Var snäll och ge mig inga tofflor när jag fryser om fötterna (innan världen har förändrats)

Innan du skickar iväg någon ber du dem att sitta ner och berätta varför de har kommit. Under mina fältarbeten i Moçambique förundras jag ofta över hur jag blir bemött som komplett främling. Jag har kommit hem till många människor som aldrig sett mig tidigare. Det första de gör är att ställa fram en plaststol eller en liten träpall under halmtaket, ber mig att sitta ner och sedan tittar de nyfiket och frågar vad som har fört mig till deras hus idag. Det är ingen underdånighet, det är inget utlämnande. Det är bara en alldeles vanlig blandning av medmänsklighet, gästfrihet och en liten dos nyfikenhet. Och lite hyfs. Man kan inte skicka iväg någon innan man vet vad denna någon vill. Jag funderar på Sveriges regering och EU som inte längre släpper in någon i sitt hus, än mindre frågar om vad som fört dem dit, människor som kommer från de länder där plaststolen eller träpallen automatiskt kommer fram när en främling kommer.

När något händer nu i vardagen är det rimligt att sätta det i ett historiskt perspektiv. När jag för en dryg vecka sedan ankom till Afghanistan och skulle gå igenom passkontrollen kände jag (i vanlig ordning vid passkontroller) en liten oro. Jag räckte fram mitt pass till migrationstjänstemannen varvid han säger: Du är svensk, vad roligt att du har kommit tillbaka, jag tror att du har varit här förut. Jag tänker på hur dåligt minne vi har i Sverige och Europa, hur historielösa vi är i vårt handlande och så önskar jag nog nästan att människor i många av världens fattigaste länder skulle få en släng av detta; det känns just nu så djupt felaktigt och orättvis att Sverige ses som något positivt; som att vi lever på gamla meriter.

Om någon väljer att vara hemma hos dig istället för att vara hemma hos sig så funderar du på varför. Några dagar senare sitter jag med en grupp människor från lokala utvecklingsråd. De tackar mig först för att jag inte kommit hem till dem, för där är det inte säkert, utan att vi istället träffats på ett kontor i staden. Sedan uttrycker de stor tacksamhet för att jag vill komma till deras land. De säger att det är så många härifrån som flyr som inte vill komma tillbaka. De uppskattar att någon kommer frivilligt och de funderar på varför. Jag tänker att det är en orimlig jämförelse, att jag har så mycket jag kan runtomkring för att jag ska vara trygg, och jag kan i princip när som helst korsa de gränser som nu är stängda för dem, och att jag kommer från ett land som tappat förmågan att fråga varför någon kommer ofrivilligt.

Om du ser någon som fryser om fötterna erbjuder du dem ett par tofflor. Härom dagen besökte jag Svenska Afghanistankommitténs kontor i Mazaar-e Sharif. Ett av mötena hölls i källaren och när jag kommit ner för trappan frös jag litegrann om fötterna. Frysandet, om än litet, måste ha synts, för inom ett par sekunder kommer en kvinna fram till mig med två luddiga tofflor som hon ställde framför mina fötter. Vi har inget gemensamt språk kvinnan och jag, hon har bara sett att jag verkar vara lite kall. Och eftersom det fanns ett par tofflor över var det nog en handling av alldeles vanlig medmänsklighet och uppmärksamhet som gjorde att kvinnan gav mig tofflorna. Jag tänker på ett samhälle med hög tillväxt, låg arbetslöshet och utökade bidrag för dem som redan har mycket som inte ens mäktar med, eller rättare sagt som inte vill, ge människor ett par tofflor. Och då vill jag nog egentligen inte att jag ska få några tofflor heller.

tofflor

Advertisements

One thought on “Var snäll och ge mig inga tofflor när jag fryser om fötterna (innan världen har förändrats)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s