Kategoriarkiv: Korruption

100 miljarder dollar – men inget avlopp…

Publicerad den av
1

Afghanistan ligger på 174 plats (delad sista plats i världen tillsammans med Nordkorea och Somalia) på Transparency Internationals lista över korruption, baserad på ”perceived corruption in public sector” – alltså upplevd korruption inom offentlig sektor. Danmark, Finland och Nya Zeeland ligger på delad första plats, följda av Sverige.

En afghansk kollega som uppenbarligen fått nog av de summariska beskrivningarna av korruptionen i hans land berättade följande för mig:

-Jag tänkte på det här med korruptionen i Afghanistan härom kvällen och det gjorde mig så upprörd att jag inte kunde sova. Det sägs att Afghanistan är världens mest korrupta nationer. Men det är ju vi som är nationen – det borde alltså innebära att vi alla är korrupta!? Förra veckan skulle jag ordna med ett pass till min son. När jag kommer in på passmyndigheten är det en kö som uppenbarligen kommer att ta flera timmar. Ett antal unga killar går runt bland människorna i kön och erbjuder dem som väntar att ta hand om deras passärende och lösa det direkt. Det är inte mycket pengar killarna begär. Men jag ser ingen som nappar på erbjudandet. Vi tillbringar alltså hellre vår lördagförmiddag i kön än betalar en väldigt liten summa pengar. Men samtidigt sägs det att vi är världens mest korrupta land!?

Och visst är det så att vi använder begreppet korrupt land fast det egentligen handlar om upplevelsen av korrupta statsapparater. Transparency Internationals lista över korruptionen säger inte något om hur korrupta afghanerna är.

För ett par veckor kom en nyhet om att president Karzai hade mottagit väskor med stora summor pengar i kontanter av CIA. Pengar som Karzai beskrev som “an easy source of petty cash” som använts för att betala personer ur den politiska eliten, en grupp som domineras av krigsherrar. Enligt media tycks inte presidenten se problemet med väskorna fyllda av pengar, snarare tvärtom. Efter medias kritiska rapportering (i Afghanistan, USA och Europa) om detta pratade Karzai med CIAs chef i Afghanistan: “I told him because of all these rumors in the media, please do not cut all this money, because we really need it.” Och för lägga ytterligare kol på vredeselden hos media och allmänhet förtydligar presidenten hur pengarna har använts: “But we have not spent it to strengthen a particular political movement. It’s not like that. It has been given to individuals.” Det var detta som föranledde sömnlösheten hos ovan nämnda kollega.

CIAs pengaväskor har upprört många, bland annat journalisten och författaren Qais Akbar Omar som i sin artikel ”Where’s My Ghost Money” (New York Times) undrar om han också skulle kunna få lite pengar av CIA, han har nämligen en hel del idéer om hur dessa skulle kunna spenderas: Vatten- och avloppssystem, elektrifiering och att motverka självmordsbombare.

”I will do the things we thought the Americans were going to help us do when they came to Afghanistan nearly 12 years ago. […] they spent millions on teaching farmers in Helmand Province how to grow hot red peppers that Afghans do not like to eat, and making cobblestone roads that our donkeys cannot walk on, and searching for water in the desert near Mazar-i-Sharif, where any camel driver could tell you there has never been any. I do not want to make Afghans sound like complainers or beggars, but since the United States has spent more than $100 billion in Afghanistan since Sept. 11 on development projects, and five times that on its military activities, we would have been very happy to have had sewers.”

Omar skriver att han även skulle ha använt sina “ghost money” för att förebygga självmordsbombare och berättar om en 17-åring som blev upptäckt just innan han skulle spränga sig. Pojken ska ha frågat poliserna som tog bomberna från hans kropp om han inte bara kunde få gå hem, nästa vecka hade han prov i skolan. I fattigdom och desperation har han sålt sin kropp för att sprängas i luften.

Regeringens och den politiska elitens flathet (eller snarare positiva inställning) till korruption har även direkt koppling till den väpnade konflikten i landet. Misslyckandet att ta itu med korruptionen utgör en grogrund för det missnöje mot regeringen som beväpnade motståndsgrupper använder i sin mobilisering av lokalsamhällena. Många ser dessa grupper som mer kompetenta att skipa rättvisa och garantera transparens än regeringen.

