en skulle ha varit plats. Det mesta debattutrymmet fylls av frågorna ovan; hur gick det till, vem vann vad och var och är valet över huvud taget giltigt. Tonen är hård och anklagelserna kastas fram och tillbaka. Men ibland glimtar även något annat till; en reflektion kring hur det egentligen står i landet, och vad som hände med visionen om den nationella enheten, som visserligen har haft många olika tolkningar men ändå funnits som något slags röd tråd. Kanske skulle denna reflektion kunna delas in i tre spår.

Det första utgår från splittringen i själva resultatet. Tabellen ovan visar några av ytterligheterna. I Gaza får Frelimos kandidat Nyusi 94 procent av rösterna och i Sofala, inte så långt från Gaza, får han 39 procent. Naturligtvis finns det provinser däremellan, som exempelvis Nyusis hemprovins Cabo Delgado där han fick runt 75 procent av rösterna. Stor variation mellan provinserna är inget nytt i Moçambique och det krävs mer studier för att se hur mönstret ser ut i förhållande till tidigare val. Det finns emellertid en stor risk att landet delar upp sig politiskt och där centralregeringen i praktiken har ett mycket lågt stöd vilket innebär utmaningar i legitimiteten. Naturligtvis innebär en total dominans av ett parti också svårigheter för andra partier att etablera sig, växa och bli legitima.

Det andra handlar om vad man tycker att man har rätt att förvänta sig. Samtidigt som det kan ifrågasättas huruvida oegentligheterna ledde till ett annat resultat än vad ett rent val skulle ha givit, bör de röster som frågar sig varför man inte sätter en högre standard på val i ett land som Moçambique. Många riktar skarp kritik mot EU och AU för att de så snabbt godkände valet och undrar om det finns en standard för afrikanska länder och en annan för europeiska, eftersom denna typ av fusk aldrig hade tillåtits passera i Europa. Delvis i samma linje undrar vissa om Moçambique ska bli ett sådant där typiskt afrikansk land där oegentligheter blir ett slags norm.

En tredje tanke, som delvis bygger på de två första, handlar om hur moçambikierna definierar sig själva och varandra. Sedan självständigheten har det funnits medvetenhet och handling för att undvika definitioner utifrån etnicitet, hudfärg etcetera och ett starkt budskap om nationell enhet. Tonen i årets valkampanjer har bitvis utgått ifrån motsatsen; vad som skiljer oss från dem och då inte bara i betydelsen vad som skiljer exempelvis ledarna åt. Mitt intryck är att detta har gjorts av samtliga partier, kanske ännu mer av oppositionen som gärna sätter en rad etiketter på hur i princip alla inom Frelimo är; De är lögnare, korrupta, giriga, maktgalna med mera. Med denna retorik kan vi ju hamna lite varstans. Ett ställe vi kan hamna är att, istället för att prata om samhället där alla är en del oavsett partitillhörighet, och de problem som finns i detta samhälle med exempelvis korruption, tillskrivs detta problem en specifik aktör. I princip per automatik blir lösningen (i singular) att ta bort detta partiet och tillsätta ett annat. Men kanske handlar detta om långt djupare strukturer i samhället. Mina erfarenheter från arbetet med organisationer från det civila samhället, utan anknytning till Frelimo, att maktmissbruk och korruption var relativt vanligt förekommande. Intervjuer i Maputos förorter visar en minskande solidaritet mellan människor emellan; en minskande känsla av kollektivitet och gemensamma skyddsnät. Dessa exempel är naturligtvis inte oavhängiga den politiska utvecklingen men jag tror att de också kommer från djupare förändringar i samhället, inte minst förknippade med moderniseringen. (I tillägg är det ju också så att långt från alla politiska beslut i Moçambique är fattade av regeringen då biståndsgivarna spelar en stor roll i politikens inriktning.)

Men, om allt det dåliga tillhör Frelimo, och endast Frelimo, sätter de alla andra i en moralisk överlägsen position, från vilken de heller inte behöver reflektera (exempelvis över Renamos odemokratiska struktur och ledarskikt). Funderingen ovan bör inte läsas som att jag tycker att politik ska präglas av ett ständigt samförstånd och inte heller nödvändigtvis samarbete. Men skiljelinjerna bör rimligen definieras utifrån intressen, inte utifrån vad vi anser att den andre är och hur det skiljer oss. Här kan vi ju även dra paralleller till den svenska politiken, om än på ett annat plan.

