I en liten oas…

Foton från Svenska Afghanistankommitténs skola för barn med särskilda behov i Mazaar-e Sharif, norra Afghanistan. Här går barnen i förberedande klasser med teckenspråk och braille, för att sedan kunna gå vidare till en statlig skola. Varje barn har en liten ”hygienbox” med bland annat handduk, tandkräm och tandborste som de övar med flera gånger i veckan. I vissa grupper funkar en frukt bättre än namn på boxen. En liten oas av värme och engagerade lärare.

Annonser

Var snäll och ge mig inga tofflor när jag fryser om fötterna (innan världen har förändrats)

Innan du skickar iväg någon ber du dem att sitta ner och berätta varför de har kommit. Under mina fältarbeten i Moçambique förundras jag ofta över hur jag blir bemött som komplett främling. Jag har kommit hem till många människor som aldrig sett mig tidigare. Det första de gör är att ställa fram en plaststol eller en liten träpall under halmtaket, ber mig att sitta ner och sedan tittar de nyfiket och frågar vad som har fört mig till deras hus idag. Det är ingen underdånighet, det är inget utlämnande. Det är bara en alldeles vanlig blandning av medmänsklighet, gästfrihet och en liten dos nyfikenhet. Och lite hyfs. Man kan inte skicka iväg någon innan man vet vad denna någon vill. Jag funderar på Sveriges regering och EU som inte längre släpper in någon i sitt hus, än mindre frågar om vad som fört dem dit, människor som kommer från de länder där plaststolen eller träpallen automatiskt kommer fram när en främling kommer.

När något händer nu i vardagen är det rimligt att sätta det i ett historiskt perspektiv. När jag för en dryg vecka sedan ankom till Afghanistan och skulle gå igenom passkontrollen kände jag (i vanlig ordning vid passkontroller) en liten oro. Jag räckte fram mitt pass till migrationstjänstemannen varvid han säger: Du är svensk, vad roligt att du har kommit tillbaka, jag tror att du har varit här förut. Jag tänker på hur dåligt minne vi har i Sverige och Europa, hur historielösa vi är i vårt handlande och så önskar jag nog nästan att människor i många av världens fattigaste länder skulle få en släng av detta; det känns just nu så djupt felaktigt och orättvis att Sverige ses som något positivt; som att vi lever på gamla meriter.

Om någon väljer att vara hemma hos dig istället för att vara hemma hos sig så funderar du på varför. Några dagar senare sitter jag med en grupp människor från lokala utvecklingsråd. De tackar mig först för att jag inte kommit hem till dem, för där är det inte säkert, utan att vi istället träffats på ett kontor i staden. Sedan uttrycker de stor tacksamhet för att jag vill komma till deras land. De säger att det är så många härifrån som flyr som inte vill komma tillbaka. De uppskattar att någon kommer frivilligt och de funderar på varför. Jag tänker att det är en orimlig jämförelse, att jag har så mycket jag kan runtomkring för att jag ska vara trygg, och jag kan i princip när som helst korsa de gränser som nu är stängda för dem, och att jag kommer från ett land som tappat förmågan att fråga varför någon kommer ofrivilligt.

Om du ser någon som fryser om fötterna erbjuder du dem ett par tofflor. Härom dagen besökte jag Svenska Afghanistankommitténs kontor i Mazaar-e Sharif. Ett av mötena hölls i källaren och när jag kommit ner för trappan frös jag litegrann om fötterna. Frysandet, om än litet, måste ha synts, för inom ett par sekunder kommer en kvinna fram till mig med två luddiga tofflor som hon ställde framför mina fötter. Vi har inget gemensamt språk kvinnan och jag, hon har bara sett att jag verkar vara lite kall. Och eftersom det fanns ett par tofflor över var det nog en handling av alldeles vanlig medmänsklighet och uppmärksamhet som gjorde att kvinnan gav mig tofflorna. Jag tänker på ett samhälle med hög tillväxt, låg arbetslöshet och utökade bidrag för dem som redan har mycket som inte ens mäktar med, eller rättare sagt som inte vill, ge människor ett par tofflor. Och då vill jag nog egentligen inte att jag ska få några tofflor heller.

tofflor

Har du ett ord över?

