Kategoriarkiv: Utveckling Niassa

Teater och handtvätt mot kolera

Publicerad den av
Svara

Niassasjön (även kallade Malawisjön) kallas ibland för en sjö av stjärnor. Och det tycks just som att någon hällt stjärnor i sjön. Tyvärr är det inte bara stjärnor i sjön.

Härom dagen besökte jag Lagodistriktets huvudstad Metangula vid sjöns strand. I Lago har det under de senaste månaderna registrerats 300 fall av vad som tycks vara kolera. Åtta personer har dött. Den dagen då vi var där kampanjade organisationen Estamos tillsammans med den lokala hälsomyndigheten för att motverka spridning av kolera med budskap om att vara försiktig med vatten; att koka det och helst använda en produkt (Certeza) som garanterat dödar alla ”bichos” (bakterier och annat), alltid tvätta händerna och använda latriner.

Kloka budskap men komplicerat när målgruppen inte alltid har möjlighet att agera efter dem. Att till exempel uppmana människor att köpa Certeza när de, särskilt nu innan skörden, inte har några kontakta inkomster, är komplicerat. Att uppmana människor att inte tvätta, diska och hämta vatten från sjön när det inte finns andra källor riskerar uppenbarligen att bli ett budskap med begränsad effekt. Men, icke desto mindre ett viktigt arrangemang med livsavgörande budskap. Och så mycket värme mellan människor.

Här finns bilder från teatern som framfördes av en lokal teatergrupp, demonstration av grundlig handtvätt av personal från hälsomyndigheten och på åhörarna. Sist några foton från hemresan till Lichinga. Det är inte bara sjön som är fantastiskt vacker.

Avslutningsvis ett foto från ett försök att fota den coola killen med glasögon (första omgången ovan) men där jag efteråt konstaterade att en dansande tjej tagit över bilden.

1090979svliten

Bambukyl, biståndsminister, bönor och bil i lera: Riktlinjer i praktiken

Publicerad den av
Svara

Imorgon ska jag på… seminarium! Denna gång lansering av FNs jordbruksorganisation FAOs Guidelines on the Responsible Governance of Tenure of Land, Fisheries and Forests. Jag  ska sitta med i en paneldebatt och bland annat diskutera vad riktlinjerna har för betydelse för svenskt bistånd.

Jag är ju ingen jurist (och inte heller lantmätare eller agronom) så jag var först lite bekymrad över möjligheten att bidra med något till diskussionen. Men när jag läser riktlinjerna reser tankarna tillbaka till den praktiska verklighet som detta till syvende och sist handlar om.

[..with the overarching goal of achieving food security for all and to support the progressive realization of the right to adequate food in the context of national food security.] (Förordet)

Jag tänker på småskaliga bönder i Niassa och deras strävan efter att öka sin jordbruksproduktion genom enkla metoder som att använda dragdjur eller att lära sig göra en bambukyl för förvaring av livsmedel.

[Where transnational corporations are involved, their home States have roles to play in assisting both those corporations and host States to ensure that businesses are not involved in abuse of human rights and legitimate tenure rights. States should take additional steps to protect against abuses of human rights and legitimate tenure rights by business enterprises that are owned or controlled by the State, or that receive substantial support and service from State agencies.] (Artikel 3)

Jag tänker på bonde- och miljöorganisationernas arbete på gräsrotsnivå att lyfta frågan om skogsinvesteringarna, vars etablering  stöttats av svenskt bistånd, och kräva sina rättigheter hela vägen till Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson vid hennes besök i Niassa.

[Where necessary, communities should be assisted to increase the capacity of their members to participate fully in decision-making and governance of their tenure systems.] (Artikel 9.2)

Jag tänker på vår bil som kör fast djupt ner i ett lerigt dike på väg till en by som vi stöttat i att ta fram en markanvändningsplan och fått enskilda och kollektiva markgränser utmätta. Jag tänker på de deltagande kartor som våra partnerorganisationer tar fram tillsammans med byarna för att kartlägga hur markförhållandena ser ut och varför konflikter uppstår mellan lokalbefolkningen, traditionella ledare och företag.

