Kan inte något få vara helt odiskutabelt?

Jag läser på SR idag att “EU hotar att skära ned biståndet till Afghanistan om den afghanska regeringen inte samarbetar och går med på att ta tillbaka egna medborgare som fått avslag på sina asylansökningar i EU.” Detta eftersom Afghanistan inte vill ta emot de afghaner som tvångsutvisas från EU efter avslag i asylprövning.

Enligt SR har EU-kommissionen skrivit i ett dokument att ”om man ska kunna hålla fast vid den nuvarande biståndsnivån så är det avgörande att det sker substantiella framsteg i förhandlingarna om migration, i början av sommaren.” Dokumentet bedömer att Afghanistans regering inte skulle klara sig utan biståndspengar från EU.

I SR-artikeln finns ett par korta kommentarer från Sveriges biståndsminister Isabella Lövin. ”Det är inte i enlighet med internationella principer som vi arbetar efter och som världen har enats om sedan mycket lång tid tillbaka.” säger hon. På frågan om Sverige allts inte i något sammanhang går med på att villkora bistånd blir svaret: ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera, det är ju interna diskussioner som pågår, men vi har utgångspunkten att bistånd ska bedrivas på ett effektivt sätt, och det gör man efter ländernas egna behov, säger Isabella Lövin.”

Det finns ett antal saker, åtminstone tre, i detta som gör mig vansinnig och samtidigt ger en känsla av total maktlöshet. (Och då förutom hela idén med avtalet mellan EU och Turkiet och rapporter om hur syrier tvingas tillbaka från Syrien in i Turkiet och om behandling av flyktingar i de turkiska lägren.)

För det första. Det är så djupt cyniskt och helt befriat från minsta glimt av tillbakablick på de senaste femton åren i Afghanistan: Vad har EU-länder, så som Sverige, och NATO bidragit till i form av stabilitet för landet, både vad gäller säkerhet men även vad gäller den afghanska statens möjlighet att bygga upp en långsiktig legitim relation till sina medborgare? Att inte se att den situation där den afghanska regeringen mycket riktigt sannolikt inte klarar sig utan bistånd till stor del är ett resultat av det internationella samfundets agerande i Afghanistan är helt oacceptabelt. Men så är det ju också så att EU kan välja vad man ser, vad som tas med i orsakssambanden och det är väl ingen överraskning för någon att EU-ländernas eget agerande i och bidrag till sammanbrott i länder utanför unionen, inte är EUs favoritämne.

För det andra. Jag gillar politik och en politisk diskussion om exempelvis utrikes- och biståndspolitik. Men jag känner en allt djupare saknad efter att kunskap om någonting ska spela någon roll. Jag förstår att EU väljer att inte ha kunskap om sin egen roll i att situationen i Afghanistan ser ut som den gör. Men de går ett steg längre och väljer att inte heller se hur situationen faktiskt ser ut. Den finns något kunskapsmässigt djupt problematiskt med antagandena bakom EUs förslag. Organisationen ”The Asia Foundation” genomför omfattande opinionsundersökningar med enkäter i Afghanistan med runt 7000 enkätsvar. Den senaste rapporten (mycket läsarvänlig och med stora grafer så den är inte särskilt betungande, läs här), visar bland annat att människors uppfattning om vad som är det största problemet i deras liv på lokal nivå är arbetslöshet och därefter säkerhet.

Biggest Prob Local

Undersökningen visar också att afghanernas uppfattning om sitt välbefinnande i ekonomiska termer drastiskt har sjunkit. När de ombads beskriva situationen idag jämfört med för ett år sedan framkommer följande resultat.

Economic wellbeing

(Samma undersökning visar (med viss relevans för den första punkten om vad vi har bidragit till) att 79 procent av den afghanska befolkningen upplever rädsla när de möter en internationell militär.)

Jag tillbringade de senaste två veckorna med att prata med bland andra afghanska lärare, sjuksköterskor, skolbarn, föräldragrupper, läkare och barnmorskor. En av de frågorna som kommer upp är hur ingen i det internationella samfundet kunde borste från att tänka på den negativa effekt som de drastiskt minskade arbetstillfällena innebar i och med trupptillbakadragande och minskat bistånd de senaste åren. Med det nya EU-förslaget finns ju goda möjligheter att lägga ytterligare en dimension till denna fråga. Och strö ytterligare salt i såren, för att använda ett odramatiskt uttryck för en livsavgörande fråga. Men att ta hänsyn till kunskap om den faktiska situationen i landet i fråga verkar vara helt utanför kartan i EUs diskussioner. Människor flyr för att de är fattiga och inte har arbete. Så vi hotar med att bidra till att göra dem ännu fattigare för att fler av dem ska återvända. Det är ju inte direkt en åsikt att den ekonomiska situationen ser ut som den gör i Afghanistan och att detta har en kraftig inverkan på antalet människor som av nöden flyr.

