Ska en sådan affisch behöva få finnas?

Vissa bilder biter sig fast. Under ett besök på en skola i Laghman såg jag dessa affischer uppsatta i korridoren. I samma korridor där det sprang skrattande elever i vita fladdrande sjalar. Första tanken var att det kändes helt fel – men när tanken tagit en vända till är det ju naturligtvis så att det är bra att affischerna hänger där – för att de behövs. Men, hur sjukt är det inte att dessa affischer ska få behövas? Ville först inte lägga upp fotot här men nu gör jag det ändå.

IMG_3220_liten

Enligt Arms Treaty Now dör över 2000 människor om dagen av väpnat våld och det finns mer global reglering av försäljning av bananer än av vapen. Eller som organisationen Control Arms skrev i en annons häromdagen: ”If we can have an international treaty for olive oil – why not for deadly weapons?”

Enligt Svenska Freds och Skiljedomsförenigen säljer Sverige mest vapen i världen, räknat per capita. Under 2012 sålde Sverige krigsmateriel för 9,8 miljarder kr. 2011 sålde Sverige för 13.9 miljarder kr, vilket var mer än någonsin tidigare. De fyra största mottagarna av krigsmateriel från Sverige under 2012 var i ordning Indien, Saudiarabien, Frankrike och Pakistan. Skolan där affischen hängde ligger mindre än tio mil från gränsen till Pakistan.

Tur att språket är så litet

Lite då och då tänker jag på vilken tur det är världen inte kan ta del av svenska nyheter på svenska. Att det är tur att vårt språk är så litet. För om världen kunde ta del av svenska nyheter skulle det (i många fall oförtjänt) goda rykte som Sverige har gå upp i rök i takt med den strida strömmen av galenskaper i den svenska politiken. Jag är så klart väl medveten om att nyheter om Sverige sprids på andra språk men dock med en viss gallring vilket gör att strömmen (förhoppningsvis) förefaller mindre strid.

För om världen kunde läsa svenska skulle de under en och samma vecka kunna läsa om vår justitieminister som försvarar polisstatsstrukturer och har obefintlig kännedom om hur en stor del av den svenska befolkningen lever, om vår utrikesminister som varit antikommunistisk spion åt CIA och om vår migrationsministers uttalanden som verkar grunda sig på tankar om den ariska rasen. Och under denna vecka skulle världen också kunna konstatera att denna typ av beteende hos svenska politiker inte får några konsekvenser, de sitter gott. Världen skulle läsa om ambulanspersonal som sagt om en flyktingpojke som hoppade från ett fönster sex meter upp ”Låt honom hoppa, det är ju ändå bara en flykting” och efter att han hoppat vägrat ta med honom i ambulansen. Världen skulle också under dessa ringa sju dagar läsa om hur sex av de åtta utlovade miljarderna till klimatet genom dubbel bokföring tas från ordinarie biståndsbudget.

Som sagt, tänker att det är tur att svenska är ett litet språk. Och att vi måste lägga på ett kol att förändra allt detta (och mycket mer)…

 

Vem står upp för vem?

På Arlanda, på väg till Kenya och därefter Uganda och Rwanda där jag ska lära mig mer om Vi-skogens arbete. Efter några ganska intensiva dagars slit med vår ansökan till Sida (som vi lämnade in igår – tjoho!) känns det nu som att det finns lite plats att se bortom budgetar, LFA-matriser och rättighetsbaserade arbetsmetoder.

Tar igen lite nyheter. I Moçambique har partiet Frelimo haft sin tionde kongress. Det blev en skräll av att sittande president (som alltså också är ordförande i partiet) vann storslaget i omröstningen om vem som ska leda partiet i framtiden. Det som kompisarna i Niassa verkar mest upprörda över är att premiärminister Aires Aly, som är son av Niassa, inte blev omvald till partiets politiska kommitté. Intressant att se hur även ganska inbitna Frelimo-kritiker känner sorg över detta. (Säger oss något om människors förhållande till partiet och historien…)

Och på tal om historien publicerade moçambikisk statlig radio en notis om att Zimbabwes president Mugabe pratat i FN. Mugabe lär ha anklagat FNs säkerhetsråd för att ha ”en omåttlig aptit på krig” och anklagar FN för att förödmjuka Afrikanska Unionens försök till medling i ett antal afrikanska länder. Om svenska tidningars/medias kommentatorsfält ofta är en mycket deprimerande historia att läsa, var kommentarerna om Mugabe i FN lite mer tankeväckande (det är väl i och för sig de många gånger rasistiska utspelen i svenska tidningars kommentatorsfält, men på ett lite tråkigare sätt…).

