Rio+20-bloggen rundar av…

Då var jag hemma sedan några dagar och har hunnit smälta åtminstone en del av upplevelserna från Rio+20-konferensen. Det slår mig återigen vilka extremt olika världar vi rapporterat från, jag och min vän och kollega Linn. Hon reflekterade kring sin iakttagelse gällande avsaknad av vita medelålders män på folkets forum. Och nog var det så att de hon letade efter mycket riktigt gick att återfinna i överflöd på den formella Rio+20-konferensen. Jag vill inte spekulera vidare kring kopplingen mellan detta faktum och det magra utfallet av konferensen, men det är aningen svårt att tänka sig att en global överenskommelse där kvinnor hade fått hälften av makten, inflytandet och talutrymmet skulle ha landat i samma slutdokument.

Jag lovade att återkomma med en mer kvalificerad analys av slutdokumentet. Då många som deltagit i detalj och följt de årslånga förhandlingarna redan gjort kloka slutsatser kommer min reflektion främst fokusera på de frågor som är viktigast för Kooperation Utan Gränser.

Inte ett totalt misslyckande

Först en blandad kompott av övergripande kommentarer som jag instämmer i. Såsom Martin Khor vid Third World Network (http://www.twnside.org.sg/) skriver innehåller dokumentet väldigt lite nytt vad gäller agerande. Framför allt bekräftade och erinrade det vad som redan kommits överens om för 20 och tio år sedan (under konferenserna i Rio respektive Johannesburg). I relation till det akuta läge vi befinner oss i, förekom inga genombrytningar. Men inte heller var konferensen ett totalt misslyckande vilket många porträtterar den till att vara. Anledningen till att det inte ska betraktas som ett misslyckande är att det under omständigheterna – den finansiella krisen och det politiska läget i världen – fanns en uppenbar risk att dokumentet skulle föra agendan bakåt. Det gjorde den till viss del i vissa frågor såsom kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, men inte överlag.

Mat på agendan

Global livsmedelstrygghet (food security på engelska), det mest centrala för Kooperation Utan Gränsers arbete, är ett exempel på detta. Faktum är att avsnitt om livsmedelstrygghet hör till de bättre i dokumentet. Större delen av det som är viktigt finns med. Bland de åtgärder som lyfts fram nämns traditionella hållbara jordbrukspraktiker och traditionella fröförädlingssystem. Det hållbara jordbruket är det jordbruk som enligt dokumentet “improves food security, eradicates hunger, and is economically viable, while conserving land, water, plant and animal genetic resources, biodiversity and ecosystems, and enhancing resilience to climate change and natural disasters.” Vidare skrivs: ”We also recognize the need to maintain natural ecological processes that support food production”.

Småbönders, och speciellt kvinnors, bidrag till en hållbar utveckling och livsmedelstrygghet globalt erkänns och lyfts fram. Vikten av bondekooperativ nämns uttryckligen. Man förspråkar mer deltagande av bönder, småbönder, specifikt kvinnor i framtagande av strategier för livsmedelstrygghet på alla nivåer.

Rättigheter i focus men brist på marknadsanalys

Det finns ett relativt tydligt rättighetsfokus då man skriver om rätten till mat: ” We reaffirm our commitments regarding right of everyone to have access to safe, sufficient and nutritious food, consistent with the right to adequate food and the fundamental right of everyone to be free from hunger.” Jordbrukets betydelse för flertalet fattiga länders ekonomi erkänns också vilket ger förhoppning om ökad prioritet framöver.

Vidare lyfts prisfluktuationer på mat upp som ett stort bekymmer och man understryker vikten av ”timely, accurate and transparent information in helping to address excessive food price volatility”. Bankernas roll i detta i form av spekulation på matpriser nämns emellertid inte explicit. Problem relaterade till markrofferi (land grab eller land aquisition) nämns inte explicit, men länder uppmanas att implementera de nya frivilliga internationella riktlinjerna för en ansvarsfull förvaltning av rätten till mark, fiske och skogsresurser som tagits fram av FNs jordbruksorgan FAO. Här borde skrivelser om kvinnors rätt till land, egendom och arv funnits med men det gör de tyvärr inte. Det är värt att läsa Kvinnogruppens slutsatser från konferensen: http://www.womendeliver.org/updates/entry/womens-major-group-final-statement-on-the-outcomes-of-rio20

