En fråga och tusen svar?

Jag har tillbringat den senaste veckan i Mocambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan och Västerås Stift. Anledningen till vår resa är den pågående diskussionen om stiftets skogsinvesteringar i Niassa. Vi började i Maputo där vi bland annat träffade forskare och aktivister för att diskutera Moçambiques utveckling och hur det kan komma sig att den höga tillväxten inte leder till minskad fattigdom och vilka förutsättningar som finns för att storskaliga investeringar, inom bland annat skog, kan leda till en positiv utveckling. Tanken med mötena var även att sätta Västerås investeringar i landet i ett större sammanhang.

Efter dagarna i Maputo tillbringade vi fem dagar i Niassa där större delen av stiftets skogsinvesteringar finns. Vi har träffat lokala bondeorganisationer, myndigheter, stiftets vänstift i anglikanska kyrkan och naturligtvis representanter från företaget Chikweti. Vi har även besökt en plantskola, några av planteringarna och träffat invånare i några av de byar där planteringarna finns.

Under resans gång har det kommit många frågor från deltagarna i delegationen. Om hur småbönderna odlar marken, varför de bränner den innan de börjar odla, hur företagens konsultationer med byarna om markrättigheter går till, hur en skog klassificeras i Moçambique, hur kvinnors påverkan i byns utveckling fungerar. Jag tror inte att jag på en enda av dessa frågor har kunnat ge ett entydigt svar, snarare blir det som ett nät av olika anledningar, perspektiv och berättelser.

Detta beror till stor del på att vi, i betydelsen företagen, bönderna och alla däremellan, inte har en gemensam uppfattning om några av de allra mest centrala begreppen. Vid ett av mötena påminde biskopen i Niassa oss om att de flesta bönder i Niassa ser mark som något av gud givet. Något som är en del av dem och av deras kultur. Sett från det perspektivet blir det problematiskt, för att inte säga omöjligt, att ens tänka sig ett kontrakt med ett företag där det ges rätten att bruka marken för 49 år framöver. Det leder oss till ett annat begrepp, tid, där det inte heller finns någon samsyn. Och det här med tiden är komplicerat på flera sätt. Är det rimligt att vi förväntar oss att byarna, med en befolkning som odlar unegfär ett hektar per familj och i princip står utanför den monetära ekonomin, ska kunna planera för vilka naturresurser inklusive mark som de kommer att behöva för sin överlevnad om femtio år? När kontraktet är skrivet kommer ju marken svårligen tillbaka. Samtidigt, från företagets perspektiv, är kontraktet för att bruka marken själv utgångspunkten för en långsiktig investering.

De flesta vi har pratat med är överens om behovet av att förändra de småskaliga jordbruket, inte minst eftersom det inte ger familjerna tillräckligt med mat och inkomst och inte heller är hållbart med tanke på svedjebruket och den rotation som det kräver. Skogsplanteringarna ökar trycket på mark vilket ytterligare understryket vikten av att effektivisera. Men när vi kommer till diskussioner om varför bönderna gör som de gör blir det lätt att vi halkar in på förenklade förklaringsmodeller vilka sedan påverkar hur vi tänker kring varför bönderna inte förändrar sina brukningsmetoder. Att säga att detta är mer komplext än vad det kanske först verkar vara vid en första och andra anblick, är inte detsamma som att argumentera för förändringen inte är nödvändig. Snarare handlar det om en ödmjukhet inför en annan verklighet för bönderna men även inför den utmaning som hela jordbrukssektorn utgör i ett land där ungefär 85 procent är bönder men där endast ungefär 3-4 procent av statsbudgeten går till jordbruk.

Den gemensamma bilden som de olika mötena och samtalen målar upp av marksituationen i Niassa är att det skett stora förbättringar under de senaste två åren. Regeringen har tagit ett ökat ansvar, relationen mellan byarna och företagen har förbättrats avsevärt och det finns en begynnande dialog mellan företagen och bonde- och miljöorganisationer. När vår delegation träffar aktörerna var och en för sig verkar det som att situationen är bra och harmonisk. Men det blir mer komplicerat på mötet i byn där företaget är närvarande; där går berättelser isär och splittringarna inom byn blir kännbara. Skillnaderna i berättelserna blir än mer synliga under vårt avslutande seminarium där representanter från skogsföretag, civila samhället, universitet och offentlig sektor träffades. En fråga som lyftes på seminariet handlade om att det är en sak att företagsledarna på plats i Lichinga i vissa, men långt från alla, fall har bett om ursäkt men att ursäkter från investerarna som äger företagen lyser med sin totala frånvaro.