Kris i oppositionen…

Publicerad den av
Svara

I veckans Savana är huvudnyheten att det råder kris i MDM – det tredje största politiska partiet i Moçambique. MDM bildades kort innan valet 2009 men lyckades sin ringa ålder till trots få åtta platser i parlamentet. Partiet består till stor del av personer som lämnade oppositionspartiet Renamo på grund av missnöje med den odemokratiska ledningen personifierad i ledaren Dhlakama. MDM har målats upp som ett nytt politiskt alternativ, annorlunda än både Frelimo och Renamo och har profilerat sig i frågor om antikorruption och gott styrelseskick.

Krisen som Savana beskriver handlar om att parlamentsledamöterna från MDM har importerat bilar utan att betala skatt och sedan sålt dessa vidare till en bilhandlare och gjort stora vinster. Enligt tidningen rör det sig om 13 bilar till ett värde mellan 700 000 och 1 000 000 rand (samma som kronor) per bil. Bilköpen har godkänts av en person inom partiet utan befogenhet att göra detta. Utöver detta lyfter partimedlemmar fram att partiet sköts som ett familjeföretag där familj och släkt till partiledaren Daviz Simango premieras och innehar majoriteten av de viktigaste posterna (personen som utan befogenhet godkänt bilköpen är släkt till Simango). Partiet kritiseras även för att prioritera vissa etniska grupper framför andra.

En av partiets frontfigurer, Ismael Mussa, har tillsammans med ett antal andra höjdare skrivit ett kritiskt brev till partiledningen och enligt Savana är det oundvikligt att Mussa kommer att lämna partiet. Det återstår om partiet klarar sig ur denna kris eller om detta kommer att innebära att de är ute ur spelet redan efter en mandatperiod. I valet fick partiet röster främst i centrala Moçambique samt i Maputo.

Bland andra nyheter nämns även demonstrationerna i Swaziland där folket kräver politiska reformer av Kung Mswati för ökad ekonomisk och social rättvisa i landet. Demonstrationerna organiserades bland annat av den sydafrikanska fackföreningen Cosatu och det sydafrikanska kommunistpartiet.

Till minne av Carlos Cardoso (1)

Publicerad den av
1

För snart tio år sedan, den 22 november, 2000 mördades den mocambikiske journalisten Carlos Cardoso. Cardoso arbetade då med ett mycket uppmärksammat fall av korruption och storskaliga stölder inom det mocambikiska bankväsendet. Denna och nästa vecka ordnas ett antal diskussioner, filmvisningar och cerimonier till minne av Cardoso och hans livsgärning. Joe Hanlon skriver i sitt nyhetsbrev (daterat 17 november):

Events over the next week will mark the assassination of Carlos Cardoso a decade ago, on 22 November 2000. Mozambique’s best investigative journalist was gunned down on the street to stop him reporting on high level thefts which were to nearly destroy the Mozambican banking system. Less than a year later, on 11 August 2001, the Bank of Mozambique’s head of banking supervision, Antonio Siba-Siba Macuacua, was also assassinated.

The low level people who actually shot Carlos were jailed. But those who looted the banks and orchestrated the murders remain untouched. They are too important in the party, and know too much. At first, there was some pressure from the international community – but then similar greed nearly destroyed the global banking system, and a few hundred million dollars in Mozambique seemed less important.

And so, a decade on, where are we?

Mozambique’s media remains freer and more outspoken than in many countries of the region. Carlos’ friends, colleagues and successors continue to be the only check on a predominant party which faces no serious opposition.

But at the same time, greed and impunity have become entrenched. To be sure, the Mozambique elite learned one key lesson – you cannot steal so much that the entire house comes tumbling down around you. But a different sense of “ethics” has become normalised. After more than a decade, it seems normal that profits of the heroin trade are used to construct grand new buildings in the capital and probably fund the party. And the elite now assumes that it has a right to a personal share of any money – aid, investments, and profits – and that this money should be spent on grand houses and fleets of cars. And a patronage system grows, in which loyal followers at lower levels are ensured their share.

Not, perhaps, unusual in the rest of the world. But Cardoso and many Mozambicans remembered an era, in the late 1970s, when it was not normal in Mozambique. A time in which the leadership seemed genuinely committed to a broadly based development and ending poverty, rather than personal enrichment.