En hel del saker som ställer till problem för småbönder nämns inte. Ett exempel är den monopolliknande situationen på frömarknaden liksom på marknaden för flertalet andra insatsmedel till jordbruket. Det orsakar gigantiska problem och orättvisor för småbönder i deras strävan mot global livsmedelsförsörjning med ett hållbart jordbruk som är diversifierat, bygger upp ekosystemtjänster och ekologiska metoder.

Vem ska betala?

En av de största svagheterna i överenskommelsen är den totala avsaknaden på löften om pengar från de rika länderna att underlätta för fattiga att nå och bidra till en hållbar utveckling. Förhoppningsvis kommer länder att se den överenskomna texten som en utgångspunkt snarare än tröskel eller tak för att implementera det som är nödvändigt och akut för att nå en hållbar utveckling där framtida generationer kan leva i samklang med varandra och naturen. Men det vet vi först om flera år, och egentligen är det först då vi kan säga om det var en framgång eller ett misslyckande.

Framtidens hållbarhetsmål

En ljusglimt är de globala hållbarhetsmål man kommit överens om. Kanske är det de vi kommer se tillbaka på om 20 år och säga. – Aha, det var ju då i Rio 2012 som hållbarhetsmålen först kom på agendan, de som nu hjälpt oss att hamna på rätt köl!

Många kommenterar slutdokumentets namn The Future we want. Vilka är vi egentligen? Detta är inte den framtid vi vill ha och inte den framtid vi behöver!

/Hanna Wetterstrand

Jämlikhet ger styrka

Kyrkan i det lilla samhället Casa Nova intill floden Piranga är fylld till bredden. Mannen med gitarr signalerar till gruppen som drar igång med en kraftfull kampsång. Den positiva energin och glädjen i lokalen är påtaglig. Jag fylls av värme inombords. Det fullkomligen lyser om människorna. De berättar historien för oss om hur de under 16 år lyckats stå emot företagets påtryckningar och hot om att lägga deras samhälle under vatten för att konstruera ytterligare en damm.

Under månader ockuperade byborna området där bygget skulle ske. Genom gemensam styrka lyckades de skrämma upp företagets chef rejält den gång han kom till byn. Genom hela processen har de stått enade. Jag försöker förstå vad det är som gör att de lyckats, medan flertalet inte gör det. Vi är alla familjejordbrukare, berättar prästen. Vi hjälps åt. Vi gör tjänster åt varandra utan att ta betalt. Vi byter saker med varandra. Det finns mycket solidaritet i vår by.

För en kort tid sedan drabbades byn av en översvämning, orsakad av en misslyckad reglering i ett vattenkraft uppströms. De hus som drabbades fick ingen ersättning av staten, så alla byborna hjälptes åt för att bygga upp husen. Alla fröer i byn har lokalt ursprung.

Det nästan overkligt romantiskt, men det var verkligen så deras berättelse lydde. Stolta tar de oss med ned till den forsande vackra floden, och pekar på husen som skulle legat under vatten…

Bybor i samhället Casa Nova sjungandes kampsång

Det är onekligen svårt att förstå hur någon kan tycka att det är värt den mänskliga och miljömässiga skada som vattenkraft ger upphov till för att få tillgång till energi. Men mängder av nya dammbyggen planeras. I skrivande stund planeras ett megdammbygge Belo Monte mitt i Amazonas. Bit för bit tänjer Dilma på gränserna för bevarande av Amazonas. Allt för utvecklingens skull.

15 000 hektar av Amazonas ska läggas under vatten. De 19 samhällen med olika ursprungsfolk gör motstånd. Universitetsexperter har också gjort en studie av Belo Monte och menar att det är dåligt ur både ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.

– Totalt oförsvarbart, menar en av MAB:s aktivister jag träffar som just tillbringat 3 månader i Belo Monte för att stötta motståndsrörelsen. Han försöker att sprida erfarenheter från andra samhällen såsom Casa Nova som lyckats göra motstånd. Än så länge är det inte för sent att stoppa Belo Monte.

