Håll utkik!

Ett foto  från sista dagen på kontoret i Kabul med mina fina kollegor från civilsamhällesenheten. Kommer att sakna dem men hoppas på att komma tillbaka inom en inte allt för avlägsen framtid. Snart kommer annonsen för mitt jobb ut på SAKs hemsida. Håll utkik och hör gärna av dig om du är intresserad!

Farewell Kabul 1 liten

Annonser

Att få ge sin bild och få säga sitt

Idag har vi haft invigning av fotoutställningen People that matter med fotografier från SAKs samarbetsorganisation TSCO i Mazaar-e Sherif. (Se längre beskrivning av projektet under fotografierna nedan.)  Tio minuter innan invigningen skulle gå av stapeln var det kaos i hängningen av fotona, vissa saknades, namnskyltarna satt fel och fotograferna hade fastnat i trafiken. Men, när det väl var dags föll allt på plats och det blev en riktigt fin förmiddag på informationscentret på Kabuls Universitet tillsammans med de tjugo unga kvinnliga fotograferna och inbjudna gäster.

Sveriges biståndschef i Afghanistan, Anders Öhrström höll ett anförande där han bland annat lyfte fram vikten av att ge andra bilder från Afghanistan än krig och katastrof sam vikten av att arbeta med kvinnors rättigheter, deltagande och röst i Afghanistan. Enligt Öhrström bör fotoprojektet ses som en god investering i jämställdhet med svenska skattepengar. TSCOs koordinatör Mohsin Ayoubi pratade om vikten av engagemang och handling för att förändra Afghanistan – att vi inte bara pratar om förändring utan gör förändring. Innan besökarna fick titta på bilderna, berättade Ghulsom, en av fotograferna om vad projektet betytt för dem i form av ökat självförtroende, möjlighet till försörjning och till att kunna berätta historier om kvinnors liv i Afghanistan sett inifrån.

Intresset från pressen var stort och flera av fotograferna samt vi på SAK blev intervjuade av ett antal tv-kanaler och tidningar. Många studenter, framför allt manliga, var märkbart förundrade över hur detta hade gått till; fantastiska foton och berättelser gjorda av 20 unga kvinnor som för bara några månader sedan aldrig hade hållit i en kamera och som tagit dessa bilder med en enkel pocketkamera.

Om projektet

TSCO har under 2013 utbildat 20 unga afghanska kvinnor mellan 18 och 32 år i Mazaar-e Sherif i fotografi och bildbehandling. De flesta av kvinnorna hade innan utbildningen startade aldrig hållt i en kamera. Under ett av SAKs uppföljningsbesök hos TSCO föddes idén att göra en fotoutställning tillsammans – för att resultatet skulle nå längre; kanske ända till Kabul. Fotograferna fick i uppgift att fotografera människor i sin närhet som betyder något för dem. Resultatet blev långt över förväntan – både vad gäller intryck och kvalitet. Utöver att nå till Kabul bestämde vi oss för att ta sikte på Sverige.

Samlingen av fotografier ger en unik inblick i en afghansk vardag, sett med unga kvinnors ögon, som ligger långt bort från den bild som ges av Afghanistan i exempelvis media. Uppdraget var fritt definierat men det finns många likheter och röda trådar i kvinnornas fotografier. Naturligtvis är familjen mycket närvarande, inte minst barn; kaxiga, nyfikna lekande barn. Många fotogfrafier porträtterar människor i de sysslor som ger familjen inkomst; boskap, skörd, mjölkning och mattvävning. Bilderna ger en bild av sociala relationer fyllda av värme och samarbete. Denna värme genomsyrar även de bilder som flera av dem har tagit av människor som tigger på gatan. Av de nästan 600 bilderna som fanns i det första urvalet fanns endast en med ett vapen. Det är inte ett Afghanistan i krig och konflikt de visar upp utan ett land med människor, solidaritet och medmänsklighet.

Har tidigare skrivit om TSCO på bloggen, läs gärna här och här! Vi hoppas som sagt på att fotografierna ska visas även i Sverige och jag kommer att fortsätta att arbeta med det efter avresan härifrån tillsammans med fotografen Lisa Brunzell som arbetat tillsammans med oss med utställningen.

Har du ett ord över?

Det finns som bekant väldigt många ord här på bloggen (och lyckligtvis också ganska gott om bilder). Jag undrar nu om du som läser detta skulle kunna tänka dig att bjussa på ett ord? Du får två saker för ditt ord: Du har chans att medverka i en bok och du bidrar till att fler afghanska flickor får gå i skolan. Vad sägs?

Så här funkar det:

Just nu har du har du möjlighet att inspirera författaren Kristina Ohlsson att skriva en berättelse, genom att messa henne ett ord. Varje SMS kostar 40 kr. Pengarna kommer att användas till att fler flickor ska få gå i skola i Afghanistan.

