Kategoriarkiv: Biståndspolitik

Kan inte något få vara helt odiskutabelt?

Publicerad den av
2

Jag läser på SR idag att “EU hotar att skära ned biståndet till Afghanistan om den afghanska regeringen inte samarbetar och går med på att ta tillbaka egna medborgare som fått avslag på sina asylansökningar i EU.” Detta eftersom Afghanistan inte vill ta emot de afghaner som tvångsutvisas från EU efter avslag i asylprövning.

Enligt SR har EU-kommissionen skrivit i ett dokument att ”om man ska kunna hålla fast vid den nuvarande biståndsnivån så är det avgörande att det sker substantiella framsteg i förhandlingarna om migration, i början av sommaren.” Dokumentet bedömer att Afghanistans regering inte skulle klara sig utan biståndspengar från EU.

I SR-artikeln finns ett par korta kommentarer från Sveriges biståndsminister Isabella Lövin. ”Det är inte i enlighet med internationella principer som vi arbetar efter och som världen har enats om sedan mycket lång tid tillbaka.” säger hon. På frågan om Sverige allts inte i något sammanhang går med på att villkora bistånd blir svaret: ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera, det är ju interna diskussioner som pågår, men vi har utgångspunkten att bistånd ska bedrivas på ett effektivt sätt, och det gör man efter ländernas egna behov, säger Isabella Lövin.”

Det finns ett antal saker, åtminstone tre, i detta som gör mig vansinnig och samtidigt ger en känsla av total maktlöshet. (Och då förutom hela idén med avtalet mellan EU och Turkiet och rapporter om hur syrier tvingas tillbaka från Syrien in i Turkiet och om behandling av flyktingar i de turkiska lägren.)

För det första. Det är så djupt cyniskt och helt befriat från minsta glimt av tillbakablick på de senaste femton åren i Afghanistan: Vad har EU-länder, så som Sverige, och NATO bidragit till i form av stabilitet för landet, både vad gäller säkerhet men även vad gäller den afghanska statens möjlighet att bygga upp en långsiktig legitim relation till sina medborgare? Att inte se att den situation där den afghanska regeringen mycket riktigt sannolikt inte klarar sig utan bistånd till stor del är ett resultat av det internationella samfundets agerande i Afghanistan är helt oacceptabelt. Men så är det ju också så att EU kan välja vad man ser, vad som tas med i orsakssambanden och det är väl ingen överraskning för någon att EU-ländernas eget agerande i och bidrag till sammanbrott i länder utanför unionen, inte är EUs favoritämne.

För det andra. Jag gillar politik och en politisk diskussion om exempelvis utrikes- och biståndspolitik. Men jag känner en allt djupare saknad efter att kunskap om någonting ska spela någon roll. Jag förstår att EU väljer att inte ha kunskap om sin egen roll i att situationen i Afghanistan ser ut som den gör. Men de går ett steg längre och väljer att inte heller se hur situationen faktiskt ser ut. Den finns något kunskapsmässigt djupt problematiskt med antagandena bakom EUs förslag. Organisationen ”The Asia Foundation” genomför omfattande opinionsundersökningar med enkäter i Afghanistan med runt 7000 enkätsvar. Den senaste rapporten (mycket läsarvänlig och med stora grafer så den är inte särskilt betungande, läs här), visar bland annat att människors uppfattning om vad som är det största problemet i deras liv på lokal nivå är arbetslöshet och därefter säkerhet.

Biggest Prob Local

Undersökningen visar också att afghanernas uppfattning om sitt välbefinnande i ekonomiska termer drastiskt har sjunkit. När de ombads beskriva situationen idag jämfört med för ett år sedan framkommer följande resultat.

Economic wellbeing

(Samma undersökning visar (med viss relevans för den första punkten om vad vi har bidragit till) att 79 procent av den afghanska befolkningen upplever rädsla när de möter en internationell militär.)

Jag tillbringade de senaste två veckorna med att prata med bland andra afghanska lärare, sjuksköterskor, skolbarn, föräldragrupper, läkare och barnmorskor. En av de frågorna som kommer upp är hur ingen i det internationella samfundet kunde borste från att tänka på den negativa effekt som de drastiskt minskade arbetstillfällena innebar i och med trupptillbakadragande och minskat bistånd de senaste åren. Med det nya EU-förslaget finns ju goda möjligheter att lägga ytterligare en dimension till denna fråga. Och strö ytterligare salt i såren, för att använda ett odramatiskt uttryck för en livsavgörande fråga. Men att ta hänsyn till kunskap om den faktiska situationen i landet i fråga verkar vara helt utanför kartan i EUs diskussioner. Människor flyr för att de är fattiga och inte har arbete. Så vi hotar med att bidra till att göra dem ännu fattigare för att fler av dem ska återvända. Det är ju inte direkt en åsikt att den ekonomiska situationen ser ut som den gör i Afghanistan och att detta har en kraftig inverkan på antalet människor som av nöden flyr.

För det tredje. Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt? Den svenska biståndsministerns svar är svävande; ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera”. Men vad är det egentligen som ska behöva föreslås för att en politiker idag ska kunna kommentera, het rakt upp och ner, att detta går vi inte med på? Finns det över huvud taget något? Tanken skrämmer mig. Jag längtar efter att en gång få höra en svensk politiker svara på en fråga som den ovan: Nej, detta är helt odiskutabelt, det kommer vi inte att gå med på. (Och då inte för att sedan göra en Löfvén och några månader senare säga att vi visst går med på något). Att på riktigt stå upp för något, att grundat i värderingar, principer och kunskap, säga att detta är helt otänkbart. Men det verkar som att allt är åtminstone lite tänkbart, och då blir det diskutabelt vilket verkar ha en tendens att medföra att det också blir genomfört…

Att ta från biståndet handlar om värderingar, inte brist på resurser

Publicerad den av
Svara

Att vara så arg att en inte vet var en ska börja skriva. Så har jag känt under en ganska lång tid. Samhällsdebatten och –klimatet är så långt från det som jag skulle vilja vore rimligt, och samtalen hamnar så långt bort från det en egentligen skulle vilja prata om. En av de frågor som känts förlamande sned de senaste dagarna är den om avräkningarna inom biståndet för att bekosta mottagande av asylsökande. Efter en vänlig spark i baken av en vän och före detta kollega fick jag dock ändan ur vagnen och skrev en debattartikel om detta. Den publicerades på Biståndsdebatten i veckan (10 november) och finns även att läsa här nedan. Så nu ska jag bara försöka undvika att ändan faller tillbaka i vagnen.