All of the recent data points to a widening gap between rich and poor in Mozambique, and a deepening of poverty. The demonstrations of early September are reminders that the Maputo poor see fancy cars and ostentatious houses as symbols of greed, not development.

In our globalised era, the role models for the Frelimo elite are the wealthy of Cape Town and Washington, and the highly paid donors and consultants who flood Maputo. But, as Frelimo once said, “the struggle continues”. Not everyone in Frelimo, nor in the media, accepts the present attitudes of the elite that the priority is that they should eat well. Some still want a less distorted development model that promotes economic growth and a fairer distribution of wealth.

This struggle is becoming much more intense. The next decade will see Mozambique become a major mineral-energy exporter, with very large revenues. How will that money be shared? Some in the elite see wealth of a scale that will make the looting of the banks that Carlos was investigating seem tiny. But others see resource that can fuel real economic growth and make Mozambique less dependent on donors.

In the next decade, Frelimo will remain the predominant party and will continue to protect its greediest leaders. Thus the media remains main check on how the new wealth is shared out. Carlos Cardoso established a tradition of investigative journalism that will be even more essential in the coming decade.

A luta continua

Frelimo – vem har rätt?

Publicerad den av
Svara

I eftermiddag efter lunch satt jag ute i solen och värmde mig (efter att ha varit inne i huset och blivit nerkyld) tillsammans med Joana, Basílio och Aníbal. De är vad man skulle kunna kalla vanliga moçambikier som har levt och arbetat större delen av sina liv på landsbygden. Sedan några år tillbaka har de ett avlönat arbete. Det som gör dem lite ovanliga är att de är äldre, kanske mellan 50 och 60 år gamla.

De började prata om jämställdhet, om hur kvinnans och mannens roller förändras, hur kvinnor nu kan gå först, hur män måste gå till kvarnen. Basílio och Aníbal sa att det mesta ska vi nog klara av men det här med att mala majsen för hand – där går kanske gränsen. Joana sa att det är Frelimo som får kvinnorna att gå främst och männen att ta ett steg tillbaka. För Frelimo är kvinnorna viktiga och det får effekt. Männen höll med men menade att det är viktigt att Frelimo inte blir för mycket bara för kvinnor. Frelimo är deras parti och de pratar om det som något de äger och som skapar förändring.

Senare på eftermiddagen var jag på ett seminarium där en föreläsare från Maputo pratade om Frelimo som ett enväldigt, maktgalet, genomkorrupt parti som inte längre har någon social bas eller legitimitet. Han menade att partiet endast ses som en korrupt maktapparat av vanliga moçambikier. I sin statistik över olika utvecklingsfrågor blev Frelimo och tillhörighet till partiet i princip ett skällsord och förknippat med att på grund av en eller annan orsak vara tvingad att vara med i partiet.

Två helt olika bilder av samma sak. Var ligger sanningen och vem har rätt till den? Det är lätt att politisk korrekt (inte minst ur givarsynpunkt) förkasta allt som har med partiet att göra. Och det går sannerligen att bevisa mycket som inte går korrekt till både högt och lågt. Men samtidigt får man inte bortse ifrån de som fortfarande tror på partiet – alldeles frivilligt, inte minst av historiska skäl.

Bidrag till korruptionsdebatten

Publicerad den av
Svara

I senaste nummer av OmVärlden (Sidas tidning) har Andreas, Kooperation Utan Gränsers finanschef i Niassa, och jag skrivit ett debattinlägg angående biståndsministerns och regeringens kamp mot korruptionen inom biståndet och i biståndsländerna.

”Korruptionskamp har fel fokus”

Biståndsministerns satsning för att få bort korruption kopplat till det svenska biståndet slår snett. En satsning på det civila samhället i mottagarländerna är vad som behövs, menar skribenterna.

Läs hela artikeln på OmVärldens hemsida, klicka här! Läs gärna tidigare blogginlägg om korruption här på bloggen genom att klicka på Korruption och Biståndspolitik i kategorierna till vänster här på sidan.

17 år av fred och fattigdom

Publicerad den av
2

Av vissa texter får jag en skön känsla i magen, hjärtat och hjärnan när författaren uttrycker sig på ett befriande klarsynt sätt. Huvudet på spiken helt enkelt.

