Kategoriarkiv: Afghanistan

Kan inte något få vara helt odiskutabelt?

Publicerad den av
2

Jag läser på SR idag att “EU hotar att skära ned biståndet till Afghanistan om den afghanska regeringen inte samarbetar och går med på att ta tillbaka egna medborgare som fått avslag på sina asylansökningar i EU.” Detta eftersom Afghanistan inte vill ta emot de afghaner som tvångsutvisas från EU efter avslag i asylprövning.

Enligt SR har EU-kommissionen skrivit i ett dokument att ”om man ska kunna hålla fast vid den nuvarande biståndsnivån så är det avgörande att det sker substantiella framsteg i förhandlingarna om migration, i början av sommaren.” Dokumentet bedömer att Afghanistans regering inte skulle klara sig utan biståndspengar från EU.

I SR-artikeln finns ett par korta kommentarer från Sveriges biståndsminister Isabella Lövin. ”Det är inte i enlighet med internationella principer som vi arbetar efter och som världen har enats om sedan mycket lång tid tillbaka.” säger hon. På frågan om Sverige allts inte i något sammanhang går med på att villkora bistånd blir svaret: ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera, det är ju interna diskussioner som pågår, men vi har utgångspunkten att bistånd ska bedrivas på ett effektivt sätt, och det gör man efter ländernas egna behov, säger Isabella Lövin.”

Det finns ett antal saker, åtminstone tre, i detta som gör mig vansinnig och samtidigt ger en känsla av total maktlöshet. (Och då förutom hela idén med avtalet mellan EU och Turkiet och rapporter om hur syrier tvingas tillbaka från Syrien in i Turkiet och om behandling av flyktingar i de turkiska lägren.)

För det första. Det är så djupt cyniskt och helt befriat från minsta glimt av tillbakablick på de senaste femton åren i Afghanistan: Vad har EU-länder, så som Sverige, och NATO bidragit till i form av stabilitet för landet, både vad gäller säkerhet men även vad gäller den afghanska statens möjlighet att bygga upp en långsiktig legitim relation till sina medborgare? Att inte se att den situation där den afghanska regeringen mycket riktigt sannolikt inte klarar sig utan bistånd till stor del är ett resultat av det internationella samfundets agerande i Afghanistan är helt oacceptabelt. Men så är det ju också så att EU kan välja vad man ser, vad som tas med i orsakssambanden och det är väl ingen överraskning för någon att EU-ländernas eget agerande i och bidrag till sammanbrott i länder utanför unionen, inte är EUs favoritämne.

För det andra. Jag gillar politik och en politisk diskussion om exempelvis utrikes- och biståndspolitik. Men jag känner en allt djupare saknad efter att kunskap om någonting ska spela någon roll. Jag förstår att EU väljer att inte ha kunskap om sin egen roll i att situationen i Afghanistan ser ut som den gör. Men de går ett steg längre och väljer att inte heller se hur situationen faktiskt ser ut. Den finns något kunskapsmässigt djupt problematiskt med antagandena bakom EUs förslag. Organisationen ”The Asia Foundation” genomför omfattande opinionsundersökningar med enkäter i Afghanistan med runt 7000 enkätsvar. Den senaste rapporten (mycket läsarvänlig och med stora grafer så den är inte särskilt betungande, läs här), visar bland annat att människors uppfattning om vad som är det största problemet i deras liv på lokal nivå är arbetslöshet och därefter säkerhet.

Biggest Prob Local

Undersökningen visar också att afghanernas uppfattning om sitt välbefinnande i ekonomiska termer drastiskt har sjunkit. När de ombads beskriva situationen idag jämfört med för ett år sedan framkommer följande resultat.

Economic wellbeing

(Samma undersökning visar (med viss relevans för den första punkten om vad vi har bidragit till) att 79 procent av den afghanska befolkningen upplever rädsla när de möter en internationell militär.)

