Kategoriarkiv: Global rättvisa

Kan inte något få vara helt odiskutabelt?

Publicerad den av
2

Jag läser på SR idag att “EU hotar att skära ned biståndet till Afghanistan om den afghanska regeringen inte samarbetar och går med på att ta tillbaka egna medborgare som fått avslag på sina asylansökningar i EU.” Detta eftersom Afghanistan inte vill ta emot de afghaner som tvångsutvisas från EU efter avslag i asylprövning.

Enligt SR har EU-kommissionen skrivit i ett dokument att ”om man ska kunna hålla fast vid den nuvarande biståndsnivån så är det avgörande att det sker substantiella framsteg i förhandlingarna om migration, i början av sommaren.” Dokumentet bedömer att Afghanistans regering inte skulle klara sig utan biståndspengar från EU.

I SR-artikeln finns ett par korta kommentarer från Sveriges biståndsminister Isabella Lövin. ”Det är inte i enlighet med internationella principer som vi arbetar efter och som världen har enats om sedan mycket lång tid tillbaka.” säger hon. På frågan om Sverige allts inte i något sammanhang går med på att villkora bistånd blir svaret: ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera, det är ju interna diskussioner som pågår, men vi har utgångspunkten att bistånd ska bedrivas på ett effektivt sätt, och det gör man efter ländernas egna behov, säger Isabella Lövin.”

Det finns ett antal saker, åtminstone tre, i detta som gör mig vansinnig och samtidigt ger en känsla av total maktlöshet. (Och då förutom hela idén med avtalet mellan EU och Turkiet och rapporter om hur syrier tvingas tillbaka från Syrien in i Turkiet och om behandling av flyktingar i de turkiska lägren.)

För det första. Det är så djupt cyniskt och helt befriat från minsta glimt av tillbakablick på de senaste femton åren i Afghanistan: Vad har EU-länder, så som Sverige, och NATO bidragit till i form av stabilitet för landet, både vad gäller säkerhet men även vad gäller den afghanska statens möjlighet att bygga upp en långsiktig legitim relation till sina medborgare? Att inte se att den situation där den afghanska regeringen mycket riktigt sannolikt inte klarar sig utan bistånd till stor del är ett resultat av det internationella samfundets agerande i Afghanistan är helt oacceptabelt. Men så är det ju också så att EU kan välja vad man ser, vad som tas med i orsakssambanden och det är väl ingen överraskning för någon att EU-ländernas eget agerande i och bidrag till sammanbrott i länder utanför unionen, inte är EUs favoritämne.

För det andra. Jag gillar politik och en politisk diskussion om exempelvis utrikes- och biståndspolitik. Men jag känner en allt djupare saknad efter att kunskap om någonting ska spela någon roll. Jag förstår att EU väljer att inte ha kunskap om sin egen roll i att situationen i Afghanistan ser ut som den gör. Men de går ett steg längre och väljer att inte heller se hur situationen faktiskt ser ut. Den finns något kunskapsmässigt djupt problematiskt med antagandena bakom EUs förslag. Organisationen ”The Asia Foundation” genomför omfattande opinionsundersökningar med enkäter i Afghanistan med runt 7000 enkätsvar. Den senaste rapporten (mycket läsarvänlig och med stora grafer så den är inte särskilt betungande, läs här), visar bland annat att människors uppfattning om vad som är det största problemet i deras liv på lokal nivå är arbetslöshet och därefter säkerhet.

Biggest Prob Local

Undersökningen visar också att afghanernas uppfattning om sitt välbefinnande i ekonomiska termer drastiskt har sjunkit. När de ombads beskriva situationen idag jämfört med för ett år sedan framkommer följande resultat.

Economic wellbeing

(Samma undersökning visar (med viss relevans för den första punkten om vad vi har bidragit till) att 79 procent av den afghanska befolkningen upplever rädsla när de möter en internationell militär.)