Att ta från biståndet handlar om värderingar, inte brist på resurser

När jag gick i skolan fick jag lära mig att det bästa sättet att kritisera något (Världsbanken i det fallet) är att ifrågasätta varför de inte gör vad de själva sagt att de ska göra. Det blir då sekundärt huruvida jag tycker att det som Världsbanken säger att de ska göra är bra eller inte, jag vill bara vara säker på att de gör vad de säger att de ska göra. Och så är det ju med ansvarsutkrävande i politiken, vi förväntar oss att vi ska kunna kräva av politikerna att de gör vad de säger att de ska göra.

Biståndsbudgeten har hamnat i centrum för den politiska debatten på grund av regeringens besked om att över hälften av biståndsbudgeten skulle kunna tas till kostnader för flyktingmottagande i Sverige. Vi är många som tycker att det är en minst sagt märklig övning då det framstår som att Sveriges statsbudget endast består av en enda budgetlinje; biståndet. Och i ljuset av att det är den enda linjen, är det endast från denna som resurser kan komma för att garantera människors universella rätt att söka asyl.

Den springande punkten utgörs emellertid inte av en våg med befolkningen i de biståndsmottagande länderna i ena skålen, och människor som tvingats på flykt i den andra. Dilemmat handlar, precis som all annan politik, om prioriteringar grundade i värderingar. Värderingar om människovärde, om människors lika värde. För vad har egentligen de två, biståndet och asylrätten, gemensamt i detta sammanhang, förutom att de utgör verksamheter som inte berör svenska medborgare?

Mycket trams och osanningar cirkulerar på sociala medier men ibland dyker det upp några enkla rader som verkar ha kommit längre i tanken än självaste regeringens kunskap om sin egen budget. Prästen och satirtecknaren Kent Wisti publicerade för ett par dagar sedan två bilder med texterna:

”Om vi inte stänger gränserna omedelbart riskerar vi att julhandeln inte kommer att slå omsättningsrekord för 14:e året i rad. Vi kanske inte ens når 75 miljarder.”

”Om vi inte stänger gränserna nu kan vi hamna i ett läge där vi inte längre har råd att köpa Per Mobergs skärbräda för 4000 kr.”

Nu invänder kanske vän av ordning att detta är att jämföra äpplen och päron; utebliven julhandel generellt eller skärbrädor mer specifikt är inte direkt kopplade till tillgängliga resurser för asylsökanden. Men det är väl egentligen just det de är? För det handlar om vilket samhälle vi skapar och lever i; om prioriteringar grundade i värderingar. Om vad som anses rimligt i detta samhälle. I den pågående debatten har det på något sätt blivit helt rimligt att säga att den enda källan varifrån resurser till flyktingars asylrätt kan tas är biståndet. Medan det är helt orimligt att, exempelvis, ifrågasätta en julhandel för 75 miljarder.

Vi går tillbaka till frågan om vår regerings värderingar och sätter dem i ljuset av de första raderna i denna text. Det ger oss frågan: vad är det egentligen socialdemokraterna och miljöpartiet säger att de står för? På socialdemokraternas hemsida, under fliken ”Internationellt” möts vi av rubriken ”En rättvis värld är möjlig”, följd av raderna: ”Vi socialdemokrater vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet. Vi tror på alla människors lika rätt och värde. Och vi tror på möjligheterna att öka rättvisan och på att fördela jordens välstånd så att det kommer alla människor till del.”

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. En mening lyder kort och gott ”Ingen människa är illegal”, och det understryks att människors rättighet att få sina asylskäl prövade måste säkerställas. Vidare skriver partiet att det ”sätter folkrätten och de mänskliga rättigheterna i centrum. Inrikes- och utrikespolitik måste vila på samma värdegrund. De rättigheter som vi arbetar för i vår del av världen är universella. På en enda jord med begränsade resurser är vi beroende av varandra och har ett gemensamt ansvar. Det kräver en utjämning och en rättvis fördelning av jordens resurser. Fattiga människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska respekteras.”

Det är lite av en gåta hur de två regeringspartierna, med de ovan nämnda värderingarna och programmen i ryggen, tycker att avräkningarna från biståndet är rimliga. För de pratar om rättvisa, solidaritet, allas lika värde och, inte minst viktigt i detta sammanhang, att detta kräver en omfördelning av jordens resurser. Värderingen om omfördelning av jordens resurser verkar emellertid inte ges någon realpolitisk betydelse när nu skon klämmer. Om de med omfördelning inte menar från fattiga till flyktingar, vilket ju verkar orimligt (till och med i detta sammanhang).

Det är futtigt att grunda rimligheten i denna orimlighet (eller, som UNDPs vicechef Michael O’Neil kallade det under sitt nyliga Sverigebesök, ”falska ekonomi”) i att OECD tillåter avräkningarna. Varken miljöpartiet eller socialdemokraterna har en brasklapp i sina program att i de fall OECD (eller annan internationell sammanslutning av varierande sort) tillåter en annan linje är det denna, och inte partiets egna program och värderingar, som gäller. Är det så de tänker att ”Sverige ska göra skillnad i världen” – genom att gå under det som Pierre Schori kallade skammens gräns? Och vilken skillnad är det då vi tänkte oss att vi ska göra i världen?

Jag dristar mig till ännu en bildreferens, denna gång föreställande ett Monopolspelbräde med texten ”You can tell that Monopoly is an old game because there is luxury tax and rich people can go to jail”. Likt Wistis rader framstår detta som en mer avancerad tanke än pågående budgetdiskussion. Där tycks det snarare som att socialdemokraterna och miljöpartiet har köpt en agenda och inte har förmåga att ändra på den; att så att säga ändra spelplanen (i enlighet med det som de säger och skriver att de ska göra) och exempelvis diskutera de årliga skattesänkningar på 140 miljarder som Alliansen genomförde. Någonstans finns dessa pengar.

Jag skrev först ”någonstans i Sverige” finns dessa pengar, men så är det ju kanske inte. Hur vore det om det i stället var kostnaden för skatteflykt som diskuterades som en möjlig finansiär till flyktingmottagandet? Men det är ju så klart inte rimligt.