För det tredje. Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt? Den svenska biståndsministerns svar är svävande; ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera”. Men vad är det egentligen som ska behöva föreslås för att en politiker idag ska kunna kommentera, het rakt upp och ner, att detta går vi inte med på? Finns det över huvud taget något? Tanken skrämmer mig. Jag längtar efter att en gång få höra en svensk politiker svara på en fråga som den ovan: Nej, detta är helt odiskutabelt, det kommer vi inte att gå med på. (Och då inte för att sedan göra en Löfvén och några månader senare säga att vi visst går med på något). Att på riktigt stå upp för något, att grundat i värderingar, principer och kunskap, säga att detta är helt otänkbart. Men det verkar som att allt är åtminstone lite tänkbart, och då blir det diskutabelt vilket verkar ha en tendens att medföra att det också blir genomfört…

Annonser

Den värsta av alla klimatkriser

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Vi stannar i Hyllie, poliser kommer på tåget och ser till att alla utan papper går av. Poliserna väntar ut en låst toalettdörr. Kvinnor, män och barn lämnar tåget. När en av barnfamiljerna passerar skrockar en av de svenska passagerarna, en herre i övre medelåldern, att de hade otur som kom lite för sent. Från djupet av mitt hjärta vänder sig hela mig mot honom och hans ironiska leende. Mot det Sverige som behöver ett andrum från medmänsklighet och solidaritet. Detta måste den vara den värsta av alla klimatkriser; när vi behöver andrum från världen.

Kanske anses familjen ha asylskäl med rätt att prövas för de nu införda tillfälliga uppehållstillstånden, kanske bedöms de ha synnerliga eller särskilt ömmande omständigheter, och därmed inte uppfyller kraven för flyktingstatus trots att de löper allvarlig risk att skadas i väpnad konflikt. Då är det inte längre tal om uppehållstillstånd. Att bara vara på flykt från ett krig räcker inte. Det räcker inte längre. Jag funderar på hur svenska människor som väljer att arbeta i exempelvis Afghanistan, Syrien och Irak betraktas; ofta med viss beundran, eftersom det är så farligt, och då kan vi när som helst åka hem till Sverige. På något sätt tror vi att krig är mindre farliga för människor som är därifrån, när det i själva verket snarare är tvärtom.

Till slut är tåget rensat från människor utan papper. För det känns som en rensning. Och kvar blir vi som kommit till Köpenhamns flygplats, som nyttjat möjligheten till fri rörlighet och glidit igenom passkontrollen vid Schengengränsen med biometriska svenska pass. De svenska superpassen. Visste du att det svenska passet är bland de bästa i världen; de som ger bäst tillgång till flest länder enligt mätningar som görs varje år över alla världens pass? Med detta tycks vi tro att det också följer en rätt att stänga andra ute. Eller ja, det är väl så listan struktureras, så världen struktureras.

Jag blir fruktansvärt arg och ledsen där på tåget, inte bara för de beslut som Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fattat, utan för den maktlöshet som sprider sig av att de är just de som har fattat dem. Den värsta av alla klimatkriser; det politiska klimat där politiker fattar beslut som de själva tycker är fruktansvärda.

Det som de säger är alltså att jag ska gå och rösta för en politisk agenda som de lovar att driva men som de sedan överger med något slags underton att det ändå inte var de som fattade beslutet. Att de inte hade något val. Men då börjar jag undra varför vi ska ha val – om de valda ändå inte har några val – varför ska jag då välja dem (eller inte)? Jag ska diska mina mjölkpaket, pilla ut veken ur värmeljusen och sitta fast i oändliga tågförseningar för att tillsammans med hela Sverige uppnå miljömål medan de politiker som vi valt inte ska behöva stå för sina val (eller eventuellt inte ens behöva göra dem).

