Kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning, Committee of World Food Security, CFS, har nu avslutat sitt årliga möte. Så har vi löst problemet med världssvälten nu? Eller var det bara en ren pratklubb? Och vad har egentligen CFS för betydelse? Här kommer sista bloggen från CFS.

Jag skulle nog säga att vi ändå lyckades ta ett par viktiga steg på vägen, men visst pratade vi en massa också. Och det är högst nödvändigt. Till skillnad från t.ex klimatförhandlingarna så var min upplevelse, att här lyssnar verkligen folk på varandra. Man arbetar med konsensus och tycks inte gå vidare förrän länder och civila samhällets och privata sektors representanter tillsammans kan stå bakom besluten. Att ha ett par fördjupningsteman varje år bidrar också till ökad förståelse och insikt i viktiga frågor, något som också öppnar upp för och underlättar viktiga beslut.

Vad gäller CFS:s roll och makt skulle jag nog vilja säga att det är den främsta mest deltagande plattformen för aktörer att komma överens om vilken politik som krävs för att säkerställa livsmedelstrygghet och näringsriktig mat till alla.

Så vad var det då som vi kom fram till?

1. Principer för ansvarsfulla investeringar i jordbruken, Principles for responsible agricultural investment (RAI)

Kanske har Du hört följt diskussioner om ”land-grabbing”, att stora, ofta utländska, företag kommer in i utvecklingsländer och köper eller hyr stora bitar land på obestämd framtid för att producera mat eller biobränsle framför allt till den rikare delen av världen. Inom CFS har man tidigare lyckats förhandla fram så kallade frivilliga internationella riktlinjerna för ansvarsfull förvaltning av rätten till mark, fiske och skogsresurser. På CFS nu i år enades man om att inleda en två-årig konsultationsprocess för att utveckla principer för ansvarsfulla investeringar i jordbruket.

Principerna ska respektera rättigheter, försörjningsmöjligheter och resurser. Det ska hållas globala och regionala konsultationer och alla är inbjudna att delta – civila samhället, FN-organisationer, jordbruksforskningen, banker, privata sektorn osv. Principerna ska vara komplementära till riktlinjerna. De ska vara mer konkreta och praktiskt användbara för investerare, regeringar och civilsamhället. De ska hantera alla typer av investeringar i jordbruket – inom hela värdekedjan från jord till bord liksom investeringar i småbönders jordbruk, forskning, rådgivning och teknologiöverföring. De ska inte bara se på utländska investeringar utan även på inhemska, statliga och privata både små, medelstora och stora investeringar.

2. Civila samhället såg det som en vinst att de nya principerna inte utgår från de som världsbanken redan tagit fram

Människor i konfliktområden: Man erkände av vikten att människor som lever i konfliktområden med återkommande eller utdragna konflikter får tillräckligt mat som är näringsriktig. De ska inleda en inkluderande konsultation med alla aktörer. Det ska leda till en agenda för hur man ska agera för att uppfylla livsmedelstrygghet hos denna hård ansatta åsidosatta grupp människor.

3. Globalt strategiskt ramverk för livsmedelstrygghet och näring, Global strategic framework for food security and nutrition, GFS

CFS kom överens om en första version av GFS, ett dokument som ska förbättra koordineringen och synkronisera olika aktörers handlingar rörande livsmedelssäkerhet. Som jag nämnt i tidigare blogg var USA en bromskloss men alla lyckades till slut enas.

4. Politik för sociala trygghetssystem och livsmedelstrygghet

Veckans första runda bord handlade om livsmedelstrygghets koppling till sociala trygghetssystem. Mötet antog en princip om att missgynnade människor redan är straffade. Man rekommenderar regeringar att tillsätta program för att säkerställa tillräckligt med näringsriktig mat till de mest sårbara, speciellt viktigt är det de första 1000 dagarna efter att en kvinna befruktats. Barnens första två levnadsår är de viktigaste. Temat var mer eller mindre okontroversiellt. Många utvecklingsländer uttryckte rädsla för att skapa beroende genom olika former av bidrag, men rapporten visar tydligt på vikten av att ha tillgång till en minsta nivå av trygghet till mat och inkomst för att kunna utvecklas. Flera länder har goda exempel att visa upp, inte minsta Sverige vars pensionssystem snart fyller 100 år. Även barnbidrag är en del av vårt sociala trygghetssystem, liksom statlig arbetslöshetsförsäkring.

