Moçambique – åtminstone delvis mot strömmen

Häromdagen hade jag en heldag med HBT(homo-, bi och trans)-aktivister i Maputo. I skuggan av nyhetsrapporteringen om homosexuellas (brist på) rättigheter i Uganda känns det viktigt att lyfta fram exempel som åtminstone delvis skiljer sig. Några nedslag i denna fråga utifrån en moçambikisk kontext (och ja, är medveten om att den är vänd åt det positiva hållet):

Joaquim Chissano, Moçambiques förre president, har gjort flera uttalanden till stöd för homosexuellas rättigheter, vilket är lite anmärkningsvärt inte minst med tanke på hur diskussionerna ser ut i flera andra länder i regionen. Ett smakprov: ”We can no longer afford to discriminate against people on the basis of age, sex, ethnicity, migrant status, sexual orientation and gender identity. We need to unleash the full potential of everyone.” I ett tal på Afrikanska Unionens möte i Addis Abeba i slutet av förra året argumenterade Chissano för att vi måste bryta alla de fördömande sociala normer som försöker kontrollera människors sexualitet, inklusive homosexuella och lyfte att många av våra bröder och systrar utsätts för fruktansvärt våld och diskriminering baserat på sexuell läggning. ”Esta não é a África que queremos” / ”Detta är inte det Afrika vi vill ha.”

En av medlemmarna i Moçambiques kommission för mänskliga rättigheter gick för en tid sedan ut med ett extremt diskriminerande uttalande om homosexuella. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig och kom från en bred uppslutning av organisationer. Bland dem som reagerade fanns bland annat Moçambiques advokatsamfund som skarpt fördömde uttalandet.

De senaste veckorna har det blossat upp en het debatt upp om revidering av strafflagstiftningen Código Penal. Den mest kritiken riktade sig mot skrivningar om våldtäkt men skarp kritik riktades även mot att den kriminaliserade homosexuella. Efter demonstrationer och protester meddelade regeringen att detta nu var borttaget, att det var ett misstag från början som inte handlade om att införa nya paragrafer i lagen utan om skrivningar som blivit kvar sedan den koloniala lagstiftningen. Hur som är det ju onekligen skamligt att riksdagsledamöter inte läser det lagförslag de ska godkänna utan att folk går ut på gatan och protesterar.

När jag häromdagen träffade Danilo da Silva som är talesperson för Moçambiques HBT-organisation Lambda frågade jag honom hur han tror att det kommer sig att Moçambique verkar skilja sig från många länder i regionen då det verkar finnas ett relativt brett stöd för homosexuellas rättigheter och till och med en före detta president som vågar ta striden på internationell nivå? Han berättade om hur de sedan de bildade Lambda för ungefär sex år sedan långsamt har byggt upp en bas av organisationer och individer som stödjer dem, hur de medvetet har undvikit alltför kraftiga konfrontationer för att undvika bakslag och istället har prioriterat att bygga på bredden – att försäkra sig om ha många med sig på sin sida. Allt för att motverka en liknande reaktion som vi ser flera afrikanska länder så som exempelvis Uganda med repressive lagförändringar och kriminalisering.

Vi pratade om andra faktorer som gör att Moçambique skiljer sig; det är generellt mer öppet och mindre fördömande menar Danilo. Han menar att Uganda till och med kanske hade en positiv effekt i Moçambique; ”Even Uganda probably helped; as the bad example showing people where we should not be going – what we should never allow to happen here.” I övrigt menar Danilo att det är viktigt att vara försiktig med vilka de allierar sig vad gäller utländska aktörer. Det gäller att inte spela motståndarna i händerna så att de kan säga att det är något från väst, något oafrikanskt eller imperialistiskt.

Vi pratade även om hur homosexuellas situation ser ut I Moçambique generellt men framför allt i Maputo. ”The discrimination that we meet here is mainly inside the families, not so much for example at government institutions. And as you know, family here is everything, if you lose your family you will lose all your social capital which is everything, you will not manage anything in life.”