Jag tillbringade de senaste två veckorna med att prata med bland andra afghanska lärare, sjuksköterskor, skolbarn, föräldragrupper, läkare och barnmorskor. En av de frågorna som kommer upp är hur ingen i det internationella samfundet kunde borste från att tänka på den negativa effekt som de drastiskt minskade arbetstillfällena innebar i och med trupptillbakadragande och minskat bistånd de senaste åren. Med det nya EU-förslaget finns ju goda möjligheter att lägga ytterligare en dimension till denna fråga. Och strö ytterligare salt i såren, för att använda ett odramatiskt uttryck för en livsavgörande fråga. Men att ta hänsyn till kunskap om den faktiska situationen i landet i fråga verkar vara helt utanför kartan i EUs diskussioner. Människor flyr för att de är fattiga och inte har arbete. Så vi hotar med att bidra till att göra dem ännu fattigare för att fler av dem ska återvända. Det är ju inte direkt en åsikt att den ekonomiska situationen ser ut som den gör i Afghanistan och att detta har en kraftig inverkan på antalet människor som av nöden flyr.

För det tredje. Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt? Den svenska biståndsministerns svar är svävande; ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera”. Men vad är det egentligen som ska behöva föreslås för att en politiker idag ska kunna kommentera, het rakt upp och ner, att detta går vi inte med på? Finns det över huvud taget något? Tanken skrämmer mig. Jag längtar efter att en gång få höra en svensk politiker svara på en fråga som den ovan: Nej, detta är helt odiskutabelt, det kommer vi inte att gå med på. (Och då inte för att sedan göra en Löfvén och några månader senare säga att vi visst går med på något). Att på riktigt stå upp för något, att grundat i värderingar, principer och kunskap, säga att detta är helt otänkbart. Men det verkar som att allt är åtminstone lite tänkbart, och då blir det diskutabelt vilket verkar ha en tendens att medföra att det också blir genomfört…

I en liten oas…

Publicerad den av
3

Foton från Svenska Afghanistankommitténs skola för barn med särskilda behov i Mazaar-e Sharif, norra Afghanistan. Här går barnen i förberedande klasser med teckenspråk och braille, för att sedan kunna gå vidare till en statlig skola. Varje barn har en liten ”hygienbox” med bland annat handduk, tandkräm och tandborste som de övar med flera gånger i veckan. I vissa grupper funkar en frukt bättre än namn på boxen. En liten oas av värme och engagerade lärare.

Var snäll och ge mig inga tofflor när jag fryser om fötterna (innan världen har förändrats)

Publicerad den av
1

Innan du skickar iväg någon ber du dem att sitta ner och berätta varför de har kommit. Under mina fältarbeten i Moçambique förundras jag ofta över hur jag blir bemött som komplett främling. Jag har kommit hem till många människor som aldrig sett mig tidigare. Det första de gör är att ställa fram en plaststol eller en liten träpall under halmtaket, ber mig att sitta ner och sedan tittar de nyfiket och frågar vad som har fört mig till deras hus idag. Det är ingen underdånighet, det är inget utlämnande. Det är bara en alldeles vanlig blandning av medmänsklighet, gästfrihet och en liten dos nyfikenhet. Och lite hyfs. Man kan inte skicka iväg någon innan man vet vad denna någon vill. Jag funderar på Sveriges regering och EU som inte längre släpper in någon i sitt hus, än mindre frågar om vad som fört dem dit, människor som kommer från de länder där plaststolen eller träpallen automatiskt kommer fram när en främling kommer.

När något händer nu i vardagen är det rimligt att sätta det i ett historiskt perspektiv. När jag för en dryg vecka sedan ankom till Afghanistan och skulle gå igenom passkontrollen kände jag (i vanlig ordning vid passkontroller) en liten oro. Jag räckte fram mitt pass till migrationstjänstemannen varvid han säger: Du är svensk, vad roligt att du har kommit tillbaka, jag tror att du har varit här förut. Jag tänker på hur dåligt minne vi har i Sverige och Europa, hur historielösa vi är i vårt handlande och så önskar jag nog nästan att människor i många av världens fattigaste länder skulle få en släng av detta; det känns just nu så djupt felaktigt och orättvis att Sverige ses som något positivt; som att vi lever på gamla meriter.

Om någon väljer att vara hemma hos dig istället för att vara hemma hos sig så funderar du på varför. Några dagar senare sitter jag med en grupp människor från lokala utvecklingsråd. De tackar mig först för att jag inte kommit hem till dem, för där är det inte säkert, utan att vi istället träffats på ett kontor i staden. Sedan uttrycker de stor tacksamhet för att jag vill komma till deras land. De säger att det är så många härifrån som flyr som inte vill komma tillbaka. De uppskattar att någon kommer frivilligt och de funderar på varför. Jag tänker att det är en orimlig jämförelse, att jag har så mycket jag kan runtomkring för att jag ska vara trygg, och jag kan i princip när som helst korsa de gränser som nu är stängda för dem, och att jag kommer från ett land som tappat förmågan att fråga varför någon kommer ofrivilligt.