5. Politik för klimatförändringar och livsmedelstrygghet

Veckans andra rundbordssamtal handlade om klimatförändringar och livsmedelssäkerhet. Här landade man bland annat i rekommendationer till regeringar att utveckla strategier för att hantera problem med matproduktion relaterar till klimatförändringar. Det inkluderar tillgång till väderleksprognoser, riskhanteringssystem och ökat stöd till småbönder. Slutligen ombeds regeringar att stödja bönder att öka sin produktion och minska problem relaterade till klimatförändringarna. Jag hoppas att det kan ge ett tydligt budskap skickas till FN:s klimatkonvention, UNFCCC, att sätta livsmedelstrygghet högre upp på agendan.

/Hanna Wetterstrand

Kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning (CFS) träffas en gång om året och väljer då ett par ämnen att fördjupa sig inom. Livsmedelstrygghet och klimatförändringar är ett av dem detta år. Jag kan rekommendera läsning av expertpanelens bakgrundsrapport (www.fao.org/cfs/cfs-hlpe/en/). Den konstaterar bland annat att klimatförändringar är ett stort hot mot global livsmedelstrygghet, att de redan fattiga, speciellt småbönder, är mest utsatta och att det fortfarande finns oerhört mycket luckor i vår kunskap om hur matproduktionen kommer att påverkas.

Rapporten visar tydligt hur oerhört komplext det är att förstå hur alla faktorer påverkar varandra. Vi vet alltför lite om hur olika grödor påverkas av högre temperatur och mer extremt väder, det mesta pekar dock på att skördar kommer minska

. Mer forskning behövs. Jordbruket måste anpassas efter förändringar i klimatet, det behövs ett ökat fokus på hur vi kan förebygga och minska effekter av väderkatastrofer. På samma gång behöver vi bygga livsmedelssystem som har betydligt mindre utsläpp. Den konstaterar också att vi behöver äta mat som ger mindre utsläpp, vilket till stor del betyder mindre kött och andra produkter från djur. Idag äter våra husdjur upp 37 procent av all mat som produceras (soja och spannmål etc.). Om vi åt denna mat direkt själva istället skulle stora energivinster göras.

Rapporten är grunden för ett rundabordssamtal mellan alla länder, civila samhället och privata sektorn liksom ett antal andra aktörer. Utifrån allas uttalanden här tar man fram en gemensam text för beslut. Jag sitter nu i ett rum där detta utkast diskuteras. Det är oerhört intressant att lyssna på allas inlägg och försöka förstå vad som ligger bakom allas positioner. Det finns, liksom i klimatförhandlingarna, tydliga grupperingar. USA, Canada och Filipinerna håller ihop på en sida. G77-länderna (utvecklingsländer) är på andra sidan, ganska ofta tillsammans med Afrika. China är ibland med G77-blocket. Just nyss uttryckte sig Kina mot en skrivning om rätt till mat. Civila samhället är oftast ungefär på samma sida som G77 och Afrika. Indien verkar vara rätt konservativa. EU är någonstans i mitten och kan ganska ofta vara de som pushar på åt ett håll när det står och väger. Latinamerika, har mest hörts i form av Ecuador som vill ha in skrivningar om matsuveränitet. Brasilien är rätt progressiva och gillar också begreppet matsuveränitet och har själva en hel del bra lagstiftning för fattiga och småbrukare i det egna landet. Den privata sektorn tycks oftast vara ungefär på samma sida som USA.