Soppa

Publicerad den av
1

Allvarligt talat biståndsminister Hillevi Engström. Det är nästan inte en siffra rätt i din artikel i Fria Tidningen 13 augusti. Du trampar snett redan i första meningen när du skriver att ”Sverige har under alliansregeringen har varit en generös biståndsgivare”. Enligt rättighetsperspektivet, som ni i er nyligen godkända biståndspolitiska plattform påstår att svenskt bistånd fortfarande grundar sig på, blir denna formulering omöjlig då själva utgångspunkten för perspektivet är alla människors rätt till utveckling. Det finns inget ”generöst” med att bidra till att mänskliga rättigheter uppfylls, det är en skyldighet. Eller anser du även att det är ”generöst” att ni exempelvis arbetat för att svenska barn ska ha rätt att få gå i skolan?

Du påstår att självaste drivkraften för en rödgrön regering är att stoppa tillväxten. Jag undrar vari detta påstående grundar sig? Dina formuleringar blir näst intill konspirationsteoretiska när du skriver att ”Starka krafter i oppositionen företräder en experimentell tillväxtfientlig ideologi”. (Ser du månne ett spöke som går genom Europa?) Mig veterligen är de tre rödgröna partierna samtliga för tillväxt men med villkor, så som att den ska vara hållbar. Verkar inte detta vara ett rimligt krav för en biståndsminister?

Du refererar till ett ”framgångsrecept” men inte heller här blir det rätt. Jag är ledsen om jag gör dig besviken men jag tror att de flesta som har jobbat med utvecklingsfrågor på något sätt är ganska överens om att det inte finns något framgångsrecept för att lösa världsfattigdomen och dess bakomliggande orättvisor. Det är ingen soppa vi ska laga. (Eller ja, biståndet har ju blivit något av en soppa efter åtta år med Alliansen men den soppan tycks inte tillagad efter något som helst recept).

Dina formuleringar om ”Modernitet, tilltro till människor, möjligheten till arbete och investeringar i framtiden borde vara det som lägger grunden för utveckling och framtidstro” tycks vara utan grund i den verklighet som det svenska biståndet verkar i och dessutom på tvärs med mycket av den ledande forskningen om utvecklingsfrågor. Moderningseringsteorin blev exempelvis omodern i de flesta utvecklingsdiskussioner för flera decennier sedan.

Sedan till de ”enskilda människorna” som du i din artikel lyfter fram som fokus för Alliansens bistånd. Vi tänker oss Sverige som vi ju alla känner till. Jag är medveten om att din regering har stor tilltro till individen i Sverige men inte ens i Sverige går ni så långt att ni tror att alla våra behov och rättigheter kan lösas individuellt – exempelvis sjukvård och skola är (än så länge) inget som vi pysslar med hemma i vår enskildhet. Inte heller i de länder som Sverige ger bistånd till har människor sjukhus och skola hemma – de är således i behov av institutioner som garanterar dessa rättigheter. Och där kom vi tillbaka till rättighetsperspektivet där vi började. Du vet det där som ni påstår i er plattform att ni förespråkar? Rättighetsperspektivet utgår från att det finns en aktör som har ansvar för att tillgodose medborgares rättigheter. Det kanske kommer som en överraskning men denna aktör, enligt det perspektiv som ni alltså förespråkar, är faktiskt staten.

Det är intressant att du explicit lyfter fram att Alliansen är överens i biståndsfrågan, är ni verkligen överens om att ni är överens? Och långsiktigheten, som du påstår att Alliansen är så bra på, är kanske ett av de områden där det svenska biståndet har förlorat mest under era år vid makten. Eller är det er nedmontering av biståndet du skriver om? Den verkar åtminstone vara både långsiktig och förutsägbar.

Skrivelserna om det tillväxtfientliga biståndet inom oppositionen lämnar också lite övrigt att önska. Ni vet att det svenska biståndet verkar i vad ditt parti har beskrivit som världens tillväxtcentrum. Inte ens om de rödgröna skulle ha haft någon ambition att stoppa tillväxten i exempelvis Afrika (vilket jag alltså inte hittar några bevis för att de skulle vilja göra) så tro det eller ej, Sverige är inte riktigt så avgörande för ländernas utveckling att vi kan stoppa en process av denna omfattning. Snarare verkar ju just tillväxten vara en av de få saker som vi kan vara riktigt säkra på i dessa länder. Vad vi kan vara mindre säkra på är hur denna kommer att fördelas. (Detta ämne undviker du emellertid helt i din artikel, vilket ju åtminstone följer samma logik som er biståndsplattform. Vi får väl tacka för denna konsekvens.)

Aningen ryckt ur sitt sammanhang är kanske din sista mening en av de få som hamnar helt rätt, om varför du tycker att Alliansens bistånd är bäst: ”Så kan Sverige fortsätta att minska fattigdomen i världen och fortsätta att hjälpa människor i utsatthet när krig och katastrofer inträffar.”

För Alliansens politik bidrar kanske just till detta; att utsatthet, krig och katastrofer fortsätter att prägla många länder i världen och inte till att orsakerna till dessa förebyggs och undviks genom att vi arbetar långsiktigt för ökad jämlikhet, rättvisa, säkerhet och mot klimatförändringar. Du har därmed helt rätt i att svenskt bistånd med er vid makten kan fortsätta komma farande som ambulans och brandbil när katastroferna inträffar. Men vet du, jag skulle hellre vilja ha ett bistånd som arbetade för att förpassa de bakomliggande orsakerna till utsatthet, krig och katastrofer till historiens soptipp.

Svar på tal om regeringens biståndsplattform

Publicerad den av
Svara

Förra veckan skrev jag tillsammans med några kollegor från Linnéuniversitetet en artikel om regeringens förslag på biståndspolitisk plattform. Artikeln publicerades 19 februari på www.bistandsdebatten.se men för den som inte läst den där kommer den nu även här!

Biståndspolitiska plattformen är starkt ideologiserad

Mycket klokt har skrivits av biståndskunniga debattörer angående den biståndspolitiska plattformen. Vi instämmer i kritiken och vill utveckla delar av den.