[Given the importance of small-scale producers for national food security and social stability, States should ensure that when facilitating market operations of tenure transactions, they protect the tenure rights of small-scale producers.] (Artikel 11.8)

Ja frågan om marknad och marknadstillgång är verkligen något som jag fick gråa hår av under åren i Niassa. Men i sista änden handlar det på lokal nivå om något så konkret som att ställa ut en hink potatis vid vägkanten eller en hink med bönor längs tågrälsen.

[Responsible investments should do no harm, safeguard against dispossession of legitimate tenure right holders and environmental damage, and should respect human rights. (…) They should strive to further contribute to policy objectives, such as poverty eradication; (…); contribute to rural development; promote and secure local food production systems; enhance social and economic sustainable development; create employment; diversify livelihoods; provide benefits to the country and its people (…) and comply with national laws and international core labour standards as well (…).] (Artikel 12.4)

Jag tänker på ändlösa debatter med skogsföretagen i Niassa där vi blivit beskyllda för att vara emot ekonomisk utveckling när vi ifrågasatt hur stort bidraget från anställningar egentligen är när företagen tillämpar ynkliga minimilöner och säsongsanställningar. (Dessa utskällningar har inte fångats på bild…)

Med denna strida ström av ”återbesök” var det inte alls något större problem att reflektera över vad riktlinjerna betyder i praktiken och för det svenska biståndet: Dragdjur, bambukylar, besök av biståndsministern, bilar som kör fast i lera, handritade kartor, hinkar med potatis och bönor samt utskällningar om ekonomisk utveckling.

Lite ilska mot strukturen tack!

Publicerad den av
Svara

Först och främst: En katastrofal situation för en person eller för ett land blir naturligtvis inte bättre för att det någonstans i världen finns en ännu värre katastrof. Med detta sagt, ett par reflektioner.

För ett par år sedan deltog jag i en kurs för arbete i kris- och katastrofsituationer. Jag jobbade då i Niassaprovinsen i norra Moçambique. De flesta andra som deltog i kursen arbetade på humanitära organisationer, det vill säga organisationer som i första hand arbetar där det finns en humanitär katastrof, som exempelvis krig, flyktingläger eller översvämning. Jag minns att flera av deltagarna gav uttryck för att den där kursen väl inte var något för mig – där jag jobbade var ju allt lugnt och någorlunda bra. Eller?

Deras reaktioner speglar den syn som vi ofta har på vad som är värst – en bild som inte sällan förstärks av medias bevakning av utvecklingen i världen. En (ny) humanitär katastrof är bra nyhetsstoff – långvarig och djup fattigdom och orättvis världsordning fångar inte lika lätt vår uppmärksamhet. Det är liksom nästan normalt att en miljard människor lider av hunger i världen. Majoriteten av denna miljard lider inte av hunger på grund av en humanitär katastrof utan på grund av hur samhället runtomkring oss ser ut – alltså av faktorer som vi till stor del kan påverka. Det är en av sju av alla oss människor i världen.

Lyssnade på radion idag om den humanitära katastrofen i Syrien. Blir naturligtvis upprörd över det jag hör. Lite tidigare under morgonen läste jag veckans nummer av Niassa lokaltidning Faísca där det fanns en artikel som berättar att 20 kvinnor i Marrupadistriktet har dött på väg till sjukstugan under de senaste sex månaderna. Situationen som beskrivs i Faísca finns i många av Moçambiques 128 distrikt, och i tusentals andra distrikt runt om i världen. Men det blir ingen nyhet.

Översatt till min värld i Sverige skulle detta innebära att lokaltidningen Hjo Tidning, bland artiklar om lutande Stureplanssvampar på torget, skulle berätta att 13 kvinnor i Hjo har dött på väg till sjukhuset det senaste året.

Normalt? Lugnt? Bra?

Att vara eller inte på samma plats?