Om du ser någon som fryser om fötterna erbjuder du dem ett par tofflor. Härom dagen besökte jag Svenska Afghanistankommitténs kontor i Mazaar-e Sharif. Ett av mötena hölls i källaren och när jag kommit ner för trappan frös jag litegrann om fötterna. Frysandet, om än litet, måste ha synts, för inom ett par sekunder kommer en kvinna fram till mig med två luddiga tofflor som hon ställde framför mina fötter. Vi har inget gemensamt språk kvinnan och jag, hon har bara sett att jag verkar vara lite kall. Och eftersom det fanns ett par tofflor över var det nog en handling av alldeles vanlig medmänsklighet och uppmärksamhet som gjorde att kvinnan gav mig tofflorna. Jag tänker på ett samhälle med hög tillväxt, låg arbetslöshet och utökade bidrag för dem som redan har mycket som inte ens mäktar med, eller rättare sagt som inte vill, ge människor ett par tofflor. Och då vill jag nog egentligen inte att jag ska få några tofflor heller.

tofflor

Livet längs en dödens väg

Publicerad den av
6

Jag befinner mig sedan en vecka tillbaka i Afghanistan. Häromdagen åkte jag bil mellan Kabul och Jalalabad. En av kollegorna på Svenska Afghanistankommittén upplyste mig kvällen innan om att denna vägsträcka rankats av CNN som världens farligaste (se listan här). Men längs med olyckornas och dödens väg finns det mycket som gör att man funderar på livet, på vardagen.

Vardagen som vi så sällan ser och hör om om länder i krig; om dem hör vi bara hur människor lever konflikten, vare sig de är delaktiga i den eller offer för den. Detsamma gäller ofta med fattigdomen; vi läser om hur fattiga lever sin fattigdom. Men mindre om hur människor i konflikt och fattigdom lever sina liv.

Ett par observationer längs med vägen.

Människor pimpar sina lastbilar och traktorer här mer än någon annanstans jag varit, det är glitter, glam, girlander och hjärtan (och inga nakna kvinnor). Längs vägen har de öppna matbutikerna ordnat konservburkarna i vackra mönster. Vägen kantas av utomhustesalonger, flera av dem med bäddar med röda mattor på, där man kan slänga sig för en kopp med utsikt över floden, en av salongerna hade cerise kuddar som särskilt fångade ögat. I en by som vi passerar har man börjat bygga en ny moské men pengarna verkar ha tagit slut och bygget har inte kommit så långt, men minareten är noggrant målad och helt klar.

Vi åker förbi ett stort antal minröjningsbilar, röda flaggor tycks indikera mina och vitmålade stenar ofarliga. På en plätt har någon lagt ut en prydlig rektangel med små stenar och mitt i rektangeln står ett skrivbord med en stol och en man som sitter där och antecknar saker. Stridsfordon av olika slag passerar.

Vi åker förbi ett av nomadfolket kuchis läger med tält, kameler, får och getter. Några kuchibarn och en äldre kuchiman med långt skägg kör nästan omkull med en cykel, skrattandes.

En bilolycka där människor springer till de skadades undsättning, alla hjälper till. Ett berg där någon med vita stenar skrivit en mujaheedinhjältes namn. En grupp skolpojkar i blåa skoluniformsshalwars spelar cricket utanför skolan som ligger precis bredvid en gigantisk militärbas, omgärdad av flera kubikmeter stora bruna sandsäckar.

Män och kvinnor som arbetar på sina fält, kvinnorna med burkorna uppdragna, liggandes på axlarna. Några av bönderna vilar sig i skuggan under ett träd. En man som vadar över en flod med en stor flock kossor. Män som säljer bitar av sockerbetor på stora fat under röda, gröna och rosa myggnät.

Allt och så mycket mer i vardagen längs världens farligaste väg, små glimtar av hur människor lever sina liv. Väl framme i staden Jalalabad blir intrycken så många att jag inte hinner registrera. Bland dem en upprepad murmålning där det står: Jalalabad The City of Peace. (Se fotot nedan till höger.)

