Inga fler lärare och inga löneökningar

Världsbanken tycker att Moçambique ska öka sina investeringar i folkhälsa, utbildning och infrastruktur. De menar att detta kommer att ge goda resultat för framtida generationer. Men Internationella Valutafonden, IMF, håller inte med. De tycker att regeringen spenderar för mycket, framför allt på utbildning. IMF argumenterar för att regeringen måste minska den andel av statsbudgeten som offentliganställdas löner utgör. Den största delen av offentliga löner går till utbildningsektorn. IMF säger att regeringen måste avstå från nya lärarrekryteringar samt från att höja befintliga lärarlöner.

Men så bra då.

Under de senaste tre veckorna har vi tillbringat en avsevärd del av vår tid på just skolor, tillsammans med lärare, elever, skolledningar och föräldrar. Det är många saker de inte är överens om kring vad som är de huvudsakliga problemen i skolan; föräldrarna tycker att lärarna borde vara mer engagerade och lärarna tycker att föräldrarna borde vara mer engagerade, och så vidare.

Men, en sak är de överens om och det är att det är svårt (för att inte säga omöjligt) att lyckas lära ut och lära sig något med 100 elever i ett klassrum. Lärarna är helt på det klara med att de inte kan se alla barnen, att de inte vet om barnens förutsättningar och behov, att barn med särskilda behov inte får någon uppmärksamhet, att det inte går att variera undervisningsformerna i en sådan grupp. De kan över huvudtaget inte praktisera det som de lärt sig på lärarutbildningen. Men, därmed inte sagt att lärarna inte tycker att politiken där skolgång till och med sjätte klass är gratis (vilket bidragit till de stora grupperna) är dålig, tvärtom. Som en av lärarna sa: ”Det är inte värt något att ha skolor med små klasser om vi vet att majoriteten av alla barn på landsbygden inte kan gå i skolan. Då är det trots allt bättre med 100 elever.”

I ljuset av detta verkar det ju som ett utmärkt krav att lärarrekryteringen måste stoppas.

En annan sak som har kommit upp i många av våra samtal handlar om vikten av att lärarna är närvarande i samhällena där människor bor. Att detta har en stark positiv effekt på föräldrarnas vilja att skicka sina barn till skolan. Men detta är inte alltid fallet eftersom lärarna inte upplever att de har rimliga villkor med exempelvis bostad och transport. De flesta lärarna flyttas runt med jämna mellanrum och bestämmer inte själva vilka platser de ska bo på. En lärares ingångslön i Moçambique är motsvarande 570 kronor.

Ännu ett ljus som kastas över den briljanta idén att inte bara stoppa lärarrekryteringarna utan även att stoppa höjning av lärarlönerna.

Lyckligtvis stod Moçambiques finansminister Manuel Chang emot delar av kraven från IMF men löneökningar uteblir likaså bidrag till de lärare som flyttar till avlägsna områden på landsbygden. Det är ju också Chang och de övriga i Moçambiques regering som kommer att ställas till svars kring uppfyllelsen av Millenniemålen. Jag betvivlar att det internationella samfundet, som ju utgör IMF, kommer att ta på sig delar av ansvaret för att målen inte har uppnåtts.

(Källa: Mozambique 251 News reports & clippings 15 April 2014)

Annonser

Hopp och tvivel på samma gång…

Jag skrev ju i inlägget nedan att lokalvalen i Moçambique förra veckan möjligtvis kunde inge en liten strimma hopp om en fredlig utveckling i landet, oro om våldsamheter till trots. Och fram till mitt på dagen, dagen efter valet verkade det så. Efter det har det tyvärr inträffat en rad händelser som kan få oss att tvivla och jag har även fått en del frågor på förra inlägget. Här följer i korta drag några exempel på vad som har hänt sedan dess:

