Foton från Svenska Afghanistankommitténs skola för barn med särskilda behov i Mazaar-e Sharif, norra Afghanistan. Här går barnen i förberedande klasser med teckenspråk och braille, för att sedan kunna gå vidare till en statlig skola. Varje barn har en liten ”hygienbox” med bland annat handduk, tandkräm och tandborste som de övar med flera gånger i veckan. I vissa grupper funkar en frukt bättre än namn på boxen. En liten oas av värme och engagerade lärare.
Innan du skickar iväg någon ber du dem att sitta ner och berätta varför de har kommit. Under mina fältarbeten i Moçambique förundras jag ofta över hur jag blir bemött som komplett främling. Jag har kommit hem till många människor som aldrig sett mig tidigare. Det första de gör är att ställa fram en plaststol eller en liten träpall under halmtaket, ber mig att sitta ner och sedan tittar de nyfiket och frågar vad som har fört mig till deras hus idag. Det är ingen underdånighet, det är inget utlämnande. Det är bara en alldeles vanlig blandning av medmänsklighet, gästfrihet och en liten dos nyfikenhet. Och lite hyfs. Man kan inte skicka iväg någon innan man vet vad denna någon vill. Jag funderar på Sveriges regering och EU som inte längre släpper in någon i sitt hus, än mindre frågar om vad som fört dem dit, människor som kommer från de länder där plaststolen eller träpallen automatiskt kommer fram när en främling kommer.
När något händer nu i vardagen är det rimligt att sätta det i ett historiskt perspektiv. När jag för en dryg vecka sedan ankom till Afghanistan och skulle gå igenom passkontrollen kände jag (i vanlig ordning vid passkontroller) en liten oro. Jag räckte fram mitt pass till migrationstjänstemannen varvid han säger: Du är svensk, vad roligt att du har kommit tillbaka, jag tror att du har varit här förut. Jag tänker på hur dåligt minne vi har i Sverige och Europa, hur historielösa vi är i vårt handlande och så önskar jag nog nästan att människor i många av världens fattigaste länder skulle få en släng av detta; det känns just nu så djupt felaktigt och orättvis att Sverige ses som något positivt; som att vi lever på gamla meriter.
Om någon väljer att vara hemma hos dig istället för att vara hemma hos sig så funderar du på varför. Några dagar senare sitter jag med en grupp människor från lokala utvecklingsråd. De tackar mig först för att jag inte kommit hem till dem, för där är det inte säkert, utan att vi istället träffats på ett kontor i staden. Sedan uttrycker de stor tacksamhet för att jag vill komma till deras land. De säger att det är så många härifrån som flyr som inte vill komma tillbaka. De uppskattar att någon kommer frivilligt och de funderar på varför. Jag tänker att det är en orimlig jämförelse, att jag har så mycket jag kan runtomkring för att jag ska vara trygg, och jag kan i princip när som helst korsa de gränser som nu är stängda för dem, och att jag kommer från ett land som tappat förmågan att fråga varför någon kommer ofrivilligt.
Om du ser någon som fryser om fötterna erbjuder du dem ett par tofflor. Härom dagen besökte jag Svenska Afghanistankommitténs kontor i Mazaar-e Sharif. Ett av mötena hölls i källaren och när jag kommit ner för trappan frös jag litegrann om fötterna. Frysandet, om än litet, måste ha synts, för inom ett par sekunder kommer en kvinna fram till mig med två luddiga tofflor som hon ställde framför mina fötter. Vi har inget gemensamt språk kvinnan och jag, hon har bara sett att jag verkar vara lite kall. Och eftersom det fanns ett par tofflor över var det nog en handling av alldeles vanlig medmänsklighet och uppmärksamhet som gjorde att kvinnan gav mig tofflorna. Jag tänker på ett samhälle med hög tillväxt, låg arbetslöshet och utökade bidrag för dem som redan har mycket som inte ens mäktar med, eller rättare sagt som inte vill, ge människor ett par tofflor. Och då vill jag nog egentligen inte att jag ska få några tofflor heller.
Jag befinner mig sedan en vecka tillbaka i Afghanistan. Häromdagen åkte jag bil mellan Kabul och Jalalabad. En av kollegorna på Svenska Afghanistankommittén upplyste mig kvällen innan om att denna vägsträcka rankats av CNN som världens farligaste (se listan här). Men längs med olyckornas och dödens väg finns det mycket som gör att man funderar på livet, på vardagen.
