Det blir ingen fransk flagga över mitt ansikte. Det betyder emellertid inte att jag inte står för frihet, jämlikhet, syster- och broderskap, jag är bara inte så säker på att det är Frankrike som nation som är den bästa symbolen för dessa värderingar här i världen.

Jag tänker att det handlar om gränsdragningar, om vad som hamnar innan- och utanför. Innanför och utanför mänskligheten. För det är ju just mänskligheten som sägs ha blivit attackerad i Frankrike, till skillnad från de attentat som utförts av samma grupp som i Frankrike men mot andra människor. Andra mänskligheter? Det handlar om gränsdragningar kring vad som får vara med och bidra till vår förståelse, vad som är historia och vad som är samtid, och vem som sätter denna gräns. Vad är en del av vår samtid?

Hur många var vi som satte en kenyansk flagga över våra ansikten när Al-Shabab bombade ett universitet i Garissa i Kenya i april och mördade 147 personer? Hur många satte en libanesisk flagga när 43 människor dog i en ISIS-attack i Beirut bara någon dag innan attackerna i Paris? Kanske visste vi inte ens om att dessa attacker ägde rum. De definierades inte som en attack mot mänskligheten och ledde inte till att offentliga byggnader runtom i världen, från Operahuset i Sydney, Burj al Arab i Dubai till DN-skrapan i Stockholm, färgades i den kenyanska eller libanesiska flaggans färger.

Jag läser i internationella tidningar om hur människor världen över visar sin solidaritet med Paris; barn och religiösa ledare i Palestina och Afghanistan deklarerar sin sorg, sitt stöd och sin solidaritet. Men meddelanden från just länder som Palestina och Afghanistan gör också något mer; de visar att de vet hur de känns för de har själv varit är fortfarande utsatta för exakt samma sak. Och de understryker att de inte är terrorister. Barn som deklarerar att de inte är terrorister; att de inte hör samman med de som bombade i Paris.

Stödet till Frankrike kommer från hela världen, även från länder som sällan anses vara förtjänt av västs folkliga och politiska solidaritet. Folk balanserar sina ord. En vän i Afghanistan delade en bild i solidaritet med Paris och tillade i sin kommentar: ”In addition to these, to note that the ones that are killed in Afghanistan everyday nonstop for the last 40 years are also humans.” Folk i Palestina, Afghanistan och Kenya verkar, trots deras i jämförelse ofördelaktiga informationstillgång, vara långt mer benägna att inse hur vi alla hänger samman i detta. Att deras frihet, jämlikhet och broderskap är beroende av parisarnas, och vice versa.

Här är vi upptagna med andra övningar. Vi drar gränser, snabbt och lätt mellan oss och de andra. Kvällen när attentaten i Paris ägde rum befann jag mig på resa i Sverige. Den var präglad av förseningar på grund av den utökade gränskontrollen vid Öresundsbron. Jag stod mitt i natten tillsammans med en liten grupp resenärer på en regnig busshållplats i Hässleholm. Deras kommentarer var, när vi läste om stigande dödstal i Paris, att attentaten visar att det är bra att hålla koll på vem som kommer in i Sverige, att Paris är ett exempel på hur det blir när en släpper in vem som helst. Detta är långt från det som kan tyckas vara en självklarhet, som Dan Holloway 13 november uttryckte på ett kärnfullt sätt och som sedan blivit flitigt citerat: ”To people blaming refugees for attacks in Paris tonight. Do you not realise these are the people the refugees are trying to run away from?”

Det verkar som om människorna i Palestina och Afghanistan visste om vad som hände där på busshållplatsen i Hässleholm, för de svarade ju redan morgonen efter att de inte är terrorister, att de känner solidaritet med Paris. Men vad vill de som står och väntar på bussen i Hässleholm veta om människorna i Afghanistan och Palestina? För om man bor i Sverige är det också ett val att inte veta. Vi gör en gränsdragning för vad som får vara med och bidra till vår förståelse, för vad vi väljer bort. Vi väljer bort saker i vår samtid och saker från historien. Vi väljer vad som är en del av vår samtids historia.

Det är lätt att slentrianmässigt kritisera media för det vi inte vet, att det var de som inte rapporterade. I en träffande kommentar beskriver Emma Kelly att de flesta stora medier faktiskt rapporterade om exempelvis attentatet i Garissa, men att läsarna valde att inte klicka och att inte dela. Hon skriver att samtidigt som media måste bli bättre på att rapportera från underrapporterade platser, finns också ett ansvar hos läsarna. Hon skriver bland annat att “Why didn’t the media cover *insert country here*?” verkar ha blivit en förkortning för “Why wasn’t this story shared extensively on my Facebook feed?”.

Precis som The Independentjournalisten Robert Fisk sa i intervjun i P1 häromdagen, väljer vi att klippa filmen precis som vi vill – saker börjar när vi vill att de ska börja och därifrån bestämmer vi hur vi vill att saker ska fortskrida; hur världen ska se ut i framtiden. Dessa klipp är selektiva. Det är till exempel få som i Sverige inte skulle hålla med om att det är viktigt att lära sig av historien under andra världskriget, om koncentrationslägren och konsekvenser av rasbiologi. Många skolor skickar sina elever på studiebesök till Auschwitz för att de ska få chansen att lära sig. I andra konflikter och frågor är vi mindre benägna att erkänna historiens roll i vår samtid. När Fisk fick frågan om vart vi tar vägen nu efter terrordådet i Paris svarade han ”The problem is that we always ask where do we go from now, and never how we got here in the first place?”