Samtidigt som det är mycket glädjande att se att situationen har förbättrats avsevärt i Niassa är det viktigt att vi bär med oss att många utmaningar fortfarande återstår.

Delegationen kommer att skriva en gemensam rapport. För den som är intresserad av att ta del av denna och de efterföljande diskussionerna är det bara att höra av sig.

Annonser

Hit med pengarna!

Ska strax bege mig till Sergelbiografen där Kooperation Utan Gränser tillsammans med bland andra Forum Syd och Svenska Kyrkan förhandsvisar en av filmerna i serien Why Poverty. Filmen är en av åtta dokumentärer som tillsammans med ett tjugotal kortfilmer utgör det världsomspännande projektet Why Poverty. Målet är att få människor över hela världen att diskutera fattigdomsfrågan. Över 70 tv-bolag medverkar i projektet och alla sänder de åtta filmerna under samma vecka. En fantastisk idé tycker jag! Läs mer om projektet och filmerna här!

Filmen som vi förhandsvisar idag, Kampen om jorden, behandlar markfråga i Mali där storskaliga investerare och småskaliga bönder har hamnat på kollisionskurs. Efter filmen följer ett samtal. Läs gärna mer om denna fråga under kategorin markrättigheter här till vänster.

Kooperation Utan Gränser, Forum Syd och Afrikagrupperna har under de senaste månaderna arbetat med en rapport om markrättigheter, storskaliga investeringar, småskaligt jordbruk och rätten till mat, The Race for Land – Landgrabbing, peasant agriculture and human rights. Rapporten lanseras den 5 december så håll utkik!

Vi har bland annat skrivit ett kapitel om Moçambique där vi beskriver hur bondeorganisationen har lyckats påverka såväl marklagstiftning som investeringar.

Bambukyl, biståndsminister, bönor och bil i lera: Riktlinjer i praktiken

Imorgon ska jag på… seminarium! Denna gång lansering av FNs jordbruksorganisation FAOs Guidelines on the Responsible Governance of Tenure of Land, Fisheries and Forests. Jag  ska sitta med i en paneldebatt och bland annat diskutera vad riktlinjerna har för betydelse för svenskt bistånd.

Jag är ju ingen jurist (och inte heller lantmätare eller agronom) så jag var först lite bekymrad över möjligheten att bidra med något till diskussionen. Men när jag läser riktlinjerna reser tankarna tillbaka till den praktiska verklighet som detta till syvende och sist handlar om.

[..with the overarching goal of achieving food security for all and to support the progressive realization of the right to adequate food in the context of national food security.] (Förordet)

Jag tänker på småskaliga bönder i Niassa och deras strävan efter att öka sin jordbruksproduktion genom enkla metoder som att använda dragdjur eller att lära sig göra en bambukyl för förvaring av livsmedel.

[Where transnational corporations are involved, their home States have roles to play in assisting both those corporations and host States to ensure that businesses are not involved in abuse of human rights and legitimate tenure rights. States should take additional steps to protect against abuses of human rights and legitimate tenure rights by business enterprises that are owned or controlled by the State, or that receive substantial support and service from State agencies.] (Artikel 3)

Jag tänker på bonde- och miljöorganisationernas arbete på gräsrotsnivå att lyfta frågan om skogsinvesteringarna, vars etablering  stöttats av svenskt bistånd, och kräva sina rättigheter hela vägen till Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson vid hennes besök i Niassa.

[Where necessary, communities should be assisted to increase the capacity of their members to participate fully in decision-making and governance of their tenure systems.] (Artikel 9.2)

Jag tänker på vår bil som kör fast djupt ner i ett lerigt dike på väg till en by som vi stöttat i att ta fram en markanvändningsplan och fått enskilda och kollektiva markgränser utmätta. Jag tänker på de deltagande kartor som våra partnerorganisationer tar fram tillsammans med byarna för att kartlägga hur markförhållandena ser ut och varför konflikter uppstår mellan lokalbefolkningen, traditionella ledare och företag.

