Ännu ett hejdå…

Idag var det dags att lämna Lichinga – igen! Den här gången var det nästan värre än förra eftersom jag inte vet riktigt när jag kommer tillbaka nästa gång. Fast någon gång måste det bli, och inte inom en allt för avlägsen framtid.

Det verkar ju lite löjligt men avstånd kan verkligen kännas fysiskt i kroppen – att liksom dela på sig mellan två platser som båda är hemma är inte så lätt och gör ont.

Nedan ett par foton från sista pratstunden med kollegorna på Lichingas flygplats och ett foto från incheckningen som i vanlig ordning dominerades av… kartonger med bönor och potatis…

Efter några timmars flyg från Lichinga till Maputo har jag nu en natt här och sedan ett dygns flygresa till Stockholm – himla roligt!

En egen historia

Lichinga – platsen med egen historia.

Bestämde med en kollega att vi skulle träffas och jobba i eftermiddag. Strax innan ringer han och säger att det inte går. Anledning: En gemensam före detta kollegas son har tillsammans med fyra andra unga killar dödat en sjätte kille i en härva som handlar om sålda stulna bildelar. Kollegan som skulle jobba med mig har ägnat hela dagen åt att ta hand om den före detta kollegan vars son nu här häktad och har erkänt brott.

En kille i min ålder som jobbar på en partnerorganisation har just skaffat sig en andra fru. Killen i fråga är en dedikerad kämpe för jämställdhet inom bonderörelsen.

Det går inte att tvätta kläder här för det är så extremt hög luftfuktighet och regnar så mycket + ingen sol varför inget kan torka. När jag kom till pensionatet igår förmiddag hängde en nytvättad fuktig handduk i badrummet. Efter 1,5 dygn är fuktighetshalten i handduken exakt densamma.

Biståndsglamour

Tillbaka i Lichinga där det är värmebölja. Har blivit sjuk för första gången sedan jag flyttade till Mocambique för över fem år sedan. En kollega sa till mig att det är en bestraffning för att jag ska flytta härifrån. Det är strömavbrott i Lichinga hela dagen och jag har pallrat mig iväg till kontoret för att ladda dator och telefon och för att åtminston tillfälligt lämna sängen (väldigt tråkigt att inte vara frisk). Jag har varit på cafét för att dricka en pulvercapuccino och varmt vatten samt köpa en en smällt chokladkaka att festa till på. Nu blir det tillbaka hem för att kolla på film i datorn tills laddningen tar slut. Det är lite biståndsglamour kan man säga…

Att få ett nytt uppehållstillstånd, eller Kafkas process version 2011

Så var det dags igen – att förnya uppehållstillståndet, tillika hålla på att explodera av frustration över maktmissbruk och obeskrivbart dålig service. Vill understryka att migrationsmyndigheten är DEN myndighet i detta land som får mig att känna så – det är inte en generell uppfattning om landets institutioner. Intressant dock att samma myndighet (eller funktion – pass och identitetshandlingar) i Sverige höll på att driva mig fullkomligt till vansinne förra året. (Läs Att få ett nytt pass eller Kafkas process version 2010, klicka här!)

Idag skulle jag alltså förnya uppehållstillståndet, vilket görs årligen (och ja, det är lika jobbigt varje gång). Det handlar om ett kort typ som ett id-kort. De har redan alla uppgifter sedan tidigare år men ändå ska allt lämnas in med nya notarius publicus-kopior.

Förra året skulle processen innehålla ett brev från oss där vi intygade att jag jobbar här och med vad. Förra året var den obligatoriska, odiskutabla titeln på detta brev ”Declaração”. Vi hade i år skrivit ett liknande brev. HELT FEL! Det gick absolut inte an att lämna in ett brev med den titeln i år – i år heter det ”Pedido”. Samma innehåll, men utan denna titeländring kan de inte ta emot processen.

Vi köper blanketten (50 meticais) där mina uppgifter ska fyllas i (trots att de redan finns i datorn sedan förra året). Vi ber om en penna men det finns inte på hela myndigheten, kollegan Aida går ut på gatan och hittar en man som lånar oss en penna. Vi får instruktioner hur det ska fyllas i (för det är inte längre samma logik som förra året, även om rubrikerna är desamma). Vi fyller i enligt instruktionerna från en av tjänstekvinnorna. Så kommer en annan tjänsteman och säger att men -HALLÅ! så här kan ni inte fylla i – detta måste ändras. Kan vi använda tip-ex frågar min kollega Aida? Nej det går inte, ni får köpa ett nytt papper för 50 meticais (som vi betalar för att de gett fel instruktioner).

