Så här är det. Också

Afghanistan är sannolikt det värsta landet i världen att vara kvinna, flicka och mamma i. Det visar ett antal undersökningar som bland annat tittar på läs- och skrivkunnighet, våld i hemmet och tillgång till mödrahälsovård. Om detta hade Aftonbladet en artikelserie för ett par veckor sedan (läs här!). Så om det är vardagen för afghanska kvinnor – vad säger det oss om de afghanska männen?  Ja det ligger väl i ärlighetens namn ganska nära till hands att måla upp en förfärlig bild och dessutom tänka att denna bild beskriver alla afghanska män?

Förra veckan träffade jag två manliga representanter från SAKs samarbetsorganisation Hrevo tillsammans med en ung kvinna som deltagit i organisationens verksamhet. Deras berättelser visar att bilden inte gäller alla…

hrevo1

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar med mullor.

De två männen berättar för oss om hur de arbetat tillsammans med lokalradion för att sprida budskap om kvinnors rättigheter och våld i hemmet. Om att lokalradion gav dem en ordentlig rabatt och extra sändningstid för att de tyckte att budskapet var angeläget. De berättar om hur de jobbar med de radioprogram som är riktade till kvinnor eftersom ”män alltid tycks vara mer intresserade när det är riktat till kvinnor och alltid har koll på vad kvinnor pratar om”. Om en man som går på ett seminarium om kvinnors rättigheter och kommer hem och pratar med sin fru om det varvid frun undrar om han mår bra. De berättar om hur de organiserar tävlingar mellan skolor på temat kvinnors rättigheter där skolklasser får en bok som de ska lära sig och sedan får frågor på. Om hur universitetsstudenter deltar i artikelskrivartävling och där den bästa artikeln mot våld mot kvinnor blir publicerad i lokaltidningen.

Små steg i det stora – men livsavgörande för flickor och kvinnor.

hrevo3

Bild tagen av Hrevo. Affischkampanj mot våld mot kvinnor.

Jag frågar hur förändringen skapas och en av männen svarar snabbt: ”Utan mullor förändras inget!” De berättar om hur de träffar mullor och pratar med dem om möjligheten att de under fredagsbönen ska ta upp kvinnors rättigheter. Om hur många av mullorna berättar i moskén att de konsulterat Koranen och där hittat budskap om kvinnors rättigheter, utan att nämna att det är en organisation som stöter på. De berättar om sina utbildningar om lagen mot våld i hemmet och att de alltid har minst två mullor med på utbildningarna – för att skapa legitimitet och förutsättningar för förändring. Om hur vissa av mullorna sedan blir utbildare.

Små steg i det stora – men avgörande för hur en förändring inleds i en by någonstans på landsbygden.

hrevo2

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar.

Kvinnan berättar om sig själv och sin familj. Om hur hon steg för steg har övertygat sin pappa om att hon har rätt att gå i skolan, att hon inte behöver ha burka om hon inte själv vill och att hon har rätt att inte bli bortgift. Om hur radioprogram om kvinnors rättigheter har hjälpt till att övertyga pappan som först var bekymrad över vad grannarna skulle säga om detta men som sedan bestämde sig för att strunta i grannarna. Om hur några av grannarna nu vågar göra samma sak. Hon berättar om hur kvinnor använder fester som exempelvis bröllop där de får vara för sig själva för att sprida informationen om sina rättigheter som de hört på radion.

Små steg i det stora – men samtidigt en revolution.

Jag tänker att de alla tre är stora förebilder.

 

Jämställd man och stolta systrar

IMG_3614_litenI en knallrosa byggnad strax utanför Jowzjan träffar vi samarbetsorganisationen HREVO som arbetar mot våld mot kvinnor. Byggnaden tillhör departementet som är ansvarigt för jämställdhetsfrågor. När vi kommer in cirkulerar två allvarliga män i mörka kostymer och Afghanistans flagga på kavajslaget runtomkring oss och vi förstår efter en liten stund att de är säkerhetsvakter (det är dock lite oklart vem de skyddar och från vem).

En av HREVOs aktiviteter är att organisera utbildningar om EVAW-lagen; Elimination of Violence Against Women. På utbildningarna deltar bland andra manliga och kvinnliga aktivister, mullor, ungdomar och byäldstar. Andra aktiviteter är radioprogram, debattartiklar samt produktion och spridning av affisher – allt med budskap om kvinnors rättigheter och våld mot kvinnor.