[Given the importance of small-scale producers for national food security and social stability, States should ensure that when facilitating market operations of tenure transactions, they protect the tenure rights of small-scale producers.] (Artikel 11.8)

Ja frågan om marknad och marknadstillgång är verkligen något som jag fick gråa hår av under åren i Niassa. Men i sista änden handlar det på lokal nivå om något så konkret som att ställa ut en hink potatis vid vägkanten eller en hink med bönor längs tågrälsen.

[Responsible investments should do no harm, safeguard against dispossession of legitimate tenure right holders and environmental damage, and should respect human rights. (…) They should strive to further contribute to policy objectives, such as poverty eradication; (…); contribute to rural development; promote and secure local food production systems; enhance social and economic sustainable development; create employment; diversify livelihoods; provide benefits to the country and its people (…) and comply with national laws and international core labour standards as well (…).] (Artikel 12.4)

Jag tänker på ändlösa debatter med skogsföretagen i Niassa där vi blivit beskyllda för att vara emot ekonomisk utveckling när vi ifrågasatt hur stort bidraget från anställningar egentligen är när företagen tillämpar ynkliga minimilöner och säsongsanställningar. (Dessa utskällningar har inte fångats på bild…)

Med denna strida ström av ”återbesök” var det inte alls något större problem att reflektera över vad riktlinjerna betyder i praktiken och för det svenska biståndet: Dragdjur, bambukylar, besök av biståndsministern, bilar som kör fast i lera, handritade kartor, hinkar med potatis och bönor samt utskällningar om ekonomisk utveckling.

Inte tillräckligt bra!

Ikväll har jag varit med i panelen på ett seminarium om markinvesteringar – är de markstöld eller utveckling? Debatten gick bitvis het mellan Kjell Havnevik (forskare från Nordiska Afrikainstitutet), Bodil Ceballos (riksdagsledamot för Miljöpartiet), Mathias Goldmann (Gröna Bilister) och mig. Här kommer ett par funderingar från min horisont.

Jag skulle önska att vi kallade saker för deras rätta namn lite oftare. Om vi i västvärlden (bland annat) vill lösa vårt problem med livsmedel och energi genom att etablera markinvesteringar i Syd – då ska vi säga att det är precis det vi gör. Vi bör inte säga att det vi gör är att bidra till att förbättra det småskaliga afrikanska jordbruket. För de allra flesta av oss är det nämligen svårt att se hur exempelvis storskaliga tall- och eukalyptusplantager bidrar till att öka hållbarheten och produktiviteten i den småskaliga bönproduktionen (för att ta ett exempel).

Jag skulle önska att det blev tydligare, för att inte säga glasklart, att biståndets och Sveriges Politik för Global Utvecklings (PGU) grundprinciper om den fattiga människans perspektiv och intressen samt lokalt ägarskap, utan tvekan fick vara gällande och styrande i allt bistånd och andra relaterade politikområden. Då skulle vi förhoppningsvis komma bort från resonemang som utgår från ”good enough” – att vi gör investeringar som vi vet egentligen inte möter lokala prioriteringar och behov men som vi lägger stor möda på att motivera för oss själva och andra att det finns ett lokalt ägarskap och att det är fattigdomsbekämpning vi håller på med.

Skulle det inte vara bra om, om vi menar allvar med att faktiskt vilja bidra till ökad produktivitet och hållbarhet i Södra Afrikas jordbruk, gjorde en seriös ansträngning och investerade i just detta. Idag går ungefär 3 procent av svenskt bistånd till jordbruk – en sektor som sysselsätter en betydande del av de människor som biståndet ska verka för. Biståndet till jordbruket visar en nedåtgående trend såväl i Sverige som globalt. Samtidigt ökar biståndet till det som ibland sägs vara stöd till jordbruket men som i själva verket förefaller vara något helt annat (och med ett helt annat intresse).