Det regeringen kallar omvärldsanalys saknar en djupare analys av den faktiska kontext som biståndet verkar inom. Ingen analys görs av de maktstrukturer och intressekonflikter som skapar och upprätthåller fattigdom, ojämlikhet – och förtryck. Detta innebär att frågor kring vilka utmaningar globaliseringen, nya aktörer och kortsiktig naturresursexploatering medför för omfördelningspolitik, skattefinansierad välfärd och en inkluderande hållbar utveckling lyser med sin frånvaro. Plattformen saknar perspektiv från ”mottagar-/samarbetsländer”, förståelse för vikten av ett lokalt ägarskap samt ställningstagande för att krav på transparens och ansvarsutkrävande gäller även det svenska biståndet, inte bara de biståndsmottagande länderna.

Plattformens analys av de bakomliggande orsakerna till de problem som biståndet ämnar bidra till lösningen på är svag. Den sätter symptomen i fokus vilket inte är konsistent med det rättighetsbaserade arbetssättet som plattformen utger sig vara baserad på. Ett av många exempel på detta är frågan om våldsamma konflikter, där brist på orsaksanalys omöjliggör konfliktförebyggande arbete.

Ett annat exempel där analysen kring orsakssamband är oklar är sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utveckling. Vi ifrågasätter formuleringen att människor ska få förbättrade möjligheter att delta i den ekonomiska tillväxten, som om tillväxten vore ett mål i sig och inte ett medel som under vissa omständigheter kan bidra till att människors sociala och ekonomiska rättigheter uppfylls. Plattformen analyserar inte det faktum att många av de länder där det svenska biståndet verkar redan nu uppvisar en hög ekonomisk tillväxt, bland den högsta i världen, men att denna inte kommer den fattigaste delen av befolkningen till del. Snarare ökar klyftorna drastiskt. Vi anser att plattformen, med sitt fokus på ekonomisk tillväxt och på fattiga människors intressen och rättigheter, bör vara tydlig med hur svenskt bistånd ämnar adressera den ökade ojämlikhet som ofta blir följden av snabb tillväxt. Detta innefattar frågan om institutioner och mekanismer som säkerställer en inhemsk skattebas och en transparent och effektiv förvaltning av denna. Erfarenheter från biståndet likväl som forskning visar att legitima, transparenta och väl fungerande skattesystem inte enkom bidrar till finansiering av statens utgifter, utan även har en positiv inverkan på det demokratiska kontraktet mellan stat och medborgare.

Frånvaron av ett institutionellt tankesätt är genomgående i plattformen. Vad som betonas är den förtryckande roll som staten har i många länder men det är oklart om regeringen menar att staten även kan ha en viktig roll att spela som utvecklingsaktör? Vi ställer oss frågan om det svenska biståndets strategi är att endast stödja de aktörer som utkräver ansvar av staten, så som exempelvis civilsamhällesorganisationer, men inte statens kapacitet att möta dessa krav och leverera en önskad service?

I målformuleringen önskar regeringen lägga fokus på både fattigdom och förtryck, vilket kan vara vällovligt. Men skrivelsen har ett ensidigt fokus på politiskt förtryck, i enlighet med diskussionen om staten ovan, vilket leder till förtryck av ekonomiska och politiska rättigheter som ekonomiska aktörer utövar negligeras.

När skrivelsen behandlar ekonomiska förhållanden tycks människors rättigheter inte längre stå i fokus och vara ett mål i sig, snarare förvandlas de till medel för att uppnå ekonomisk tillväxt. Ett exempel är beskrivningen av delmål 2: ”Att människor kan utbilda sig och arbeta för sin egen försörjning är inte enbart en förutsättning för tillväxt utan är också avgörande för känslan av egenmakt hos den enskilde.” Utifrån ett rättighetsperspektiv och regeringens individfokus, borde väl utbildning vara en mänsklig individuell rättighet som skall uppfyllas för alla oavsett vad detta eventuellt kan leda till? I enlighet med rättighetsperspektivet bör biståndet enligt samma logik stärka kvinnors ekonomiska rättigheter, i första hand för att de är viktiga i sin egen rätt, inte för sitt eventuella bidrag till den ekonomiska tillväxten? Vad får det annars för konsekvenser om vi kommer fram till att utbildning och jämställdhet inte skulle leda till ekonomisk tillväxt?

Samtidigt som plattformen argumenterar för stärkt individfokus berövar man paradoxalt nog dessa individer deras handlingskraft och sitt ägarskap i den föreslagna revideringen av målformuleringen, där människors egen handlingskraft har försvunnit. Det svenska biståndet ska alltså inte längre syfta till att skapa förutsättningar för människor att själva förändra sina liv, utan direkt tillhandahålla den förändrade situationen. Om vi lägger samman detta med att det råder total brist på ägarskap hos mottagarländerna i plattformen, så medför det en dramatisk förändring av målsättningarna om hur biståndet ska utforma och genomföras.

Plattformens relation till PGU:n är oklar, både när det gäller dokumentets status och dess innehåll. Skrivelsen fastslår inledningsvis att PGU:n är dess utgångspunkt. Detta avspeglas emellertid inte i innehållet i plattformen som helt saknar hänvisningar till PGU:n, trots att många av de tematiska områdena har uppenbara kopplingar till PGU. Vi ser inte hur det ens är möjligt att diskutera till exempel jordbruks- eller klimatfrågorna i biståndet utan att ta hänsyn till andra politikområden?

Ett av regeringens slagord har varit att biståndet generellt och biståndsorganet Sida mer specifikt har varit politiserat; att det har varit socialdemokratiskt. Vi anser att frånvaron av en omvärldsanalys och brist på koppling till forskning om utveckling medför att plattformen är ett långt mer ideologiserat dokument än de allra flesta andra biståndsdokument vi har sett under våra drygt trettio år i branschen.

Idén att skapa en plattform för biståndet är lovvärd. Vi stödjer plattformens förslag för en närmare koppling mellan forskning och bistånd. Det är också bra att plattformen börjat problematisera hur resultatstyrningens logik med enkelt kvantifierbara mål riskerar att biståndet inte bidrar till nödvändiga långsiktiga strukturella förändringar. Men för att plattformen ska bli ett användbart dokument, för styrning och vägledning, krävs både bättre förankring, omvärldsanalys och förståelse för orsakerna till dagens och morgondagens utvecklingsutmaningar.