Jag tillbringade de senaste två veckorna med att prata med bland andra afghanska lärare, sjuksköterskor, skolbarn, föräldragrupper, läkare och barnmorskor. En av de frågorna som kommer upp är hur ingen i det internationella samfundet kunde borste från att tänka på den negativa effekt som de drastiskt minskade arbetstillfällena innebar i och med trupptillbakadragande och minskat bistånd de senaste åren. Med det nya EU-förslaget finns ju goda möjligheter att lägga ytterligare en dimension till denna fråga. Och strö ytterligare salt i såren, för att använda ett odramatiskt uttryck för en livsavgörande fråga. Men att ta hänsyn till kunskap om den faktiska situationen i landet i fråga verkar vara helt utanför kartan i EUs diskussioner. Människor flyr för att de är fattiga och inte har arbete. Så vi hotar med att bidra till att göra dem ännu fattigare för att fler av dem ska återvända. Det är ju inte direkt en åsikt att den ekonomiska situationen ser ut som den gör i Afghanistan och att detta har en kraftig inverkan på antalet människor som av nöden flyr.

För det tredje. Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt? Den svenska biståndsministerns svar är svävande; ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera”. Men vad är det egentligen som ska behöva föreslås för att en politiker idag ska kunna kommentera, het rakt upp och ner, att detta går vi inte med på? Finns det över huvud taget något? Tanken skrämmer mig. Jag längtar efter att en gång få höra en svensk politiker svara på en fråga som den ovan: Nej, detta är helt odiskutabelt, det kommer vi inte att gå med på. (Och då inte för att sedan göra en Löfvén och några månader senare säga att vi visst går med på något). Att på riktigt stå upp för något, att grundat i värderingar, principer och kunskap, säga att detta är helt otänkbart. Men det verkar som att allt är åtminstone lite tänkbart, och då blir det diskutabelt vilket verkar ha en tendens att medföra att det också blir genomfört…

Var snäll och ge mig inga tofflor när jag fryser om fötterna (innan världen har förändrats)

Publicerad den av
1

Innan du skickar iväg någon ber du dem att sitta ner och berätta varför de har kommit. Under mina fältarbeten i Moçambique förundras jag ofta över hur jag blir bemött som komplett främling. Jag har kommit hem till många människor som aldrig sett mig tidigare. Det första de gör är att ställa fram en plaststol eller en liten träpall under halmtaket, ber mig att sitta ner och sedan tittar de nyfiket och frågar vad som har fört mig till deras hus idag. Det är ingen underdånighet, det är inget utlämnande. Det är bara en alldeles vanlig blandning av medmänsklighet, gästfrihet och en liten dos nyfikenhet. Och lite hyfs. Man kan inte skicka iväg någon innan man vet vad denna någon vill. Jag funderar på Sveriges regering och EU som inte längre släpper in någon i sitt hus, än mindre frågar om vad som fört dem dit, människor som kommer från de länder där plaststolen eller träpallen automatiskt kommer fram när en främling kommer.

När något händer nu i vardagen är det rimligt att sätta det i ett historiskt perspektiv. När jag för en dryg vecka sedan ankom till Afghanistan och skulle gå igenom passkontrollen kände jag (i vanlig ordning vid passkontroller) en liten oro. Jag räckte fram mitt pass till migrationstjänstemannen varvid han säger: Du är svensk, vad roligt att du har kommit tillbaka, jag tror att du har varit här förut. Jag tänker på hur dåligt minne vi har i Sverige och Europa, hur historielösa vi är i vårt handlande och så önskar jag nog nästan att människor i många av världens fattigaste länder skulle få en släng av detta; det känns just nu så djupt felaktigt och orättvis att Sverige ses som något positivt; som att vi lever på gamla meriter.