  • Som jag skrev nedan annullerades valet till ”presidente da assembleia municipal” i Nampula grund av att en kandidat från ett av de mindre oppositionspartierna saknades på röstsedlarna. Skulden lades på tryckeriet i Sydafrika och detta må vara hänt. Men, röstsedlarna till själva assembleian i kommunen var korrekta och valet till denna slutfördes. Resultatet fick emellertid inte offentliggöras innan omvalet till ordförande. Överenskommet var att de förseglade valurnorna skulle övervakas av samtliga partier fram till dess. Så skedde emellertid inte, de togs till något lager och endast dagen efter fick oppositionspartierna tillgång till dem. Ingen vet vad som hänt under tiden. Kanske har de blivit öppnade, kanske har ingenting hänt. Många riktar skarp kritik framförallt mot valkommissionen CNEs lokala delegation CPE, för att de låtit detta hända.
  • STAE får mycket kritik för att resultatlistor från valen i Quelimane (där oppositionspartiet MDM vann överlägset, se nedan) har ”kommit bort”. Detta medför inte att slutresultatet förändras men med rätta är medborgare upprörda över det som har inträffat. Enligt STAE har 39 resultatlistor för assembleian försvunnit och 25 för presidente.
  • Det har förekommit mycket diskussioner om de kommuner där det var jämnt mellan Frelimos och MDMs respektive kandidater, främst för att människor med utgångspunkt i det som hänt i bland annat Quelimane tvivlar på att allt verkligen går riktigt till. MDM har meddelat att de formellt tänker överklaga resultaten i ett tiotal kommuner. I fallet med Gurue, där skillnaden var en röst mellan de båda partierna, kommer saken att diskuteras i Maputo.
  • Quelimane och Beira var de två viktiga och strategiska kommunerna där MDMs kandidater vann överlägset. Detta ledde till firande och festligheter när resultaten offentliggjordes. Firarna möttes emellertid av mindre glada poliser och insatsstyrka och många har anklagat polisen för att använda övervåld. I Quelimane sköts en person till döds av insatsstyrkan vilket har fått mycket uppmärksamhet. Polisen påstår att personen i fråga försökte storma guvernörens palats men mycket lite tyder på att det egentligen var så. I en presskonferens förklarade man ”nolltolerans” för firande och demonstrationer i staden. Anklagelser om övervåld från polisen har även förekommit på andra platser i landet där flera har skadats, bland annat av polisens tårgas.

Således finns det orsaker att ifrågasätta och tvivla på hur utvecklingen i Moçambique kommer att se ut framöver, inte minst i samband med nästa års presidentval. Jag tycker emellertid att det är viktigt att det som jag beskrivit ovan inte tillintetgör det som faktiskt hände under valdagen; att det förekom förhållandevis lite oroligheter i samband med röstandet, att människor trotsade hot från Renamo om attacker mot röstlokaler och faktiskt gick och röstade, att STAE och CNE i flera fall erkänt de misstag som begåtts, att MDM som första ”nya” oppositionsparti (alltså inte Renamo) har lyckats etablera sig som ett nationellt alternativ vilket kan komma att betyda mycket för stärkandet av den demokratiska strukturen på längre sikt.

Jag kommer såklart att fundera mer kring dessa frågor och återkommer kontinuerligt med tankar.

Uppgifterna är ovan är tagna från STAEs hemsida, den senaste veckans 2013 Local Elections, Mozambique Political Process Bulletin, Maputo samt från samtal med moçambikiska vänner och kollegor. Läs gärna kommentarerna till denna artikel för lite mer bakgrund till MDM. Klicka ovan eller här!

Val som ger hopp?

Igår var det kommunalval i Moçambique. Det har funnits en stor oro inför valdagen; för våld, valfusk och maktmissbruk från olika håll. Men även om valdagen innehöll några mindre incidenter, förlöpte den ändå förhållandevis väl.