Jonas Ewald, lektor i freds- och utvecklingsstudier

Kajsa Johansson, doktorand i sociologi

Anders Nilsson, lektor i freds- och utvecklingsstudier

Gunilla Åkesson, adjunkt i freds och utvecklingsstudier.

Läs gärna vårt Remissvar regeringens skrivelse 2013/14 biståndspolitisk plattform!

Ett sätt att se på saken…

Publicerad den av
2

I fredags var jag på seminarium på Sida, organiserat av Nordiska Afrikainstitutet. På seminariet presenterade en grupp forskare från Göteborgs universitet resultat från ett flerårigt forskningsprojekt som de arbetat med i Rwanda, Sydafrika och Moçambique. Fokus för deras forskning har varit relationen mellan biståndsgivare och lokala organisationer som arbetar med hiv och aids. (Läs deras debattartikel i SvD, klicka här!)

Representanter för aidsorganisationer och universitet från de tre länderna var inbjudna att kommentera på rapporten. Ett antal tankar gick igen från forskarnas presentationer och kommentarerna från representanterna. Några av dem var:

  • Biståndsgivarna sätter en sådan press på de mottagande organisationerna att de tvingas till en professionalisering som i många fall pressar dem bort från de gräsrötter som de bildades för att representera eller ge stöd till. Det läggs större vikt vid att möta formella externa krav, än att garantera förankring och legitimitet hos medlemmar och/eller målgruppen.
  • Dessa formella krav gör att många gräsrotsorganisationer, med stor legitimitet i sina respektive samhällen, inte är berättigade att söka biståndsmedel. I vissa fall löses detta genom mellanhänder eller ”intermediaries” vilket medför andra problem – både för slutmottagaren och för den organisation som kanske egentligen inte bildades för att vidareförmedla och genomföra tekniska kontroller av stöd till andra organisationer.
  • Tekniska och formalistiska krav på organisationerna gör att politiken försvinner. Genom att kalla uppföljningssystem för evidensbaserade tappar vi den politiska analysen och förändringen och fokuserar istället på att räkna saker, exempelvis hur många som deltagit i en utbildning. Ytterligare en dimension som flera organisationer lyft fram handlar om att de vill berätta hela historien, hela berättelsen om motgångar och framgångar, men biståndsgivarna vill bara höra den del som har med deras bidrag och göra.

Jag känner så väl igen mig i beskrivningarna och de problem som tas upp och även i hur svårtdet är att få gehör hos biståndsgivare för denna typ av kritik. Sedan blev det dags för tjänstemännen från UD att kommentera rapporten varvid diskussionen tog en lite annan riktning. Enligt dem förhåller det sig bland annat såhär:

  • Resultatkrav är per definition positivt för det leder, per definition, till bättre resultat. (Detta skulle alltså svara på, eller kanske till och med lösa, den stora och svåra diskussionen om balansen och fokus i resultatagendan. Och det handlar alltså inte om vilka resultat som krävs eller hur de krävs.)
  • Pluralism (som är själva namnet på Sveriges policy för stöd till civilsamhället) är inte ett mål i sig i civilsamhällesbiståndet och är inte en princip som kan styra allt stöd inom denna kategori. (Således blir frågan om bristande gräsrotsförankring irrelevant. Det gör på samma smidiga sätt frågan om huruvida det är problematiskt att biståndet bidrar till minskad gräsrotsförankring till en icke-fråga.)
  • Det är ingen mänsklig rättighet för organisationer på landsbygden att få svenskt bistånd. (Se parentes ovan. Man kan väl säga att det inom detta område försäkrade sig med hängslen och livrem.)
  • Biståndet fungerar så att de organisationer som är bra får bistånd och de som inte är det får det inte. (Hängslen och livrem utökas med kanske ytterligare ett skärp. Och i praktiken, hur kan det ens vara möjligt, med de bästa system i världen, att garantera att de som är bra får bistånd? Att bra sedan är något subjektivt i sammanhanget är ju ytterligare en fråga…)

Att det svenska biståndets grundprinciper är fattiga människors perspektiv och rättigheter verkar inte alltid vara gällande, åtminstone inte för alla och inte överallt.

En annan kommentar från UD-tjänstemännen var att det inte råder något tvivel om att regeringen i sin biståndspolitik är mycket angelägen om att stötta och även följa upp institutionell utveckling. Jag ställde frågan hur vi utifrån denna angelägenhet ska förstå de ingångsvärden som regeringen givit för framtagandet av de nya resultatstrategierna för biståndet? Ingångsvärdena består i princip uteslutande av exempelvis antal barn som ska vaccineras (men inte hälsomyndigheternas kapacitet att på lång sikt garantera barns hälsa) eller antal bönder som ska få rådgivning (men inte jordbruksmyndigheternas kapacitet att tillhandahålla relevant rådgivning baserad på böndernas behov). Även denna problematik var lätt avfärdad med att detta var bara ett sätt att se på saken.

Fick känslan av att det mesta i debatten gick att avfärda med just att det endast var ett sätt att se på saken. Jag undrar om de som inte får berätta hela historian, de organisationer som dragits bort från sina gräsrötter, eller gräsrötterna i dessa organisationer, också skulle tycka att det bara handlade om ett synsätt.

För ett talande exempel om en gräsrot som kom i kläm i maskineriet, läs gärna blogginlägget Grumligt i korvspadet om barnrättsorganisationen ACABE.

Arbetslinjen

Publicerad den av
3

På nyheterna igår sa vår nya biståndsminister Hillevi Engström att arbetslinjen ska gälla även inom biståndet. Människor ska arbeta sig ur fattigdomen. Med hänvisning till tidigare blogginlägg om begrepp inom biståndet här på bloggen och Annas Tibblin senaste inlägg på We Effects blogg, är det kanske dags att flagga för en helt ny typ av biståndsbegrepp- och floskler; de som utan någon som helst reflektion eller tanke importeras från ett helt annat område (där man eventuellt också kan ifrågasätta deras effektivitet).

