För att förbättra stödet till lokala föreningar och folkröresler arbetar SAK just nu med att ta fram verktyg för att göra organisationsbedömningar. Bedömningarna går ut på att tillsammans med samarbetsorganisationen diskutera organisationens värdegrund, vad de vill uppnå och hur de vill göra det. En viktig del i övningen är att analysera frågor om interndemokrati, legitimitet och representativitet. Vem säger de att de representerar och vem kan i praktiken göra sin röst hörd? Finns förutsättningar för deltagande för kvinnor och män, med och utan funktionsnedsättning, att delta på samma villkor?

För att se till att verktyget faktiskt fungerar i praktiken, och inte blir en skrivbordsprodukt från Kabul, testar vi det tillsammans med några av våra samarbetsorganisationer. En av dem var ADAO i Taloqan, där SAK bland annat finansierat mattvävarkurser för kvinnor. Jag var där i förra veckan tillsammans med mina två manliga afghanska kollegor.

Samtalet med kvinnorna som deltagit i aktiviteterna erbjöd något av en metodologisk utmaning:

• Kvinnorna kan inte delta tillsammans med män i mötet så vi ordnar ett separat möte.
• Jag som kvinna bör i princip leda övningen med kvinnorna men det funkar inte av språkskäl så vi tar med oss en av de manliga kollegorna.
• Det visar sig att kvinnorna inte pratar dari utan uzbekiska så inte heller den manlige kollegan kan prata direkt med dem.
• Vi tar in ytterligare en tolk – en kvinna som kan prata dari och uzbekiska (men inte engelska).
• Vi genomför övningen från (svenska i mitt huvud till) engelska till dari till uzbekiska och sedan tillbaka samma väg.
• Eftersom den manlige kollegan är närvarande måste kvinnorna sitta på behörigt, ganska långt, avstånd, och med burkor på. Detta gör att det är svårt att följa vem som säger vad och om alla verkligen deltar.

Onekligen en lärorik dag på jobbet och ett mycket intressant samtal om bland annat mattor, mullor och markrättigheter.