Om någon väljer att vara hemma hos dig istället för att vara hemma hos sig så funderar du på varför. Några dagar senare sitter jag med en grupp människor från lokala utvecklingsråd. De tackar mig först för att jag inte kommit hem till dem, för där är det inte säkert, utan att vi istället träffats på ett kontor i staden. Sedan uttrycker de stor tacksamhet för att jag vill komma till deras land. De säger att det är så många härifrån som flyr som inte vill komma tillbaka. De uppskattar att någon kommer frivilligt och de funderar på varför. Jag tänker att det är en orimlig jämförelse, att jag har så mycket jag kan runtomkring för att jag ska vara trygg, och jag kan i princip när som helst korsa de gränser som nu är stängda för dem, och att jag kommer från ett land som tappat förmågan att fråga varför någon kommer ofrivilligt.

Om du ser någon som fryser om fötterna erbjuder du dem ett par tofflor. Härom dagen besökte jag Svenska Afghanistankommitténs kontor i Mazaar-e Sharif. Ett av mötena hölls i källaren och när jag kommit ner för trappan frös jag litegrann om fötterna. Frysandet, om än litet, måste ha synts, för inom ett par sekunder kommer en kvinna fram till mig med två luddiga tofflor som hon ställde framför mina fötter. Vi har inget gemensamt språk kvinnan och jag, hon har bara sett att jag verkar vara lite kall. Och eftersom det fanns ett par tofflor över var det nog en handling av alldeles vanlig medmänsklighet och uppmärksamhet som gjorde att kvinnan gav mig tofflorna. Jag tänker på ett samhälle med hög tillväxt, låg arbetslöshet och utökade bidrag för dem som redan har mycket som inte ens mäktar med, eller rättare sagt som inte vill, ge människor ett par tofflor. Och då vill jag nog egentligen inte att jag ska få några tofflor heller.

tofflor

Den värsta av alla klimatkriser

Publicerad den av
1

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Vi stannar i Hyllie, poliser kommer på tåget och ser till att alla utan papper går av. Poliserna väntar ut en låst toalettdörr. Kvinnor, män och barn lämnar tåget. När en av barnfamiljerna passerar skrockar en av de svenska passagerarna, en herre i övre medelåldern, att de hade otur som kom lite för sent. Från djupet av mitt hjärta vänder sig hela mig mot honom och hans ironiska leende. Mot det Sverige som behöver ett andrum från medmänsklighet och solidaritet. Detta måste den vara den värsta av alla klimatkriser; när vi behöver andrum från världen.

Kanske anses familjen ha asylskäl med rätt att prövas för de nu införda tillfälliga uppehållstillstånden, kanske bedöms de ha synnerliga eller särskilt ömmande omständigheter, och därmed inte uppfyller kraven för flyktingstatus trots att de löper allvarlig risk att skadas i väpnad konflikt. Då är det inte längre tal om uppehållstillstånd. Att bara vara på flykt från ett krig räcker inte. Det räcker inte längre. Jag funderar på hur svenska människor som väljer att arbeta i exempelvis Afghanistan, Syrien och Irak betraktas; ofta med viss beundran, eftersom det är så farligt, och då kan vi när som helst åka hem till Sverige. På något sätt tror vi att krig är mindre farliga för människor som är därifrån, när det i själva verket snarare är tvärtom.

Till slut är tåget rensat från människor utan papper. För det känns som en rensning. Och kvar blir vi som kommit till Köpenhamns flygplats, som nyttjat möjligheten till fri rörlighet och glidit igenom passkontrollen vid Schengengränsen med biometriska svenska pass. De svenska superpassen. Visste du att det svenska passet är bland de bästa i världen; de som ger bäst tillgång till flest länder enligt mätningar som görs varje år över alla världens pass? Med detta tycks vi tro att det också följer en rätt att stänga andra ute. Eller ja, det är väl så listan struktureras, så världen struktureras.

Jag blir fruktansvärt arg och ledsen där på tåget, inte bara för de beslut som Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fattat, utan för den maktlöshet som sprider sig av att de är just de som har fattat dem. Den värsta av alla klimatkriser; det politiska klimat där politiker fattar beslut som de själva tycker är fruktansvärda.