Istället för långa utläggningar om arbete och fattigdom följer här ett citat som på ett par rader förklarar det hela:

If wealth was the inevitable result of hard work and enterprise, every woman in Africa would be a millionaire.
(George Monbiot, brittisk författare och aktivist)

Tårtbitar, tunnlar och viljor i biståndet

Publicerad den av
4

Efter snart åtta års arbete med olika biståndsorganisationer är jag från och med denna vecka doktorand. Här följer några sporadiska, i vissa fall självkritiska i andra fall allmänkritiska, reflektioner från åren i biståndsekorrhjulet. Det blev lite långt men jag hoppas att du ändå följer med till slutet.

Biståndsorganisationer har en enastående förmåga att skära ut människors (de vi kallar målgruppen) liv i små tårtbitar i form av de delar och de aspekter av deras liv som vi önskar nå med våra insatser. Genom våra program väljer vi i princip vilken del av livet som är prioriterad. Men som med alla människors (inklusive biståndsarbetarnas) kan i praktiken inte målgruppens liv delas upp på det sättet; alla delar av oss är ju egentligen en. Har du exempelvis försökt dela upp dig själv i delar bestående av hälsa, demokrati, hållbar landsbygdsutveckling och mänskliga rättigheter?

Tårtbitarna definieras ofta av vilka rättigheter vi prioriterar i våra satsningar. Inte sällan stämmer inte de rättigheter som biståndet skulle vilja att människor (alltså målgruppen) tycker är viktigast överens med det som människor egentligen tycker. Biståndet generellt och det som går till civilsamhällesorganisationer mer specifikt har ett starkt fokus på frågor rörande exempelvis korruption och demokrati. Men det som målgruppen sätter högst på agendan kanske, exempelvis, är att förbättra sin majsproduktion. Detta innebär att vi hamnar i limbo mellan att å ena sidan uppnå de resultat som någon däruppe (givare och/eller huvudkontor) förväntar sig och att, å andra sidan, respektera och följa målgruppens egna prioriteringar (vilket ju inom biståndet anses vara det rätta, i princip). Dock kan det senare alternativet innebära att givaren inte längre är intresserad och då blir det inga pengar alls. Således är det svårt med den där principen.

Inom tårtbitarna mäter vi sedan våra resultat. Med det ökade kravet på resultatredovisning riskerar vi ibland att lägga oss till med ett mindre lyckat tunnelseende. Istället för att försöka förstå allt som kan påverka människors val, kunskap, attityder och möjligheter, snävar vi gärna av och låtsas som att det bara är vår insats som påverkar människors framsteg inom ett visst område. Men så är det ju så klart inte; målgruppen för biståndet, liksom alla andra människor, påverkas naturligtvis av en mängd företeelser runtomkring oss men vi avkrävs av givarna att visa vad just deras medel åstadkommit. Det vi ibland är allra minst benägna att ta in i våra resultat, är sådant som uppnåtts av en annan biståndsorganisation.

För trots (eller kanske på grund av?) många agendor och möten om samordning och harmonisering mellan biståndsorganisationer, råder det många gånger parallella eller snarare motstridiga logiker mellan det som sägs i dokument och på möten med våra givare, och det som egentligen sker i praktiken. De allra flesta organisationer är så att säga sig själv närmast och kommer att harmonisera och samordna ungefär så mycket som krävs för att de ska framstå i god dager utan att det kanske egentligen händer så mycket bakom kulisserna.

I biståndet förutsätter resultatrapporteringen en klar indelning av vem målgruppen är. Här kommer vi ibland att ägna oss åt något verklighetsfrånvända övningar. Ett populärt begrepp är ”lokalsamhället” eller ”lokalsamhällena”. Denna grupp kan innefatta alla möjliga människor och aktörer, med vitt skilda intressen, åsikter och förmågor men som många gånger görs till en tämligen homogen enhet. (Har du funderat på hur ditt eget lokalsamhälle ser ut?) Vi delar in våra målgrupper efter de resultat vi strävar efter och förutsätter i och med det en massa saker som kanske har mer att göra med hur vi skulle vilja att saker var än hur de egentligen är? Ibland vill vi till exempel att det ska finnas en stark identifikation och samhörighet mellan kvinnor, gärna mellan kvinnor i ”lokalsamhället” och kvinnor i maktposition i samhället. Vi vill att kvinnors identifikation med varandra ska vara starkare än deras identifikation med män i samma position. Vi vill exempelvis gärna, inte minst när vi pratar om att kräva rättigheter, att bondekvinnor identifierar sig mer med kvinnor inom framstående nationella tankesmedjor och vice versa. Fast de har kanske inte så där jättemycket gemensamt.

Det är inte bara i frågan om själva innehållet som det förekommer diskrepans mellan verkligheten och det som finns ovanför i biståndshierarkin. Jag har haft ett stort antal samtal med givare och huvudkontor där det huvudsakliga budskapet från deras sida har varit ”men de ska ha kapacitet att klara av det” och ”det ska fungera så”. Alltså, att vi istället för att diskutera utifrån hur det faktiskt står till med exempelvis en partnerorganisations kapacitet att handla upp sin egen revision, diskuterar utifrån hur vi tycker att det ska eller borde vara (det är emellertid många gånger oklart på vilka grunder vi har kommit fram till att det ska vara så). Detta är inte bara tröttsamt utan leder ofta till halvbra prioriteringar.

En annan favorit på samma spår är frågan om korruption. I och med Sveriges nolltolerans mot korruption inom biståndet uppkommer ännu ett limboläge. För samtidigt som biståndet verkar i flera av världens mest korrupta länder, får det absolut inte förekomma någon korruption med biståndsmedel. Jag är helt överens med att vi aldrig ska tolerera korruption och att vi alltid ska vidta åtgärder men att säga att vi avslutar projektet, packar våra väskor och drar om vi upptäcker korruption är både naivt och kontraproduktivt. Det är ju just detta vi ska jobba med och kämpa emot. Nolltoleranstänket gör att en organisation kan uppfattas som bra på antikorruption om de inte har upptäckt några korruptionsärenden i sin verksamhet medan en annan organisation, vars system upptäcker och rapporterar korruption, uppfattas som svag eller mer korrupt. Detta är ju uppenbarligen orimligt, särskilt som vi själva samtidigt i våra rapporter beskriver korruptionen som ett av de stora utvecklingshindren  i de länder där vi arbetar.