Publicerad den av
Svara

Under veckan har vi haft introduktion med Gun Lindberg som nu tar över som koordinatör för vårt program i Niassa. Många möten har det blivit och alla har de handlat om Niassas utveckling. Fast ibland kan man undra om det verkligen är samma verklighet vi pratar om.

Vi besökte bland annat provinsguvernören som berättade att nu kommer allt gå fort – så fort att det inte kommer att behövas några långsiktiga planer i Niassa för de kommer jobba snabbare än vad planerna hinner med. Är vi i samma provins, undrar jag.

Vi hade ett möte ett skogsbolag där en man mycket entusiastiskt pratade om hur Lichinga kommer att se ut när den ”vibrerande plantagesektorn” ser till att 8 miljarder dollar per år flödar runt i samhället och hur all annan utveckling då kommer att komma ”på köpet”. Återigen undrar jag, befinner vi oss i samma provins?

Vi träffade en institution som finansierar markrättsprojekten som beskrevs nedan. Vi har lämnat anbud utifrån ett underlag som de har tagit fram som nu visat sig felaktigt, bland annat vad gäller antalet byar där vi ska arbeta med markavgränsningar. De har skrivit att det finns sex byar men i verkligheten är de bara tre. En diskussion uppstår där det enda som är viktigt för dem är att vi kan rapportera numret ”6”. De vill att vi ska ”hitta på” byar, leta reda på ”nya byar” och pengar för detta får tas från vilka andra budgetlinjer som helst (kunskap om marklandlagstiftning, hållbart utnyttjande av naturresurser, småskalig affärsutveckling. Bara de kan rapporter ”6” till det amerikanska folket (som är deras givare).

Och jag önskar att vi inte befann oss i samma provins.

Ormar mot oönskade tallar…

Publicerad den av
Svara

Pratade med kollegorna i Lichinga som igår hade lanserat ett nytt projekt i Muembedistriktet tillsammans med finansiären iTC (Iniciativas de Terras Comunitárias). Projektet handlar om att säkerställa formella ländrättigheter till byarna så att de sedan kan förhandla med framtida investerare, bland annat inom skogsindustrin.

iTCs logo består bland annat av ett träd vilket orsakade totalt kaos i lansering av projektet. Byborna förklarade att några fler skogsinvesteringar vill de inte ha och om vi planterar så mycket som en tall i deras by kommer de att sätta eld på den direkt. Förklaringar gavs att vi inte skulle plantera några träd. Polismästaren i distriktet sa att om det ändå skulle vara så att vi planterar träd, ger han byn rätt att bränna ner dem. Mötet i byn avslutades med en ”oracão” om att den som planterar exotiska träd i deras by kommer att bli biten av giftiga ormar.

Det råder inga tivel om att byarnas medvetenhet om att det är de som äger jorden blir allt starkare och att de också utforskar sätt att visa detta på. Ganska imponerande måste jag säga…

Bönder i samtal med svenska biståndsministern

Publicerad den av
1

I eftermiddags besökte Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson byn Licole där hon åt lunch tillsammans med en grupp från byns bondeorganisation. Lite av ett fantastiskt möte måste jag säga!

Sittandes på trappen till en av böndernas hus (mocambikiska säkerhetspolisen protesterade och menade att det måste finnas stolar till ”grandes chefes” men vi förklarade att så var det inte tänkt denna gång), ätandes böngryta och xima (majsgröt) fick ministern och hennes kollegor höra berättelser om de utmaningar och konflikter som bönderna har med det i huvudsak svenskägda företaget Chikweti. Att de inte håller vad de lovar, att de planterar tall i böndernas fält och att de satt byinvånare i fängelse under konflikten. Bönderna berättade att företaget gärna får vara där, men då får de följa lagar och respektera byinvånarnas viljor och intressen. Annars är de inte välkomna. Med konkreta, självupplevda exempel, gav bönderna en tydlig bild av problematiken med storskaliga utländska investeringar och att de på intet sätt är självklart positiva för lokalsamhällena.