Annonser

Vad som skulle kunna hända…

Idag den 15 oktober är det val i Moçambique och 10 miljoner röstberättigade beräknas gå till urnorna för att rösta. När valkampanjerna avslutades i söndags kväll infann sig känslan att detta kan gå precis hur som helst; samtliga tre presidentkandidater skulle kunna vinna och de tre största partierna skulle kunna få ungefär lika många platser i parlamentet. Kanske kan redan detta ge svar på några av de vanligaste frågorna, antagandena eller påståendena om valet:

  • Nej, det finns inte bara ett parti i Moçambique, i detta val finns tre partier som kandiderar till parlamentet och till presidentposten.
  • Nej, det är inte förutbestämt vem som ska vinna, Frelimo har ingen självklar seger i varken parlaments- eller presidentval.
  • Nej, Frelimo har inte haft samma ordförande eller presidentkandidat sedan sitt grundande (och skiljer sig således från exempelvis Zimbabwe).

Alla val som hållits i landets sedan fredsavtalet 1992 kan på olika sätt beskrivas som historiska. I detta oförskämt långa blogginlägg tänkte jag försöka ta upp några av de aspekter som bidrar till att göra dagens val historiskt betydelsefullt. Anledning till det långa inlägget är att jag misstänker att svensk medias rapportering från valet i inte kommer att vara alldeles översvallande (förutsatt att inte en våldsam konflikt bryter ut redan under vardagen, då kommer vi säkert att höra om det).

Om vill läsa en kortare version rekommenderar jag dagens artikel i Fria Tidningen (läs här), eller hoppa friskt mellan rubrikerna.

Kort bakgrund

Moçambique blev självständigt från Portugal 1975 och den före detta befrielserörelsen Frelimo ombildades till ett politiskt parti som styrde landet med en socialistisk politik. 1976 inleddes ett destabiliseringskrig där den uttalat antikommunistiska gerillan Renamo, som bildades 1977 med stöd huvudsakligen av apartheidregimen i Sydafrika, stred mot regeringsstyrkor. Kriget krävde över en miljon människoliv och vid dess slut 1992 hade Moçambique bokstavligt talat bombats tillbaka till en situation som på många sätt var långt värre än vid självständigheten.

Moçambique har de senaste 20 åren uppvisat en ekonomisk tillväxt på i snitt 8 procent per år. Tillväxten, som till stor del byggs på utländska investeringar i naturresursutvinning som exempelvis naturgas och kol, har emellertid inte nämnvärt bidragit till att förbättra livsituationen för gemene man och kvinna, över hälften av landets befolkning lever i fattigdom. Frelimos ledning anklagas för att missbruka sin politiska position för egen ekonomisk vinning och i många fall har högt uppsatta politiker ekonomiska intressen i de företag som investerar i naturresurser.

Bland bönderna på landsbygden finns ett groende missnöje med utvecklingen där stora företag roffar åt sig resurser, inte minst mark. Bönderna kritiserar regeringen för att inte stå upp för sin befolknings rättigheter utan ensidigt försvara företagens intressen. Frelimo kritiseras även för att bli allt mer repressivt och att i praktiken styra landet mot att bli en enpartistat där politisk pluralism så väl innanför som utanför partiet inte tillåts.

Valresultat under tidigare presidents- och parlamentsval

De första flerpartivalen genomfördes 1994 och sedan dess har val till president och parlament hållits var femte år. Valen har övervakats och godkänts, om än med kritik, av internationella observatörer. Frelimo har vunnit presidentposten och erhållit majoritet i parlamentet i samtliga val. I valen 1994-2005 var Frelimo och Renamo de två huvudsakliga partierna. Inför valet 2009 bildades ett nytt parti; MDM lett av Daviz Simango som tidigare var framstående medlem i Renamo.

Tabellen nedan visar valutgångarna för samtliga val fram till idag. Vissa moçambikiska samhällsdebattörer kallar det för det första riktiga flerpartivalet, av flera anledningar: kampanjernas natur, att det är förhållandevis jämt och utgången är oviss och att MDM har brutit den binära politiska situationen med endast två politiska partier.

Valår / Parti 1994 1999 2004 2009
Frelimo parlament 44,3 48,5 62 74,7
Renamo parlament 37,8 38,8 29,7 17,7
MDM parlament 3,9
Frelimo president 53,3 52,3 63,7 75,0
Renamo president 33,7 47,7 31,7 16,4
MDM president 8,6

Krig eller fred

Under de senaste två åren har Moçambique erfarit hur skör freden är när Afonso Dhlakama, Renamos till synes permanente ledare, formellt bröt fredsavtalet och återbefolkade militära baser runtom i landet. Regeringsstyrkor attackerade Renamobaserna som i sin tur utförde attacker mot strategiska mål så som större vägar. Det fanns under flera månader en stark oro för att landet skulle falla tillbaka till krig även om de regelrätta stridigheterna ägde rum i relativt begränsade områden.