Det finns som bekant väldigt många ord här på bloggen (och lyckligtvis också ganska gott om bilder). Jag undrar nu om du som läser detta skulle kunna tänka dig att bjussa på ett ord? Du får två saker för ditt ord: Du har chans att medverka i en bok och du bidrar till att fler afghanska flickor får gå i skolan. Vad sägs?

Så här funkar det:

Just nu har du har du möjlighet att inspirera författaren Kristina Ohlsson att skriva en berättelse, genom att messa henne ett ord. Varje SMS kostar 40 kr. Pengarna kommer att användas till att fler flickor ska få gå i skola i Afghanistan.

  • Kom på ett ord och sms:a ordet till 72 922. Det kostar 40 kronor.
  • Ditt skänkta ord kommer till Kristina som gör sitt bästa för att få in det i berättelsen.
  • Om Kristina använder just ditt skänkta ord i berättelsen meddelas du via SMS!

Kampanjen pågår t o m 24/10.

Läs mer om kampanjen på www.skankettord.se!

Förra årets Skänk ett ord-kampanj vann två internationella priser – läs mer här!

Se tidigare blogginlägg från besöks i SAKs skolor i Keshem, Badakshan här och SAKs skolor i Takhar här!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Andra berättelser

Vi sitter med tio personer från ett lokalt råd i Behzud i Wardakprovinsen. Wardak är ”känt” för självmordsbombare och övergrepp både från talibanerna och afghanska och utländksa militära styrkor. För ett par veckor sedan exploderade en bomb strax utanför SAKs sjukhus i provinshuvudstaden (läs blogg här och artikel i The Tribune här).

Men de tio personerna framför oss har andra historier att berätta – om de steg som har tagits och om vad de drömmer om för sin by. Anledningen till vårt möte är SAKs arbete med att ta fram bättre verktyg för att stödja lokala föreningar (för mer info om detta arbete, läs här).

De berättar om hur fred och säkerhet har varit en förutsättning för att saker sakta men säkert ska börja förändras i deras by. Det som förändrades var att människors inställning till att skicka sina barn, både flickor och pojkar, till skolan började förändras. De två barnen i gruppen har idéer om hur skolan ska bli bättre och pratar om vikten av att freden fortsätter.

De berättar om att de med medel från regeringsinitiativet ”Nationella Solidaritetsprogrammet”, vilket genomförs av SAK i Wardak, har sett till att alla i byn har tillgång till rent dricksvatten och att det finns vatten till bevattning. Nu skulle de dock vilja fortsätta med ett litet vattenkraftverk för att få el samt med bevattningssystem till jordbruk.

De berättar att det fortfarande är mycket som saknas i byn som exempelvis skola, klinik och väg. Vägen har de börjat bygga själva men skolan och kliniken har de frågat regeringen om. Det finns inte heller någon marknad eller affär och jag frågar varför? –Det finns ingen som har lite mer, som skulle kunna investera i en marknad. I princip så är vi inte alltid så positiva till att folk utifrån ska komma och etablera saker i vår by men vad gäller marknaden så skulle vi kunna tänka oss att ta emot en rik affärsman.

De berättar att de har vilda djur i bergen runt omkring byn och att de gärna skulle vilja att deras omgivningar skyddades eftersom de vilda djuren skulle kunna locka till sig turister. Ingen av dem har emellertid någonsin sett till en turist.

De berättar att skapandet av rådet för två år sedan har gjort beslutsfattandet i byn mer deltagande och representativt vilket har minskat konflikterna. Jag frågar vem som fattade besluten innan och får svaret att det var det Malik (äldste) och Mullah Imam. Följdfrågan blir hur de upplever att de inte längre har lika mycket makt? –De sitter ju här, svarar en av deltagarna och pekar på de två äldre herrarna i gruppen. Imamen fortsätter: -Det är inga problem. Vi är fortfarande med men är inte längre ensamma. Nu har dessutom kvinnorna det första ordet.

Det är inte så vanligt att ha en blandad grupp med kvinnor, män och barn där alla deltar tillsammans, kommenterar varandras svar och lägger fram olika åsikter. De är överens om mycket men inte om allt. Vid en övning där kvinnor och män i olika grupper ska beskriva organisationen och var besluten fattas blir det tydligt att trots att kvinnorna deltar i stor utsträckning, ligger det slutgiltiga beslutet med männen. Kvinnorna är väl medvetna om detta (medan männen ler förläget). I en annan övning kommer det fram att kvinnorna har börjat organisera sig i en egen religiös grupp, i anslutning till moskén. Kvinnor som har studerat Koranen leder gruppen. Vi frågar vad syftet med den gruppen är? –Att ta våra rättigheter från männen.