17 år av fred – och fattigdom
Läste för en tid sedan en artikel av Joe Hanlon med titeln Moçambique: ‘the war ended 17 years ago, but we are still poor’ (klicka på titeln för att komma till artikeln).  När utveckling i tredje världen diskuteras, och framför allt frågan om varför så många länder fortfarande är så fattiga, brukar man dela upp skolorna: Antingen läggs större vikt vid externa faktorer så som kolonialism, globala handelsregler, förutsättningar inom FN etcetera, eller så läggs tonvikten på interna faktorer så som korrupta politiker, svag demokrati, brist på mänskliga rättigheter etcetera.

Joe Hanlons artikel lyckas balansera samtliga faktorer och dessutom analysera hur de hänger ihop i Moçambique. Jag tycker att alla borde läsa artikeln men eftersom jag inte tror att alla vill det tänkte jag försöka prångla på er några av ljusglimtarna här. Och ja, jag vet att inlägget blev extremt långt men hoppas att ni orkar hänga med till slutet.

Moçambique som framgångssaga
En av de huvudsakliga poängerna i texten handlar om hur bilaterala biståndsgivare, Världsbanken och IMF å ena sidan tämligen enväldigt bestämt sig för hur utvecklingspolitiken i Moçambique ska se ut och å andra sidan bestämt att Moçambique är en framgångssaga och däri väljer att bortse från fakta som visar brister i de påstådda framgångarna. En reell framgång är fredsavtalet som slöts mellan regeringen (Frelimo) och gerillan (Renamo) 1992 och att i princip inga våldsyttringar har förekommit sedan dess. Men om vi anammar en vidare syn på våld (exempelvis enligt fredsforskaren Johan Galtung) som innefattar även strukturellt våld, det vill säga fattigdom in till döden, är Moçambique fortfarande ett våldshärjat land med över hälften av befolkningen i absolut fattigdom.

Tre decennier av krig
Under tre decennier levde Moçambique tre krig: 1965-1974 befrielsekriget mot Portugal, 1976-1980 destabiliseringskrig mot Rhodesia (nuvarande Zimbabwe, innan självständigheten från Storbritannien) och 1981-1992 Kalla krigets destabiliseringskrig. De två senare kallas för inbördeskrig men drevs till stor del av externa intressen.

Landet fick bara två år av självständighet i fred innan Rhodesia (där en vit minoritet regerade) attackerade Moçambique och ett krig utbröt som upphörde först när Zimbabwe blev självständigt 1980. Denna fred blev ännu kortare än den första innan Apartheidregimen i Sydafrika, stödda av USA på nytt inledde kriget i kalla krigets anda. Reagan valdes till president i USA i november 1980 och bekämpningen av kommunismen stod högt på agendan.

Destabiliseringskriget varade i drygt tio år och syftade till att tillintetgöra Frelimos (före detta befrielsearmén och dåvarande och nuvarande regeringspartiet) satsningar för att bygga upp landet. Detta innebar i praktiken att vägar och broar förstördes, skolor och sjukhus attackerades, bussar brändes med passagerare i – allt för att visa hur farligt det var att använda skolor, sjukhus eller transportmedel tillhandahållna av Frelimo. Som nämnt tidigare här på bloggen förstördes infrastruktur för ungefär 20 miljarder dollar.

Mobiliseringens grunder
Mobiliseringen av krafter till destabiliseringsgerillan byggde på motsättningarna som skapats under självständighetens första år mellan det traditionella samhället och det moderna. I Frelimos utvecklingsprojekt hade de traditionella ledarna och praktikerna ingen plats vilket skapade ett stort missnöje bland framför allt den fattiga landsbygdsbefolkningen – ett missnöje som plockades upp av den internationellt skapade och stödda destabiliseringsgerillan Renamo. En annan faktor som utnyttjades var spänningen mellan rika och fattiga samt mellan stads- och landsbygdsbefolkning. Det var de som inte upplevde att de hade vunnit något på Frelimos moderniseringsprogram efter självständigheten som kunde mobiliseras i gerillan mot regeringen. När orsaker till konflikter diskuteras, lyfts ofta etnicitet, språk eller religion som grunder men ingen av dessa indelningar har emellertid varit giltiga i Moçambique där det istället handlade om sociala och ekonomiska förhållanden, samt motsättningar i och med en hänsynslös modernisering.