För exakt tio år sedan i år, 2005, var vi tusentals personer som engagerade oss i kampanjen för amnesti för gömda flyktingar och reformer av asylprocessen för att göra den mer rättssäker. Ett av (fem) rikspartierna som deltog aktivt i arbetet var Miljöpartiet. Vi kampanjade tillsammans för en solidarisk asylpolitik, tillsammans delade vi ut flygblad där det stod att vi skulle förpassa den flyktingpolitik som Socialdemokraterna och Moderaterna stod för till historiens soptipp. Ett litet utdrag från en av alla våra texter:

”Det krävs ett slut på den inhumana behandlingen av flyktingar i Sverige. Sverige behöver en ny flyktingpolitik som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en fristad ifrån krig och förföljelse. Som ett resultat av den allt hårdare asylpraxisen i Sverige lever idag tusentals människor under jorden. Många av dem är barn, barn som redan innan bär med sig upplevelser som inga barn borde behöva bära. Att leva under jorden innebär att aldrig känna sig trygg, aldrig vara fri att leka, aldrig kunna få vara barn på riktigt. Dessa barn behöver vårt stöd. En flyktingamnesti skulle ge dessa barn en chans att återigen få vara barn.”

I dag sitter Miljöpartiet i en regering som driver en politik där de skapar de problem som de för tio år sedan ville vara med och lösa. En regering som just beslutat om medicinsk åldersbestämning av asylsökande, att inga särskilda hänsyn ska tas till barn och att anhöriginvandring ska begränsas. Det är en pinsamt tafflig analys de presenterar; att de vidtar dessa åtgärder så att människor ska välja att söka asyl i andra länder, så att andra länder ska tvingas ändra sin politik och ta emot dem. För det första; tror verkligen S och MP att dessa människor hade riskerat livet på ett hav och sedan gått hela vägen igenom Europa upp till Sverige, om det hade funnits andra likvärdiga närmre alternativ? Har S och MP någon gång vandrat genom Europa?

För det andra så motiverar de beslutet utifrån att de själva, i egenskap av Sveriges regering, inte har kunnat påverka övriga EU-länder att ta ansvar, så hur tänkte de då att de kvinnor, män och barn som kommer från Syrien och Afghanistan ska klara av att påverka dessa motvilliga regeringar till en förändring? Hur ska människor på flykt bli mäktigare än en av EUs medlemsstater? Den värsta av klimatkriser; när vi tappat greppet om vad som är rimligt i världen.

Som skrivet kommer uppgivenheten inta bara från besluten utan även från vilka som har fattat dem. Att ett parti som jag över huvud taget inte identifierar mig med i den givna frågan driver en politik som jag inte heller kan identifiera mig gör mig arg men på ett sätt som fyller mig med energi att göra motstånd. Nu tillhör jag varken MP eller S men ser dem åtminstone i vissa frågor som lite likasinnade. Genom relativt nyliga händelser som Flyktingamnesti 2005, genom att komma från en släkt där flera varit aktiva i den socialdemokratiska rörelsen.

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. På Socialdemokraternas hemsida skriver de att de ”vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet.” Efter haveriet med biståndspolitiken följt av denna ursäkt till asylpolitik, är det svårt att se vad de båda regeringspartierna ska kunna säga att de står för internationellt.

Och samtidigt som de överger ideal och löften försöker de mobilisera oss att delta i aktioner för klimatet. För det (uppenbarligen till skillnad från rätten till asyl) är en livsavgörande fråga. Men det skaver. Tanken med att påverka politiker inom och utanför Sveriges gränser (just nu verkar MP vilja att vi ska kampanja med dem för att påverka utanför Sveriges gränser) är ju på något sätt att om vi påverkar politikerna, övertygar dem om en annan idé, så agerar de annorlunda, i enlighet eller åtminstone inspirerade av den idén. Samtidigt är ju regeringens asylpolitik ett exempel på att detta inte fungerar, för allt till trots agerar de ju ändå inte annorlunda, de fattar istället ”fruktansvärda beslut”.

Och om Sveriges regering i EU resignerar och helt öppet säger att de inte kan vara med och påverka utan som av en osynlig hand tvingas till en miniminivå, vad tror de då händer med oss andra? Vi står där med våra ursköljda mjölkpaket och urpillade värmeljus och med en regering som ålägger asylsökande syrier och afghaner att göra det som de själva inte klarade av. I den värsta av alla klimatkriser.

Ofrivilliga nomader

I går var besökte jag Kristinehamns konstmuseum och Knutte Westers utställning Ofrivilliga nomader. Wester har arbetat tillsammans med och avbildat bland annat flyktingar som lever gömda i Sverige och människor som flyttar från härbärge till härbärge i USA.

Fint, tänkvärt och väldigt aktuellt.

”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from..?” (Dan Holloway 13 november 2015)