Samtidigt som majoriteten av dem som upplevde kriget uttrycker att det aldrig kan vara värt det igen, finns en stor grupp unga som inte har egna upplevelser av krig. De har heller ingen direkt relation till Frelimo som landets befriare från den portugisiska kolonialmakten, men däremot har många av dem en upplevelse av Frelimo som ett korrupt och maktfullkomligt parti som inte gynnar majoriteten. Detta utgör en stark grund för rekrytering och stöd till Renamo (både som militär rörelse och som politiskt parti). Moçambiques befolkning är ung (demografisk motsats till Sverige, med över hälften av landets befolkning är under femton år) vilket innebär att denna grupp har stor betydelse.

Efter många och långa förhandlingar slöts ett fredsavtal mellan Renamo och Frelimo, representerat av president Armando Guebuza. Avtalet undertecknades först den 5 september 2014; fem dagar efter att valkampanjerna skulle ha inletts. I samband med detta bröt Dhlakama sin fem år långa exil från det offentliga politiska livet, gömd på okänd ort.

Under olika perioder av förhandlingarna har de problem som lagts fram av Renamo varierat; obefintligt utrymme för att på riktigt utveckla en demokrati baserad på flera partier, dåliga förutsättningar för genomförande av val, sammansättningen av valkommissionen CNE med mera. Underliggande har frågan om fördelningen av landets resurser legat; att berikningen koncentreras till den politiska eliten inom Frelimo. Det är oklart exakt vad som egentligen ingick i det avtal som de båda parterna till slut skrev under men vissa menar att regeringen sannolikt gick för långt i att möta Renamos krav. En del av avtalet handlade om att integrera Renamos soldater i Moçambiques armé och polis, mot att Renamo ska överlämna deras vapen. Det finns emellertid ingen tidplan för överlämnandet vilket innebär att Renamo kommer att fortsätta ha beväpnade styrkor ute i landet.

abracoEfter undertecknadet av avtalet cirkulerade bilder där Guebuza och Dhlakama kramar om varandra och går hand i hand och några dagars lättnad följde. Det var dock få som anade med vilken styrka och frenesi Dhlakama därefter skulle inleda sin valkampanj. Snarare ifrågasattes såväl Dhlakama som Renamo som politiska aktörer i och med att de bojkottade kommunalvalet i slutet av 2013. Det skulle visa sig felaktigt.

De nästan två åren av oroligheter skakade Moçambique och blev onekligen en varningsklocka. Detta innebär sannolikt att kraften i det avtal som skrevs under 5 september inte bör överskattas. Årets valkampanjer och val genomförs i en tid med ett mycket skört tillstånd av fred. Våldsutbrotten var många och allvarliga särskilt under kampanjens inledande veckor men avtog sedan. Det är oklart hur många människor som trots det fick sätta livet till men bara under sista dagen dog tre och 16 skadades i Nampual och Angoche.

Risken för att den våldsamma konflikten ska återuppstå är emellertid långt från över. Utifrån det stöd som såväl Renamo som MDM har, framför allt utifrån hur många som har deltagit i deras möten under valkampanjen, finns tydliga förväntningar på resultatet. Renamo har exempelvis gått ut och sagt att man räknar med en vinst. MDM deklarerar att deras vinst i många distrikt och provins är överlägsen – om de bara kan hålla Frelimo borta från att fiffla med rösträkning och valurnor.

Detta innebär att om valresultaten inte skulle falla Renamo och MDM i smaken, kommer förklaringen (oavsett den verkligen anledningen) med största sannolikhet att vara att Frelimo har fuskat. För Renamos räkning är det inte otänkbart att detta kommer att vara en motivering till att åter ta till vapen mot regeringens styrkor.

Partierna, deras kandidater och budskap

MDM hittills haft sin huvudsakliga väljarbas i urbana områden, Renamo framför allt bland landsbygdens fattiga i landets centrala delar, och Frelimo sitt största stöd på landsbygden i norr och söder samt i Maputo. Dessa mönster har emellertid utmanats under valkampanjerna. Det är svårt att urskilja var de olika partierna står politiskt idag men i grova drag bygger Frelimo på ett slags socialdemokratisk grund medan MDM och Renamo är mer center-höger. Till stor del styrs emellertid politiska prioriteringar av bi- och multilaterala givare som står för en stor del av landets statsbudget. Samtliga partier är följsamma till det internationella samfundets ekonomiska och politiska krav.

Som nämnt ovan har Dhlakama under valkampanjen gjort en för många överraskande politisk comeback. Han har rest runt i landet och samlat en enorm publik till sina offentliga möten. På vissa platser har hans flygplan haft svårt att landa på grund av folkmassor på flygfältet. Från att ha varit i princip borträknade som ett alternativ i presidents- och parlamentsval, framstår nu Renamo åter som ett reellt alternativ.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från Renamos kampanj. Foto: Domingos Sulay.]

