Käre president Armando Emílio Guebuza,*
Moçambique är inte mitt hemland, åtminstone inte det första. Under de år jag bodde i Moçambique strävade jag efter att förhålla mig konstruktivt till din regerings politik, att försöka se möjligheter och öppningar. Jag blev vid upprepade tillfällen anklagad för att vara för Frelimovänlig. Andra sa att jag var som en ”antiga combatente nova geração” för att jag försvarade vissa av de värden som Frelimo är grundat på. Det är ungefär två år sedan jag flyttade från Moçambique men under två veckor i oktober fick jag chansen att komma tillbaka och besöka framför allt Niassa.
Vi tillbringade några dagar samtidigt i Niassa du och jag. Vi var till och med på samma platser vid ett par tillfällen och våra bilar möttes på vägen strax utanför Chimbonila. Hade vi av någon anledning fått tillfälle att prata där någonstans i det pågående vägarbetet hade jag viljat berättade några saker och passat på att fråga ett par saker som jag undrar över.
Eftersom det var Samoras dödsdag just den där dagen då våra bilar möttes hade jag tyckt att det vore passande att utgå från Samora, särskilt som han är en av grundarna till det parti du företräder och leder. Jag hade velat prata med dig om hur du ser på hans berömda tal om risken för att den politiska eliten skor sig på befolkningens bekostnad och om risken för att korruption och maktmissbruk ökar med tillgång till makt. Jag hade velat att du berättade för mig om ett land med rekordhög ekonomisk tillväxt som samtidigt inte lyckas göra sin befolkning ens en procent mindre fattig under de senaste åren. Jag hade frågat dig hur du motiverar för befolkningen i Niassa att ni exempelvis ännu inte prioriterat att bygga vägen som förbinder Niassa med resten av Moçambique. Jag hade velat fråga dig om de funderingar och den oro som din befolkning har kring varför ditt parti inte utsett din efterträdade som partiordförande och presidentkandidat till nästa val.
Samma dag, den där dagen då vi möttes, pratade jag med två moçambikiska vänner i Lichinga. De var båda klädda i röda t-shirtar och kepsar med märken från organisationer kopplade till Frelimo. Det är inte deras vanliga klädsel så jag frågade hur det kom sig. De berättade för mig att det var med anledning av att det var Samoras dödsdag, att de tyckte att det var viktigt att markera. Jag skulle ha velat berätta detta för dig, om vi träffats där på vägen. Jag skulle även ha berättat för dig att de inte ville ha på sig samma kläder imorgon eftersom deras parti (som de fortfarande kallar Frelimo, ditt parti) inte längre står för Samoras ord. Jag skulle vilja fråga dig hur du känner inför att unga, engagerade människor som ser Frelimo som sitt parti inte känner att de kan stå för Frelimo idag men däremot står upp för och försvarar de idéer på vilka partiet grundades?
Den där dagen kom vi någon timma före dig till Chimbonila. Före oss på grusvägen åkte en lastbil som sprutade vatten så att det inte skulle damma så mycket på vägen när du kom med din bil. Vi får väl tacka för att detta medförde att även vi fick mindre damm. Framme i Chimbonila besökte vi en hälsopost. Som vanligt blev jag djupt imponerad av den engagerade hälsovårdspersonalen som visade oss runt. Jag utgår ifrån att du liksom jag känner en stor beundran över detta givet de omständigheter och arbetsförhållanden som råder på hälsoposter och landsbygdssjukhus i Moçambique. Vi besökte mödravården och ett rum med kvinnor men jag kikade även in i männens sal där dörren stod på glänt. Längst in i salen låg en väldigt gammal man, tunn, sjuk och med grå skäggstubb. Jag sa god morgon. Mannen plirade på mig, brast ut i ett leende och höjde sedan en knuten näve och sa ”Unidade! Frelimo Hoye!”. Om vi hade mötts, du och jag, och jag hade berättat för dig om den gamle och sjuke mannen, hade vi kanske tillsammans kunnat glädjas åt mannens kämparglöd sitt tillstånd till trots. Men jag hade nog också velat fråga dig om dina prioriteringar och hur det känns att behöva ha någon som vattnar vägen innan du kommer så att du ska slippa, ens för en kort stund, passera genom dammet. Jag hade velat fråga dig hur du förklarar och berättigar det för mannen i sjukhussängen och den engagerade barnmorskan.
Hade vi träffats du och jag, hade jag frågat varför det är så att jag under de senaste dagarna har hört alldeles för många berättelser om hur Frelimo blir allt mer repressivt i sin behandling av de som på ett kritiskt men konstruktivt sätt vill diskutera utvecklingen i landet. Hur människor som bara för några år sedan utan bekymmer diskuterade sina åsikter öppet men nu väljer att vara tysta. Hur samma personer ägnar sig åt att läsa bland andra Samora och funderar kring hur hans tankar om utveckling på många, men självklart inte alla, sätt skulle kunna bidra till utveckling i Moçambique. Jag hade frågat dig hur du känner inför alla dem som å ena sidan kallar Frelimo för sitt parti men å andra sidan inte vill kännas vid stora delar av den politik som förs idag. Samma personer som upplever att deras parti inte ens tillåter att de uttalar sig fritt. Jag skulle kanske understryka till dig att jag inte pratar om någon politisk opposition från ett annat parti eftersom jag tänker att vi kanske skulle hamna i den uppdelningen.
Som jag skrev i början så är det inte mitt land men jag tar mig ändå rätten att vara arg och besviken. För jag tycker att den gamle mannen i sjukhussängen, personalen på hälsoposten och de unga som ser ditt parti som sitt, förtjänar något som är så mycket bättre. Jag avslutar med ett utdrag ur det ovan nämnda talet som Samora Machel höll när övergångsregeringen tillträdde 1974. Jag tror att vi alla kan behöva bli påminda om det lite då och då, eller vad tror du?
Vi vill uppmärksamma alla på en grundläggande fråga: nödvändigheten av att ledarna lever i enlighet med Frelimos politik, och kravet på att de i sitt beteende representerar massornas uppoffringar. Makten, och möjligheterna som finns runtom ledarna, kan korrumpera den starkaste man.
På grund av detta vill vi leva blygsamt tillsammans med folket, gör inte uppgifterna som ni tilldelats till ett privilegium och ett medel att tillskansa er varor eller att distribuera tjänster.
Den materiella, moraliska och ideologiska korruptionen, mutan, sökandet efter komfort, nepotismen, tjänsterna som baseras på vänskap och särskilt att ge arbetstillfällen till familjemedlemmar, vänner eller personer från sin region, är delar av det livssystem som vi förstör.
*Jag skrev detta två dagar innan regeringsstyrkor attackerade Santungira (läs här) där Renamoledaren Dhlakama höll till. Sedan dess har oroligheterna liksom oron i landet spritt sig.
In- och utvecklingar 