Detta sägs, med självförtroende och självklarhet rakt ut inte bara inför ministern, UD-personal från Sverige och representanter från regeringen utan även inför representanter för Chikwetis, inklusive den nye VD Chris Bekker, som även de närvarade vid mötet.

Efter att bönderna pratat klart höll Chris en presentation om hur företaget ser på konflikterna och att de framöver kommer att ändra sina strategier för hur de förhåller sig till lokalsamhällena, att det ska allokeras pengar och upprättas mekanismer för hur avtal ska ingås med samhällena. Detta är som natt och dag i jämförelse hur det lät i början av året.

Besöket avslutades med att biståndsministern fick en bananstock och en cassavaplanta.

I bilen från Licole till Lichinga kommenterade koordinatören för provinsens bondeunion: ”Jo visst, Chikweti pratar på ett annat sätt, men vi kommer inte att nöja oss innan vi kan se konkreta förändringar i praktiken.”

Ord och inga visor – precis som det ska vara!

Matproduktionen ökar i Niassa

Publicerad den av
Svara

Under presidentens besök i Niassa presenterades information om hur det ligger till med jordbruksproduktionen. Under 2010/2011 producerades 878 000 ton mat i Niassa, vilket var några procent över målet och 25 procent över 2009/2010 års produktion.

Produktionen per hektar ökade från 1,7 ton till 1,8 ton mellan de två skördarna och regeringen hoppas på att kommande skörd kan nå 2 ton.

På cashcrop-sidan ser det emellertid inte lika ljust ut. Målet var nästan 35 000 ton men endast drygt 25 producerades, vilket är lägre än förra skörden. Under 2009/2010 kommersialiserades 32 ton matgrödor vilket ökade med 36 procent denna kampanj.

Under 2010 nådde regeringens jordbruksrådgivning 714 bondeorganisationer, med 15 596 medlemmar och antalet jordbruksrådgivare ökade från 89 till 117.

Detta meddelar Moçambiques nyhetsbyrå AIM, från president Guebuzas besök i Niassa i veckan.

Detta är glädjande nyheter för Kooperation Utan Gränser som arbetar tillsammans med Niassas bondeunion och jordbruksmyndigheten för att öka produktionen av matgrödor och tillgång till jordbruksrådgivning. Extra roligt att bondeorganisationerna nämns i presentationen, vilket inte hänt tidigare.

…då kan ledarna och bolaget sitta där!

Publicerad den av
1

Idag träffade vi en grupp bönder från byn Licole. I deras by har ett skogsbolag etablerat sig och relationen mellan invånarna och skogsbolaget har varit allt annat än problemfri. Förra veckan brändes en av skogsbolagets lagerlokaler ner och för ett par månader sedan blev bönderna så förbannade att de gick och drog upp en väldig massa tallplantor från bolagets plantage. Vid båda tillfällena hamnade en grupp bönder i fängelse men de är alla fria nu.

Samtalet idag var för att försöka förstå vad som hänt i Licole sedan skogsbolaget kom dig och vad som ligger bakom. Det blir tydligt under samtalet att situationen är komplicerad. Bolaget har förlitat sig till kontakten med byns traditionella ledare. Trots att byinvånarna sagt att de inte ville ha skogsbolaget där, skrev ledaren under och företaget kom. Bönderna säger: ”Ledaren och hans tre hustrur har fått arbete i bolaget, han har ett eget intresse i att bolaget ska finnas i byn.” Enligt bönderna vi träffade idag har bolaget inte hållit sig till den mark de fått tilldelat (i processen som bönderna även från början var emot). Konflikter uppstår således också kring vilken mark som är vems.

Dialogen med företaget är svår och bönderna upplever att det som lovas inte hålls. ”När vi hotade att förstöra deras maskiner slutade de. Vi hade ett samtal och kom överens om att de ska sluta plantera på vår mark och vi ska sluta bråka med dem. Men sedan fortsatte de ändå. Det var då vi drog upp plantorna.” Bönderna upplever att företaget har dragit nytta av att staten och byarna är oorganiserade.