Vardagen som vi så sällan ser och hör om om länder i krig; om dem hör vi bara hur människor lever konflikten, vare sig de är delaktiga i den eller offer för den. Detsamma gäller ofta med fattigdomen; vi läser om hur fattiga lever sin fattigdom. Men mindre om hur människor i konflikt och fattigdom lever sina liv.
Ett par observationer längs med vägen.
Människor pimpar sina lastbilar och traktorer här mer än någon annanstans jag varit, det är glitter, glam, girlander och hjärtan (och inga nakna kvinnor). Längs vägen har de öppna matbutikerna ordnat konservburkarna i vackra mönster. Vägen kantas av utomhustesalonger, flera av dem med bäddar med röda mattor på, där man kan slänga sig för en kopp med utsikt över floden, en av salongerna hade cerise kuddar som särskilt fångade ögat. I en by som vi passerar har man börjat bygga en ny moské men pengarna verkar ha tagit slut och bygget har inte kommit så långt, men minareten är noggrant målad och helt klar.
Vi åker förbi ett stort antal minröjningsbilar, röda flaggor tycks indikera mina och vitmålade stenar ofarliga. På en plätt har någon lagt ut en prydlig rektangel med små stenar och mitt i rektangeln står ett skrivbord med en stol och en man som sitter där och antecknar saker. Stridsfordon av olika slag passerar.
Vi åker förbi ett av nomadfolket kuchis läger med tält, kameler, får och getter. Några kuchibarn och en äldre kuchiman med långt skägg kör nästan omkull med en cykel, skrattandes.
En bilolycka där människor springer till de skadades undsättning, alla hjälper till. Ett berg där någon med vita stenar skrivit en mujaheedinhjältes namn. En grupp skolpojkar i blåa skoluniformsshalwars spelar cricket utanför skolan som ligger precis bredvid en gigantisk militärbas, omgärdad av flera kubikmeter stora bruna sandsäckar.
Män och kvinnor som arbetar på sina fält, kvinnorna med burkorna uppdragna, liggandes på axlarna. Några av bönderna vilar sig i skuggan under ett träd. En man som vadar över en flod med en stor flock kossor. Män som säljer bitar av sockerbetor på stora fat under röda, gröna och rosa myggnät.
Allt och så mycket mer i vardagen längs världens farligaste väg, små glimtar av hur människor lever sina liv. Väl framme i staden Jalalabad blir intrycken så många att jag inte hinner registrera. Bland dem en upprepad murmålning där det står: Jalalabad The City of Peace. (Se fotot nedan till höger.)
Vakternas stolar, eller ja, det som en gång var en stol, som sedan inte var det för att sedan bli det igen. Med några inslag av föremål som aldrig var tänkta som stolar.
Vakter som ofta tjänar långt mindre än den bestämda minimilönen som vaktar flådiga villor, lägenhetskomplex, dyra bilar, banker, affärer, ministerier, hotell, företag och organisationer. Gemensamt för dem alla verkar vara att pengar till en stol finns det inte någonstans.
***
As cadeiras dos guardas. Ou seja, aquilo que era uma vez uma cadeira mas que depois não era para depois ficar cadeira de novo. Com alguns exemplos de bens que nunca foram pensados como cadeiras.
Guardas que muitas vezes ganham em baixo do salário mínimo estabelecido, que guardam casas grandes, complexos de flats, carros caros, bancos, lojas, ministérios, hotéis, empresas e organizações. Parece que as instituições têm todos em comum é a falta de dinheiro de comprar uma cadeira.
Ibland behöver man bara få fota lite växter. Här från en dag i Namaacha.
Några foton från stranden i Bilene där jag tillbringat nyårshelgen. Utmärkt ställe för läsning och reflektion (och ett och annat bad).
Finaste frukten (dock inte godaste enligt min smak): Cashewfrukten. Cashewnöten är ju vanlig i Sverige, däremot inte frukten. Nöten hänger under frukten på trädet, i ett hårt skal som måste rostas innan nöten kan knackas fram.
Vi stannade vid en väldigt fin butik vid vägkanten (se foto nedan). Ananas, cashewfrukter, honung (i whiskyflaska), citroner och masala. Den sistnämnda frukten visste jag inte hur jag skulle äta så jag frågade butiksägarinnan. Hon tog en frukt (de har hårt skal) och knackade sönder en annan med. Hon smakade på innehållet och bjöd mig att prova. Jag sa att jag gärna ville köpa ett fat av dessa frukter varvid hon tar ett annat fat än det frukten vi just delat tagits ifrån. Jag säger att jag gärna vill betala för det vi har ätit. Hon skrattar åt mig och säger att hon väl inte kan ta betalt för något vi har ätit tillsammans. En finfin butik, med en finfin ekonomisk logik.