Den kritik mot Frelimo som har utgjort Dhlakamas huvudsakliga budskap under kampanjen anses av många som legitim och befriande. Benämningen ”O pai democracia (Demokratins fader) har under de senaste veckorna fått stor spridning. Förutom att syfta till de senaste förhandlingarna där Dhlakama fått mycket uppskattning för bjuda Guebuza motstånd, hänvisar benämningen till destabiliseringskriget 1976-1992 som många ser som en kamp för flerpartistaten och mot Frelimos enväldiga styre. Det är emellertid inte alldeles lätt att hitta de politiska budskapen och prioriteringarna i Dhlakamas budskap, förutom att han är emot Frelimo, vilket i dagsläget emellertid är ett slagkraftigt budskap.

Renamo kampanj ner med kommunismen

”Leve demokratin! Ner med kommunismen!” Foto: Domingos Sulay

Det är svårt att säga hur representativt det är men vid flera tillfällen har antikommunistiska budskap synts i Renamos möten, med hänvisning till att man ska göra slut på kommunismen. (Se bild till vänster.) Det är inte utan att man undrar var de anser att denna kommunism finns…Under ett av de offentliga mötena på valkampanjens sista dag delade Dhlakama symboliskt ut sitt telefonnummer till alla som ville ha det, med en uppmaning att folk skulle höra av sig om de ville samarbeta med hans framtida regering. En regering som han lovade kommer vara grundad på meriter och inte partitillhörighet. Denna öppna ton från ”demokratins fader” klingar emellertid lite falskt om man tittar på hur Renamo styrs, till stor del fortfarande som en gerilla, där Dhlakama vägrar att släppa makten (som han har haft sedan 1979). Missnöjet med bristen på demokrati inom partiet var det som fick en stor grupp att lämna det och bilda MDM.

MDM bildades som sagt kort innan presidents- och parlamentsvalet 2009 och har sedan dess stärkt sin roll som politisk aktör, inte minst genom framgångar i 2013 års kommunalval då det tog makten i tre strategiskt viktiga provinshuvudstäder. MDM har skiljt sig från både Frelimo och Renamo i sin folkliga framtoning. I Quelimane, huvudstaden i Zambeziprovinsen, genomförde deras kandidat under kommunalvalet 2013 sin kampanj på cykel iförd jeans och blå kortärmad skjorta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från MDMs kampanj i Quelimane med Manuel de Araújo som frontfigur. Foto: MDM, Paulo de Araújo, Manuel de Araújo Michael Olofsson.]

MDM valaffisch

MDMs valkampanj: Dhlakama som gris, Guebuza som krabba och Simango som Simango. Foto: Paulo de Araújo

Detta står i mycket stark kontrast till det som har kommit att karakterisera Guebuzas så kallat öppna presidentskap där han i färdas med helikoptrar och mottas av överdådiga arrangemang med nitiska förberedelser. Även här är det som sagt svårt att hitta de politiska alternativen, förutom kritiken mot Frelimo. Ett MDMs budskap är att man är det enda av de tre partierna som aldrig har varit i krig; som inte har ett militärt förflutet. I sina kampanjer kopplar man ständigt de båda andra partierna till deras krigiska förflutna. (Se bild till vänster.) En intressant aspekt är att MDM inte gjorde några tydliga ansträngningar att sprida ett fredsbudskap under de senaste årens våldsamma konflikt mellan Renamo och Frelimo. En något svag fredsretorik kan man tycka.

MDMs kandidat Daviz Simango var en av dem som bröt sig ur Renamo i protest. Men trots att han och flera inom MDM har lagt mycket krut på att kritisera såväl Frelimo som Renamo, har de fått samma kritik riktad tillbaka mot sig. Redan efter något år skakades partiet av en skandal där man missbrukat parlamentsledamöternas rätt att importera bilar och partiet har kritiserats för att endast sätta familjemedlemmar och nära bekanta till ledarskiktet inom partiet på sin lista till parlamentet. Detta rimmar illa med partiets huvudsakliga slogan ”Moçambique para todos”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från MDMs kampanj med partiledaren Davis Simango. Foto: MDM, Paulo de Araújo, Michael Olofsson.]