Den franska flaggan…

Publicerad den av
1

Det blir ingen fransk flagga över mitt ansikte. Det betyder emellertid inte att jag inte står för frihet, jämlikhet, syster- och broderskap, jag är bara inte så säker på att det är Frankrike som nation som är den bästa symbolen för dessa värderingar här i världen.

Jag tänker att det handlar om gränsdragningar, om vad som hamnar innan- och utanför. Innanför och utanför mänskligheten. För det är ju just mänskligheten som sägs ha blivit attackerad i Frankrike, till skillnad från de attentat som utförts av samma grupp som i Frankrike men mot andra människor. Andra mänskligheter? Det handlar om gränsdragningar kring vad som får vara med och bidra till vår förståelse, vad som är historia och vad som är samtid, och vem som sätter denna gräns. Vad är en del av vår samtid?

Hur många var vi som satte en kenyansk flagga över våra ansikten när Al-Shabab bombade ett universitet i Garissa i Kenya i april och mördade 147 personer? Hur många satte en libanesisk flagga när 43 människor dog i en ISIS-attack i Beirut bara någon dag innan attackerna i Paris? Kanske visste vi inte ens om att dessa attacker ägde rum. De definierades inte som en attack mot mänskligheten och ledde inte till att offentliga byggnader runtom i världen, från Operahuset i Sydney, Burj al Arab i Dubai till DN-skrapan i Stockholm, färgades i den kenyanska eller libanesiska flaggans färger.

Jag läser i internationella tidningar om hur människor världen över visar sin solidaritet med Paris; barn och religiösa ledare i Palestina och Afghanistan deklarerar sin sorg, sitt stöd och sin solidaritet. Men meddelanden från just länder som Palestina och Afghanistan gör också något mer; de visar att de vet hur de känns för de har själv varit är fortfarande utsatta för exakt samma sak. Och de understryker att de inte är terrorister. Barn som deklarerar att de inte är terrorister; att de inte hör samman med de som bombade i Paris.

Stödet till Frankrike kommer från hela världen, även från länder som sällan anses vara förtjänt av västs folkliga och politiska solidaritet. Folk balanserar sina ord. En vän i Afghanistan delade en bild i solidaritet med Paris och tillade i sin kommentar: ”In addition to these, to note that the ones that are killed in Afghanistan everyday nonstop for the last 40 years are also humans.” Folk i Palestina, Afghanistan och Kenya verkar, trots deras i jämförelse ofördelaktiga informationstillgång, vara långt mer benägna att inse hur vi alla hänger samman i detta. Att deras frihet, jämlikhet och broderskap är beroende av parisarnas, och vice versa.

Här är vi upptagna med andra övningar. Vi drar gränser, snabbt och lätt mellan oss och de andra. Kvällen när attentaten i Paris ägde rum befann jag mig på resa i Sverige. Den var präglad av förseningar på grund av den utökade gränskontrollen vid Öresundsbron. Jag stod mitt i natten tillsammans med en liten grupp resenärer på en regnig busshållplats i Hässleholm. Deras kommentarer var, när vi läste om stigande dödstal i Paris, att attentaten visar att det är bra att hålla koll på vem som kommer in i Sverige, att Paris är ett exempel på hur det blir när en släpper in vem som helst. Detta är långt från det som kan tyckas vara en självklarhet, som Dan Holloway 13 november uttryckte på ett kärnfullt sätt och som sedan blivit flitigt citerat: ”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from?”

Det verkar som om människorna i Palestina och Afghanistan visste om vad som hände där på busshållplatsen i Hässleholm, för de svarade ju redan morgonen efter att de inte är terrorister, att de känner solidaritet med Paris. Men vad vill de som står och väntar på bussen i Hässleholm veta om människorna i Afghanistan och Palestina? För om man bor i Sverige är det också ett val att inte veta. Vi gör en gränsdragning för vad som får vara med och bidra till vår förståelse, för vad vi väljer bort. Vi väljer bort saker i vår samtid och saker från historien. Vi väljer vad som är en del av vår samtids historia.