/Hanna Wetterstrand

Landet med många ansikten

Det är första gången jag besöker Brasilien. Ett oerhört komplext, diversifierat land, inser jag snart. Det liknar snarare en hel kontinent än ett land. För att se något mer än Rio+20-konferensens konstgjort instängda miljö bestämmer jag mig för att tacka ja till att följa med på en resa inåt landet. Jag ska besöka ett av Brasiliens många dammbyggen. Det är en av landets största miljöorganisationer MAB, medlemmar i Via Campesina (en av Kooperation Utan Gränsers partner i Latinamerika), som guidar oss. MAB har jobbat med människor som drabbats av dammbyggen i över tjugo år. (http://www.mabnacional.org.br/)

Vi landar i Belo Horizonte, en stad med över 2 miljoner invånare. Som namnet på staden signalerar är horisonten iögonfallande vacker. Men bakom den vackra fasaden döljer sig en mindre vacker historia. Vi befinner oss i Brasiliens guldgruva, bokstavligen. Härifrån skeppades större delen av guldet till Europa under Portugisiska kronans styre. Guldet förde med sig slaveri, med främst afrikanska slavar, i dess grymmaste former och stor miljöförstöring. Ett av de vackra bergen vi ser konturerna av i horisonten är totalt utgrävt på andra sidan, berättar vår guide Pablo. Regionen är inte bara gruvcentrum i Brasilien utan också känt för den stora mängden floder som forsar genom det kulliga landskapet. Dessa två naturresurser – metaller och vatten – tycks vara en ovanligt bra kombination. Åtminstone får ett fåtal.

Dilma Roussett, Brasiliens president, driver en hårdför utvecklingsagenda som tycks ganska snävt baserat på att öka landets BNP, den ekonomiska tillväxten. Och för att nå det behöver landet producera mer energi, däribland vattenkraft. Hon har stöd av en växande medelklassen för denna politik. Frågan är hur väl de känner till dess prislapp.

Marta möter oss iklädd vit t-shirt med MAB:s flagga tryckt på magen. Hon ler mot oss med en fast, bestämd blick. Bakom leenden vilar en dyster underton. Hon talar engagerat utan att göra paus. I det dystra glimtar stundtals stoltheten fram. Det är nog få som kan lyssna på henne oberörd. Hon är en av de omkring 600 direkt drabbade av det kanadensiska företagets dammbygge. Det hela startade för tio år sedan. Byborna lovades arbeten och ett bättre liv. Strategiskt såg företaget till att skapa osämja mellan människorna. De med ägarbevis på sin mark lovades en skaplig kompensation. Men flertalet var familjejordbrukare utan ägarbevis på marken de brukade eller arbetare åt markägarna. En annan grupp levde på vad floden hade att ge – guld, fisk och stenar som lämpades väl för hantverk. Alla utan markägarbevis erbjöds en spottstyver. De flesta lurades att ta emot pengarna och skriva på papper. Men en liten grupp, däribland Marta och familj, vägrade ta emot och krävde att istället få bli tilldelad ny mark. Företaget trodde att det var Marta som var ledaren bakom allt motstånd. Hon blev förföljd och hotad, men stod stark kvar. Fler och fler anslöt sig. I omgångar ockuperade de bygget med 100-tals familjer i tält. De uppvaktade företagets kontor liksom brasilianska miljömyndigheten. Efter många års kamp lovade företaget slutligen att ge 16 familjer mark. På pappret såg avtalet bra ut. En bit mark inne i en skyddad skog, ett hus med el, vatten och avlopp.

Det är här vi träffar henne, i hennes nya hus, ensligt mitt i skogen. Men företaget har inte fullföljt sina löften. Det finns rinnande vatten, men ingen rening. Och några papper på marken har de inte sett röken av. Kanadensiska företagen skulle köpa marken fri från dess tidigare ägare, men det har de inte gjort. Familjerna oroas fortfarande över att marken när som helst ska tas ifrån dem. Utan papper på marken blir familjernas generella rättigheter avsevärt sämre. De kan inte kräva att få dit samhällstjänster såsom skola och sjukvård. Marken de fått är också svårodlad. Vägarna totalt undermåliga. Skolan är över fyra kilometer bort, och andra samhällstjänster är svåråtkomliga.