Det var ett långt ifrån enigt parti som valde Filipe Jacinto Nyusi som Frelimos presidentkandidat 2014, som efterträdare till Guebuza, och valet föregicks av interna kampanjer och stridigheter. Nyusi anses vara en relativt svag person inom partiet och många menar att detta är iscensatt av Guebuza och hans anhängare. På Frelimos senaste kongress, i slutet av 2013, valdes Guebuza till partiets ordförande i ytterligare fem år. (När detta skedde var många oroliga för att det skulle innebära att Guebuza skulle klamra sig fast vid presidentmakten i ytterligare en mandatperiod och därmed ändra, alternativt bryta mot, grundlagen om max två mandatperioder. En lättnadens suck drogs alltså när Nyusi valdes, om än med en bitter eftersmak.) Kritiker menar att Frelimo har spelat högt och riskfyllt genom att välja en svag kandidat som eventuellt inte kan stå sig mot de andra partiernas kandidater. Som ordspråket säger, högmod går före fall…

Nyusi är den första av Frelimos presidentkandidater som inte har en egen historia i befrielserörelsen, även om han är son till befrielsekämpar. Han har även varit noga med att påpeka att han är försvarare av Mondlanes, Samoras, Chissanos och Guebuzas ideal. Nyusi har under valkampanjen varit hårt ansatt inte minst av debattörer och intellektuella (förutom av anhängare till oppositionspartierna) för att inte ge några klara besked om den tänkta kursen, han anklagas för att vara mesig och endast vilja följa Guebuzas spår, vilket ses som motsägelsefullt om man samtidigt marknadsför sig som förändringens kraft. Samtidigt kan kritiken bitvis tyckas lite orättvis. Guebuza har under sitt presidentsskap fått svidande kritik för att ha varit arrogant, att inte ha lyssnat och varit enväldigt härskande. Nyusi har uppenbarligen en annan stil, vilken dock inte uppmärksammas som något positivt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från Frelimos kampanj. Foto: Frelimo och sidan Sou+Nyusi.]

Detta innebär att det sannolikt är svårt för väljarna att fatta ett beslut baserat på de budskap baserade på idéer, ideologier och konkreta förslag på förändring som partierna sprider. För trots att en Renamos och MDMs huvudsakliga kritik riktas mot koncentrationen av rikedomen och den illegitima berikningen bland den politiska eliten så är förslag på omfördelningspolitik, inklusive skatter tämligen frånvarande i debatten. Och trots att de höga fattigdomsnivåerna bland majoriteten av befolkningen utgör en annan grund för oppositionspartiernas kritik så är de fattigas huvudsakliga sysselsättning; jordbruket, misstänkt frånvarande i alla politiska tal.

Detta har även uppmärksammats av bondeorganisationen UNAC som menar att samtliga tre partier har glömt bort dem (igen, detta är tyvärr ett återkommande drag genom historian i Moçambiques politik). Ännu ett talande exempel är att när parlamentet tidigare i år diskuterade och beslutade om förmåner för parlamentsledamöter var samtliga ledamöter, från samtliga tre partier, rörande överens om de i allmänhetens ögon svindlande förmånerna till ledamöterna.

Kampanjerna och sociala media

Något som är relativt nytt för årets val är användandet av sociala medier, framför allt facebook, som en plattform för att driva politisk kampanj. Utöver de betänkligheter man kan ha inför att tillskriva exempelvis facebook en stor betydelse i politisk påverkan i ett land som exempelvis Sverige, är det så klart viktigt att ha i åtanke att en mycket begränsad andel av den moçambikiska befolkningen har tillgång till internet. Uppskattningar av andelen i befolkningen som är internetanvändare ligger runt fem procent (se mer info här). Detta sagt kan en kort reflektion kring partiernas facebookkampanjer ändå vara intressant.

MDMs kampanj

Simango tar en cykeltaxi.

Naturligtvis kan inte de nätbaserade budskapen separeras från budskap och bildspråk i övrigt. Som nämnt ovan är många innerligt trötta på Guebuzas arrogans och Frelimos slutenhet och både Renamos och MDMs facebookkampanjer kan ses som svar på detta. MDMs sidor är väluppdaterade (i princip i realtid) med foton fyllda av folkmassor och partiets ledare som samtalar, dansar och är nära befolkningen. De är alldagligt klädda, inga fina bilar och det hela framstår som väldigt spontant. (Se bildspel ovan och bild till vänster.)

Renamos kampanj

Dhlakama drar fulla hus…

På Renamos sidor hittar vi en strid ström av foton med Dhlakama framför alternativt mitt i ett oändligt hav av människor. Bilderna talar ett tydligt språk om just demokratins fader som enar nationen och får flygplatser att stanna av för att flygfältet av översvämmats av människor. (Se bildspel ovan och bild till vänster.)

Frelimos kampanj

Frelimos kampanj ”Sou+Nyusi”

Frelimo har för det första misslyckats med att samla sin kampanj till ett mindre antal sidor; istället var den utspridd på ett mycket stort antal konton utan ordning och där vem som helst kunde lägga upp bilder (vilket också gjordes, från bland annat öldrickande i partiutstyrsel). Detta blev dock aningen bättre under kampanjens sista veckor vilket emellertid inte hjälpte så mycket på grund av det innehåll som sidorna till stor del fylldes med. Stela bilder där samtliga hade Frelimo-t-shirts och därmed såg arrangerade ut; raka motsatsen till såväl MDMs folkliga framtoning som Renamos massmöten. Någon dansbild smög sig dock in. (Se bildspel ovan och bild till vänster.)