Det är lätt att slentrianmässigt kritisera media för det vi inte vet, att det var de som inte rapporterade. I en träffande kommentar beskriver Emma Kelly att de flesta stora medier faktiskt rapporterade om exempelvis attentatet i Garissa, men att läsarna valde att inte klicka och att inte dela. Hon skriver att samtidigt som media måste bli bättre på att rapportera från underrapporterade platser, finns också ett ansvar hos läsarna. Hon skriver bland annat att “Why didn’t the media cover *insert country here*?” verkar ha blivit en förkortning för “Why wasn’t this story shared extensively on my Facebook feed?”.

Precis som The Independentjournalisten Robert Fisk sa i intervjun i P1 häromdagen, väljer vi att klippa filmen precis som vi vill – saker börjar när vi vill att de ska börja och därifrån bestämmer vi hur vi vill att saker ska fortskrida; hur världen ska se ut i framtiden. Dessa klipp är selektiva. Det är till exempel få som i Sverige inte skulle hålla med om att det är viktigt att lära sig av historien under andra världskriget, om koncentrationslägren och konsekvenser av rasbiologi. Många skolor skickar sina elever på studiebesök till Auschwitz för att de ska få chansen att lära sig. I andra konflikter och frågor är vi mindre benägna att erkänna historiens roll i vår samtid. När Fisk fick frågan om vart vi tar vägen nu efter terrordådet i Paris svarade han ”The problem is that we always ask where do we go from now, and never how we got here in the first place?”

Precis som vi till stor del väljer vad vi vet och tar reda om vår samtid, väljer vi även hur vi skär ut historien. Robert Fisk understryker att vi måste förstå Frankrikes koloniala historia för att förstå attentatet. För att förstå hur världen ser ut i dag måste vi förstå världens koloniala historia. Jag minns väl hur ställd jag blev när jag för ungefär femton år sedan för första gången besökte Moçambique. För det som nätt och jämt hade kvalat in i mina historieböcker, och då grovt förenklat, var där en del i en vardaglig diskussion om samtiden. Där kan inte kolonialtiden förpassas till historien, inte bara för att människor som lever nu levde då, utan för att de varje dag lever det koloniala. Kampen för självständighet och befrielse är inget som man kan förhålla sig till med kyla, abstraktion och avstånd; den är det avgörande som förändrade alla livsvillkor för samtida och kommande generationer. Självständigheten är bara några år äldre än jag. Hör mitt liv hemma i en historiebok?

Jag slogs av samma närvaro av det som för mig var historia (om jag ens var medveten om det) under samtal med vänner och kollegor i Afghanistan. Som en kväll när jag lyckades med det som jag ofta ville; att kunna lyssna på ett samtal men vara utanför det, att bara försöka lära mig och förstå. Jag satt tillsammans med två afghanska kollegor på ett par mattor på ett golv i ett gästhus inte långt från den stad som talibanerna tog över varefter USA bombade Läkare utan gränsers sjukhus i oktober. De två kollegorna pratade om vilka de stred för och emot; den ena för Sovjet och den andra för mujahedin. De var unga när de stred men detta tillhör inte historieböckerna. Detta tillhör nu och sätts för dem samman med det krig som utspelar sig i deras land och grannländer just nu.

Människor är medvetna om och har många gånger egna erfarenheter av hur de likväl som deras länder blir brickor i ett större spel. Ofta påstås krigen utspelas just i frihetens namn, men som i fallet med de två kollegorna i Afghanistan är det tydligt att ingen av de sidor som satte vapen i händerna på dem egentligen var så intresserad av deras, av afghanernas, frihet.

Ett attentat mot Paris sägs vara ett attentat mot frihet, jämlikhet och broderskap, när det kanske i själva verket handlar om maktkamp. Sebastian Bergholm på Yle skriver: ”Men om attacken i Paris var en attack mot allt det europeiska som staden symboliserar, hur kan man då förhålla sig till, till exempel attacken mot Beirut? Hur beskriver vi det, om vi ens benämner det? Inte som en attack på det öppna samhället, demokrati, upplysningsidéer? Är det ”bara” fruktansvärd död? Terror i Europa beskrivs ofta i som riktad mot vissa värden och idéer, vilket är problematiskt ur en viss synvinkel. Hur skall vi tala om död utanför Europa om inte samma centrala värden förs in i diskussionen? Lyckas vi i väst göra det på ett sätt som inte rangordnar offren? Är det i en europeisk självupptagenhet som vi själva sviker upplysningens universella värden, i den mån vi tror på dem?”