I två kommuner, Beira och Quelimane, vann kandidaterna från MDM, Daviz Simango respektive Manuel de Araújo. De preliminära siffrorna säger att de vann stort, med cirka 70 procent av rösterna och båda kommunerna är viktiga (de är båda provinshuvudstäder och Beira är Moçambiques näst största stad). I fem kommuner är resultatet fortfarande osäkert på grund av att det är otroligt jämt mellan Frelimo och MDM, men det ser ut som regeringspartiet Frelimo har vunnit i de återstående 46 kommunerna.

Renamo valde som bekant att inte ställa upp i valet. I Gorongosa, nära den plats där attacken mot Renamo ägde rum (läs här), fick MDM överraskande många röster (43 procent) och det var högt valdeltagande. Detta visar att människor inte låtit sig skrämmas av Renamos hos om attacker under valdagen. I Nampula hade en av kandidaterna kommit bort på valsedlarna och det beslutades att hela valet ska göras om den 1 december. Det finns ännu inga siffror publicerade om valdeltagandet i samtliga kommuner.

Valmyndigheten STAE tillsammans med valkommissionen CNE har en sida på Facebook där de publicerar listor med delresultat från alla kommuner. Bra för oss som är långt borta men viktigt att komma ihåg att en mycket begränsad del av Moçambiques egen befolkning har tillgång till el. Tidningen @Verdade har haft kontinuerlig uppdatering från de flesta vallokaler där deras folkkorrespondenter har ringt och sms:at in information om deltagande, incidenter etc.

Av kommentarerna från moçambikiska vänner får jag känslan av att valet ingav en liten bit hopp för den sköra tron på flerpartisystemet och om en fortsatt fredlig utveckling i landet.

[Se även inlägg publicerat några dagar senare än detta – med något mindre optimistisk syn på det hela… https://kajsa-johansson.se/2013/11/25/hopp-och-tvivel-pa-samma-gang/]

Nedan några bilder från fredsdemonstrationerna som ägde rum den 31 oktober – ytterligare en anledning till hopp. Fotona är tagna av Danilo da Silva.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Brevet till den käre presidenten…

Härom veckan publicerade jag ett öppet brev till Mocambiques president här på bloggen (läs här). Inlägget fick en del uppmärksamhet och Nordiska Afrikainstitutet hörde av sig och frågade om de fick översätta det till engelska och publicera på NAI Forum. Nu finns brevet publicerat där vilket har gjort att det snurrat runt en hel del även i Mocambique. En vän sa att han hade sett till att det kom ända fram till den ursprungliga mottagaren för brevet. Roligt men också lite underligt (på ett bra sätt).

Läs översättningen här!

The other week I published an open letter to the president of Mozambique here on the blog (to read in Swedish, click here). The post got some attention and the Nordic Africa Institute contacted me and asked if they could translate the letter and publish it on NAI Forum. The letter is now published there which led to quite a lot of circulation also in Mozambique. A friend there said he had made sure that the letter has reached to the destination. Fun but also a bit strange (in a good way).

Read the translation here!

Käre president

Käre president Armando Emílio Guebuza,*

Moçambique är inte mitt hemland, åtminstone inte det första. Under de år jag bodde i Moçambique strävade jag efter att förhålla mig konstruktivt till din regerings politik, att försöka se möjligheter och öppningar. Jag blev vid upprepade tillfällen anklagad för att vara för Frelimovänlig. Andra sa att jag var som en ”antiga combatente nova geração” för att jag försvarade vissa av de värden som Frelimo är grundat på. Det är ungefär två år sedan jag flyttade från Moçambique men under två veckor i oktober fick jag chansen att komma tillbaka och besöka framför allt Niassa.

Vi tillbringade några dagar samtidigt i Niassa du och jag. Vi var till och med på samma platser vid ett par tillfällen och våra bilar möttes på vägen strax utanför Chimbonila. Hade vi av någon anledning fått tillfälle att prata där någonstans i det pågående vägarbetet hade jag viljat berättade några saker och passat på att fråga ett par saker som jag undrar över.