  • Kom på ett ord och sms:a ordet till 72 922. Det kostar 40 kronor.
  • Ditt skänkta ord kommer till Kristina som gör sitt bästa för att få in det i berättelsen.
  • Om Kristina använder just ditt skänkta ord i berättelsen meddelas du via SMS!

Kampanjen pågår t o m 24/10.

Läs mer om kampanjen på www.skankettord.se!

Förra årets Skänk ett ord-kampanj vann två internationella priser – läs mer här!

Se tidigare blogginlägg från besöks i SAKs skolor i Keshem, Badakshan här och SAKs skolor i Takhar här!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Andra berättelser

Vi sitter med tio personer från ett lokalt råd i Behzud i Wardakprovinsen. Wardak är ”känt” för självmordsbombare och övergrepp både från talibanerna och afghanska och utländksa militära styrkor. För ett par veckor sedan exploderade en bomb strax utanför SAKs sjukhus i provinshuvudstaden (läs blogg här och artikel i The Tribune här).

Men de tio personerna framför oss har andra historier att berätta – om de steg som har tagits och om vad de drömmer om för sin by. Anledningen till vårt möte är SAKs arbete med att ta fram bättre verktyg för att stödja lokala föreningar (för mer info om detta arbete, läs här).

De berättar om hur fred och säkerhet har varit en förutsättning för att saker sakta men säkert ska börja förändras i deras by. Det som förändrades var att människors inställning till att skicka sina barn, både flickor och pojkar, till skolan började förändras. De två barnen i gruppen har idéer om hur skolan ska bli bättre och pratar om vikten av att freden fortsätter.

De berättar om att de med medel från regeringsinitiativet ”Nationella Solidaritetsprogrammet”, vilket genomförs av SAK i Wardak, har sett till att alla i byn har tillgång till rent dricksvatten och att det finns vatten till bevattning. Nu skulle de dock vilja fortsätta med ett litet vattenkraftverk för att få el samt med bevattningssystem till jordbruk.

De berättar att det fortfarande är mycket som saknas i byn som exempelvis skola, klinik och väg. Vägen har de börjat bygga själva men skolan och kliniken har de frågat regeringen om. Det finns inte heller någon marknad eller affär och jag frågar varför? –Det finns ingen som har lite mer, som skulle kunna investera i en marknad. I princip så är vi inte alltid så positiva till att folk utifrån ska komma och etablera saker i vår by men vad gäller marknaden så skulle vi kunna tänka oss att ta emot en rik affärsman.

De berättar att de har vilda djur i bergen runt omkring byn och att de gärna skulle vilja att deras omgivningar skyddades eftersom de vilda djuren skulle kunna locka till sig turister. Ingen av dem har emellertid någonsin sett till en turist.

De berättar att skapandet av rådet för två år sedan har gjort beslutsfattandet i byn mer deltagande och representativt vilket har minskat konflikterna. Jag frågar vem som fattade besluten innan och får svaret att det var det Malik (äldste) och Mullah Imam. Följdfrågan blir hur de upplever att de inte längre har lika mycket makt? –De sitter ju här, svarar en av deltagarna och pekar på de två äldre herrarna i gruppen. Imamen fortsätter: -Det är inga problem. Vi är fortfarande med men är inte längre ensamma. Nu har dessutom kvinnorna det första ordet.

Det är inte så vanligt att ha en blandad grupp med kvinnor, män och barn där alla deltar tillsammans, kommenterar varandras svar och lägger fram olika åsikter. De är överens om mycket men inte om allt. Vid en övning där kvinnor och män i olika grupper ska beskriva organisationen och var besluten fattas blir det tydligt att trots att kvinnorna deltar i stor utsträckning, ligger det slutgiltiga beslutet med männen. Kvinnorna är väl medvetna om detta (medan männen ler förläget). I en annan övning kommer det fram att kvinnorna har börjat organisera sig i en egen religiös grupp, i anslutning till moskén. Kvinnor som har studerat Koranen leder gruppen. Vi frågar vad syftet med den gruppen är? –Att ta våra rättigheter från männen.

Två tolkar och en organisationsbedömning

För att förbättra stödet till lokala föreningar och folkröresler arbetar SAK just nu med att ta fram verktyg för att göra organisationsbedömningar. Bedömningarna går ut på att tillsammans med samarbetsorganisationen diskutera organisationens värdegrund, vad de vill uppnå och hur de vill göra det. En viktig del i övningen är att analysera frågor om interndemokrati, legitimitet och representativitet. Vem säger de att de representerar och vem kan i praktiken göra sin röst hörd? Finns förutsättningar för deltagande för kvinnor och män, med och utan funktionsnedsättning, att delta på samma villkor?