GueBenz

Förstasida i tidningen Canal de Mocambique i sin nya mercedes (GueBenz) som han fick lämna tillbaka.

Det blev inte bättre av att president Guebuza råkade ta emot en sprillans ny Mercedes från privatsektororganisationen CTA mitt i kampanjen och även hade det dåliga omdömet att hoppa in i bilen och låta sig fotograferas med CTAs chefer. (Se bild till vänster.) Guebuza lämnade tillbaka Mercedesen (GueBuenz) efter folkliga protester som påpekade att detta var mot lagen. Man kan undra över odugligheten inte bara hos de inom Frelimo som arbetar med bilder och kampanjer utan även de som har det juridiska på sitt bord.

På modet att vara mot Frelimo?

Att det finns en utbredd kritik mot Frelimo på många håll i samhället har antagligen framgått ovan men detta förtjänar ytterligare ett par reflektioner. Under valkampanjerna har ett antal offentliga personer, inklusive akademiker, journalister och representanter från det civila samhället, och där till en betydande del av den internationella närvaron så som biståndsgivarna, mer eller mindre öppet deklarerat sitt stöd för något av oppositionspartierna. I lika stor utsträckning som stöd, uttrycker deklarationerna sannolikt ett missnöje och en besvikelse med ett Frelimo som de anser har svikit sina ideal samt mot den arrogans som man menar har präglat Guebuzas presidentskap de senaste tio åren.

Samtidigt som kritiken mot Frelimo uppenbarligen har fog för sig givet den situation som landet befinner sig i, är det ändå anmärkningsvärt hur okritiska många verkar vara i sitt stöd till Renamo och MDM. Det är som att det för många i de ovanstående grupperna räcker att de är emot Frelimo; den granskande och kritiska blick som man riktar mot Frelimo behåller man inte i relation till oppositionspartierna. Det finns flera tydliga exempel på detta som intervjuer med representanter för partierna i dagspressen som utan kritisk reflektion köper oppositionens argument rakt av.

En journalistvän sa till mig att hans erfarenhet med den internationella pressen är att så länge man skriver kritiskt mot Frelimo är det ingen som ifrågasätter ens källor. Men skulle man drista sig och påstå att Frelimo har gjort något positivt, då skulle detta direkt ifrågasättas; då skulle källkritiken komma fram. Mitt intryck är att många är så trötta på Frelimo att de är beredda att köpa nästan vad som helst.

Som nämnt ovan finns även många av de stora biståndsgivarna med bland Frelimos och, framför allt, Guebuzas kritiker. Men inte heller givarnas kritik framstår som särskilt saklig. Inte heller ser den med självkritik på givarnas roll och ansvar i skapandet av den situation som Moçambique befinner sig i. Ett av biståndsgivarnas starkaste argument handlar om att den ekonomiska tillväxten hamnar i fickorna på några få. Samtidigt är det inte helt klart vad givarsamfundet har gjort, i form av stöd till en annan typ av ekonomisk utveckling, skattereformer och redistributiva funktioner för att motverka detta. Snarare har de stått för en ganska tydlig neoliberal linje. Som en vän kommenterade: Givarna sa att de ville ha kapitalism och nu har de fått det men det är som att de tycker att de har fått fel kapitalister så nu klagar det på det.

Nu röstar vi, sedan får vi diskutera

Avslutningsvis ytterligare ett par rader om Frelimo. Som nämnt ovan var det inget enigt parti som valde Nyusi som presidentkandidat och under de senaste åren har stridigheter och motsättningar inom partiet börjat blottläggas. Många menar att den kris som Frelimo upplever i årets valkampanj, i förhållande till de andra partierna, minst lika mycket handlar om en kris inom partiet. Denna kommer sig av faktorer som att allt mer makt inom partiet verkar koncentreras till en allt mindre grupp och att denna i allt mindre utsträckning är öppen för en konstruktiv och öppen intern debatt och kritik.

Personer med kopplingar till partiet berättar hur de exempelvis i radio- och tv-debatter, så väl som i mindre formella sammanhang, för en konstruktiv debatt om det politiska läget och partiet. Men istället för att detta plockas upp och in i Frelimo som ett sätt att stärka det, fångas det upp av oppositionen och används mot partiet. Därmed blir även de som framfört kritiken utmålade som oppositionella. Under valkampanjens sista veckor verkar det emellertid som någon slags tillfällig försoning kom till stånd och flera av partiets starka personligheter, som dittills hållit sig i bakgrunden delvis på grund av att de inte fullt ut sympatiserar med den valda linjen, trädde fram. Detta gäller bland annat före detta presidenten Joaquim Chissano och Graça Machel. Engagemanget kommer emellertid med förpliktelser om att en seriös diskussion måste till inom partiet efter valet.

