Idag var det dags att lämna Lichinga – igen! Den här gången var det nästan värre än förra eftersom jag inte vet riktigt när jag kommer tillbaka nästa gång. Fast någon gång måste det bli, och inte inom en allt för avlägsen framtid.

Det verkar ju lite löjligt men avstånd kan verkligen kännas fysiskt i kroppen – att liksom dela på sig mellan två platser som båda är hemma är inte så lätt och gör ont.

Nedan ett par foton från sista pratstunden med kollegorna på Lichingas flygplats och ett foto från incheckningen som i vanlig ordning dominerades av… kartonger med bönor och potatis…

Efter några timmars flyg från Lichinga till Maputo har jag nu en natt här och sedan ett dygns flygresa till Stockholm – himla roligt!