Det som de säger är alltså att jag ska gå och rösta för en politisk agenda som de lovar att driva men som de sedan överger med något slags underton att det ändå inte var de som fattade beslutet. Att de inte hade något val. Men då börjar jag undra varför vi ska ha val – om de valda ändå inte har några val – varför ska jag då välja dem (eller inte)? Jag ska diska mina mjölkpaket, pilla ut veken ur värmeljusen och sitta fast i oändliga tågförseningar för att tillsammans med hela Sverige uppnå miljömål medan de politiker som vi valt inte ska behöva stå för sina val (eller eventuellt inte ens behöva göra dem).

För exakt tio år sedan i år, 2005, var vi tusentals personer som engagerade oss i kampanjen för amnesti för gömda flyktingar och reformer av asylprocessen för att göra den mer rättssäker. Ett av (fem) rikspartierna som deltog aktivt i arbetet var Miljöpartiet. Vi kampanjade tillsammans för en solidarisk asylpolitik, tillsammans delade vi ut flygblad där det stod att vi skulle förpassa den flyktingpolitik som Socialdemokraterna och Moderaterna stod för till historiens soptipp. Ett litet utdrag från en av alla våra texter:

”Det krävs ett slut på den inhumana behandlingen av flyktingar i Sverige. Sverige behöver en ny flyktingpolitik som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en fristad ifrån krig och förföljelse. Som ett resultat av den allt hårdare asylpraxisen i Sverige lever idag tusentals människor under jorden. Många av dem är barn, barn som redan innan bär med sig upplevelser som inga barn borde behöva bära. Att leva under jorden innebär att aldrig känna sig trygg, aldrig vara fri att leka, aldrig kunna få vara barn på riktigt. Dessa barn behöver vårt stöd. En flyktingamnesti skulle ge dessa barn en chans att återigen få vara barn.”

I dag sitter Miljöpartiet i en regering som driver en politik där de skapar de problem som de för tio år sedan ville vara med och lösa. En regering som just beslutat om medicinsk åldersbestämning av asylsökande, att inga särskilda hänsyn ska tas till barn och att anhöriginvandring ska begränsas. Det är en pinsamt tafflig analys de presenterar; att de vidtar dessa åtgärder så att människor ska välja att söka asyl i andra länder, så att andra länder ska tvingas ändra sin politik och ta emot dem. För det första; tror verkligen S och MP att dessa människor hade riskerat livet på ett hav och sedan gått hela vägen igenom Europa upp till Sverige, om det hade funnits andra likvärdiga närmre alternativ? Har S och MP någon gång vandrat genom Europa?

För det andra så motiverar de beslutet utifrån att de själva, i egenskap av Sveriges regering, inte har kunnat påverka övriga EU-länder att ta ansvar, så hur tänkte de då att de kvinnor, män och barn som kommer från Syrien och Afghanistan ska klara av att påverka dessa motvilliga regeringar till en förändring? Hur ska människor på flykt bli mäktigare än en av EUs medlemsstater? Den värsta av klimatkriser; när vi tappat greppet om vad som är rimligt i världen.

Som skrivet kommer uppgivenheten inta bara från besluten utan även från vilka som har fattat dem. Att ett parti som jag över huvud taget inte identifierar mig med i den givna frågan driver en politik som jag inte heller kan identifiera mig gör mig arg men på ett sätt som fyller mig med energi att göra motstånd. Nu tillhör jag varken MP eller S men ser dem åtminstone i vissa frågor som lite likasinnade. Genom relativt nyliga händelser som Flyktingamnesti 2005, genom att komma från en släkt där flera varit aktiva i den socialdemokratiska rörelsen.

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. På Socialdemokraternas hemsida skriver de att de ”vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet.” Efter haveriet med biståndspolitiken följt av denna ursäkt till asylpolitik, är det svårt att se vad de båda regeringspartierna ska kunna säga att de står för internationellt.