Efter decennier av krig fanns en stark önskan hos båda stridande parter att skapa fred och soldaterna längtade efter det civila livet – incitamenten för att kriga hade blivit för svaga. Detta var antagligen en av grunderna för att freden skulle bli så hållbar som den faktiskt blev. De första fria flerpartivalen hölls 1994 med ett relativt högt valdeltagande ( 75 procent) och Frelimo vann överlägset valet som fick högt betyg av internationella valövervakare. Valdeltagandet har sjunkit konstant i de efterföljande valen.

Illojala vänner
Under 80-talets krig hölls Moçambique under armarna av en blandning av kommunistiska öststater så som Sovjetunionen och Östtyskland samt av västländer så som de nordiska länderna som å ena sidan inte var beredda att konfrontera USA i det kalla kriget men å andra sidan inte ville lämna Moçambique helt åt sitt öde. För att blidka USAs intressen tvingades Moçambique in i Världsbanken och IMF 1983. Även Moçambiques ”vänner” var en del i denna tvingande process. 1986 gick landet med på att genomföra de första strukturanpassningsprogrammen innefattande devalvering, avreglering, privatisering, avgift på vård och mindre kontroll av priser. Tvärtemot strukturanpassningsprogrammen höjdes dock löner och försäljningsprocesser för jordbruksöverskott subventionerades och bidrag gavs för att transportera konsumtionsvaror i rurala områden för att stimulera ekonomin.

Givarna ökade biståndet, inflationen föll och BNP steg – ekonomisk tillväxt uppnåddes trots kriget. Men IMF var inte nöjda och krävde 1990 strängare program som innefattade bland annat minskade offentliga utgifter. En direkt effekt av detta blev att sjuksköterske- och lärarlöner 1992 tvingades under fattigdomsgränsen. Regeringens politik hade lett till sjunkande inflation och ökad BNP. IMFs program ledde till motsatsen: ökande inflation och sjunkande BNP.

Även om IMF och Världsbanken hade en särställning i kraven på strukturanpassning enligt deras modell baserad på en ”vild kapitalism”, var samtliga biståndsgivare med på noterna och krävde att Moçambique genomförde programmen för att bistånd skulle betalas ut, vilket i princip innebar att man gav de två institutionerna en diktatorisk makt över utvecklingen i Moçambique. När IMF gick så långt att man menade att bistånd inte borde användas till återuppbyggnad av landet fick emellertid ett antal biståndsgivare nog och tvingade IMF att lätta på ”anpassningen”.

Kapitalism så fort som möjligt
Ett annat problem under  slutet av 80-talet och början av 90-talet var givarnas besatthet av att så fort som möjligt förvandla Moçambique till en kapitalistisk marknadsekonomi – till vilket pris som helst. Frelimos socialistiska ledare skulle bli kapitalistiska sådana – något som lade grunden för många typer av korruption. Världsbanken tog avstånd ifrån detta och menade att man inte hade något med det att göra. USAs biståndsorgan USAID sa klart och tydligt att målet var att kapaciteten inom staten skulle erodera så för att underlätta för privata aktörer och utomstatliga organisationer (NGOs) att ta över. Under de första åren av självständighet hade Moçambique varit ett föredöme för integritet och ärlighet men under 90-talets första år hade korruptionen slagit stark rot inom många delar i samhället.

2000-talets vändning
Med 2000-talet kom Millenniemålen som till viss del ifrågasatte strukturanpassningsprogrammens filosofi. Moçambique anses, som tidigare nämnt, vara en framgångssaga men två decennier av strukturanpassningsprogram och 17 år av fred har inte skapat välstånd. Givarna basunerar ut de stora summorna som skänkts till landet men sammantaget uppgår biståndet efter kriget endast till hälften av den summa som kriget kostade i förstörelse. Väst har alltså inte gett landet tillräckligt för att reparera de skador som man var med och orsakade.