Eftersom det var Samoras dödsdag just den där dagen då våra bilar möttes hade jag tyckt att det vore passande att utgå från Samora, särskilt som han är en av grundarna till det parti du företräder och leder. Jag hade velat prata med dig om hur du ser på hans berömda tal om risken för att den politiska eliten skor sig på befolkningens bekostnad och om risken för att korruption och maktmissbruk ökar med tillgång till makt. Jag hade velat att du berättade för mig om ett land med rekordhög ekonomisk tillväxt som samtidigt inte lyckas göra sin befolkning ens en procent mindre fattig under de senaste åren. Jag hade frågat dig hur du motiverar för befolkningen i Niassa att ni exempelvis ännu inte prioriterat att bygga vägen som förbinder Niassa med resten av Moçambique. Jag hade velat fråga dig om de funderingar och den oro som din befolkning har kring varför ditt parti inte utsett din efterträdade som partiordförande och presidentkandidat till nästa val.

Samma dag, den där dagen då vi möttes, pratade jag med två moçambikiska vänner i Lichinga. De var båda klädda i röda t-shirtar och kepsar med märken från organisationer kopplade till Frelimo. Det är inte deras vanliga klädsel så jag frågade hur det kom sig. De berättade för mig att det var med anledning av att det var Samoras dödsdag, att de tyckte att det var viktigt att markera. Jag skulle ha velat berätta detta för dig, om vi träffats där på vägen. Jag skulle även ha berättat för dig att de inte ville ha på sig samma kläder imorgon eftersom deras parti (som de fortfarande kallar Frelimo, ditt parti) inte längre står för Samoras ord. Jag skulle vilja fråga dig hur du känner inför att unga, engagerade människor som ser Frelimo som sitt parti inte känner att de kan stå för Frelimo idag men däremot står upp för och försvarar de idéer på vilka partiet grundades?

Den där dagen kom vi någon timma före dig till Chimbonila. Före oss på grusvägen åkte en lastbil som sprutade vatten så att det inte skulle damma så mycket på vägen när du kom med din bil. Vi får väl tacka för att detta medförde att även vi fick mindre damm. Framme i Chimbonila besökte vi en hälsopost. Som vanligt blev jag djupt imponerad av den engagerade hälsovårdspersonalen som visade oss runt. Jag utgår ifrån att du liksom jag känner en stor beundran över detta givet de omständigheter och arbetsförhållanden som råder på hälsoposter och landsbygdssjukhus i Moçambique. Vi besökte mödravården och ett rum med kvinnor men jag kikade även in i männens sal där dörren stod på glänt. Längst in i salen låg en väldigt gammal man, tunn, sjuk och med grå skäggstubb. Jag sa god morgon. Mannen plirade på mig, brast ut i ett leende och höjde sedan en knuten näve och sa ”Unidade! Frelimo Hoye!”. Om vi hade mötts, du och jag, och jag hade berättat för dig om den gamle och sjuke mannen, hade vi kanske tillsammans kunnat glädjas åt mannens kämparglöd sitt tillstånd till trots. Men jag hade nog också velat fråga dig om dina prioriteringar och hur det känns att behöva ha någon som vattnar vägen innan du kommer så att du ska slippa, ens för en kort stund, passera genom dammet. Jag hade velat fråga dig hur du förklarar och berättigar det för mannen i sjukhussängen och den engagerade barnmorskan.

Hade vi träffats du och jag, hade jag frågat varför det är så att jag under de senaste dagarna har hört alldeles för många berättelser om hur Frelimo blir allt mer repressivt i sin behandling av de som på ett kritiskt men konstruktivt sätt vill diskutera utvecklingen i landet. Hur människor som bara för några år sedan utan bekymmer diskuterade sina åsikter öppet men nu väljer att vara tysta. Hur samma personer ägnar sig åt att läsa bland andra Samora och funderar kring hur hans tankar om utveckling på många, men självklart inte alla, sätt skulle kunna bidra till utveckling i Moçambique. Jag hade frågat dig hur du känner inför alla dem som å ena sidan kallar Frelimo för sitt parti men å andra sidan inte vill kännas vid stora delar av den politik som förs idag. Samma personer som upplever att deras parti inte ens tillåter att de uttalar sig fritt. Jag skulle kanske understryka till dig att jag inte pratar om någon politisk opposition från ett annat parti eftersom jag tänker att vi kanske skulle hamna i den uppdelningen.