Så vad händer nu?

Det är väldigt svårt att förutspå utgången av dagens val. Om ingen av presidentkandidaterna får 51 procent eller mer av rösterna blir det en andra valomgång. Om detta sker menar många att det med stor sannolikhet blir så att Renamos och MDMs väljare kommer att gå samman mot Frelimo, vilket skulle innebära att Frelimo för första gången sedan befrielsen inte innehar presidentposten. Även i parlamentet verkar det sannolikt att Frelimo inte får egen majoritet.

Det är emellertid viktigt att ha i åtanke att eftersom inga opinionsundersökningar görs, baserar sig bedömningar om partiernas respektive stöd på hur många som kommit till deras offentliga valmöten runtom i landet och stöd som uttryckts i media och sociala medier.

Missnöjet mot Frelimo och Guebuza kommer att ha en stor betydelse i dagens val; många är de som kommer att rösta mot Frelimo, snarare än för något annat, inte minst bland den unga generationen. Men samtidigt spelar historien fortfarande en avgörande roll för många, framför allt i den äldre generationen som i många fall är kritiska till Frelimo av idag, men för vilken partiet fortfarande är en enande kraft.

Fred – ett ömtåligt tillstånd

De senaste dagarna har det förekommit nyheter om oroligheter i Mocambique. Ett par vänner i Sverige har skrivit och frågat om det är krig i Mocambique? Det korta svaret är nej, det är inte krig här. Men däremot kan man säga att freden under de senaste dagarna blivit skörare och fredsavtalet från 1992 satts på prov.

I korthet är det som har hänt att regeringstrupper har anfallit Renamoledarens Dhlakamas tillhåll i Santungira i Sofalaprovinsen i centrala Mocambique. Vid tillslaget hade platsen emellertid utrymts. Dhlakama befinner sig på okänd ort med uppges vara vid god hälsa. Renamos soldater har i sin tur anfallit en polisstation i samma provins.

zambeze

Den regeringskritiska tidningen Zambeze visar upp en bild av presidenten…

Dessa händelser hänger samman med den politiska process där Renamo bestämt sig för att bojkotta kommunalvalet som ska hållas om knappt en månad. Renamo kritiserar regeringen bland annat för att inte skapa lika förutsättningar för alla partier och inte respektera flerpartisystemet och överenskommelser från fredsavtalet.

Delar av Renamos kritik mot det regeringsbärande partiet Frelimo är legitim men, som Joe Hanlon skriver, har Renamo har misslyckats med att omforma sig från en gerilla till ett politiskt parti likväl som med att formulera politiska alternativ och bygga politisk kapital av sin kritik. Sannolikt betyder en bojkott av det kommande kommunalvalet en av de sista spikarna i Renamos kista. Inför förra president- och parlamentsvalet 2009 bröt sig en grupp ur Renamo och bildade MDM. Även om MDM håller med om stora delar av Renamos kritik mot Frelimo ställer de upp i kommunalvalet och har under sin relativt korta livstid rönt betydande politiska framgångar, inte minst som styrande i Quelimanes kommun i Zambeziprovinsen.

noticias

…och den regeringsvänliga tidningen Notícias visar upp en annan. De båda bilderna är från tidningarnas förstasidor.

Många (däribland Hanlon) menar att regeringens tillslag mot Santungira var en varning mer än ett seriöst försök att fånga Renamoledaren Dhlakama. Hade det varit målet hade så skett. Men även om det handlar om varningar och incidenter på en begränsad plats, skakar de människor här i Mocambique. Reaktionerna varierar beroende på politisk tillhörighet och historia (vilket även gäller tidningar so bilderna här intill visar) men gemensamt för de flesta är inställningen ”vi är trötta på krig och vi, om någon, vet att krig inte löser några problem”. Både regeringen och Renamo får kritik från bland andra civilsamhällesorganisationer och religiösa samfund. Regeringen för att de använder våld och Renamo för att de inte utnyttjar det politiska utrymmet.

Frelimos ställning och agerande är i högsta grad ifrågasatt, inte bara av de politiska motståndarna inom MDM och Renamo men även internt inom partiet. Förra veckan publicerade tidningen Savanna en lång intervju med Frelimoveteranen Jorge Rebelo där han uttrycker en stor besvikelse över partiet idag; att det styrs av en mycket liten grupp som inte vill ha varken insyn, interndemokrati eller kritik. I samma tidning finns en artikel om hur Frelimo i allt store utsträckning kontrollerar media, som hittills utvecklats i en självständig riktning i Mocambique. Känslan av att partiet inte längre tillhör de som trots allt kallar det för ”sitt parti” är påtaglig även när jag pratar med vänner här i Mocambique och jag måste saga att även för en inbiten optimist som jag, känns den politiska situationen i landet just nu tämligen bekymmersam.