Två exempel som används för att illustrera framgångssagan är den om BNPs ökning och den minskade absoluta fattigdomen. Hanlons artikel visar hur båda antaganden är något mytiska. Ett antal rapporter visar att BNPs ökning beror på ett litet antal megainvesteringar som inte har någon inverkan på fattigdomen i landet. Detta på grund av att de inte genererat några jobb, åtnjuter skattelättnader och inte ger något större bidrag till statsinkomsterna.  Megaprojekten lyfts fram och fäller en stor skugga över den sektor som sysselsätter ungefär 70 procent av alla moçambikier: jordbruket. Där görs inga investeringar. Den minskade absoluta fattigdomen är heller ingen sanning. Påståendet bygger på att fattigdomslinjen flyttas och att man räknar i relativa termer och inte absoluta termer: Antalet människor som lever under fattigdomslinjen ökar men andelen minskar. Dessutom ökar klyftan mellan rika och fattiga ständigt  – inkomstökningarna äger rum bland de som inte lever i absolut fattigdom medan små förändringar sker bland de allra fattigaste.

Ökad ojämlikhet = en krutdurk
Det är denna ökade sociala differentiering som en krutdurk i Moçambique. Som tidigare nämnt är varken etnicitet eller religion något som delar människor – snarare tvärtom. Emellertid har vi under 2000-talet sett ett antal exempel på våldsutbrott med klasskillnader och fattigdom som grund. Ett exempel på detta är upploppen 5 februari 2008 där människor protesterade mot höjda levnadskostnader. Fem personer dog, över 100 dödades och egendom för stora summor förstördes i upploppen (har skrivit om detta tidigare här på bloggen). De så kallade koleraupproren där lokalbefolkningen går till attack mot hälsopersonal och –aktivister för att de tror att de lägger kolera (och inte klorin) i vattnet (har skrivit även om detta här tidigare). Dessa uppror och andra liknande beror i stor grad på en extrem fattigdom och utsatthet där de fattiga och hungriga i princip utkämpar ett krig mot de rika – som i detta fall representeras av regeringen, staten och organisationer. Detta i ett land som samtidigt har ett majsöverskott på 75 000 ton som emellertid inte kan nå hungrande befolkning på grund av avreglerad marknad där endast privata aktörer har rätt att distribuera mat. Men den hungrande befolkningen kan inte betala något för majsen vilket gör att inget privat företag är intresserade av att nå ut till dem.

Biståndsgivarna blundar för att de sitter i förarsätet för en utveckling som ser finfin ut på pappret och i statistiken, men bara om man blundar för vad man hittar om man bryter ner siffrorna – eller ännu ”värre” – ger sig ut och ser och upplever hur människor egentligen har det.

Detta var ett litet urval från Joe Hanlons text. Rekommenderar er som sagt att läsa hela…

Bistånd 2.0 – eller borttappade grunder för biståndet?

Publicerad den av
5

I dagarna har biståndsminister Gunilla Carlsson lanserat programmet som ska bekämpa korruptionen inom biståndet. Som tidigare kommenterat här på bloggen uppskattar jag verkligen att debatten om korruption lyfts upp. Jag blir emellertid inte så upplyft av att läsa resultatet av allt tänkande som regeringen och externa konsulter har gjort.

Carlsson presenterar sin vision om hur hon ska förverkliga ett modernt, effektivt och öppet bistånd ”Bistånd 2.0”: Tala om korruption, Tänka på korruption, Agera mot korruption, Rapportera om korruption, Bedöma risken för korruption, Samarbeta kring korruption samt Insatser mot korruption.

Utöver detta ska det satsas på Regionalt antikorruptionspaket, Mod att säga ifrån, Fler ekonomer, ICT4D samt Fler aktörer och ökad konkurens.

Jag skulle vilja gå tillbaka till grunderna för det svenska biståndet. I alla styrande dokument fastslås att biståndet ska utgå från fattiga män och kvinnors perspektiv, att ett rättighetstänkande ska genomsyra allt arbete och att det ska finnas ett lokalt ägarskap – det vill säga att det mottagande landet ska äga processerna och vara drivande.

 Jag undrar om dessa tre enkla påståenden överhuvudtaget går att sammanföra med ”Bistånd 2.0”? Var finns egentligen de fattiga kvinnorna och männen och deras rättigheter i detta moderna bistånd – har de månne moderniserats bort!? Och var finns mottagarländerna i detta – förutom i en roll fylld av skuld och befriad från kompetens och egen vilja?