Som jag skrev i början så är det inte mitt land men jag tar mig ändå rätten att vara arg och besviken. För jag tycker att den gamle mannen i sjukhussängen, personalen på hälsoposten och de unga som ser ditt parti som sitt, förtjänar något som är så mycket bättre. Jag avslutar med ett utdrag ur det ovan nämnda talet som Samora Machel höll när övergångsregeringen tillträdde 1974. Jag tror att vi alla kan behöva bli påminda om det lite då och då, eller vad tror du?

Vi vill uppmärksamma alla på en grundläggande fråga: nödvändigheten av att ledarna lever i enlighet med Frelimos politik, och kravet på att de i sitt beteende representerar massornas uppoffringar. Makten, och möjligheterna som finns runtom ledarna, kan korrumpera den starkaste man.

På grund av detta vill vi leva blygsamt tillsammans med folket, gör inte uppgifterna som ni tilldelats till ett privilegium och ett medel att tillskansa er varor eller att distribuera tjänster.

Den materiella, moraliska och ideologiska korruptionen, mutan, sökandet efter komfort, nepotismen, tjänsterna som baseras på vänskap och särskilt att ge arbetstillfällen till familjemedlemmar, vänner eller personer från sin region, är delar av det livssystem som vi förstör.

*Jag skrev detta två dagar innan regeringsstyrkor attackerade Santungira (läs här) där Renamoledaren Dhlakama höll till. Sedan dess har oroligheterna liksom oron i landet spritt sig.

Fred – ett ömtåligt tillstånd

De senaste dagarna har det förekommit nyheter om oroligheter i Mocambique. Ett par vänner i Sverige har skrivit och frågat om det är krig i Mocambique? Det korta svaret är nej, det är inte krig här. Men däremot kan man säga att freden under de senaste dagarna blivit skörare och fredsavtalet från 1992 satts på prov.

I korthet är det som har hänt att regeringstrupper har anfallit Renamoledarens Dhlakamas tillhåll i Santungira i Sofalaprovinsen i centrala Mocambique. Vid tillslaget hade platsen emellertid utrymts. Dhlakama befinner sig på okänd ort med uppges vara vid god hälsa. Renamos soldater har i sin tur anfallit en polisstation i samma provins.

zambeze

Den regeringskritiska tidningen Zambeze visar upp en bild av presidenten…

Dessa händelser hänger samman med den politiska process där Renamo bestämt sig för att bojkotta kommunalvalet som ska hållas om knappt en månad. Renamo kritiserar regeringen bland annat för att inte skapa lika förutsättningar för alla partier och inte respektera flerpartisystemet och överenskommelser från fredsavtalet.

Delar av Renamos kritik mot det regeringsbärande partiet Frelimo är legitim men, som Joe Hanlon skriver, har Renamo har misslyckats med att omforma sig från en gerilla till ett politiskt parti likväl som med att formulera politiska alternativ och bygga politisk kapital av sin kritik. Sannolikt betyder en bojkott av det kommande kommunalvalet en av de sista spikarna i Renamos kista. Inför förra president- och parlamentsvalet 2009 bröt sig en grupp ur Renamo och bildade MDM. Även om MDM håller med om stora delar av Renamos kritik mot Frelimo ställer de upp i kommunalvalet och har under sin relativt korta livstid rönt betydande politiska framgångar, inte minst som styrande i Quelimanes kommun i Zambeziprovinsen.

noticias

…och den regeringsvänliga tidningen Notícias visar upp en annan. De båda bilderna är från tidningarnas förstasidor.