Mahatma Ghandi lär ha fått frågan under ett besök i London “What do you think of Western civilization?” och svarat “I think it would be a good idea.”. Det belyser nödvändigheten i att då och då revidera vår självbild, vad vi tror att vi står för i andras ögon och gå till botten med att förstå varför. Finns det någon anledning för människor i länder i exempelvis Afrika att se Frankrike som deras främste förkämpe för att dessa värderingar ska gälla även dem? Snarare tycks det i den rådande globala ordningen finnas väldigt få västerländska ledare som skulle kunna ses som progressiva kämpar för allas frihet, jämlikhet och broderskap.

Ifrågasättandet av vad väst står för tar sig många uttryck i det vardagliga samtalet i många länder. Häromdagen delade många moçambikiska vänner en bild med Fidel Castro och Barack Obama. På bilden fanns texten: ”Fidel sprider läkare över världen. Obama sprider soldater över världen. Gissa vem som är den ”blodtörstige diktatorn” och vem som är Nobels Fredspristagare?” Människor i Moçambique, likväl som i Afghanistan, är kanske några av de på jorden som mest älskar fred och frihet, för att de vet vad det betyder att inte ha det. Det är inte så de beskrivs, och vi har svårt att förstå hur någon som samtidigt älskar fred och frihet, kanske mer än du och jag, samtidigt sätter Castro framför Obama. Men som Robert Fisk säger, vi har glömt rättvisan.

Samtidigt som det kanske ger oss perspektiv att nämna alla de som omkommit i terroristattacker runtom i världen är kanske den viktigaste frågan, om vi ska prata rättvisa, det krig som utkämpas utan det vi kallar våld; de sociala och ekonomiska orättvisorna, som ibland benämns strukturellt våld. I en värld där en procent äger lika mycket som resterande 99 procent av världens befolkning (Oxfam), där de 85 rikaste i världen äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder (Oxfam) och där det bara i Afrika dör ungefär en miljon barn av malaria varje år. Där den summa som saknas för att alla barn i världen ska få tolvårig skolgång under ett år skulle kunna finansieras av åtta dagars global militär budget (Malala Fund). I en värld av frihet, jämlikhet och broderskap.

Att få ge sin bild och få säga sitt

Publicerad den av
4

Idag har vi haft invigning av fotoutställningen People that matter med fotografier från SAKs samarbetsorganisation TSCO i Mazaar-e Sherif. (Se längre beskrivning av projektet under fotografierna nedan.)  Tio minuter innan invigningen skulle gå av stapeln var det kaos i hängningen av fotona, vissa saknades, namnskyltarna satt fel och fotograferna hade fastnat i trafiken. Men, när det väl var dags föll allt på plats och det blev en riktigt fin förmiddag på informationscentret på Kabuls Universitet tillsammans med de tjugo unga kvinnliga fotograferna och inbjudna gäster.

Sveriges biståndschef i Afghanistan, Anders Öhrström höll ett anförande där han bland annat lyfte fram vikten av att ge andra bilder från Afghanistan än krig och katastrof sam vikten av att arbeta med kvinnors rättigheter, deltagande och röst i Afghanistan. Enligt Öhrström bör fotoprojektet ses som en god investering i jämställdhet med svenska skattepengar. TSCOs koordinatör Mohsin Ayoubi pratade om vikten av engagemang och handling för att förändra Afghanistan – att vi inte bara pratar om förändring utan gör förändring. Innan besökarna fick titta på bilderna, berättade Ghulsom, en av fotograferna om vad projektet betytt för dem i form av ökat självförtroende, möjlighet till försörjning och till att kunna berätta historier om kvinnors liv i Afghanistan sett inifrån.

Intresset från pressen var stort och flera av fotograferna samt vi på SAK blev intervjuade av ett antal tv-kanaler och tidningar. Många studenter, framför allt manliga, var märkbart förundrade över hur detta hade gått till; fantastiska foton och berättelser gjorda av 20 unga kvinnor som för bara några månader sedan aldrig hade hållit i en kamera och som tagit dessa bilder med en enkel pocketkamera.