Om detta återkomer jag sannolikt inom kort men nu är det dags att stänga väskan och fara till flygplatsen, på väg mot Kabul.

Storm och översvämning drabbar Mocambique

Stormar och kraftiga regn härjar i Mocambique och ödelägger fält, bostäder, offentliga bygnader. I ett av de värst drabbade disktrikten, Zavala i södra Mocambique, har taket blåst av 71 skolsalar i sammanlagt 18 skolor, rapporterar tidningen A Verdade. Enligt tidningen har vindarna uppnått hastigheter på över 30 meter per sekund och vissa platser har fått över 200 millimeter regn på ett dygn.

Nedan en bild från förorten Malhangalene i Maputo.

Samma tidning rapporterar att Mocambiques största högstadieskola, som ligger i den befolkningstäta Nampulaprovinsen, bestämde sig för att inte skola in några åttondeklassare när terminen nu börjar. Anledning? Det är så fullt i skolan och de ville tunna ut det lite. Läs mer här!

Samora Machel

Den 19 oktober var det 25 år sedan Samora Machel, Moçambiques förste president efter självständigheten, dog i en flygkrasch på väg hem från Zambia. Detta högtidlighölls under diverse ceremonier med moçambikiska och internationella celebriteter närvarande, bland andra Brasiliens president Dilma, Robert Mugabe och Kenneth Kaunda. Dagen bjöd också på invigning av vad som sägs vara Afrikas största presidentstaty i form av Samora gestikulerande. Hela året 2011 har förklarats Samora Machels år. 

I media och bland vanligt folk pågår en ännu mer intensiv debatt än andra år om Samora och de stora gap som finns mellan Frelimo idag och Samoras ideal – samtidigt som Samora fortfarande hyllas även inom partiet. Det är ett komplext förhållande där idealen å ena sidan finns närvarande men resultatet av den förda politiken pekar åt en annan riktning. Samtidigt som många önskar sig Samora tillbaka ser många med kritiska ögon på den socialistiska politik som Samora drev, till punkt och pricka…

Kjolförbud, organisationsanalys och kyla

Kanske skulle man kunna tro att jag har tillbringat de senaste dagarna i bushen, vilket inte är fallet. Har varit i Maputo och som vanligt (!?) tryter det lite med skrivinspirationen där. Nu är jag i Lusaka, Zambia. En liten uppdatering från förra veckan.

Kommunstyrelsen i Lichinga bestämde att korta kjolar ska förbjudas i kommunen. Anledning? Minska prostitutionen. Jag lämnar till läsaren att själv analysera hur detta egentligen (inte) hänger ihop. Lyckligtvis kom reaktioner från olika håll som meddelande att en kommun inte har befogenhet att bestämma om människors klädsel. (Nyheten rapporterades på nationella nyheter och var en av de mer diskuterade under veckan.) To be continued…

I Maputo gjorde vi organisationsanalys av bondeorganisationen UNAC inom ramen för vårt nya nationella naturresursprogram. Vi använde en metod som heter oktogon där organisationen själv analyserar och poängsätter sig inom områden så som medlemsbas, relevans, identitet, struktur och kapacitet att implementera sina program. Många intressanta diskussioner!

För övrigt var det sjukt kallt i Maputo under veckan, kollegorna hade mössa och halsduk på kontoret och så firade vår praktikant Titos födelsedag.

Rött kort Guebuza!

Rött kort till president Guebuza, skriver tidningen Savana med anledning av att fem givare har bestämt att minska sina bidrag till Moçambiques statsbudget. Bland dessa givare återfinns Sverige tillsammans med Österrike, Danmark, Irland och Schweiz. Tre länder har ännu inte uttalat sig om budgetstödet: Tyskland, Holland och Norge. Totalt ämnar givarna bidra med USD 378 miljoner 2012 (jämför med USD 448 miljoner 2011) till Moçambiques statsbudget.

Ekonomen Carlos Nuno Castel-Branco kritiserar givarna såväl som regeringen eftersom budgetstödet hittills inte bidragit till att minska Moçambique ”multidimensionella beroende” av externa medel och att man trots detta väljer att kalla biståndet till Moçambique för en framgångssaga.

Givarna påpekar att även om de överlag är nöjda med Moçambiques utveckling är det viktigt att en lagstiftning mot korruption kommer till stånd så fort som möjligt.

Nedan en bild på givarna från Savana. Ser ju inte så kul ut, och inte verkar det som någon särskilt bra balans mellan män och kvinnor i givargruppen… 😉