MAB-medlemmar som fortfarande kämpar för sina rättigheter

Två kvadratkilometer har lagts under vatten. Större delen av samhället Fumaça ligger begravt under vattenytan. Ett helt samhälle, bostadshus, gator, en kyrka och en hel kyrkogård, ja stor del av alla de här människornas historia ligger nu 30 meter ner under vattenytan. Det nästan mest bisarra i den här historien är när jag får se själva kraftverksstationen. Så pyttigt! 10 MW, berättar de. Det är i storleksordningen av 4-5 vindkraftverk. Och där innanför taggtrådsstängslet går en man. Så många jobb skapade den investeringen…

Dammen Fumaça

Ledningarna från kraftverket går vidare direkt till företagets egen aluminiumfabrik några kilometer bort. Företaget äger ytterligare 30 dammar i området och 100 procent av energin används i deras egna fabriker. Så mycket fick det brasilianska folket ut av den tillväxten.

Jag kan inte motstå att skriva en fiktiv kontaktannons för Brasilien.

Vi söker ett företag som vill hjälpa vår ekonomi att växa. Om du väljer att komma hit får Du del av ett land med obegränsade naturresurser. Med enkla medel kan du få tillgång till starkt subventionerad ren energi. Du kan använda energin helt i ditt eget intresse, förslagsvis till att bryta värdefulla metaller i de rika gruvorna vi har. Möjligen kan det finnas en och annan bråkmakare, men med hjälp av vår polis som naturligtvis står helt till ditt förfogande bör dessa problem lätt kunna undanröjas. Tycker du att det låter för bra för att vara sant? Då har du inte hört det bästa. Du behöver inte betala någon skatt. Och glöm inte att Du också får billig arbetskraft. Intresserad? Svar till: Dilma(at)brasil.for.sale.br.

Kanske är jag inte hundraprocentigt rättvis nu. Företagen som bygger dammar har vissa krav på sig att återställa miljö liksom att ge viss social kompensation, men de blir uppenbarligen inte straffade om de låter bli. Att företaget nyligen köpts av en Indisk ägare förenklar inte kampen för byborna att få sina rättigheter uppfyllda.

/Hanna Wetterstrand

Svenska delegationen bjuder in

Svenska delegationen bjuder in alla svenskar på morgonmöte. Det första under hela förhandlingarna i Rio de Janeiro får jag höra just som jag var på väg att ge dem en eloge för öppenhet. Där rök den.

Det var fler svenskar på plats än jag kände till. Latinamerikagrupperna, Svenska Kyrkan, RFSU, Naturskyddsföreningen, HSB, LSU, TCO mfl har representanter på plats. Gunilla Carlsson, biståndsministern, leder mötet. Hon ser oförskämt pigg ut och jag slås återigen av hennes skickliga retorik. Hon berättar att de är missnöjda med dokumentet, men att där ändå gjorts vissa små framsteg, att det finns vissa utgångspunkter att jobba vidare utifrån. Hon säger samtidigt att de multilaterala förhandlingarna är i kris. Att det är viktigt vad vi gör i Sverige nu, att hon ska fortsätta att ha dialog med alla oss som är där.

De tre tydligaste framstegen tycks vara hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals), det 10-åriga programmet om hållbar konsumtion och produktion samt grön ekonomi.

Det sämsta är att kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa inte kom med. Vatikanen gavs mycket talutrymme i förhandlingarna och hejades på av delar av EU-gruppen, Polen, Malta och Hungern. Hur sjutton ska vi kunna jobba för en hållbar utveckling när kvinnor inte har rätt att bestämma över sina egna kroppar, och över hur många barn de vill ha?