Om projektet

TSCO har under 2013 utbildat 20 unga afghanska kvinnor mellan 18 och 32 år i Mazaar-e Sherif i fotografi och bildbehandling. De flesta av kvinnorna hade innan utbildningen startade aldrig hållt i en kamera. Under ett av SAKs uppföljningsbesök hos TSCO föddes idén att göra en fotoutställning tillsammans – för att resultatet skulle nå längre; kanske ända till Kabul. Fotograferna fick i uppgift att fotografera människor i sin närhet som betyder något för dem. Resultatet blev långt över förväntan – både vad gäller intryck och kvalitet. Utöver att nå till Kabul bestämde vi oss för att ta sikte på Sverige.

Samlingen av fotografier ger en unik inblick i en afghansk vardag, sett med unga kvinnors ögon, som ligger långt bort från den bild som ges av Afghanistan i exempelvis media. Uppdraget var fritt definierat men det finns många likheter och röda trådar i kvinnornas fotografier. Naturligtvis är familjen mycket närvarande, inte minst barn; kaxiga, nyfikna lekande barn. Många fotogfrafier porträtterar människor i de sysslor som ger familjen inkomst; boskap, skörd, mjölkning och mattvävning. Bilderna ger en bild av sociala relationer fyllda av värme och samarbete. Denna värme genomsyrar även de bilder som flera av dem har tagit av människor som tigger på gatan. Av de nästan 600 bilderna som fanns i det första urvalet fanns endast en med ett vapen. Det är inte ett Afghanistan i krig och konflikt de visar upp utan ett land med människor, solidaritet och medmänsklighet.

Har tidigare skrivit om TSCO på bloggen, läs gärna här och här! Vi hoppas som sagt på att fotografierna ska visas även i Sverige och jag kommer att fortsätta att arbeta med det efter avresan härifrån tillsammans med fotografen Lisa Brunzell som arbetat tillsammans med oss med utställningen.

Andra berättelser

Publicerad den av
Svara

Vi sitter med tio personer från ett lokalt råd i Behzud i Wardakprovinsen. Wardak är ”känt” för självmordsbombare och övergrepp både från talibanerna och afghanska och utländksa militära styrkor. För ett par veckor sedan exploderade en bomb strax utanför SAKs sjukhus i provinshuvudstaden (läs blogg här och artikel i The Tribune här).

Men de tio personerna framför oss har andra historier att berätta – om de steg som har tagits och om vad de drömmer om för sin by. Anledningen till vårt möte är SAKs arbete med att ta fram bättre verktyg för att stödja lokala föreningar (för mer info om detta arbete, läs här).

De berättar om hur fred och säkerhet har varit en förutsättning för att saker sakta men säkert ska börja förändras i deras by. Det som förändrades var att människors inställning till att skicka sina barn, både flickor och pojkar, till skolan började förändras. De två barnen i gruppen har idéer om hur skolan ska bli bättre och pratar om vikten av att freden fortsätter.

De berättar om att de med medel från regeringsinitiativet ”Nationella Solidaritetsprogrammet”, vilket genomförs av SAK i Wardak, har sett till att alla i byn har tillgång till rent dricksvatten och att det finns vatten till bevattning. Nu skulle de dock vilja fortsätta med ett litet vattenkraftverk för att få el samt med bevattningssystem till jordbruk.

De berättar att det fortfarande är mycket som saknas i byn som exempelvis skola, klinik och väg. Vägen har de börjat bygga själva men skolan och kliniken har de frågat regeringen om. Det finns inte heller någon marknad eller affär och jag frågar varför? –Det finns ingen som har lite mer, som skulle kunna investera i en marknad. I princip så är vi inte alltid så positiva till att folk utifrån ska komma och etablera saker i vår by men vad gäller marknaden så skulle vi kunna tänka oss att ta emot en rik affärsman.

De berättar att de har vilda djur i bergen runt omkring byn och att de gärna skulle vilja att deras omgivningar skyddades eftersom de vilda djuren skulle kunna locka till sig turister. Ingen av dem har emellertid någonsin sett till en turist.

De berättar att skapandet av rådet för två år sedan har gjort beslutsfattandet i byn mer deltagande och representativt vilket har minskat konflikterna. Jag frågar vem som fattade besluten innan och får svaret att det var det Malik (äldste) och Mullah Imam. Följdfrågan blir hur de upplever att de inte längre har lika mycket makt? –De sitter ju här, svarar en av deltagarna och pekar på de två äldre herrarna i gruppen. Imamen fortsätter: -Det är inga problem. Vi är fortfarande med men är inte längre ensamma. Nu har dessutom kvinnorna det första ordet.