Och samtidigt som de överger ideal och löften försöker de mobilisera oss att delta i aktioner för klimatet. För det (uppenbarligen till skillnad från rätten till asyl) är en livsavgörande fråga. Men det skaver. Tanken med att påverka politiker inom och utanför Sveriges gränser (just nu verkar MP vilja att vi ska kampanja med dem för att påverka utanför Sveriges gränser) är ju på något sätt att om vi påverkar politikerna, övertygar dem om en annan idé, så agerar de annorlunda, i enlighet eller åtminstone inspirerade av den idén. Samtidigt är ju regeringens asylpolitik ett exempel på att detta inte fungerar, för allt till trots agerar de ju ändå inte annorlunda, de fattar istället ”fruktansvärda beslut”.

Och om Sveriges regering i EU resignerar och helt öppet säger att de inte kan vara med och påverka utan som av en osynlig hand tvingas till en miniminivå, vad tror de då händer med oss andra? Vi står där med våra ursköljda mjölkpaket och urpillade värmeljus och med en regering som ålägger asylsökande syrier och afghaner att göra det som de själva inte klarade av. I den värsta av alla klimatkriser.

Den franska flaggan…

Publicerad den av
1

Det blir ingen fransk flagga över mitt ansikte. Det betyder emellertid inte att jag inte står för frihet, jämlikhet, syster- och broderskap, jag är bara inte så säker på att det är Frankrike som nation som är den bästa symbolen för dessa värderingar här i världen.

Jag tänker att det handlar om gränsdragningar, om vad som hamnar innan- och utanför. Innanför och utanför mänskligheten. För det är ju just mänskligheten som sägs ha blivit attackerad i Frankrike, till skillnad från de attentat som utförts av samma grupp som i Frankrike men mot andra människor. Andra mänskligheter? Det handlar om gränsdragningar kring vad som får vara med och bidra till vår förståelse, vad som är historia och vad som är samtid, och vem som sätter denna gräns. Vad är en del av vår samtid?

Hur många var vi som satte en kenyansk flagga över våra ansikten när Al-Shabab bombade ett universitet i Garissa i Kenya i april och mördade 147 personer? Hur många satte en libanesisk flagga när 43 människor dog i en ISIS-attack i Beirut bara någon dag innan attackerna i Paris? Kanske visste vi inte ens om att dessa attacker ägde rum. De definierades inte som en attack mot mänskligheten och ledde inte till att offentliga byggnader runtom i världen, från Operahuset i Sydney, Burj al Arab i Dubai till DN-skrapan i Stockholm, färgades i den kenyanska eller libanesiska flaggans färger.

Jag läser i internationella tidningar om hur människor världen över visar sin solidaritet med Paris; barn och religiösa ledare i Palestina och Afghanistan deklarerar sin sorg, sitt stöd och sin solidaritet. Men meddelanden från just länder som Palestina och Afghanistan gör också något mer; de visar att de vet hur de känns för de har själv varit är fortfarande utsatta för exakt samma sak. Och de understryker att de inte är terrorister. Barn som deklarerar att de inte är terrorister; att de inte hör samman med de som bombade i Paris.

Stödet till Frankrike kommer från hela världen, även från länder som sällan anses vara förtjänt av västs folkliga och politiska solidaritet. Folk balanserar sina ord. En vän i Afghanistan delade en bild i solidaritet med Paris och tillade i sin kommentar: ”In addition to these, to note that the ones that are killed in Afghanistan everyday nonstop for the last 40 years are also humans.” Folk i Palestina, Afghanistan och Kenya verkar, trots deras i jämförelse ofördelaktiga informationstillgång, vara långt mer benägna att inse hur vi alla hänger samman i detta. Att deras frihet, jämlikhet och broderskap är beroende av parisarnas, och vice versa.

Här är vi upptagna med andra övningar. Vi drar gränser, snabbt och lätt mellan oss och de andra. Kvällen när attentaten i Paris ägde rum befann jag mig på resa i Sverige. Den var präglad av förseningar på grund av den utökade gränskontrollen vid Öresundsbron. Jag stod mitt i natten tillsammans med en liten grupp resenärer på en regnig busshållplats i Hässleholm. Deras kommentarer var, när vi läste om stigande dödstal i Paris, att attentaten visar att det är bra att hålla koll på vem som kommer in i Sverige, att Paris är ett exempel på hur det blir när en släpper in vem som helst. Detta är långt från det som kan tyckas vara en självklarhet, som Dan Holloway 13 november uttryckte på ett kärnfullt sätt och som sedan blivit flitigt citerat: ”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from?”