Många (däribland Hanlon) menar att regeringens tillslag mot Santungira var en varning mer än ett seriöst försök att fånga Renamoledaren Dhlakama. Hade det varit målet hade så skett. Men även om det handlar om varningar och incidenter på en begränsad plats, skakar de människor här i Mocambique. Reaktionerna varierar beroende på politisk tillhörighet och historia (vilket även gäller tidningar so bilderna här intill visar) men gemensamt för de flesta är inställningen ”vi är trötta på krig och vi, om någon, vet att krig inte löser några problem”. Både regeringen och Renamo får kritik från bland andra civilsamhällesorganisationer och religiösa samfund. Regeringen för att de använder våld och Renamo för att de inte utnyttjar det politiska utrymmet.

Frelimos ställning och agerande är i högsta grad ifrågasatt, inte bara av de politiska motståndarna inom MDM och Renamo men även internt inom partiet. Förra veckan publicerade tidningen Savanna en lång intervju med Frelimoveteranen Jorge Rebelo där han uttrycker en stor besvikelse över partiet idag; att det styrs av en mycket liten grupp som inte vill ha varken insyn, interndemokrati eller kritik. I samma tidning finns en artikel om hur Frelimo i allt store utsträckning kontrollerar media, som hittills utvecklats i en självständig riktning i Mocambique. Känslan av att partiet inte längre tillhör de som trots allt kallar det för ”sitt parti” är påtaglig även när jag pratar med vänner här i Mocambique och jag måste saga att även för en inbiten optimist som jag, känns den politiska situationen i landet just nu tämligen bekymmersam.

Om detta återkomer jag sannolikt inom kort men nu är det dags att stänga väskan och fara till flygplatsen, på väg mot Kabul.

Vem står upp för vem?

På Arlanda, på väg till Kenya och därefter Uganda och Rwanda där jag ska lära mig mer om Vi-skogens arbete. Efter några ganska intensiva dagars slit med vår ansökan till Sida (som vi lämnade in igår – tjoho!) känns det nu som att det finns lite plats att se bortom budgetar, LFA-matriser och rättighetsbaserade arbetsmetoder.

Tar igen lite nyheter. I Moçambique har partiet Frelimo haft sin tionde kongress. Det blev en skräll av att sittande president (som alltså också är ordförande i partiet) vann storslaget i omröstningen om vem som ska leda partiet i framtiden. Det som kompisarna i Niassa verkar mest upprörda över är att premiärminister Aires Aly, som är son av Niassa, inte blev omvald till partiets politiska kommitté. Intressant att se hur även ganska inbitna Frelimo-kritiker känner sorg över detta. (Säger oss något om människors förhållande till partiet och historien…)

Och på tal om historien publicerade moçambikisk statlig radio en notis om att Zimbabwes president Mugabe pratat i FN. Mugabe lär ha anklagat FNs säkerhetsråd för att ha ”en omåttlig aptit på krig” och anklagar FN för att förödmjuka Afrikanska Unionens försök till medling i ett antal afrikanska länder. Om svenska tidningars/medias kommentatorsfält ofta är en mycket deprimerande historia att läsa, var kommentarerna om Mugabe i FN lite mer tankeväckande (det är väl i och för sig de många gånger rasistiska utspelen i svenska tidningars kommentatorsfält, men på ett lite tråkigare sätt…).

I kommentarerna kan man bland annat läsa att läsarna fördömer Mugabes förtryck av sin egen befolkning och hans totalitära ledarskap. Men samtidigt hyllas han för att ha står upp för Afrika. Någon nämner att det är tur att Mugabe finns nu när Kadafi, som anses ha varit en afrikan med mod, är borta. En vän (som är stor humanist och demokrat) kommenterade Mugabes utspel på facebook: En afrikan som vet var det är att vara afrikan.

Oavsett om vi håller med eller inte är det onekligen tankeväckande kommentarer… Och det är inget bra betyg till andra, demokratiska stater från såväl Afrika som annorstädes att Mugabe framstår som en av få som står upp för Afrika…

Nu är det dags att stänga av datorn – dags för säkerhetsdemonstration på planet…