Har vi tid att vänta på att någon öppnar?

Ibland verkar det som att mätbarhet och tid går före relevans och långsiktig samhällsförändring inom biståndet. Det framstår ju som en uppenbar motsägelse inte minst för att något som är långsiktigt rimligen kan förväntas kräva tid och det som är relevant bör förväntas vara mätbart. I våra försök att få allt att passa i ett rapportformat är det så mycket, kanske det viktigaste, som kommer bort på vägen. Utan att bli sentimental eller tappa fokus på att förändra strukturer så är ju det vi försöker bidra till kort och gott livet. Att människor får ett bättre liv.

Har du någon gång försökt göra en resultatmatris av ditt eget liv? Kan du identifiera exakt vad som påverkat ditt liv (dina inputs) hur det fick dig att handla (dina outputs) och vad det gav för effekt i ditt och andras liv (dina outcomes)? Kan du verifiera den långsiktiga påverkan som det fick på det samhälle du lever (dina impacts)?

När vi skrev förra årets årsrapport var arbetet som utförs av SAKs ”Community Based Rehabilitation Workers” en av de knepigaste aktiviteterna att redovisa. Man kan beskriva deras arbete som en blandning av socialarbetare och aktivist för att medvetandegöra och mobilisera människor med funktionsnedsättning. Konkret går arbetet ut på uppsökande verksamhet på landsbygden där de besöker människor med funktionsnedsättning och deras familjer i sina hem för att informera bland annat om rätt och möjligheter till sjukvård, rehabilitering och utbildning för barn och vuxna. De assisterar även praktiskt så att människor kan ta sig till exempelvis en lämplig skola eller klinik. De pratar också med andra runtomkring människor med funktionsnedsättning, exempelvis lärare, religiösa ledare eller andra som kan tänkas påverka situationen – både positivt och negativt.

IMG_5473litenOch så kommer då dagen då detta ska redovisas. Hur kan vi bevisa att någon, säg en lärare, har ändrat uppfattning endast på grund av ett samtal med en av socialarbetarna? Kan vi säga att ett barn med funktionsnedsättning började gå i skolan bara på grund av ett samtal – var det detta samtal som fick föräldrarna att ändra sig? Och när skedde denna förändring, hur lång tid tog den? Och var den kostnadseffektiv?

Häromdagen besökte jag en av SAKs ortopediska kliniker i Taloqan. Först pratade jag med kollegan som är ansvarig för kliniken som förklarade: –Jag är medveten om att vi inte är bra på att beskriva arbetet som socialarbetarna gör. Men har du någon aning om hur svårt det är att bara få vissa att öppna dörren när man knackar på? Att de skäms för att de har ett barn med funktionsnedsättning och inte alls vill att någon ska komma dit och prata om skola och vård? Förstår du hur lång tid det kan ta bara att få dem att öppna? Och om de öppnar, hur många samtal det kan ta innan de går med på att skicka sitt barn till skolan? Och efter det måste vi övertala någon som kör taxi eller buss att ge barnet gratis skjuts till och från skolan varje dag.

IMG_5462litenEfter samtalet gick vi till kliniken där jag träffade en grupp kvinnliga ortopedtekniker (se foto nedan) som stolt visade upp sin verkstad och klinik. Jag fick också tillfälle att prata med en av patienterna. En kvinna som för sex år sedan fick amputera sitt ben efter att ha blivit skjuten som nu var på återbesök med sin protes. (Tredje kvinnan från vänster, tillsammans med teknikerna som tillverkat hennes protes) Hon visar stolt och glad upp den och berättar att det var en av socialarbetarna i hennes by som informerade henne om möjligheten att få en protes och övertalade henne att komma till kliniken. Det var således socialarbetarens övertalning som gjorde att kliniken fick chans att göra sitt jobb. Protesen gör det möjligt för henne att fortsätta leva sitt liv som vanligt; att bidra till familjen och vara en aktiv del i byns sociala liv.

Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att öppna dörren. Och ärligt talat, hennes rätt att röra sig, delta och bidra är oberoende av det. Så tillbaka till där vi började – att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att rapportera detta enligt konstens (i detta fall biståndets konst) alla regler och jag har ingen aning om hur jag ska mäta kostnadseffektiviteten. Jag vet bara att även de som bor i de hus där det tar längre tid att öppna dörren har samma rättigheter som alla andra och att jag tycker att det räcker.

Är medveten om att inlägget blev i längsta laget så jag är extra glad över att du tog dig tid att läsa ända hit.

IMG_5466liten

Skomakare, läxläsning, golvsopare och grannar som hjälps åt

Idag har kollegan Lisa och jag varit på SAKs samarbetsorganisation TSCO utanför Mazaar-e Sharif. SAK och TSCO arbetar tillsammans med att utbilda kvinnliga fotojournalister och dagen har tillbringats med 20 unga kvinnor som visade sina bidrag till en framtida fotoutställning. Fantastiska bilder och minst lika fantastiska berättelser. De hade fått i uppdrag att fota personer som betyder något för dem och beskriva varför. Vissa foton och berättelser hamnade lite utanför uppgiften, som strävsamma myror och välmjölkande kor, men de säger ju också något.

Grannar som hjälps åt att förhindra översvämningar i byn, en kvinnlig och en manlig tiggare som delar lika på dagens inkomster, ett antal skomakare, barn som läser läxor i ljuset av en mobiltelefon, flera närbilder på männen som sopar golvet utanför den blå moskén, många berättelser om det afghanska folkets strävan för att klara sitt uppehälle och om barn som har glada ögon för att de ännu inte vet hur världen fungerar.

Imorgon väntar fler foton och fler berättelser. Och uppdatering om hur arbetet med utställningen fortlöper kommer här på bloggen!

Läs om projektet på SAKs hemsida: http://www.swedishcommittee.org/news?post_id=2008

Jämställd man och stolta systrar

IMG_3614_litenI en knallrosa byggnad strax utanför Jowzjan träffar vi samarbetsorganisationen HREVO som arbetar mot våld mot kvinnor. Byggnaden tillhör departementet som är ansvarigt för jämställdhetsfrågor. När vi kommer in cirkulerar två allvarliga män i mörka kostymer och Afghanistans flagga på kavajslaget runtomkring oss och vi förstår efter en liten stund att de är säkerhetsvakter (det är dock lite oklart vem de skyddar och från vem).

En av HREVOs aktiviteter är att organisera utbildningar om EVAW-lagen; Elimination of Violence Against Women. På utbildningarna deltar bland andra manliga och kvinnliga aktivister, mullor, ungdomar och byäldstar. Andra aktiviteter är radioprogram, debattartiklar samt produktion och spridning av affisher – allt med budskap om kvinnors rättigheter och våld mot kvinnor.

Nasrullah som håller i utbildningen som pågår just nu förklarar att de alltid utgår från såväl Koranens budskap som afghanska lagar. –Om deltagarna upplever att vi arbetar mot Koranen kommer de att arbeta mot oss. Därför utgår vi från de budskap inom islam som fördömer våld mot kvinnor. Vi börjar med att alla deltagare får säga vad de vet om vad islam och Afghanistans lagar säger om våld mot kvinnor och tar sedan diskussionen vidare därifrån.

Jag undrar hur budskapen tas emot av exempelvis mullorna som deltar i utbildningen. Både Nasrullah och Zarghona, HREVOS koordinatör i Jowwzjan, säger att det generellt är väldigt positiva reaktioner – inklusive nyfikenhet att få lära sig någonting nytt. Alla i samhället är dock inte lika positiva och HREVO har blivit motarbetade av vissa department både på nationell och lokal nivå.

Jag frågar vilka reaktioner männen får, från exempelvis sina egna familjemedlemmar, på att de arbetar med kvinnors rättigheter. Nasrullah berättar, något förläget, att hans systrar och mamma är väldigt stolta över honom. (Vad de manliga familjemedlemmarna tycker framkommer emellertid inte.) Säkerhetsvakten ger sig in i samtalet och informerar om att i denna provins är 45 procent av statsanställda kvinnor och att de till och med har en kvinnlig guvernör.

Till och med det.

IMG_3610_liten