Det är inte så vanligt att ha en blandad grupp med kvinnor, män och barn där alla deltar tillsammans, kommenterar varandras svar och lägger fram olika åsikter. De är överens om mycket men inte om allt. Vid en övning där kvinnor och män i olika grupper ska beskriva organisationen och var besluten fattas blir det tydligt att trots att kvinnorna deltar i stor utsträckning, ligger det slutgiltiga beslutet med männen. Kvinnorna är väl medvetna om detta (medan männen ler förläget). I en annan övning kommer det fram att kvinnorna har börjat organisera sig i en egen religiös grupp, i anslutning till moskén. Kvinnor som har studerat Koranen leder gruppen. Vi frågar vad syftet med den gruppen är? –Att ta våra rättigheter från männen.

Så här är det. Också

Publicerad den av
Svara

Afghanistan är sannolikt det värsta landet i världen att vara kvinna, flicka och mamma i. Det visar ett antal undersökningar som bland annat tittar på läs- och skrivkunnighet, våld i hemmet och tillgång till mödrahälsovård. Om detta hade Aftonbladet en artikelserie för ett par veckor sedan (läs här!). Så om det är vardagen för afghanska kvinnor – vad säger det oss om de afghanska männen?  Ja det ligger väl i ärlighetens namn ganska nära till hands att måla upp en förfärlig bild och dessutom tänka att denna bild beskriver alla afghanska män?

Förra veckan träffade jag två manliga representanter från SAKs samarbetsorganisation Hrevo tillsammans med en ung kvinna som deltagit i organisationens verksamhet. Deras berättelser visar att bilden inte gäller alla…

hrevo1

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar med mullor.

De två männen berättar för oss om hur de arbetat tillsammans med lokalradion för att sprida budskap om kvinnors rättigheter och våld i hemmet. Om att lokalradion gav dem en ordentlig rabatt och extra sändningstid för att de tyckte att budskapet var angeläget. De berättar om hur de jobbar med de radioprogram som är riktade till kvinnor eftersom ”män alltid tycks vara mer intresserade när det är riktat till kvinnor och alltid har koll på vad kvinnor pratar om”. Om en man som går på ett seminarium om kvinnors rättigheter och kommer hem och pratar med sin fru om det varvid frun undrar om han mår bra. De berättar om hur de organiserar tävlingar mellan skolor på temat kvinnors rättigheter där skolklasser får en bok som de ska lära sig och sedan får frågor på. Om hur universitetsstudenter deltar i artikelskrivartävling och där den bästa artikeln mot våld mot kvinnor blir publicerad i lokaltidningen.

Små steg i det stora – men livsavgörande för flickor och kvinnor.

hrevo3

Bild tagen av Hrevo. Affischkampanj mot våld mot kvinnor.

Jag frågar hur förändringen skapas och en av männen svarar snabbt: ”Utan mullor förändras inget!” De berättar om hur de träffar mullor och pratar med dem om möjligheten att de under fredagsbönen ska ta upp kvinnors rättigheter. Om hur många av mullorna berättar i moskén att de konsulterat Koranen och där hittat budskap om kvinnors rättigheter, utan att nämna att det är en organisation som stöter på. De berättar om sina utbildningar om lagen mot våld i hemmet och att de alltid har minst två mullor med på utbildningarna – för att skapa legitimitet och förutsättningar för förändring. Om hur vissa av mullorna sedan blir utbildare.

Små steg i det stora – men avgörande för hur en förändring inleds i en by någonstans på landsbygden.

hrevo2

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar.

Kvinnan berättar om sig själv och sin familj. Om hur hon steg för steg har övertygat sin pappa om att hon har rätt att gå i skolan, att hon inte behöver ha burka om hon inte själv vill och att hon har rätt att inte bli bortgift. Om hur radioprogram om kvinnors rättigheter har hjälpt till att övertyga pappan som först var bekymrad över vad grannarna skulle säga om detta men som sedan bestämde sig för att strunta i grannarna. Om hur några av grannarna nu vågar göra samma sak. Hon berättar om hur kvinnor använder fester som exempelvis bröllop där de får vara för sig själva för att sprida informationen om sina rättigheter som de hört på radion.

Små steg i det stora – men samtidigt en revolution.

Jag tänker att de alla tre är stora förebilder.