Idag träffade vi en grupp bönder från byn Licole. I deras by har ett skogsbolag etablerat sig och relationen mellan invånarna och skogsbolaget har varit allt annat än problemfri. Förra veckan brändes en av skogsbolagets lagerlokaler ner och för ett par månader sedan blev bönderna så förbannade att de gick och drog upp en väldig massa tallplantor från bolagets plantage. Vid båda tillfällena hamnade en grupp bönder i fängelse men de är alla fria nu.

Samtalet idag var för att försöka förstå vad som hänt i Licole sedan skogsbolaget kom dig och vad som ligger bakom. Det blir tydligt under samtalet att situationen är komplicerad. Bolaget har förlitat sig till kontakten med byns traditionella ledare. Trots att byinvånarna sagt att de inte ville ha skogsbolaget där, skrev ledaren under och företaget kom. Bönderna säger: ”Ledaren och hans tre hustrur har fått arbete i bolaget, han har ett eget intresse i att bolaget ska finnas i byn.” Enligt bönderna vi träffade idag har bolaget inte hållit sig till den mark de fått tilldelat (i processen som bönderna även från början var emot). Konflikter uppstår således också kring vilken mark som är vems.

Dialogen med företaget är svår och bönderna upplever att det som lovas inte hålls. ”När vi hotade att förstöra deras maskiner slutade de. Vi hade ett samtal och kom överens om att de ska sluta plantera på vår mark och vi ska sluta bråka med dem. Men sedan fortsatte de ändå. Det var då vi drog upp plantorna.” Bönderna upplever att företaget har dragit nytta av att staten och byarna är oorganiserade.

Men det är också en konflikt med grund i olika generationers tänkande. Bönderna idag förklarar: -”Unga och gamla ser på saken på olika sätt. De gamla vill inte ha plantage – de vill ha land och säkra tillgång till mat. De vill inte riskera att de framtida generationerna inte har tillgång till mark på grund av ett beslut som fattas idag. De vet vad de har även om det är lite. De unga vill har arbete och pengar, fort! De ser vad föräldrarna har åstadkommit och tycker att det är lite för så mycket jobb.”

Skogsinvesteringarna i Niassa är ett ganska brutalt möte mellan en värld av lönearbete och vinstdrivande företag å ena sidan, och ett småskaligt jordbruk för egen konsumtion långt ifrån mycket av det som vi förknippar med ett modernt samhälle, å andra sidan. Sätt att prata om avstånd, tid och arbete skiljer sig något oerhört. ”Det verkar bara som att de vill ha mark mark mark, men vi förstår inte. Hur mycket har de planterat och hur mycket ska de ha egentligen!?” Skogsbolagen erbjuder säsongsarbete vilket har orsakat många konflikter. Först och främst för att människor upplever att de blir oschyst uppsagda när ”säsongen” är slut och det blir värre av att säsongen då människor är anställda är då de skulle ha planterat sina egna fält.

Bönderna menar att om det ska fortsätta så här, flyttar hela samhället. ”Då kan ledarna och bolaget sitta där, men vi tänker inte bo kvar.”

Och vad har Kooperation Utan Gränser med detta att göra? I Niassaprovinsen arbetar vi tillsammans med bondeorganisationer och ett miljönätverk för att stärka byarnas kapacitet att förhandla med företag och myndigheter och försvara sina intressen. Detta görs bland annat genom stöd till stärkande av demokratiska och representativa gräsrotsorganisationer, utbildningar i påverkansarbete samt genom att verka som en katalysator för kontakter mellan organisationer, myndigheter och skogsbolag.

Vi kommer att dokumentera samtalet som bland annat kommer att ligga till grund för en presentation på en konferens i juli. Samtalet kommer är också en del i en studie som Kooperation Utan Gränser genomför tillsammans med stiftelsen Malonda, som fokuserar på exempel på hur landkonflikter kan förebyggas och lösas och vilken roll samarbetsorganisationerna kan spela i detta. Studien kommer (förhoppningsvis) att användas av myndigheter, företag och organisationer.