Precis som vi till stor del väljer vad vi vet och tar reda om vår samtid, väljer vi även hur vi skär ut historien. Robert Fisk understryker att vi måste förstå Frankrikes koloniala historia för att förstå attentatet. För att förstå hur världen ser ut i dag måste vi förstå världens koloniala historia. Jag minns väl hur ställd jag blev när jag för ungefär femton år sedan för första gången besökte Moçambique. För det som nätt och jämt hade kvalat in i mina historieböcker, och då grovt förenklat, var där en del i en vardaglig diskussion om samtiden. Där kan inte kolonialtiden förpassas till historien, inte bara för att människor som lever nu levde då, utan för att de varje dag lever det koloniala. Kampen för självständighet och befrielse är inget som man kan förhålla sig till med kyla, abstraktion och avstånd; den är det avgörande som förändrade alla livsvillkor för samtida och kommande generationer. Självständigheten är bara några år äldre än jag. Hör mitt liv hemma i en historiebok?

Jag slogs av samma närvaro av det som för mig var historia (om jag ens var medveten om det) under samtal med vänner och kollegor i Afghanistan. Som en kväll när jag lyckades med det som jag ofta ville; att kunna lyssna på ett samtal men vara utanför det, att bara försöka lära mig och förstå. Jag satt tillsammans med två afghanska kollegor på ett par mattor på ett golv i ett gästhus inte långt från den stad som talibanerna tog över varefter USA bombade Läkare utan gränsers sjukhus i oktober. De två kollegorna pratade om vilka de stred för och emot; den ena för Sovjet och den andra för mujahedin. De var unga när de stred men detta tillhör inte historieböckerna. Detta tillhör nu och sätts för dem samman med det krig som utspelar sig i deras land och grannländer just nu.

Människor är medvetna om och har många gånger egna erfarenheter av hur de likväl som deras länder blir brickor i ett större spel. Ofta påstås krigen utspelas just i frihetens namn, men som i fallet med de två kollegorna i Afghanistan är det tydligt att ingen av de sidor som satte vapen i händerna på dem egentligen var så intresserad av deras, av afghanernas, frihet.

Ett attentat mot Paris sägs vara ett attentat mot frihet, jämlikhet och broderskap, när det kanske i själva verket handlar om maktkamp. Sebastian Bergholm på Yle skriver: ”Men om attacken i Paris var en attack mot allt det europeiska som staden symboliserar, hur kan man då förhålla sig till, till exempel attacken mot Beirut? Hur beskriver vi det, om vi ens benämner det? Inte som en attack på det öppna samhället, demokrati, upplysningsidéer? Är det ”bara” fruktansvärd död? Terror i Europa beskrivs ofta i som riktad mot vissa värden och idéer, vilket är problematiskt ur en viss synvinkel. Hur skall vi tala om död utanför Europa om inte samma centrala värden förs in i diskussionen? Lyckas vi i väst göra det på ett sätt som inte rangordnar offren? Är det i en europeisk självupptagenhet som vi själva sviker upplysningens universella värden, i den mån vi tror på dem?”

Mahatma Ghandi lär ha fått frågan under ett besök i London “What do you think of Western civilization?” och svarat “I think it would be a good idea.”. Det belyser nödvändigheten i att då och då revidera vår självbild, vad vi tror att vi står för i andras ögon och gå till botten med att förstå varför. Finns det någon anledning för människor i länder i exempelvis Afrika att se Frankrike som deras främste förkämpe för att dessa värderingar ska gälla även dem? Snarare tycks det i den rådande globala ordningen finnas väldigt få västerländska ledare som skulle kunna ses som progressiva kämpar för allas frihet, jämlikhet och broderskap.

Ifrågasättandet av vad väst står för tar sig många uttryck i det vardagliga samtalet i många länder. Häromdagen delade många moçambikiska vänner en bild med Fidel Castro och Barack Obama. På bilden fanns texten: ”Fidel sprider läkare över världen. Obama sprider soldater över världen. Gissa vem som är den ”blodtörstige diktatorn” och vem som är Nobels Fredspristagare?” Människor i Moçambique, likväl som i Afghanistan, är kanske några av de på jorden som mest älskar fred och frihet, för att de vet vad det betyder att inte ha det. Det är inte så de beskrivs, och vi har svårt att förstå hur någon som samtidigt älskar fred och frihet, kanske mer än du och jag, samtidigt sätter Castro framför Obama. Men som Robert Fisk säger, vi har glömt rättvisan.

Samtidigt som det kanske ger oss perspektiv att nämna alla de som omkommit i terroristattacker runtom i världen är kanske den viktigaste frågan, om vi ska prata rättvisa, det krig som utkämpas utan det vi kallar våld; de sociala och ekonomiska orättvisorna, som ibland benämns strukturellt våld. I en värld där en procent äger lika mycket som resterande 99 procent av världens befolkning (Oxfam), där de 85 rikaste i världen äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder (Oxfam) och där det bara i Afrika dör ungefär en miljon barn av malaria varje år. Där den summa som saknas för att alla barn i världen ska få tolvårig skolgång under ett år skulle kunna finansieras av åtta dagars global militär budget (Malala Fund). I en värld av frihet, jämlikhet och broderskap.