Afghanistan är sannolikt det värsta landet i världen att vara kvinna, flicka och mamma i. Det visar ett antal undersökningar som bland annat tittar på läs- och skrivkunnighet, våld i hemmet och tillgång till mödrahälsovård. Om detta hade Aftonbladet en artikelserie för ett par veckor sedan (läs här!). Så om det är vardagen för afghanska kvinnor – vad säger det oss om de afghanska männen?  Ja det ligger väl i ärlighetens namn ganska nära till hands att måla upp en förfärlig bild och dessutom tänka att denna bild beskriver alla afghanska män?

Förra veckan träffade jag två manliga representanter från SAKs samarbetsorganisation Hrevo tillsammans med en ung kvinna som deltagit i organisationens verksamhet. Deras berättelser visar att bilden inte gäller alla…

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar med mullor.

De två männen berättar för oss om hur de arbetat tillsammans med lokalradion för att sprida budskap om kvinnors rättigheter och våld i hemmet. Om att lokalradion gav dem en ordentlig rabatt och extra sändningstid för att de tyckte att budskapet var angeläget. De berättar om hur de jobbar med de radioprogram som är riktade till kvinnor eftersom ”män alltid tycks vara mer intresserade när det är riktat till kvinnor och alltid har koll på vad kvinnor pratar om”. Om en man som går på ett seminarium om kvinnors rättigheter och kommer hem och pratar med sin fru om det varvid frun undrar om han mår bra. De berättar om hur de organiserar tävlingar mellan skolor på temat kvinnors rättigheter där skolklasser får en bok som de ska lära sig och sedan får frågor på. Om hur universitetsstudenter deltar i artikelskrivartävling och där den bästa artikeln mot våld mot kvinnor blir publicerad i lokaltidningen.

Små steg i det stora – men livsavgörande för flickor och kvinnor.

Bild tagen av Hrevo. Affischkampanj mot våld mot kvinnor.

Jag frågar hur förändringen skapas och en av männen svarar snabbt: ”Utan mullor förändras inget!” De berättar om hur de träffar mullor och pratar med dem om möjligheten att de under fredagsbönen ska ta upp kvinnors rättigheter. Om hur många av mullorna berättar i moskén att de konsulterat Koranen och där hittat budskap om kvinnors rättigheter, utan att nämna att det är en organisation som stöter på. De berättar om sina utbildningar om lagen mot våld i hemmet och att de alltid har minst två mullor med på utbildningarna – för att skapa legitimitet och förutsättningar för förändring. Om hur vissa av mullorna sedan blir utbildare.

Små steg i det stora – men avgörande för hur en förändring inleds i en by någonstans på landsbygden.

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar.

Kvinnan berättar om sig själv och sin familj. Om hur hon steg för steg har övertygat sin pappa om att hon har rätt att gå i skolan, att hon inte behöver ha burka om hon inte själv vill och att hon har rätt att inte bli bortgift. Om hur radioprogram om kvinnors rättigheter har hjälpt till att övertyga pappan som först var bekymrad över vad grannarna skulle säga om detta men som sedan bestämde sig för att strunta i grannarna. Om hur några av grannarna nu vågar göra samma sak. Hon berättar om hur kvinnor använder fester som exempelvis bröllop där de får vara för sig själva för att sprida informationen om sina rättigheter som de hört på radion.

Små steg i det stora – men samtidigt en revolution.

Jag tänker att de alla tre är stora förebilder.