I eftermiddag efter lunch satt jag ute i solen och värmde mig (efter att ha varit inne i huset och blivit nerkyld) tillsammans med Joana, Basílio och Aníbal. De är vad man skulle kunna kalla vanliga moçambikier som har levt och arbetat större delen av sina liv på landsbygden. Sedan några år tillbaka har de ett avlönat arbete. Det som gör dem lite ovanliga är att de är äldre, kanske mellan 50 och 60 år gamla.

De började prata om jämställdhet, om hur kvinnans och mannens roller förändras, hur kvinnor nu kan gå först, hur män måste gå till kvarnen. Basílio och Aníbal sa att det mesta ska vi nog klara av men det här med att mala majsen för hand – där går kanske gränsen. Joana sa att det är Frelimo som får kvinnorna att gå främst och männen att ta ett steg tillbaka. För Frelimo är kvinnorna viktiga och det får effekt. Männen höll med men menade att det är viktigt att Frelimo inte blir för mycket bara för kvinnor. Frelimo är deras parti och de pratar om det som något de äger och som skapar förändring.

Senare på eftermiddagen var jag på ett seminarium där en föreläsare från Maputo pratade om Frelimo som ett enväldigt, maktgalet, genomkorrupt parti som inte längre har någon social bas eller legitimitet. Han menade att partiet endast ses som en korrupt maktapparat av vanliga moçambikier. I sin statistik över olika utvecklingsfrågor blev Frelimo och tillhörighet till partiet i princip ett skällsord och förknippat med att på grund av en eller annan orsak vara tvingad att vara med i partiet.

Två helt olika bilder av samma sak. Var ligger sanningen och vem har rätt till den? Det är lätt att politisk korrekt (inte minst ur givarsynpunkt) förkasta allt som har med partiet att göra. Och det går sannerligen att bevisa mycket som inte går korrekt till både högt och lågt. Men samtidigt får man inte bortse ifrån de som fortfarande tror på partiet – alldeles frivilligt, inte minst av historiska skäl.