Nasrullah som håller i utbildningen som pågår just nu förklarar att de alltid utgår från såväl Koranens budskap som afghanska lagar. –Om deltagarna upplever att vi arbetar mot Koranen kommer de att arbeta mot oss. Därför utgår vi från de budskap inom islam som fördömer våld mot kvinnor. Vi börjar med att alla deltagare får säga vad de vet om vad islam och Afghanistans lagar säger om våld mot kvinnor och tar sedan diskussionen vidare därifrån.

Jag undrar hur budskapen tas emot av exempelvis mullorna som deltar i utbildningen. Både Nasrullah och Zarghona, HREVOS koordinatör i Jowwzjan, säger att det generellt är väldigt positiva reaktioner – inklusive nyfikenhet att få lära sig någonting nytt. Alla i samhället är dock inte lika positiva och HREVO har blivit motarbetade av vissa department både på nationell och lokal nivå.

Jag frågar vilka reaktioner männen får, från exempelvis sina egna familjemedlemmar, på att de arbetar med kvinnors rättigheter. Nasrullah berättar, något förläget, att hans systrar och mamma är väldigt stolta över honom. (Vad de manliga familjemedlemmarna tycker framkommer emellertid inte.) Säkerhetsvakten ger sig in i samtalet och informerar om att i denna provins är 45 procent av statsanställda kvinnor och att de till och med har en kvinnlig guvernör.

Till och med det.

IMG_3610_liten

 

Kvarnar, flickor i skolan, mark och hem

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi är på ett fält strax utanför Jalalabad för att träffa en förening som stödjer människor med funktionsnedsättning att öka sina inkomster. Men innan vi slår oss ner för att prata om detta visar en av föreningens medlemmar, Sadaqat, skolan  de driver för flickor årskurs 1-6. Han berättar att de öppnade skolan under talibantiden men har valt att fortsätta driva den. Jag frågar hur föräldrarna ställer sig till att skicka sina döttrar till skolan? –Enligt islam har flickor och pojkar samma rättigheter. Men de finns många här som är väldigt konservativa och säger att det är mot vår kultur. Men de vet inte vad som står i koranen. Vi brukar dock lyckas övertala dem. Och hur garanterar ni att flickorna på ett säkert sätt kan ta sig till och från skolan? –Jag har koll. Om det skulle vara någon pojke som störde flickorna på vägen går jag direkt till familjen och säger till dem att de får hålla honom inne så att han låter bli flickorna. Vi pratar sedan vidare om kvarnar, urvalsprocesser och byäldstars stöd för kvarnar drivna av människor med funktionshinder.

Sista besöket i Jalalabad är på en organisation för människor med funktionsnedsättning. När vi kommer dit är kontoret emellertid låst och tomt. Vi väntar utanför, någon öppnar för oss och vi slår oss ner. Efter en bra stund kommer en man och börjar prata ivrigt och engagerat (på pashtu). Det visar sig att kontoret var tomt för att de var på demonstration utanför kommunhuset för att protestera mot att de inte fått den mark som kommunen lovat dem för åtta år sedan. –De har lovat mark till 1336 personer med funktionsnedsättning men inte en enda av oss har fått någon mark och nu har rika människor redan börjat bygga på marken, berättar Shafiqullah.

Det är dags för oss att åka – genom dalgångar, längs floden (med vattenkraftsdammar) och uppför serpentinvägar tillbaka till Kabul.

Cricket som rättighet…

P1030742_litenIgår fick jag tillfälle att lära mig lite om cricket – en helt ny bekantskap. SAK samarbetar med ”Afghan Cricket Board” för att möjliggöra för människor med funktionsnedsättning att spela cricket. I slutet av förra året deltog för första gången ett afghanskt herrlag i de regionala cricketmästerskapen för döva i Pakistan och igår träffade vi sex av de döva spelarna. -Vi förlorade alla matcher men det var ingen stor grej för oss – det stora var att vi för första gången var med i ett internationellt mästeskap! 

Jag lärde mig tecken för Nepal, Sri Lanka, Pakistan och Sverige samt för att träna. Ett mycket inspirerande möte måste jag säga! (Och intressant ur översättningssynpunkt: engelska-dari-teckenspråk-dari-engelska…) Kunde också konstatera att jag måste läsa på om cricketens sociala och politiska betydelse för Afghanistan och andra länder i regionen.