G77 och civila samhället lägger stor vikt vid ekologisk odling, agroekologi, matsuveränitet, mänskliga rättigheter, rätt till mat och vill att klimatanpassning ges större fokus. USA och ganska ofta Kanada vill inte ge CFS för stort mandat. De vill att klimatfrågorna hanteras av FN:s ramverk för klimatförändringarna, UNFCCC. De ogillar matsuveränitet, de är lite rädda för skrivningar om rättigheter, de vill inte ha med skrivningar om intellektuella privata äganderätter (som bland annat rör patent).

Nu säger USA (surpise!) att de inte vill ha med skrivningar om de rika ländernas specifika skyldigheter och ansvar (Common but differentiated responsibilities). EU håller med. Brasilien går starkt emot liksom civila samhället. Det är lätt att tänka att principen måste stå med, att de rika länderna faktiskt har ett specifikt ansvar för livsmedelssäkerhet. Brasilien menar att det är en princip som vi kommit överens sedan 20 år. Mina svenska kollegor menar dock att problemet är att det kan tolkas som om alla mindre rika länder, inklusive Kina, kan undantas ansvar. Så Kina och de flesta andra fattiga länder gillar den förstås. I klimatförhandlingarna handlar det om att rika länder har större ansvar för att minska utsläpp, men här pratar vi främst om livsmedelstrygghet vilket gör skrivelsen mer komplicerad. Men nog tycker jag definitivt att världens rikare länder har ett större ansvar och skyldighet att bidra till att minska de negativa effekterna som klimatförändringarna har på global livsmedelssäkerheten. Men uppenbarligen en mycket känslig del av texten. Det tycks nu landa i att man hänvisar till principerna i FN:s ramverk för klimatförändringar där man bland annat kommit överens om just denna princip.

/Hanna Wetterstrand

Kooperation Utan Gränser har fått en plats i den svenska delegationen till FN:s kommitté för globalt tryggad livsmedelsförsörjning, Committee on World Food Security (CFS) 39:e session som pågår nu i Rom den 15-20 oktober.

Kommittén bildades 1974 som ett forum för regeringar i världen att se över politik rörande global livsmedelstrygghet. Den tycks inte fått så stor betydelse, men efter livsmedelskrisen reformerades den 2009 med syfte att bli den centrala plattformen för att övervaka och diskutera hungersituationen i världen och hur den kan förbättras. Kommittén ska koordinera det internationella samfundets åtgärder för globalt tryggad livsmedelsförsörjning för att dessa ska bli mer samstämda och därmed mer effektiva.  Reformen var en stor vinst för demokratin, deltagande och specifikt för oss organisationer som inte tidigare haft så stort inflytande. Det civila samhället har nu fått samma rätt som stater att tala i plenum. De får dock inte rösta, men hittills har man alltid strävat efter konsensus.

På agendan detta år är dels kopplingen mellan livsmedelssäkerhet och: 1) sociala trygghetssystem och 2) klimatförändringarna. Dessa frågor innehåller inga direkta kontroversiella frågor för beslut i nuläget. Det gör däremot de andra punkterna på agendan: ansvarsfulla investeringar inom jordbruket (responsible agriculture investment) och det globala ramverket (global strategic framework), ett gemensamt överenskommet dokument som ska förbättra koordineringen och synkronisera olika aktörers handlingar som rör livsmedelstrygghet. Jag återkommer med rapport kring dessa två frågor då de inte är klara än.

Första presenterades årets FN-rapport om hungerläget i världen, State of Food Insecurity. Det är dessvärre dyster läsning och alla tycks eniga om att det är oacceptabelt: en av åtta personer i världen hungrar, 870 miljoner människor. Samtidigt finns 1,4 miljarder överviktiga människor i världen. Rapporten trycker också på att det inte finns något direkt samband mellan ekonomisk tillväxt och hunger. Den tillväxt som är viktigast för fattigdomsbekämpning är den inom jordbrukssektorn. Återkommer med mer uppdateringar om hur förhandlingarna går framåt.

/Hanna Wetterstrand