Jag tycker också att det skulle vara bra om vi vore lite mer konsekventa i våra analyser. I de flesta biståndsdiskussioner, inte minst de om budgetstödet, råder något slags enighet om svagheter inom myndigheter och styrning i många av de länder som tar emot svenskt bistånd. Men när det kommer till frågan om mark blir det ofta annat ljud i skällan: Om regeringen i ett visst land säger att de vill ha mer storskaliga markinvesteringar ska vi tycka att det är helt oproblematiskt att göra denna typ av etableringar. Då är helt plötsligt insikterna om svaga institutioner och brister i demokratin på olika nivåer i samhället som bortblåsta. Men, för att bli konkret i detta, hur tänker vi oss egentligen att en transparent och juridisk riktig tilldelning av mark ska gå till i ett land som inte har en fungerande lantmäterimyndighet?

Samtal om Västerås stifts skogsinvesteringar

Idag har jag medverkat i ett seminarium om Västerås stifts skogsinvesteringar i Niassa i norra Moçambique. Måste säga att det var med skräckblandad förtjusning jag begav mig till stiftets lokaler – vi har ju varit allt annat än på god fot med investeringen i Niassa…

Att följa en fråga upp på agendan

Frågan om skogsinvesteringarna var en av de första som jag konfronterades med när jag började jobba på Kooperation Utan Gränser i Niassa 2008. En partnerorganisation skulle organisera en konferens på temat men varken investerarna eller provinsregeringen ville komma. Kritiken mot investeringarna gjordes till en icke-fråga alternativt till en fråga om politisk opposition. I samma veva skrevs en rapport av en grupp konsulter som riktade hård kritik mot investeringarna och den svenskstödda fond som underlättade deras etablering i Niassa. Även från svenskt håll försökte man undvika frågan. Lyckligtvis var det inte möjligt och investeringarna tog sig långt upp på såväl den politiska agendan i provinsen som i Sidas korridorer.

Dagens seminarium visar att vi har kommit någonstans under de senaste fyra åren – att saker och ting går att förändra även om det tar lång tid och kostar på emellanåt (kanske för det mesta…). Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en utvecklingsproblematik inte nödvändigtvis löser sig bara för att vi kan diskutera – vissa saker är vi helt enkelt inte överens om.

Å ena och andra sidan

Diskussionen idag var bra på många sätt men jag funderade en hel del på var vågen landar. Å ena sidan säger flera personer från Västerås stift att de har gjort stora förändringar i företaget på grund av problemen. Å andra sidan säger flera personer (till viss del samma) att de inte begått några misstag – att exempelvis alla bykonsultationer skedde exakt i enlighet med marklagstiftningen. Som jag skrev i debattartikeln i Kyrkans Tidning är vi angelägna om att lokalbefolkningens perspektiv respekteras i historieskrivningen och att de problem som har varit inte sveps undan eller förminskas. Med detta menar jag inte att vi vill driva något slags sensationskampanj mot företaget. Verkligheten räcker gott. Syftet är inte heller att inte erkänna de stora förbättringar som har gjorts under det senaste året.

Svårare med större frågor

Dessa frågor klarar vi någorlunda av att reda ut – de som handlar om sakfrågan och där vi kan diskutera oss framåt (vilket i sig är ett stort framsteg jämfört med hur samtalsklimatet har varit tidigare). Jag upplever att det är långt svårare när vi kommer till de djupare och mer övergripande frågorna, exempelvis den om huruvida storskaliga investeringar faktiskt bidrar till en hållbar och ekonomiskt jämlik utveckling i en kontext som Niassa? Vi vill kanske alla tro det men det är svårt att hitta konkreta exempel. Siffror på Moçambiques utveckling, som jag nämnt här tidigare på bloggen, visar en verklighet där detta bidrag inte verkar existera: Rekordhög ekonomisk tillväxt men ingen fattigdomsminskning. En annan fråga handlar om med vilket mandat västvärldens konsumtionsbehov ska styra investeringar på Södra Afrikas landsbygd utan att det egentligen är någon där som efterfrågat dem? Många (från väst) menar att Södra Afrika behöver dessa investeringar för att utvecklas men det ligger ju ett uppenbart problem i vem som har definitionsrätten av vems behov i detta (och på vilka grunder).