I kommentarerna kan man bland annat läsa att läsarna fördömer Mugabes förtryck av sin egen befolkning och hans totalitära ledarskap. Men samtidigt hyllas han för att ha står upp för Afrika. Någon nämner att det är tur att Mugabe finns nu när Kadafi, som anses ha varit en afrikan med mod, är borta. En vän (som är stor humanist och demokrat) kommenterade Mugabes utspel på facebook: En afrikan som vet var det är att vara afrikan.

Oavsett om vi håller med eller inte är det onekligen tankeväckande kommentarer… Och det är inget bra betyg till andra, demokratiska stater från såväl Afrika som annorstädes att Mugabe framstår som en av få som står upp för Afrika…

Nu är det dags att stänga av datorn – dags för säkerhetsdemonstration på planet…

Lite ilska mot strukturen tack!

Först och främst: En katastrofal situation för en person eller för ett land blir naturligtvis inte bättre för att det någonstans i världen finns en ännu värre katastrof. Med detta sagt, ett par reflektioner.

För ett par år sedan deltog jag i en kurs för arbete i kris- och katastrofsituationer. Jag jobbade då i Niassaprovinsen i norra Moçambique. De flesta andra som deltog i kursen arbetade på humanitära organisationer, det vill säga organisationer som i första hand arbetar där det finns en humanitär katastrof, som exempelvis krig, flyktingläger eller översvämning. Jag minns att flera av deltagarna gav uttryck för att den där kursen väl inte var något för mig – där jag jobbade var ju allt lugnt och någorlunda bra. Eller?

Deras reaktioner speglar den syn som vi ofta har på vad som är värst – en bild som inte sällan förstärks av medias bevakning av utvecklingen i världen. En (ny) humanitär katastrof är bra nyhetsstoff – långvarig och djup fattigdom och orättvis världsordning fångar inte lika lätt vår uppmärksamhet. Det är liksom nästan normalt att en miljard människor lider av hunger i världen. Majoriteten av denna miljard lider inte av hunger på grund av en humanitär katastrof utan på grund av hur samhället runtomkring oss ser ut – alltså av faktorer som vi till stor del kan påverka. Det är en av sju av alla oss människor i världen.

Lyssnade på radion idag om den humanitära katastrofen i Syrien. Blir naturligtvis upprörd över det jag hör. Lite tidigare under morgonen läste jag veckans nummer av Niassa lokaltidning Faísca där det fanns en artikel som berättar att 20 kvinnor i Marrupadistriktet har dött på väg till sjukstugan under de senaste sex månaderna. Situationen som beskrivs i Faísca finns i många av Moçambiques 128 distrikt, och i tusentals andra distrikt runt om i världen. Men det blir ingen nyhet.

Översatt till min värld i Sverige skulle detta innebära att lokaltidningen Hjo Tidning, bland artiklar om lutande Stureplanssvampar på torget, skulle berätta att 13 kvinnor i Hjo har dött på väg till sjukhuset det senaste året.

Normalt? Lugnt? Bra?

Bland cowboys och missionärer

Befinner mig på George W Bush Airport i Houston – en mycket märklig upplevelse. Har aldrig varit på en flygplats med så hög koncentration av cowboyhattar, missionärer och karlar med gitarr. Har heller aldrig varit på en flygplats där ett av de återkommande utropen i högtalarna meddelar att om du på något sätt försöker skämta med migrations- eller tullmyndigheten kan du bli arresterad.

Har nog inte heller tidigare hört utropet: ”If you are missing two hats – cowboy hats – please return to the security check.” Själv blev jag stoppad i säkerhetskontrollen och de meddelade att de var tvungna att känna på mitt bakhuvud. Skulle ju vara spännande att veta vad de tror att jag har gömt där (förutom en hög radikala idéer) men det vågade jag ju naturligtvis inte fråga med risk för att bli arresterad för skämt.