Samtidigt som detta pågår står en av tjänstekvinnorna och går igenom alla ringsignaler på sin mobiltelefon, med väldigt hög volym. Det kommer in en man för att hämta sitt pass som enligt kvittot skulle ha varit klart för en månad sedan – men passet finns inte där. Tjänstemannen säger att vanligtvis tar de en kopia på kvittot i dessa fall – för att se om de kan leta reda på passet. Men kopiatorn är sönder så det kan de inte göra. Det kommer in två personer från polisen som vill lämna över ett brev till migrationsmyndigheten men migrationstjänstemännen kan inte ta emot det för de har ingen färg i stämpeln så de kan inte stämpla ”Mottaget”.

Enligt reglerna ska passkopia lämnas in med ansökan, vilket vi hade, men nu behövdes passet också. De kan inte förklara varför men det behövs. Jag säger att passet är i Maputo. Då börjar de sarja om att jag alltid måste ha passet och jag säger att, eftersom jag har uppehållstillstånd behöver jag inte passet. De fortsätter att understryka att utan passet kan jag inte ansöka om förlängning. Jag säger att ok, då går jag nu för passet är i Maputo, att jag kommer tillbaka en annan dag. Då börjar tjänstemannen prata bebisspråk med mig och förklara att detta är Miiigratiooooonsmynidgheeeeeeeten varvid jag tappar tålamodet och säger att jag inte är tre år gammal, att jag vet att detta är migrationsmyndigheten och försöker samla ihop mina papper för att gå. Då blir karln ännu argare. Lyckligtvis kommer Aida tillbaka precis då (efter att ha hämtat en check på den ringa summan 19 200 meticais (nästan 5000 kronor) som detta kalas årligen kostar).

Vi är nästan igenom när tjänstemannen frågar mig hur länge jag har varit i Moçambique. Jag svarar fem år. Han säger att nej, det har du inte varit. Du kom för fem år sedan men har sedan varit ute ur landet under minst ett år. Jag upprepar att nej, sedan 6 augusti 2006 har jag inte varit resident i något annat land. Jag kan inte bevisa detta eftersom jag lämnade in gamla uppehållstillståndet för att få det nya förra året. I det gamla står samtliga datum som jag har förnyat sedan 2006. På något mirakulöst sätt hittar han mitt gamla uppehållstillstånd och utbrister: -NEJ, det är sant! Det visar sig att jag fick fel typ av uppehållstillstånd förra året vilket gör det problematiskt att få rätt detta år. (Förstår inte riktigt detta, men det är ju inte så mycket jag förstår i denna process så jag låter det passera.)

Vi är snart igenom, vi tar kort (igen), trycker tummar och pekfinger (igen) och skriver under (igen). De skriver ut ett kvitto där det står att jag kan komma och hämta passet den 3 september. Jag frågar om det kommer att vara klart då? -Aldrig, säger tjänstemannen. Jag frågar när det kan tänkas vara klart? –Det kommer att dröja.

Vi avslutar denna fantastiska morgonövning med att tjänstemannen spänner ögonen i mig och säger: -Du ska veta att det är bara för att det är fredag som vi har varit så här tillmötesgående.

Och nej, det är inte ironi.

Historia på 2+1

Tillbaka i Lichinga efter några veckors frånvaro. Igår kväll var jag på stammisrestaurangen 2+1. En av servitörerna frågade var jag hade tagit vägen och jag berättade om resorna till Maputo, Zambia och Kenya.

Han berättade att i Zambia hade han också varit, och i Harare, Sovjetunionen, på Cuba och lite andra ställen. Jag frågade vad han hade gjort där och han svarade (väldigt stolt) att han varit livvakt åt Samora Machel, Moçambiques förste president efter självständigheten. Det började genast klia i min nyfikennerv…

Återigen en påminnelse om alla historier som finns runtomkring mig i detta land. En dag (eller rättare sagt, många dagar) ska jag inte göra någonting annat än att lyssna på alla dessa historier…

Engelska torsdagar och vacker månförmörkelse

Vi har bestämt att torsdagar är engelskspråkiga dagar på våra kontor i Moçambique (där vi annars bara pratar portugisiska). De flesta kollegor har läst engelska i skolan men har inte så mycket pratvana vilket innebär att när det kommer ett besök som inte pratar portugisiska, blir de flesta helt tysta. Det är också svårt för kollegor att delta i regionala möten och ta del av information som inte finns på portugisiska.

Idag är första engelska torsdagen. Det är lite tystare på kontoret än vanligt och det märks hur samtalen förändras (och kanske även relationerna) när vi byter språk. Nya titlar uppkommer också, en kollega kallade mig just för ”madam”…

Och vad föreställer fotot? Igår var det månförmörkelse, ganska magnifikt måste jag säga. Det var helt stjärnklart och en full lysande måne som sakta täcktes. (Inte så lättfotograferat dock.)