 

Men det är också en konflikt med grund i olika generationers tänkande. Bönderna idag förklarar: -”Unga och gamla ser på saken på olika sätt. De gamla vill inte ha plantage – de vill ha land och säkra tillgång till mat. De vill inte riskera att de framtida generationerna inte har tillgång till mark på grund av ett beslut som fattas idag. De vet vad de har även om det är lite. De unga vill har arbete och pengar, fort! De ser vad föräldrarna har åstadkommit och tycker att det är lite för så mycket jobb.”

Skogsinvesteringarna i Niassa är ett ganska brutalt möte mellan en värld av lönearbete och vinstdrivande företag å ena sidan, och ett småskaligt jordbruk för egen konsumtion långt ifrån mycket av det som vi förknippar med ett modernt samhälle, å andra sidan. Sätt att prata om avstånd, tid och arbete skiljer sig något oerhört. ”Det verkar bara som att de vill ha mark mark mark, men vi förstår inte. Hur mycket har de planterat och hur mycket ska de ha egentligen!?” Skogsbolagen erbjuder säsongsarbete vilket har orsakat många konflikter. Först och främst för att människor upplever att de blir oschyst uppsagda när ”säsongen” är slut och det blir värre av att säsongen då människor är anställda är då de skulle ha planterat sina egna fält.

Bönderna menar att om det ska fortsätta så här, flyttar hela samhället. ”Då kan ledarna och bolaget sitta där, men vi tänker inte bo kvar.”

Och vad har Kooperation Utan Gränser med detta att göra? I Niassaprovinsen arbetar vi tillsammans med bondeorganisationer och ett miljönätverk för att stärka byarnas kapacitet att förhandla med företag och myndigheter och försvara sina intressen. Detta görs bland annat genom stöd till stärkande av demokratiska och representativa gräsrotsorganisationer, utbildningar i påverkansarbete samt genom att verka som en katalysator för kontakter mellan organisationer, myndigheter och skogsbolag.

Vi kommer att dokumentera samtalet som bland annat kommer att ligga till grund för en presentation på en konferens i juli. Samtalet kommer är också en del i en studie som Kooperation Utan Gränser genomför tillsammans med stiftelsen Malonda, som fokuserar på exempel på hur landkonflikter kan förebyggas och lösas och vilken roll samarbetsorganisationerna kan spela i detta. Studien kommer (förhoppningsvis) att användas av myndigheter, företag och organisationer.

Nampula-Cuamba (35 mil och 13 timmar)

Publicerad den av
Svara

Igår åkte vi tåg från Nampula till Cuamba. Det är ungefär 35 mil och tog ringa 13 timmar i en stundom väldigt varm tågkupé. Det ska ta ungefär 9 timmar men vid en så kallad uppförsbacke några mil utanför Nampula orkade inte loket dra upp tåget och vi började åka baklänges. Efter att vi backat en bra bit kopplades halva tåget bort och loket tog sats och drog de första vagnarna. Vår vagn blev kvar men loket kom lyckligtvis tillbaka och hämtade oss efter ett par timmar. (Foto nummer två visar när loket åkte iväg, med ett antal förvånade huvuden utstickandes från tågfönstren.)

Längs med rälsen pågår mycket handel främst med jordbruksprodukter. Nedan några foton från resan, handeln och landskapet. Fantastiskt fint (även om 13 timmar kanske är lite i längsta laget…)

Sista dagen på kontoret

Publicerad den av
Svara

 

Idag är sista arbetsdagen på Niassakontoret innan jul- och nyårsuppehållet. Det är också sista dagen för ett antal kollegor som avslutar sina kontrakt med Kooperation Utan Gränser idag.

Det är sorgligt att säga hej då men samtidigt är det en positiv stämning i gruppen vilket är glädjande. Vi hoppas att de kollegor som lämnar oss idag kommer att spendera lika mycket tid på vårt kontor i framtiden som de som har slutat tidigare år (det är ganska mycket). Ikväll är det avslutningsfest och imorgon bär det av till Maputo för min del för att sedan resa till Sverige på söndag.