Roberto Paulo som nyligen börjat arbeta på Lambda med ansvar för hälsofrågor är entusiastisk och optimistisk om vad organisationen kan åstadkomma inom politiken för att försvara homosexuellas rättigheter. En försvårande omständighet är emellertid att organisationen (efter många års process) ännu inte fått sin registrering godkänd, det är alltså inte formellt en organisation. ”This is in principle not the biggest problem. We can get funds through collaboration with other organisation. But I must say that when you want to make procurement for 20 000 units of lubricants from Cape Town, it would have been easier not to do it through other organisations.” Ja det kan man ju tänka sig.

Efter allt (mycket inspirerande) prat tillbringades kvällen och halva natten dansandes på ett tak. En heldag och en fin och hoppfull start på resan.

Annonser

550 barn

Från dagens nyhetssammanfattning:

  • Varje dag dör 550 barn i Afghanistan av sjukdomar som med enkla medel skulle ha kunnat förebyggas, framför allt av lunginflammation och diarré.
  • Barnadödligheten i landet är bland de högsta  i världen, 199 av 1000 barn som föds dör innan de fyller fem år.
  • Afghanistan är världens farligaste land att föda barn i. Av 100 000 födslar dör 1400 mödrar. 14 procent av födslarna sker med utbildad hälsopersonal.

Säger inget mer.

Världens viktigaste dag?

Året är fyllt av dagar som är viktiga på olika sätt men idag är lite särskilt viktig: Internationella dagen för kampen mot aids. I Sverige kom frågan upp på agendan i höstas i samband med filmatiseringen av Jonas Gardells roman Torka aldrig tårar utan handskar. Gardells historia skiljer sig naturligtvis från majoriteten av de som nu lever med hiv, som finns i Södra Afrika. Men det gör inte filmen mindre viktig för att bryta tystnaden om hiv och aids i Sverige.

Jonas Gardell skriver i DN 22 november att han i romanerna och filmatisering inte gör anspråk på att berätta alla människors historia: ”Det som berättas i den här historien hände samtidigt på många andra platser under samma tid, men det får andra berätta om. […]Så i stället för att bli arg över att jag berättar min historia hoppas jag att många andra ska ta tillfället i akt att berätta sin.”

Flera tidningar har under veckan rapporterat om svenskarnas kunskap om hiv och aids som visat sig vara väldigt låg. Studier visar att var femte svensk inte vågar ha kontakt med en hivpositiv arbetskamrat. Åtta procent säger att de skulle kräva att en hivsmittad fick egen toalett på arbetsplatsen, och 23 procent av de tillfrågade säger att de tror att hiv sprids via mygg. (DN, SvD) I Sverige arbetar organisationen Noaks Ark för att informera om hiv och försvara hiv-positivas rättigheter.

Globalt kan man säga att det ser både dystert och hoppfullt ut. FN-organet UNAids anger:

  • Cirka 2,5 miljoner människor smittades under 2011. Å andra sidan visar deras statistik att i 25 länder har antalet nya smittade sjunkit med 50 procent mellan 2001 och 2011.
  • Under 2011 dog 1,7 miljoner människor av aids. Å andra sidan innebär detta en minskning med 25 procent jämfört med 2005. I Södra Afrika minskade antalet människor som dog av aids med en tredjedel mellan 2005 och 2011.
  • 72 procent av alla barn som behöver bromsmediciner har inte tillgång till det. Å andra sidan ökade andelen hiv-positiva med tillgång till bromsmediciner med 63 procent mellan 2009 och 2011.
  • Globalt lever ungefär 34 miljoner människor med hiv varav 69 procent bor i Södra Afrika.