Ett annat problem som har med vår förståelse av kontexten att göra, handlar om att vi ibland har lite svårt att acceptera hur omfattande vissa problem är. Vi vill gärna att vårt arbete ska generera lösningar och resultat som i ärlighetens namn är oproportionerliga mot insatsen. Det gäller även de där uppe som gärna säger saker i stil med att ”det är redan gjort inom projekt x”. ”Det” i dessa sammanhang kan handla om att exempelvis utbilda människor om en lag mot våld i hemmet. Och det som är gjort kan då vara att en organisation har informerat sin målgrupp (som sannolikt är fattiga kvinnor och män på landsbygden) om lagen. Kanske har de lyckats nå några tusen i sin satsning. Det betyder att några tusen av flera miljoner har nåtts av ett budskap, kanske för första gången. Detta har sannolikt begränsad inverkar på attityder och praktiker för dessa tusen och noll inverkar på resterande miljoner. Men, vi frestas ändå att säga att det är gjort. (Misstolka inte detta som att jag inte tycker att alla små och stora bidrag är oerhört värdefulla för att uppnå mer omfattande mål.)

Biståndsorganisationernas relation till sina lokala samarbetspartners bygger på den generella asymmetri som finns i hela biståndet. Det är omöjligt att komma ifrån att någon sitter på pengarna och det är inte de lokala organisationerna (jag upplever dock att de allra flesta svenska organisationer är bra på att göra det som är möjligt för att minska de negativa effekterna av obalansen). Det är inte sällan man hör på möten (inte minst med dem där uppe) saker i stil med ”de måste förstå att detta inte är vårt intresse eller vår agenda, det är egentligen deras eget intresse”. Det säger ju sig självt att det inte är så lyckat att försöka övertyga någon om att min idé i själva verket inte är min utan din eller kanske till och med om att mitt initiativ egentligen inte kommer från mig utan från dig. Relaterat till asymmetrin är också företeelsen att internationella organisationer gärna lyfter fram resultaten av samarbeten med lokala organisationer, så länge det går bra och resultaten är positiva. Men när det går åt skogen (som det så klart gör då och då), är det väldigt sällan man ser att en internationell organisation står vid den lokala organisationens sida och än mer sällan (eller aldrig?) som de erkänner att de kanske till och med hade något med att göra att det gick som det gick.

Så betyder detta att allt är dåligt, att det inte blir några resultat, att svenska skattepengar försvinner i svarta hål i de länder där biståndet verkar? Inte alls. Med risk för att bekräfta biståndskritikernas tes om att biståndsarbetare gärna svamlar om hur svårt bistånd är skulle jag ändå vilja säga just det; att det betyder att det är svårt och att utveckling är en lika komplex fråga i biståndsmottagande länder som det är i exempelvis Sverige.

Om kunskapen om det svenska biståndets resultat

Publicerad den av
12

På väg från Moçambique träffade jag en bekant på Maputos flygplats. Han har tidigare arbetat på Moçambiques ambassad i Sverige. Vi hade en kort stund innan hans flyg skulle gå men han hade en hel del att säga mig, i princip i ett andetag, om Jan Björklunds besök i Moçambique för ett par veckor sedan. Det är intressant att vända på perspektiven i biståndet; att det inte bara handlar om biståndsgivarnas bedömning av politikerna i de biståndsmottagandeländerna, utan även vice versa.

”Jag träffade din vice statsminister här för ett par veckor sedan. Ni som är ett så välutbildat och klokt folk, hur kan ni ha en så obildad person på en så viktig post!? Och dessutom utbildningsminister, hur är det möjligt? Jag träffade honom på en middag och frågade honom hur han analyserade det svenska biståndets resultat här i Mocambique och han hade inget att säga. Det är klart att folk i Sverige blir kritiska mot biståndet och ifrågasätter att det har någon effekt om er vice statsminister som är här på besök inte kan säga ett enda resultat?

Jag frågade honom om han hört talas om Niassaprovinsen som för drygt tio år sedan var en isolerad plats, med avstannad utveckling och väldigt lite framtidstro men som med hjälp av det svenska biståndet är en av provinserna med högst tillväxt och med en tydlig plats i den mocambikiska ekonomin. Jag frågade honom om Armando Emilio Guebuza-bron över Zambezifloden – om han förstod hur viktig den är för Mocambiques utveckling och om han visste om Sveriges roll i att finansiera förstudierna, övertala EU att finansiera bron och dessutom stå för en stor del av finansieringen.

Jag frågade om han som utbildningsminister hade information om betydelsen av Sveriges stöd till Eduardo Mondlane-universitetet generellt och exempelvis biologiinstitutionen mer specifikt. Och så frågade jag om han förstod hur betydelsefullt Sveriges stöd till civila samhället har varit, inte minst i Niassa där människor i större utsträckning än i andra provinser kräver sina demokratiska rättigheter och är medvetna om exempelvis sin rätt till mark.

Men er vice statsminister hade tyvärr inte hört talas om något av dessa exempel. Vad är det för politiker ni har egentligen!?”

Personen framför mig hämtar andan (för första gången under samtalet?) och berättar att han även försökte förstå från Björklund hur de tänkte när de bit för bit har monterat ner en av de bästa välfärdsstaterna i världen. Inte heller här kom det något svar. Märkbart upprörd över svensk inrikes- och utrikespolitik reser sig den bekanta upp och rusar till sitt flyg.

Bröd och frihet

Publicerad den av
Svara

“We don’t want freedom without bread, nor do we want bread without freedom.” Nelson Mandela, 1993

Idag är det Blog Action Day – en kampanj där tusentals bloggare världen över uppmärksammar mänskliga rättigheter. Läs mer om kampanjen här! Jag befinner mig just nu i Moçambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan, Västerås Stift och We Effect. Vi ska tillsammans med lokala bondegrupper följa upp Västerås Stifts skogsinvestering Chikweti i Niassa.

img_0400_litenCitatet ovan verkar ganska självklart; ingen av oss vill ha frihet utan bröd eller bröd utan frihet. Inom biståndet till föreningsliv och demokrati, som ska arbeta tillsammans med dem som berövats både bröd och frihet, finns det emellertid en tendens att sätta friheten före brödet – både i tid och prioritering. Men om vi arbetar med människor som lever i fattigdom, utifrån deras perspektiv, går det ens att separera brödet från friheten?