Det verkar som om människorna i Palestina och Afghanistan visste om vad som hände där på busshållplatsen i Hässleholm, för de svarade ju redan morgonen efter att de inte är terrorister, att de känner solidaritet med Paris. Men vad vill de som står och väntar på bussen i Hässleholm veta om människorna i Afghanistan och Palestina? För om man bor i Sverige är det också ett val att inte veta. Vi gör en gränsdragning för vad som får vara med och bidra till vår förståelse, för vad vi väljer bort. Vi väljer bort saker i vår samtid och saker från historien. Vi väljer vad som är en del av vår samtids historia.

Det är lätt att slentrianmässigt kritisera media för det vi inte vet, att det var de som inte rapporterade. I en träffande kommentar beskriver Emma Kelly att de flesta stora medier faktiskt rapporterade om exempelvis attentatet i Garissa, men att läsarna valde att inte klicka och att inte dela. Hon skriver att samtidigt som media måste bli bättre på att rapportera från underrapporterade platser, finns också ett ansvar hos läsarna. Hon skriver bland annat att “Why didn’t the media cover *insert country here*?” verkar ha blivit en förkortning för “Why wasn’t this story shared extensively on my Facebook feed?”.

Precis som The Independentjournalisten Robert Fisk sa i intervjun i P1 häromdagen, väljer vi att klippa filmen precis som vi vill – saker börjar när vi vill att de ska börja och därifrån bestämmer vi hur vi vill att saker ska fortskrida; hur världen ska se ut i framtiden. Dessa klipp är selektiva. Det är till exempel få som i Sverige inte skulle hålla med om att det är viktigt att lära sig av historien under andra världskriget, om koncentrationslägren och konsekvenser av rasbiologi. Många skolor skickar sina elever på studiebesök till Auschwitz för att de ska få chansen att lära sig. I andra konflikter och frågor är vi mindre benägna att erkänna historiens roll i vår samtid. När Fisk fick frågan om vart vi tar vägen nu efter terrordådet i Paris svarade han ”The problem is that we always ask where do we go from now, and never how we got here in the first place?”

Precis som vi till stor del väljer vad vi vet och tar reda om vår samtid, väljer vi även hur vi skär ut historien. Robert Fisk understryker att vi måste förstå Frankrikes koloniala historia för att förstå attentatet. För att förstå hur världen ser ut i dag måste vi förstå världens koloniala historia. Jag minns väl hur ställd jag blev när jag för ungefär femton år sedan för första gången besökte Moçambique. För det som nätt och jämt hade kvalat in i mina historieböcker, och då grovt förenklat, var där en del i en vardaglig diskussion om samtiden. Där kan inte kolonialtiden förpassas till historien, inte bara för att människor som lever nu levde då, utan för att de varje dag lever det koloniala. Kampen för självständighet och befrielse är inget som man kan förhålla sig till med kyla, abstraktion och avstånd; den är det avgörande som förändrade alla livsvillkor för samtida och kommande generationer. Självständigheten är bara några år äldre än jag. Hör mitt liv hemma i en historiebok?

Jag slogs av samma närvaro av det som för mig var historia (om jag ens var medveten om det) under samtal med vänner och kollegor i Afghanistan. Som en kväll när jag lyckades med det som jag ofta ville; att kunna lyssna på ett samtal men vara utanför det, att bara försöka lära mig och förstå. Jag satt tillsammans med två afghanska kollegor på ett par mattor på ett golv i ett gästhus inte långt från den stad som talibanerna tog över varefter USA bombade Läkare utan gränsers sjukhus i oktober. De två kollegorna pratade om vilka de stred för och emot; den ena för Sovjet och den andra för mujahedin. De var unga när de stred men detta tillhör inte historieböckerna. Detta tillhör nu och sätts för dem samman med det krig som utspelar sig i deras land och grannländer just nu.