…till er som firar jul. Till er andra: en varm hälsning från Maputo.
Några foton från en eftermiddag i byn Mussa i Chimbuniladistriktet. Vissa dagar, mer än andra, ramlar hela grejen med fältarbetet över mig. Hur mycket tid och berättelser människor ger mig och hur lite, om något, jag kan ge tillbaka.
Och förutom att de tålmodigt delar med sig av sina liv, tar emot mig i sina hem, låter mig träffa deras familjer och tar med mig till sina fält, vill de dessutom ge produkter när intervjun är klar. Efter intervjuerna i Mussa bjöd en av bönderna in oss att gå runt hans fält på 14 hektar (ett väldigt stort fält här) varefter han insisterade på att ge bananer och mango, se andra fotot nedan.
Vid förra fältarbetet höll jag på att komma hem med en sköldpadda men parerade detta och fick istället en hel stock bananer och en väldig massa kolhuvuden.
Det är lätt att säga att saker inte har med varandra att göra men all denna öppenhet och generositet blir än svårare att hantera i en tid som denna då det land jag kommer ifrån visar upp sin allra sämsta sida vad gäller den internationella solidariteten.
Att stå där med alla bananer och mangos och tänka på den stängda Öresundsbron.
Niassasjön (även kallade Malawisjön) kallas ibland för en sjö av stjärnor. Och det tycks just som att någon hällt stjärnor i sjön. Tyvärr är det inte bara stjärnor i sjön.
Härom dagen besökte jag Lagodistriktets huvudstad Metangula vid sjöns strand. I Lago har det under de senaste månaderna registrerats 300 fall av vad som tycks vara kolera. Åtta personer har dött. Den dagen då vi var där kampanjade organisationen Estamos tillsammans med den lokala hälsomyndigheten för att motverka spridning av kolera med budskap om att vara försiktig med vatten; att koka det och helst använda en produkt (Certeza) som garanterat dödar alla ”bichos” (bakterier och annat), alltid tvätta händerna och använda latriner.
Kloka budskap men komplicerat när målgruppen inte alltid har möjlighet att agera efter dem. Att till exempel uppmana människor att köpa Certeza när de, särskilt nu innan skörden, inte har några kontakta inkomster, är komplicerat. Att uppmana människor att inte tvätta, diska och hämta vatten från sjön när det inte finns andra källor riskerar uppenbarligen att bli ett budskap med begränsad effekt. Men, icke desto mindre ett viktigt arrangemang med livsavgörande budskap. Och så mycket värme mellan människor.
Här finns bilder från teatern som framfördes av en lokal teatergrupp, demonstration av grundlig handtvätt av personal från hälsomyndigheten och på åhörarna. Sist några foton från hemresan till Lichinga. Det är inte bara sjön som är fantastiskt vacker.
Avslutningsvis ett foto från ett försök att fota den coola killen med glasögon (första omgången ovan) men där jag efteråt konstaterade att en dansande tjej tagit över bilden.
Igår var vi tillbaka i byn OUA där vi arbetade förra veckan (läs här). Jag hade bestämt ett enskilt möte med régulon, byns ledare, för att prata mer med honom om byns historia. Han var med på mötet förra veckan men det var stort och det blev inte tid att prata så mycket med honom.
När vi kom till OUA igår fanns det fyra stolar utanför régulons hus. Jag säger att det behövs kanske bara två eftersom det idag bara är han och jag som ska prata. Han skrattar och säger att det är det inte alls, det minst tio, kanske många fler, som kommer. Jag frågar lite försiktigt om det blivit någon miss i kommunikationen eftersom jag ville prata bara med honom. Han säger att nej, allt är i sin ordning, men eftersom jag sa att jag ville prata historia så har han bjudit in ”alla”. Men ”alla” kommer nog inte eftersom regnet öser ner.
Vi blir 27 vuxna och ett okänt antal barn på vårt möte. Det blir inte alls som jag tänkt mig men alldeles utmärkt ändå. När jag sitter där på verandan och får lyssna på deras funderingar kring vad som förändrades i byn när landet gick från socialism till kapitalism tänker jag att jag har världens bästa jobb. Vi pratar om förändringar i Sverige, om socialdemokratin och om Palme, inte så långt borta som det kanske kan verka från Moçambique, Frelimo och Samora.
Den individuella intervjun…
In- och utvecklingar 