Men det som de flesta nog bär med sig från mötet var framförande av Max, Latinamerikagrupperna. Just innan har Gunilla Carlsson berättat att Fredrik Reinfeldt kommer hit idag och ska träffa svenska företag i Brasilien för att höra dem berätta om sina verkligheter. Att vår nuvarande regering lägger stor vikt vid företag lär inte vara något nytt för någon. Men det Max säger får till och med Gunilla Carlsson att bli påtagligt obekväm. Stora Enso, driver storskaliga skogsbruk i Brasilien. Enligt Max har de har i dagsläget ett tiotal markockupationer på sina marker, de har dömts för användning av ett förbjudet giftigt bekämpningsmedel och de har dömts för skogsskövling i Brasilien. Deras användning av bekämpningsmedel 50 gånger större än den i hela Sverige under ett år. Kommer Reinfeldt att lyfta den frågan med Stora Enso när han träffar dem? Känner han över huvudtaget till det?

/Hanna Wetterstrand

Är det värt det?

Svårundvikligt att reflektera över värdet med en konferens som denna. Speciellt när allt redan är avgjort redan innan det ens börjat. Det är en oerhörd organisation bakom att få till allt detta. Sägs att 50 000 är med på konferensen. Säkert är antalet nära det dubbla om man räknar med alla som rest hit från världens hörn till den alternativa konferensen, folkets forum, liksom representanter från företag som vill visa upp sig.

Det är sex galet stora tält plus en konferensanläggning där alla höjdare håller till. Två enorma tält för seminarier inredda som riktiga rum, ett tält fullt med bara restauranger, och ett som ska föreställa en tjusig ingång till konferensen, men som snarare känns som en dålig Älvsjömässa.

På andra sidan motorvägen finns de olika förhandlingsgruppernas paviljonger, säkert 30 stycken, där de visar upp sina goda sidor. Sverige visar sitt hållbara skogsbruk t.ex.  Reinfeldt ska besöka den idag.

Hur mycket ska det inte kosta att kyla ned alla dessa lokaler? Att döma av ljudet från kylanläggningen tycks det vara i storleksordningen av ett parti krigsflygplan. I vissa rum är det knappa 16 grader. Folk skjutsas i hit i bussar. Flertalet har flugit hit… Till vilken nytta?

Visst händer det saker när folk möts, man delar verklighetsuppfattningar, visioner och idéer. Men förutsättningarna för det är inte direkt goda. Interaktionsmöjligheter på seminarier har varit minimala. Bara (mest!) gubbar som sitter och pratar oavbrutet i timmar. Och med tur finns fem minuters tid över för frågor. Men nu gäller det att göra det bästa av det hela och få ut så mycket som möjligt. Så dags att jag lyssna på lite fler ”gubar”!

/Hanna Wetterstrand

När tvivlet sätter in… prata med en boliviansk bondekvinna

Idag har jag agerat tolk mest hela dagen för Maria Elisson, ledarskribent pa Nerikes Allehanda. En mycket trevlig journalist med konkreta frågor, men ändå utrymme för att lyssna till mer komplexa tankegångar. Och det är ju verkligen en nödvändig egenskap, för det är inte alltid lätt att som svensk ta in helt andra världsbilder. Läs henne här:

http://na.se/bloggar/rio/1.1692661-rio?blogPostAction=view_post&postingId=19.826875

Jag minns själv hur min egen trista cynism började släppa när jag mötte bondekvinnor de första åren som koordinatör för Kooperation Utan Gränsers jämställdhetsprogram i Latinamerika. Först då insåg att jag faktiskt tvivlat på att det är möjligt att hitta alternativa sätt att leva – tillsammans med andra människor och med naturen. Som faktiskt är realistiska även för lite bortskämda svenskar. Att vi inte är ”i grunden egoistiska”, utan snarare varelser som med alla medel försöker hitta gemensamma samanhang. Man skulle kunna säga att jag hade resignerat till att tänka att ”ja, ja, vi får väl ta det som där är, lite tilltufsat, men med några plåster och bandage kanske det går att hanka sig fram”.