Människor är medvetna om och har många gånger egna erfarenheter av hur de likväl som deras länder blir brickor i ett större spel. Ofta påstås krigen utspelas just i frihetens namn, men som i fallet med de två kollegorna i Afghanistan är det tydligt att ingen av de sidor som satte vapen i händerna på dem egentligen var så intresserad av deras, av afghanernas, frihet.

Ett attentat mot Paris sägs vara ett attentat mot frihet, jämlikhet och broderskap, när det kanske i själva verket handlar om maktkamp. Sebastian Bergholm på Yle skriver: ”Men om attacken i Paris var en attack mot allt det europeiska som staden symboliserar, hur kan man då förhålla sig till, till exempel attacken mot Beirut? Hur beskriver vi det, om vi ens benämner det? Inte som en attack på det öppna samhället, demokrati, upplysningsidéer? Är det ”bara” fruktansvärd död? Terror i Europa beskrivs ofta i som riktad mot vissa värden och idéer, vilket är problematiskt ur en viss synvinkel. Hur skall vi tala om död utanför Europa om inte samma centrala värden förs in i diskussionen? Lyckas vi i väst göra det på ett sätt som inte rangordnar offren? Är det i en europeisk självupptagenhet som vi själva sviker upplysningens universella värden, i den mån vi tror på dem?”

Mahatma Ghandi lär ha fått frågan under ett besök i London “What do you think of Western civilization?” och svarat “I think it would be a good idea.”. Det belyser nödvändigheten i att då och då revidera vår självbild, vad vi tror att vi står för i andras ögon och gå till botten med att förstå varför. Finns det någon anledning för människor i länder i exempelvis Afrika att se Frankrike som deras främste förkämpe för att dessa värderingar ska gälla även dem? Snarare tycks det i den rådande globala ordningen finnas väldigt få västerländska ledare som skulle kunna ses som progressiva kämpar för allas frihet, jämlikhet och broderskap.

Ifrågasättandet av vad väst står för tar sig många uttryck i det vardagliga samtalet i många länder. Häromdagen delade många moçambikiska vänner en bild med Fidel Castro och Barack Obama. På bilden fanns texten: ”Fidel sprider läkare över världen. Obama sprider soldater över världen. Gissa vem som är den ”blodtörstige diktatorn” och vem som är Nobels Fredspristagare?” Människor i Moçambique, likväl som i Afghanistan, är kanske några av de på jorden som mest älskar fred och frihet, för att de vet vad det betyder att inte ha det. Det är inte så de beskrivs, och vi har svårt att förstå hur någon som samtidigt älskar fred och frihet, kanske mer än du och jag, samtidigt sätter Castro framför Obama. Men som Robert Fisk säger, vi har glömt rättvisan.

Samtidigt som det kanske ger oss perspektiv att nämna alla de som omkommit i terroristattacker runtom i världen är kanske den viktigaste frågan, om vi ska prata rättvisa, det krig som utkämpas utan det vi kallar våld; de sociala och ekonomiska orättvisorna, som ibland benämns strukturellt våld. I en värld där en procent äger lika mycket som resterande 99 procent av världens befolkning (Oxfam), där de 85 rikaste i världen äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder (Oxfam) och där det bara i Afrika dör ungefär en miljon barn av malaria varje år. Där den summa som saknas för att alla barn i världen ska få tolvårig skolgång under ett år skulle kunna finansieras av åtta dagars global militär budget (Malala Fund). I en värld av frihet, jämlikhet och broderskap.

Ofrivilliga nomader

Publicerad den av
3

I går var besökte jag Kristinehamns konstmuseum och Knutte Westers utställning Ofrivilliga nomader. Wester har arbetat tillsammans med och avbildat bland annat flyktingar som lever gömda i Sverige och människor som flyttar från härbärge till härbärge i USA.

Fint, tänkvärt och väldigt aktuellt.

”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from..?” (Dan Holloway 13 november 2015)