P1030746_liten

Vi besökte även Kabuls universitet där SAK stödjer ett informationcenter som syftar till att öka tillgången till information, främst om Afghanistan, i form av böcker, tidningar, tidskrifter, affischer med mera. Enligt centrets plan ska minst 30 procent av användarna vara kvinnor men så verkade inte vara fallet vilket föranledde en lite diskussion på temat. Mina två kvinnliga kollegor, Yasamin och Zhora, nöjde sig inte med svaret att de hade bjudit in kvinnor – de ville även veta (från den mycket välutbildade manlige föreståndaren för centret) vad de hade gjort för aktivt garantera kvinnors deltagande. Då blev det lite tyst…

P1030731_litenVi följde upp med en fråga om hur de tänker att  kvinnors användande av centret påverkas av att alla (ALLA) som arbetar på centret är män varvid vi fick några goda exempel på den uppfinningsrikedom som ofta finns när man (män) ska motivera varför kvinnor inte är deltar. En av favoritförklaringarna var att det tidigare kontoret låg i en källare och det passade sig inte som en arbetsplats för kvinnor…

Jämställt bistånd – inte mer än rätt!?

meponda1Kooperation Utan Gränser driver just nu en kampanj för ett jämställt bistånd. Vi tycker att det är rimligt att ett land som säger att det är mest jämställt i världen också har världens mest jämställda bistånd. Vi utmanar Sveriges regering att säkra att minst hälften av Sveriges bistånd ska gå till kvinnor och att allt bistånd ska genomsyras av jämställdhet.

Så, hur ser det då ut i dagsläget? Svaret är att vi tyvärr är ganska långt därifrån. Med risk för att tråka ut dig kommer här några siffror:

Andelen svenska biståndsinsatser som inte har något jämställdhetsfokus över huvud taget har ökat de senaste tre åren. Från 15,4 % 2009, till 20,4 % 2010 och sedan skandalösa 33,2 % 2011. Vi har alltså gått bakåt trots att vi har en regering som understryker vikten av jämställdhet och anger det som en av tre tematiska prioriteringar för svenskt bistånd.

Går vi sedan vidare och tittar på EUs bistånd, som ju även till viss del även är Sveriges bistånd, ser det ännu värre ut; 80 procent av biståndet har över huvud taget inget jämställdhetsfokus.

Kollar vi sedan på olika sektorer inom biståndet blir bilden ännu mer förbryllande. Det är allmänt känt att jordbruk sysselsätter majoriteten av världens fattiga och att majoriteten av dessa i sin tur är kvinnor. Om vi vill förbättra livskvalitet, minska hunger och öka inkomsterna för världens kvinnor som lever i fattigdom borde således investeringar i småskaligt jordbruk vara en viktig del av biståndet. Tyvärr är det inte så. Enligt Sidas www.openaid.se går endast 3 procent av Sveriges bistånd till jordbruk.

Vi tycker att det är rimligt att allt bistånd finansierat av svenska skattepengar ska vara jämställt – oavsett genomförandekanal (alltså om det går genom Sida, EU eller någon internationell organisation) eller sektor. Därför borde Sverige förbättra vårt eget bistånd i denna riktning samt aktivt påverka EU för att allt EU-bistånd ska ha jämställdhetsfokus. Vi tycker vidare att biståndet rimligen borde  prioritera jordbruk som en avgörande sektor för att lyfta kvinnor ur fattigdom.

Vi tycker också att Sverige, i linje med jämställdhetstanken, ska ”följa pengarna” och garantera att minst hälften av biståndets resurser ska gå till kvinnor – det är väl inte mer än rätt!?

För att driva dessa frågor kommer vi bland annat att söka allmänhetens stöd på kampanjsidan www.jämställtbistånd.se. Vi har även skrivit till politiker från samtliga riksdagspartier (förutom SD) och bett om möten för att diskutera frågan om ett jämställt bistånd. Jag kommer att hålla er uppdaterade genom bloggen om vilka partier som är öppna för denna dialog. Hittills har vi fått svar från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samt från Landsbygdsdepartmentet. Vi väntar fortfarande på C, Kd, M och MP…

När det normala blir onormalt…

Blev uppmärksammad på en intressant grej på facebook, kanske har många av redan sett men skriver ändå ett litet inlägg.

En ung tjej vid namn Linda-Marie Nilsson la för ungefär 15 timmar sedan ut en bild på sig själv i bikini på facebook. Sedan dess har över 60 000 personer ”gillat” bilden, nästan 3000 har kommenterat den och över 1000 personer har skrivit mail till Linda-Marie. Anledning till denna folkstorm? Att en tjej med en helt vanlig kropp visar en bild på sig själv på stranden i bikini med texten: ”Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!”