Jag skulle vilja återkomma till en reflektion om getter, fiskdammar och rättigheter. Den knyter an till vårt pågående besök och en uppmaning om tålamod inom biståndet.

We Effects program i Niassa (där jag jobbade 2008-2011), stöttade under de första åren små, många gånger svaga och lite kaotiska bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter (vilka var de resultat som vi förväntades producera) var inte helt lätt. Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem att arbeta för den förändring som de själva bestämde över. Hade programmet avslutats efter två år, och då avkrävts resultat enligt ovan, hade det sannolikt bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

img_2279_litenMen den som hade tid och tålamod kunde se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation i sin provins som nu har nära 20 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras och kräver förändring. Detta samtidigt som de fortsätter att ägna sig åt getterna, dammarna och en och annan oxe.

Ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet; att människor som lever i fattigdom själva ska ha verktyg att förändra sin situation i det lilla och det stora. Om vi istället för att arbeta med de små och kaotiska bondeorganisationerna, där majoriteten inte kan läsa och skriva och har en monetär inkomst på ungefär en dollar per familj och vecka, hade riktat oss till exempelvis en tankesmedja med välutbildade personer, hade det alldeles säkert kommit fina rapporter om rättigheter om ansvarsutkrävande redan efter ett halvår. Men på vilka grunder hade denna förändring skett och vad hade egentligen funnits kvar av den idag?

img_8805_liten1Om biståndet menar allvar med att sätta fattiga människor, deras rättigheter och prioriteringar i centrum, bör vi också vara beredda på att det på kort sikt kommer att verka dyrt och att det kommer att bli mer tidskrävande att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor. Det kräver också att vi förstår hur krav på olika rättigheter – för bröd och frihet – hänger samman för den som inte har varken eller. Att det kanske ibland krävs en get för att skapa en rörelse som kräver frihet.

20131016-142612.jpg

Har vi tid att vänta på att någon öppnar?

Publicerad den av
2

Ibland verkar det som att mätbarhet och tid går före relevans och långsiktig samhällsförändring inom biståndet. Det framstår ju som en uppenbar motsägelse inte minst för att något som är långsiktigt rimligen kan förväntas kräva tid och det som är relevant bör förväntas vara mätbart. I våra försök att få allt att passa i ett rapportformat är det så mycket, kanske det viktigaste, som kommer bort på vägen. Utan att bli sentimental eller tappa fokus på att förändra strukturer så är ju det vi försöker bidra till kort och gott livet. Att människor får ett bättre liv.

Har du någon gång försökt göra en resultatmatris av ditt eget liv? Kan du identifiera exakt vad som påverkat ditt liv (dina inputs) hur det fick dig att handla (dina outputs) och vad det gav för effekt i ditt och andras liv (dina outcomes)? Kan du verifiera den långsiktiga påverkan som det fick på det samhälle du lever (dina impacts)?

När vi skrev förra årets årsrapport var arbetet som utförs av SAKs ”Community Based Rehabilitation Workers” en av de knepigaste aktiviteterna att redovisa. Man kan beskriva deras arbete som en blandning av socialarbetare och aktivist för att medvetandegöra och mobilisera människor med funktionsnedsättning. Konkret går arbetet ut på uppsökande verksamhet på landsbygden där de besöker människor med funktionsnedsättning och deras familjer i sina hem för att informera bland annat om rätt och möjligheter till sjukvård, rehabilitering och utbildning för barn och vuxna. De assisterar även praktiskt så att människor kan ta sig till exempelvis en lämplig skola eller klinik. De pratar också med andra runtomkring människor med funktionsnedsättning, exempelvis lärare, religiösa ledare eller andra som kan tänkas påverka situationen – både positivt och negativt.

IMG_5473litenOch så kommer då dagen då detta ska redovisas. Hur kan vi bevisa att någon, säg en lärare, har ändrat uppfattning endast på grund av ett samtal med en av socialarbetarna? Kan vi säga att ett barn med funktionsnedsättning började gå i skolan bara på grund av ett samtal – var det detta samtal som fick föräldrarna att ändra sig? Och när skedde denna förändring, hur lång tid tog den? Och var den kostnadseffektiv?

Häromdagen besökte jag en av SAKs ortopediska kliniker i Taloqan. Först pratade jag med kollegan som är ansvarig för kliniken som förklarade: –Jag är medveten om att vi inte är bra på att beskriva arbetet som socialarbetarna gör. Men har du någon aning om hur svårt det är att bara få vissa att öppna dörren när man knackar på? Att de skäms för att de har ett barn med funktionsnedsättning och inte alls vill att någon ska komma dit och prata om skola och vård? Förstår du hur lång tid det kan ta bara att få dem att öppna? Och om de öppnar, hur många samtal det kan ta innan de går med på att skicka sitt barn till skolan? Och efter det måste vi övertala någon som kör taxi eller buss att ge barnet gratis skjuts till och från skolan varje dag.

IMG_5462litenEfter samtalet gick vi till kliniken där jag träffade en grupp kvinnliga ortopedtekniker (se foto nedan) som stolt visade upp sin verkstad och klinik. Jag fick också tillfälle att prata med en av patienterna. En kvinna som för sex år sedan fick amputera sitt ben efter att ha blivit skjuten som nu var på återbesök med sin protes. (Tredje kvinnan från vänster, tillsammans med teknikerna som tillverkat hennes protes) Hon visar stolt och glad upp den och berättar att det var en av socialarbetarna i hennes by som informerade henne om möjligheten att få en protes och övertalade henne att komma till kliniken. Det var således socialarbetarens övertalning som gjorde att kliniken fick chans att göra sitt jobb. Protesen gör det möjligt för henne att fortsätta leva sitt liv som vanligt; att bidra till familjen och vara en aktiv del i byns sociala liv.

Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att öppna dörren. Och ärligt talat, hennes rätt att röra sig, delta och bidra är oberoende av det. Så tillbaka till där vi började – att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att rapportera detta enligt konstens (i detta fall biståndets konst) alla regler och jag har ingen aning om hur jag ska mäta kostnadseffektiviteten. Jag vet bara att även de som bor i de hus där det tar längre tid att öppna dörren har samma rättigheter som alla andra och att jag tycker att det räcker.

Är medveten om att inlägget blev i längsta laget så jag är extra glad över att du tog dig tid att läsa ända hit.

IMG_5466liten