Just denna inställning tycker de som vi pratade med idag har präglat allt tal om grön kapitalism och den mesiga överenskommelsen det officiella toppmötet i Rio har kommit fram till. När det faktiskt finns människor, erfarenheter, ja, till och med länder som hojtar om bättre, helt annorlunda möjligheter. Teresa Hosse, som jobbar med vår bolivianska partner Plattform om Klimatförändringar, säger att visst ”för er västbor kanske grön kapitalism låter nästan radikalt, men för oss bolivianer känns det mest bakåtsträvande”. Bolivia har en särskild lag om Moder Jords rättigheter. Teresa menar att den för henne galna strävan att alltid ha mer och mer, samt drömmen om konstant tillväxt förstör möjligheten för människor att leva lyckliga. Om lyckan alltid ligger i framtiden, ja, då är vi ju aldrig lyckliga. Och planeten har ju, som bekant, gränser för hur mycket man kan utnyttja den. Det är bara att inse och vidta nödvändiga mått. Politiskt sett mycket svårt. Filosofiskt sett absolut livsviktigt. / Linn

Bild

Olika världsbilder i olika världar

Snacka om att kastas mellan världar.

Stoppa grön kapitalism! Vår natur är inte till salu! Vi står enade, tillsammans är en förändring möjlig! Det är några av slagorden som skriks i demonstrationen. Tåget tar aldrig slut. Över 80 000 människor sägs det. Ursprungsfolk, bondeorganisationer, jordlösa, miljöaktivister mm.

Vi behöver gröna investeringar, säger ledare på konferensen. En landrepresentant berättar nöjt om hur de ska investera i vattenkraft. Men är det så grönt? En av de största miljöorganisationerna i Brasilien som jag käkar middag med berättar om hur dessa pågående vattenkraftsbyggen (hundratals i skrivande stund!) systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, hugger ned skog och säljer energin billigt till ännu mer exploatering av Amazonas. Det som är grönt måste också vara socialt hållbart, ta hänsyn till mänskliga rättigheter, demokrati, inflytande och minska fattigdom. Det får inte slå undan fötterna för redan utsatta sårbara grupper. Så tänker jag.

/ Hanna Wetterstrand

Känner du allvaret? Tiotusentals demonstrerar i regnet i Rio

Bild

Just som jag började tänka att det är ju inte så svårt att vara engagerad när solen skiner och sambatrummorna går, bjöd Rio idag på rejäla regnskurar. Men inte hejdade det de tiotusentals människor som slöt upp i demonstrationen för radikalare – man kanske kan säga mer verklighetsförankrade – överenskommelser om naturen och människornas överlevnad. (Där fanns till och med några, även om du fortfarande inte kommer se många, av de vita medelålders männen som vi letade efter igår: fackföreningsmedlemmar och bankanställda var de.)

Bild

Här kommer lite bilder ur demonstrationen:

Bild

”Nej till grön kapitalism”

Bild

”Jag utsätts för agrotoxiner varje dag”. Vía Campesina är en av Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisationer i Latinamerika.

Bild

Isabel Montoya i blå T-shirt är medlem i vår partnerorganisation AMSATI i El Salvador. Hon menar att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av miljöförstöringen: kvinnorna för att de blir förgiftade av det sjuka vattnet när de hämtar det, tvättar och lagar mat, och barnen, ja, för att de kanske inte får någon framtid.

Bild

Irene Castro är medlem i ett av den uruguayanska organisationen FUCVAM:s bostadskooperativ, som vi jobbar med. Här går hon med den brasilianska systerorganisationen.

Bild

”Varken statligt våld eller våld mot kvinnor” (ung.) Eva Cristina Urbina, som jag skrev om i det första blogginlägget härifrån, från Honduras och vår samarbetsorganisation Centrum för Kvinnostudier, kikar fram över kanten till sin banner. Hon menar att statskuppen i Honduras var direkt relaterad till gruvutvinningsprojekt och vattenprivatisering.

Bild

”Vatten: allas vår rättighet. Det kan inte vara ett vinstintresse för ett fåtal.”

Bild

Jag hjälpte, för ett ögonblick, till att hålla uppe jordklotet. Fick en sådan där ödeskänsla som ilar i magen, vet inte om du också känner den ibland: att vi måste göra allt vi kan för att inte låta det bli alldeles, alldeles för sent. För vissa är det verkligen fem i tolv. Många av dem är här och hoppas att någon kommer se dem, höra dem. / Linn

*Dagens lästips: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent” av Andreas Malm.