Ett modernt antikorruptionsarbete skulle kunna sätta den lilla människan i fokus och stärka hennes möjligheter att påverka sin egen situation – utifrån sina egna intressen. Vi skulle kunna satsa på att utbilda vanliga människor i utvecklingsländer i enkel lagstiftning och andra verktyg som gör att de kan delta, tillsammans med lokal regeringen och offentlig sektor i planering, uppföljning och utvärdering av utvecklingen på lokal nivå.

Man skulle kunna utbilda människor i skatt- och momslagstiftning och ge dem grundläggande kunskaper i hur man redovisar och bokför så att de kan bygga demokratiska organisationer som sedan kan stärka den lilla människans röst i debatten som ställer krav på öppen redovisning av offentliga finanser. Man skulle kunna bygga på de positiva exempel som finns i antikorruptionsarbetet i de värst drabbade länderna och använda detta som en utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Man skulle också i ett modernt antikorruptionsarbete kunna sätta korruptionen i ett större sammanhang och se hur exempelvis den generella utbildningsnivån och tillgång till utbildning för kvinnor och män i fattiga länder är en nyckel för att skapa en rörelse underifrån som bekämpar korruptionen. Man skulle kunna se kampen mot korruption som något som människor i länderna där korruptionen finns ska driva och äga.

Ett sådant modernt arbete skulle leda till att politikerna hålls ansvariga av och inför sin befolkning i första hand, och inte av och inför externa givare. Givare med egna omfattande antikorruptionsprogram som bortser från såväl lokal kompetens som vilja. Antikorruptionsprogram som blundar för några av de viktigaste principerna för det svenska biståndet.

För den som inte redan har märkt det är jag tämligen upprörd och besviken över det föreslagna programmet och ifrågasätter vilken förändring (och för vem) som detta kommer att leda till (och hur mycket resurser det kommer att ta).

Korruption

Publicerad den av
Svara

I morgon tänkte jag samla ihop några tankar om korruption och försöka koppla det till biståndsminister Gunilla Carlssons strategi om det öppna (och framförallt moderna) biståndet, som hon själv kallar ”Bistånd 2.0”. Biståendet kan enligt Gunilla Carlsson ses ur två perspektiv; dels ur den svenske skattebetalarens som i snitt arbetar 24 minuter per vecka för det svenska biståndet, dels ur den fattiga personens för vilken biståndet ska göra nytta. Båda ska veta att pengarna kom rätt. (Intressant att 24 minuter kommer först…)

Hur som helst, idag blir det några smakprov från den angolanska korruptiondebatten – även detta i bilder! (Hämtade från http://www.netangola.com/mankiko/cartoongole.asp, tackar Diário de um sociólogo för bildtipset!)

Bild 1: -Men för Guds skull! Lämna mig i fred! Om korruption finns i hela världen – varför följer ni inte världens exempel!?
Bild 2: -Men hur? Spenderar ni pengar utan att redovisa?
-Vad då för redovisning? Summan eller ansvaret för det?
Bild 3: -Får jag? Pekar på ett kassaskåp med texten ”Oljeintäkter, obehöriga äga ej tillträde till denna sektion”

Kloka ord från Samora

Publicerad den av
1

Dessa tänkvärda ord var en del av det tal som Samora Machel höll när övergångsregeringen tillträdde 1974. Har gjort en fri översättning från den portugisiska originalversionen:

Vi vill uppmärksamma alla på en grundläggande fråga: nödvändigheten av att ledarna lever i enlighet med Frelimos politik, och kravet på att de i sitt beteende representerar massornas uppoffringar. Makten, och möjligheterna som finns runtom ledarna, kan korrumpera den starkaste man.

På grund av detta vill vi leva blygsamt tillsammans med folket, gör inte uppgifterna som ni tilldelats till ett privilegium och ett medel att tillskansa er varor eller att distribuera tjänster.

Den materiella, moraliska och ideologiska korruptionen, mutan, sökandet efter komfort, nepotismen, tjänsterna som baseras på vänskap och särskilt att ge arbetstillfällen till familjemedlemmar, vänner eller personer från sin region, är delar av det livssystem som vi förstör.