För att se till att verktyget faktiskt fungerar i praktiken, och inte blir en skrivbordsprodukt från Kabul, testar vi det tillsammans med några av våra samarbetsorganisationer. En av dem var ADAO i Taloqan, där SAK bland annat finansierat mattvävarkurser för kvinnor. Jag var där i förra veckan tillsammans med mina två manliga afghanska kollegor.

Samtalet med kvinnorna som deltagit i aktiviteterna erbjöd något av en metodologisk utmaning:

  • Kvinnorna kan inte delta tillsammans med män i mötet så vi ordnar ett separat möte.
  • Jag som kvinna bör i princip leda övningen med kvinnorna men det funkar inte av språkskäl så vi tar med oss en av de manliga kollegorna.
  • Det visar sig att kvinnorna inte pratar dari utan uzbekiska så inte heller den manlige kollegan kan prata direkt med dem.
  • Vi tar in ytterligare en tolk – en kvinna som kan prata dari och uzbekiska (men inte engelska).
  • Vi genomför övningen från (svenska i mitt huvud till) engelska till dari till uzbekiska och sedan tillbaka samma väg.
  • Eftersom den manlige kollegan är närvarande måste kvinnorna sitta på behörigt, ganska långt, avstånd, och med burkor på. Detta gör att det är svårt att följa vem som säger vad och om alla verkligen deltar.

Onekligen en lärorik dag på jobbet och ett mycket intressant samtal om bland annat mattor, mullor och markrättigheter.

IMG_5835liten

På rätt plats, med rätt färdmedel, vid rätt tidpunkt

Jag hade rätt när jag i inlägget nedan anade att förra veckans resa till norra Afghanistan delvis skulle handla om att inte riktigt veta hur saker och ting skulle bli. Jag trodde att jag skulle flyga direkt till Kunduz. När jag kom till flygplatsen i Kabul visade det sig att planet skulle mellanlanda på två ställen innan Kunduz; Faizabad och Taloqan (på grund av att piloten dagen innan varit sjuk så att det fanns väntande passagerare till dessa två destinationer). Detta visade sig vara tur för på grund av det dåliga säkerhetsläget på vägen mellan Kunduz och Taloqan de senaste dagarna ska jag som utlänning inte färdas där. Så jag gick av planet vid andra stoppet; i Taloqan (dit jag skulle ha åkte med bil från Kunduz en dag senare).

Säkerhetsläget hade förvärrats när det var dags att åka hem (efter ytterligare ett attentat) vilket vi hade planerat att göra från Kunduz så våra biljetter fick bokas om. Tyvärr gick inte den flygningen via Taloqan så det fick bli via Faizabad som ligger ungefär tre timmar i bil (på säker väg) från Taloqan. När vi kom fram till Faizabad fick vi meddelande om bombattentat i Kunduz så det var ju bra att vi inte var där. Från Faizabad tog vi ett flyg som mellanlandade i Kunduz för att sedan ta en sväng upp till Mazaar innan vi åkte mot Kabul.

kartakunduztaloqanfaizabadFörklaring till kartan: Röd är planerad flygsträcka på ut- och återresa. Brun är planerad bilresa på ut- och återresa. Mörkgrön är faktisk flygresa på utresa. Ljusblå är faktisk bilresa på återresa och blå är faktisk flygresa på återresa.

Och ja, är väldigt tacksam över afghanska kollegor som har koll på allt detta och ser till att man hamnar på rätt plats, med rätt färdmedel, vid rätt tidpunkt.

Vad ska du bli när du blir stor?

Häromdagen besökte vi några av SAKs byskolor i Takharprovinsen. Byskolorna är informella och bygger på byarnas engagemang och bidrag. SAK bidrar med bland annat lärarlöner och utbildningsmaterial och i vissa fall även med förbättrade skollokaler. Unde förra året stöttade SAK nästan 350 byskolor med nära 45 000 elever. Runt 60 procent av eleverna var flickor.

Vid ett av besöken i en tredje klass frågade min kollega Khalid eleverna vad de skulle bli när de blev stora. Alla flickor skulle bli fröknar och alla pojkar skulle bli läkare förutom en som skulle bli pilot. Tänker att de kvinnliga lärarna i byskolorna utgör en väldigt viktig förebild inte minst för flickorna. Och detta är inte svårt att förstå när man ser, och även känner, lärarnas engagemang, trots allt får man nog säga med tanke på att undervisningen många gånger bedrivs i tält eller under ett träd.

Khalid kommenterade på facebook efter besöket:

Seeing boys and girls studying with great enthusiasm despite lack of adequate resources confirms the fact that Afghans have realized the importance of education and regard it as a meaningful investment of today for having a secure, peaceful and developed Afghanistan of tomorrow.