Precis som Jonas Gardell skriver, handlar även kampen mot hiv i de värst drabbade länderna om att många människor berättar sin historia. Jag har ägnat många timmar till att lyssna på dessa historier från människor som lever med hiv, aktivister som ägnar sina dagar åt att förebygga att fler människor blir smittade, teatergrupper som skapar debatt om vikten av att använda kondom, sjuksköterskor och läkare som arbetar för att människor ska få rätt till vård.

Nedan några foton från dessa samtal och möten som, precis som UNAids statistik, lämnar mig både dyster och hoppfull på samma gång. En kvinna med 300 000 kondomer på huvudet, hemsjukvård av aidssjuka, hur man visar att en kondom inte är för liten för någon, klättra  upp i en elstolpe för att hänga upp en 1 december-banderoll och muslimska ledare som visar vägen i kondomanvändning…

Angelique Kidjo i generalförsamlingen

Mäktigt och galet bra, nästan lite magiskt: Angelique Kidjo i FNs generalförsamling. Inga fler kommentarer men väl ett par foton samt ett två korta filmklipp – klicka här för det första och klicka här för det andra!

Konserten var till stöd för kampen mot kvinnli könsstympning. Läs mer på www.un.org/endfgm!

Lägre officiell hivprevalens

I veckan lanserade mocambikiska hälsoministeriet tillsammans med motsvarigheten till statistiska centralbyrån ny statistik kring hivprevalensen i Mocambique. Enligt denna har förekomsten sjunkit från 16 procent 2007 till 11,5 procent 2009 bland den vuxna befolkningen.

Hälsominister Ivo Garrido varnar dock för att dra alltför stora slutsatser kring minskningen som enligt honom delvis beror på förbättrade mätmetoder. Skillnaderna i prevalensen på landsbygden (9,2 procent) respektive städerna (15,9 procent) är generellt sett stora. Gazaprovinsen har de högsta siffrorna (25,1 procent) och Niassaprovinsen de lägsta (3,7 procent). Unga flickor och kvinnor fortsätter att vara överrepresenterade bland dem som lever med hiv.

Källa: Savana 9 juli, Zambezi 8 juli

Malaria och Pride

Imorgon är den Afrikanska dagen mot malaria. Varje dör över en miljon människor i världen av malaria, överväldigande majoriteten av dödsfallen inträffar i Afrika Söder om Sahara. Av de totalt 500 miljoner malariafall som registrerades under 2009, var 90 procent i Södra Afrika. Notícias skriver idag att det under 2009 globalt satsades 1,4 miljoner euro på kampen på malaria vilket är tio gånger mer än det som satsades 2004. Emellertid inte särskilt mycket på något varje år dödar över en miljon människor (skulle dessutom tro att det är ännu fler om man exempelvis tänker på hur det är i Mocambique där många dödsfall inte registreras).

Victoria skriver på sin blogg om den sydafrikanska staden East London’s första Pride festival och om kampen för homo- och bisexuellas rättigheter generellt på den afrikanska kontinenten. Mest känt i Sverige just nu vad gäller homo- och bifrågor i Afrika är kanske fallet Uganda där det finns ett förslag på att införa dödsstraff mot homosexualitet. Läs mer på Victorias blogg (där även bilden är hämtad)!

Utifall att ni har missat favoritministerns senaste utspel föreslår jag att ni läser det på DN.se – klicka här! Ännu bättre tycker jag att det är om ni också går in på DN.se, igen, och läser Diakonias svar på tal, klicka här! Läs gärna tidigare blogginlägg om biståndministern och hennes politik genom att klicka på kategorin Biståndspolitik här intill.

Det är skillnad på folk och folk (och sjuka och sjuka)

Ett antal köer, från vänster för malaria, svininfluensan, diarre, aids etcetera. Den röda mattan för svininfluensan leder ett litet fåtal till en VIP-port över vilket en flagga med texten ”Välkommen till paradiset” svajar.

Fick denna bild  på mailen av en vän, hoppas att inte någon arg upphovsrättsägare blir upprörd över att jag lägger ut den här. Tycker att bilden säger en hel del om tillståndet i världen…