Foton från Svenska Afghanistankommitténs skola för barn med särskilda behov i Mazaar-e Sharif, norra Afghanistan. Här går barnen i förberedande klasser med teckenspråk och braille, för att sedan kunna gå vidare till en statlig skola. Varje barn har en liten ”hygienbox” med bland annat handduk, tandkräm och tandborste som de övar med flera gånger i veckan. I vissa grupper funkar en frukt bättre än namn på boxen. En liten oas av värme och engagerade lärare.
Världsbanken tycker att Moçambique ska öka sina investeringar i folkhälsa, utbildning och infrastruktur. De menar att detta kommer att ge goda resultat för framtida generationer. Men Internationella Valutafonden, IMF, håller inte med. De tycker att regeringen spenderar för mycket, framför allt på utbildning. IMF argumenterar för att regeringen måste minska den andel av statsbudgeten som offentliganställdas löner utgör. Den största delen av offentliga löner går till utbildningsektorn. IMF säger att regeringen måste avstå från nya lärarrekryteringar samt från att höja befintliga lärarlöner.
Men så bra då.
Under de senaste tre veckorna har vi tillbringat en avsevärd del av vår tid på just skolor, tillsammans med lärare, elever, skolledningar och föräldrar. Det är många saker de inte är överens om kring vad som är de huvudsakliga problemen i skolan; föräldrarna tycker att lärarna borde vara mer engagerade och lärarna tycker att föräldrarna borde vara mer engagerade, och så vidare.
Men, en sak är de överens om och det är att det är svårt (för att inte säga omöjligt) att lyckas lära ut och lära sig något med 100 elever i ett klassrum. Lärarna är helt på det klara med att de inte kan se alla barnen, att de inte vet om barnens förutsättningar och behov, att barn med särskilda behov inte får någon uppmärksamhet, att det inte går att variera undervisningsformerna i en sådan grupp. De kan över huvudtaget inte praktisera det som de lärt sig på lärarutbildningen. Men, därmed inte sagt att lärarna inte tycker att politiken där skolgång till och med sjätte klass är gratis (vilket bidragit till de stora grupperna) är dålig, tvärtom. Som en av lärarna sa: ”Det är inte värt något att ha skolor med små klasser om vi vet att majoriteten av alla barn på landsbygden inte kan gå i skolan. Då är det trots allt bättre med 100 elever.”
I ljuset av detta verkar det ju som ett utmärkt krav att lärarrekryteringen måste stoppas.
En annan sak som har kommit upp i många av våra samtal handlar om vikten av att lärarna är närvarande i samhällena där människor bor. Att detta har en stark positiv effekt på föräldrarnas vilja att skicka sina barn till skolan. Men detta är inte alltid fallet eftersom lärarna inte upplever att de har rimliga villkor med exempelvis bostad och transport. De flesta lärarna flyttas runt med jämna mellanrum och bestämmer inte själva vilka platser de ska bo på. En lärares ingångslön i Moçambique är motsvarande 570 kronor.
Ännu ett ljus som kastas över den briljanta idén att inte bara stoppa lärarrekryteringarna utan även att stoppa höjning av lärarlönerna.
Lyckligtvis stod Moçambiques finansminister Manuel Chang emot delar av kraven från IMF men löneökningar uteblir likaså bidrag till de lärare som flyttar till avlägsna områden på landsbygden. Det är ju också Chang och de övriga i Moçambiques regering som kommer att ställas till svars kring uppfyllelsen av Millenniemålen. Jag betvivlar att det internationella samfundet, som ju utgör IMF, kommer att ta på sig delar av ansvaret för att målen inte har uppnåtts.
(Källa: Mozambique 251 News reports & clippings 15 April 2014)
Häromdagen träffade vi en kvinna på ett fält med gurkor. Hon hade ett barn på ryggen och en dotter som hjälpte henne att plocka gurkor. Vi började prata. Fältet var inte hennes eget, hon arbetade där för att tjäna pengar. Vi bad om att få sitta ner och prata lite mer.
Det visade sig att kvinnan, vid namn Flora, har fem barn. Hennes man övergav henne och flyttade till en annan provins. Han bidrar inte på något sätt till barnens utbildning eller till andra kostnader.
Flora har ett mindre fält med kassava, bönor, ris och hirs. Hon går upp klockan 5.05 för att gå till sitt eget fält och lämnar barnen hemma att ta hand om vatten, frukost och städning. Hon stannar på fältet i fem timmar och kommer därefter hem för att laga middag och ge barnen kärlek. Mellan 14 till 17 arbetar hon på andras fält för att tjäna pengar. På en halv dags arbete tjänar hon motsvarande 5 kronor. Det mesta som hon producerar på sitt eget fält konsumerar familjen själv men hon säljer ett par säckar torkad kassava varje år, till ett pris av ungefär 60 kronor per säck.
Varje månad betalar Flora 5 kronor till den lokala bondeorganisationen. Just nu är organisationens huvudsakliga verksamhet fiskdammar men en sådan kan hon inte skaffa för hon kan inte betala dem som gräver dem. Men hon tycker ändå att det är viktigt att vara med, inte minst för den sociala gemenskapen.
Inget av de fem barnen har missat ett enda år i skolan förutom den äldste sonen som under ett år var tvungen att ta hand om hemmet då hon tillbringade mesta tiden på sjukhuset med yngsta dottern. Dottern kan inte gå och är ofta sjuk men på sjukhuset kan de inte hitta vad som är fel.
Flora, som själv inte hade möjlighet att studera när hon var ung, är fast besluten att alla barnen ska igenom skolan, och inte bara primärskolan utan hela vägen upp till tolvte klass. Den äldsta sonen har börjat. Vi frågar vad hon hoppas på från barnens utbildning. –Om jag lyckas få alla fem genom sekundärskolan måste väl gud rimligen välsigna oss med åtminstone en som kan hjälpa oss andra?
Flora går själv på alfabetisering för vuxna och drömmer om att hon ska bli vuxenutbildare eller jordbruksrådgivare en dag. Men hon tillägger att det nog inte kommer att bli så, hon är alldeles för gammal för det, hennes ålder springer ifrån henne säger hon. Så när hinner hon med alfabetiseringen? Den är bara tre dagar i veckan så dessa tre klämmer hon in den mellan lunchen och arbetet på andras fält. –Men jag skulle vilja gå alla dagar, och jag skulle klara det. Det är inte lätt att förstå vad som står där framme på tavlan när man aldrig har gått i skolan så jag skulle behöva mycket mer.
Djupt imponerad över styrkan, övertygelsen och envisheten. Det hade behövts ett längre samtal för att förstå varifrån de kommit.
In- och utvecklingar 