Igår var jag för ovanlighetens skull turist ”hemma i Maputo” så här kommer en lite annorlunda stadsvandring. Om du vill läsa de tidigare, klicka på Stadsvandring i menyn till vänster. Vi börjar i korsningen mellan  Olof Palme och 24 de Julho där en något berusad man dök upp och ville vara med på fotot. Den förra har beskrivits tidigare och är uppkallad efter dagen då företag nationaliserades efter självständigheten. Att Olof Palme har en gata här (som en av väldigt få västerlänningar) vittnar det stöd och de politiska band som fanns mellan Sverige generellt och Palme mer specifikt. Moçambiques förste president, Samora Machel, dog samma år som Palme men ungefär ett halvår senare och deltog i dennes begravning i Stockholm.

Vi går på Palme ner på befrielsetorget och in på Fransk-moçambikiska kulturcentret. I centrets trädgård finns ett antal exempel på skulpturer gjorda av vapen, som en fredsaktion efter inbördeskriget. Där finns även en konstutställning med en moçambikisk konstnär (se nedan).

Vi tänkte ta oss till konstmuseet men det var stängt på grund av måndag och det gick inte att diskutera sig in eftersom det var eftermiddag. Museet ligger i korsningen Karl Marx och Ho Chi Minh. Karl Heinrich Marx föddes 1818 och dog 1883 och är en av grundarna till sociologin. Han grundade även den ekonomiska och revolutionära teori som kallas marxism baserad på en historisk materialism. Den nuvarande regeringspartiet Frelimo definierade sig, när det ombildades från befrielserörelse till parti, som ett marxist-leninistiskt parti. Inte så underligt att Marx fick en gata med andra ord. Ho chi Minh föddes ungefär trettio år innan Marx, 1890, i dåvarande Franska Indokina och dog 1969. Minh kämpade för Vietnams befrielse från det franska kolonialstyret och ledde det indokinesiska kommunistpartiet. 1946 skrev han under överenskommelsen med Frankrike om Vietnams självständighet och blev sedan president i Nordvietnam och stred mot USA fram till sin död.

Vi går tillbaka till självständighetstorget och ner på Samora Machel, passerar plåthuset som är ritat av Alexandre Gustav Eiffel (som i Eiffeltornet) och kommer sedan till statyn av Samora Machel med fingret i luften. Som nämnt tidigare var Samora Moçambiques förste president efter självständigheten fram till han dog i en flygkrasch i Sydafrika 1986. Samora är fortfarande väldigt närvarande i landet och många som är kritiska till Frelimo idag, önskar sig tillbaka till Samoras tid. 2011 är Samora-året, med anledning av att det var 25 år sedan han dog.

Bakom Samora ligger en botanisk trädgård där vi tar en sväng bland vildvuxna träd och buskar – vackert!

Vi går neråt till den låga delen av staden, passerar en skylt där en traditionellt doktor meddelar att han kan bota allt – du kan få bättre kropp, bli av med skulder, bättre kärlek, bli fri från häxkraft och mycket annat. Vi tar en sväng på Mercado Municipal och går sedan i riktning mot tågstationen. Vi tar en sväng om det portugisiska fortet, passerar många vackra hus i de områden där filmen Blood Diamonds spelades in (tyvärr inte alltid helt lämpliga kvarter att fotografera i).

Tågstationen, som förde en tynande och borglömd tillvaro till för några år sedan har fått ett uppsving och huserar nu små butiker, restaurang och populärt uteställe. Det har röstats fram som en av världens tio vackraste tågstationer av tidningen Newsweek. Även här hade ovan nämnde Eiffel ett finger med i spelet och ritade kupolen (han kom dock aldrig personligen till Moçambique).

Här kommer en ny stadsvandring i Maputo, som uppföljning på de jag skrev förra året. (Du kan läsa de tidigare stadsvandringsinlägget om du klickar på kategorin Stadsvandringar i menyn här till vänster.) Denna promenad har endast följt en liten bit av en gata, den gata jag numer är bosatt på: Mártires de Machava = Machavamartyrerna.

Jag kommer ut från mitt hus och tar till höger och passerar det nyinstallerade Feima – en hantverksmarknad som även huserar ett par väldigt trevliga restauranger. Alla de hantverkare som tidigare sålde sina grejer på gatorna runtom i staden (med högre koncentrationer av turister) finns nu samlade här. På parkeringsplatsen utan för Feima står en bil med en registreringsskylt från bilförsäljaren ”Mecca motors”.

 En buss upp vid min sida och mannen som tar betalt börjar hojta att jag måste åka med – det går inte an att brancan (vitingen) går! Det tar ett par kvarter innan han ger upp (efter att ha frågat om han åtminstone kan få mitt telefonnummer). Jag går förbi ett träd som någon har gjort till sin bostad och korsar Eduardo Mondlane (som, beskrivet i en tidigare vandring, var en av Frelimos grundare och tillika dess förste ordförande).

Jag passerar en en kiosk gjord i plåt, ett livsfarligt elskåp med dörren på trekvart och en limousine innan jag kommer fram till korsningen med Ahmed Seko Touré (beskriven i en tidigare stadsvandring).

Där ligger Villa Al Garve. Denna till utseendet fantastiska byggnad var under kolonialtiden den portugisiska säkerhetspolisen PIDEs högkvarter och tillika tortyrkammare för politiska motståndare till kolonialregimen). Med tanke på dess historia är det inte lätt att finna ett sätt att använda byggnaden.

På min väg hemåt igen går jag förbi mitt hus ett par hundra meter och når platsen där journalisten Carlos Cardoso blev skjuten för drygt tio år sedan. Där finns nu en vacker minnesplats med texter, bilder och konstverk till Cardosos minne.