På sin blogg kommenterar hon denna oväntade uppmärksamhet:

”Av de 1000 mail jag fått de senaste timmarna, är 95% från tjejer som på riktigt tackar för att jag vågade. Jag vill gråta. Både för att jag är tacksam för responsen, är en lättrörd människa OCH för att, fan, att visa sina semesterbilder är väl inget man ska ”vara modig nog att våga”? Det är helt sinnessjukt att man ska behöva TA MOD till sig över en sådan sak. Jag är så tårögt överväldigad att folk på riktigt verkar beundra att jag vågade. Vågade? Att jag vågade lägga upp en sån bild som alla andra med mindre kroppar redan gjort? Ja. För att min innehöll fler kilon. Och jag är uppriktigt gråtfärdig över hur många det är som skriver till mig att de skippat stranden med vänner för att de inte vågat visa sig i bikini. Att de valt bort glädjen för att de SKÄMS över sina kroppar.”

Vissa dagar…

Vissa dagar lär man sig mer än andra. Igår var en sådan dag. Besök hos medlemmar i tre olika kooperativ – cooperativistas – i Managuas grannprovinser.

Under ett gigantisk mangoträd med näst intill öronbedövande syrsor börjar vårt första möte med ett kooperativ som byggts upp runt en familj. Tre generationer cooperativistas är med på mötet och ger alla sin bild av livet i den avlägsna byn. Det starkaste intrycket är hur de pratar om vinsterna med att odla ekologiskt; de har ökat sin produktion, minskat arbetsinstatser per hektar, förbättrat kvalitén på produkterna och minskat sina kostnader. De har ökat produktionsarealen och tjänar mer pengar. Genom att sälja över hälften av produktionen själva, utan mellanhänder, ökar vinsten ytterligare. De samodlar olika grödor i ”våningar”; kaffe längst ned, sedan matbananer och högst upp avokadoträd.

Efter samtalet blir vi bjudna på traditionell majsdryck och mamma/mormor beklagar sig över att det bara går att köpa coca-cola i stan. Sedan bestämmer hon att vi ska äta lunch hemma hos henne innan vi åker vidare.

Det andra besöket är hemma hos en familj som har ett sagolikt målat hus – cerise och ljusblått. Och av döma av fruns kläder (och örhängen och konstverk på naglarna) är det ingen tvekan om vem som bestämt hur huset ska se ut. I fönstret på övervåningen vajar en flagga med budskapet ”campesino a campesino” – ”bonde till bonde” som programmet kallas där bönder hjälper varandra att öka och diversifiera sin produktion och öka sina vinster. Paret berättar hur de noga har tänkt ut vilka grödor de ska odla, när de ska sälja dem och i vilket skick – stora eller små – mer eller mindre mogna. Även här har ekologiska odlingsmetoder varit till stor nytta; träden ger frukt på udda tider, genom att skydda jorden ökar produktionen och de odlar grödor som inte var möjliga tidigare. Det är tydligt att det inte bara är husets färg som frun bestämmer över utan även ekonomin. -Min man har inte huvud för marknad och pengar så det sköter jag, säger hon bestämt och mannen nickar nöjt bredvid. Vi avslutar besöket i sluttningen bland apelsiner, tomater, paprika och vattenreservoarer.

Männen som tar emot på vårt tredje besök har en annan uppfattning om möjligheten att låta en kvinna bestämma över ekonomin. Kooperativet Pikin Guerreiro (uppkallat efter en revolutionshjälte) är ett av Nicaraguas äldsta och vi börjar mötet knaprandes på varsin rostad kaffeböna från kooperativets rosteri. Väggarna är prydda av revolutionära målningar. Det råder inget tvivel om att kooperativet har bidragit mycket till byns utveckling genom ett kollektiv kaffebruk, förädling och försäljning av kaffe. Det råder lika lite tvivel om att här är det männen som bestämmer. Av 30 medlemmar är endast en kvinna och hon kom med för att hennes pappa, som var medlem, dog. Kreativiteten hos de något till åldern komna männen är otrolig när de ska förklara varför kvinnor inte är medlemmar. Alla anledningar har med kvinnorna själva att göra – deras vilja och kapacitet. Några kvinnor sitter med på mötet och de ser allt tröttare ut allteftersom männen spånar. När kvinnorna, unga som gamla, själva får komma till tals blir historian en annan: självklart vill de vara med, och visst jobbar de redan för kooperativet men de får inget betalt. Det muttras friskt bland männen men kvinnornas kraft ger hopp om att det kanske finns fler kvinnliga cooperativistas vid nästa besök.

Dagen avslutas på en fantastisk utsikts plats varefter våra nicaraguanska kollegor går loss på vad som bör vara Nicaraguas motsvarighet till trädgårdstomte; färgglada grodor med paraply.