Efter många långa samtal med bönder i Niassa är frågan om vår relation till mark och naturresurser oundviklig. Kan man verkligen handla med något som är en del av historian och kulturen? Skillnaden i perspektiv blir tydlig när investerarna säger att de bara planterar på degraderad/obrukbar jord – detta är i det närmaste en förolämpning också för att lokabefolkningen överlevt på just denna jord i hundratals år.

Det finns mycket mer att skriva på temat men avslutar här för denna gång. Kolla gärna under kategorin Markrättigheter här till vänster för fler blogginlägg på detta tema. Kan tillägga att även om tonen generellt var mycket god och konstruktiv under dagen blev jag kallad för en helvetes russiansk romantiker. Lite uppfriskande!

A luta continua!

Debatt i Kyrkans Tidning – mer att ångra än utebliven avkastning

Idag har jag med en debattartikel i Kyrkans Tidning om Västerås stifts skogsplanteringar i Niassa. Artikeln är svar på tal till stiftets före detta biskop tillika före detta ordförande i fonden bakom skogsinvesteringarna som i förra veckan uttalade sig i samma tidning att han inte ångrar något – förutom utebliven avkastning. Skandalöst… Läs hel artikeln här!

För att läsa mer om skogsinvesteringarna – klicka på kategorin Markrättigheter här till vänster.

Round-table on natural resources at Stockholm +40

Today Swedish Cooperative Centre, Forum Syd and Church of Sweden organised a round-table discussion at the Stockholm +40 international conference on sustainable development. Please see below a brief description on some of the conclusions as well as some photographs.

Summary of round-table

In the struggle over natural resources, peasants and artisanal miners – some of the poorest peoples in the world act on the same arena as some of the world’s biggest companies. The peasants depend on natural resources for their survival – the companies depend on profitable exploration. Brown Motsau from  The Bench Marks Foundation in South Africa, Daniel Ribeiro from Friends of the Earth (Mozambique) and Maria Stridsman from Sida discussed how the challenges and conflicts can be overcome through national and international regulations. Many participants from the audience, for example from Egypt, Mongolia and Argentina, shared their experiences on the topic.

Concluding two main points from the round-table

The base for the two points, is the need for a rights-based perspective where the State is the duty bearer and the citizens are the right-holders. Private entities cannot be assigned the responsibility to guarantee human rights. Another point of departure for all three points is that we are convinced that economic growth must not be created at the expense of unsustainable extraction of natural resources and violation of human rights. We have had enough of green-washing!

We suggest that the positions of the Swedish Government during Rio+20 should be based on the following principles:

1. Ensure mechanisms to hold Governments and private sector to account

There is a need to enforce mechanisms that guarantee that local populations can hold governments and private investors in extractive industries and land-based investment into account and demand respect for human rights, transparency, economic and environmental justice as well as sustainable development. Three concrete examples:

  • The UN John Ruggie Principles – Guiding Principles on Business and Human Rights: UN’s ‘Protect, Respect and Remedy’ Framework which implies a shared responsibility among corporations and governments for human rights.
  • Extractive Industry Transparency Initiative (EITI) – addressing the issue of transparency in extractive industry contracts and tax paying – both from Government and private sector.
  • As proposed by the special UN rapporteurs, we support the idea of Rio+20 national accountability mechanism – “Sustainable Development Councils” – holding governments to account to follow what has been agreed during the Rio+20 conference. Local stakeholders, including CSOs and local communities, must be guaranteed a voice and participation.

2. Ensure the right to development for local populations, indigenous and tribal peoples

The round-table underlined the importance of Free Prior Informed Consent (FPIC) stated by the ILO Convention on Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries 169/1989. The convention ensures that every effort is made by the States to fully consult with indigenous people in the context of development, land and resources including timber, soil or subsoil mining and on any public policy affecting them. This embraces the right of indigenous peoples, as land and resource owners, to say no to proposed projects at any point during negotiations with governments and/or extractive industries. The round-table gave examples from a large number of countries, including South Africa, Argentina, Mongolia and Mozambique, where this principle is not being followed.

Detta bildspel kräver JavaScript.