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=77608&a=950679

Var är alla vita medelålders män? (Rio+20s variant på ”Vem kan hitta Wally”)

Igår under kvinnornas marsch för ekologisk, ekonomisk och erotisk(!) rättvisa var jag helt upprymd över att se en så bred mångfald av människor. Jag som jobbar med jämställdhet i Latinamerika har ofta lagt märke till avståndet mellan de kvinnor som kämpar för frågor relaterade till (jordbruks)produktion och de kvinnor som kämpar för reproduktiva rättigheter (säker abort, t ex). Även de ofta så defensiva bondemännen brukar ju hålla sig märkligt tysta när kvinnors rättigheter kommer på tal. Men igår gick de sida vid sida till sambarytmer genom Rios gator.

Då slog det mig: under hela veckan har jag inte sett en enda medelålders vit man. Var i hela friden håller de hus? Kan det vara så att de inte har något gemensamt med Folkens toppmöte (där de kämpar för radikala åtgärder till förmån för miljön och social rättvisa), utan bara tar plats på det officiella mötet (där de inte verkar ha kämpat alls)?

Så jag började leta efter den vite medelålders mannen. Och fota. Här är bilder på människor på Folkets toppmöte. Kom, vi letar tillsammans!

Bild

Ja, här var det inga vita medelålders män…

Bild

Nähä, inte här heller.

Bild

Jo, men en vit man. Men han är ju inte medelålders, snarare student.

Bild

Här håller Perla från Kooperation Utan Gränsers partner CONAMURI i Paraguay tal om nödvändigheten att bli av med de plågsamma genmanipulerade grödorna under första presentationen av de parallella förhandlingarna som Folkets toppmöte jobbar med. Hon representerar de tusentals bondekvinnor och ursprungsfolkskvinnor som är deras medlemmar.

Bild

Slående många deltagare är unga. Jag skulle tippa på att genomsnittsåldern inte överstiger mina egna 35 år. (Tomt på vita medelålders män var det här – gillar de inte samba heller?)

Bild

Nej, men hoppsan, det var ju jag. Äter en vegetarisk hamburgare med utsikt över den otroligt vackra stranden som löper längs med Flamengoparken som Folkets toppmöte hålls i. (Vit, visserligen, men inte man. Och inte medelålders riktigt ännu.)

Bild

Lite olika sorts krigare, som man kan hitta i Brasilien, och som – tänker jag optimistiskt – kanske hjälps åt att beskydda Folkets toppmöte. Fotsoldater i världens krig är ju som bekant sällan vita medelålders män.

Bild

Några personer i den långa kön som slingrade sig fram till den offentliga talarstolen under Folkets generalförsamling. Amazonasinvånare har jag sett hundratals här. Tusentals ursprungsfolksrepresentanter totalt. Undrar om det finns lika många på den officiella konferensen? (Nej, nu ljög jag, det undrar jag faktiskt inte alls, jag är rätt säker på att det inte finns mer än en eller annan galjonsfigur.)

Bild

Jo, men där hittade jag honom till slut! En. Han blev riktigt upprymd över att jag ville fota honom 🙂

Kanske min kollega Hanna kan rapportera om huruvida det sett lite annorlunda ut på den officiella Rio+20-konferensen. Vilka är det som knåpat ihop det tandlösa, uppgivna ”historiens längsta självmordsbrev” och vems intressen representerar de?

*Nu hoppas jag verkligen att jag har fel, vill jag säga. Visst måste det finnas massor med vita medelålders män som bryr sig om miljörättvisa och kan tänka sig att överge en del privilegier för jordens och andra människors överlevnad! Kan inte ni skriva och berätta för mig att ni finns? / Linn

Nu är det klart

Efter en mängd givande seminarier samlas vi för att prata ihop oss. Då nås vi plötsligt av beskedet att det är över. Texten är klar, färdigförhandlad. Flera förhandlare är redan på väg hem. Luften bara går ur oss. Va, va då? Brasilien har lyckats ta fram en text som saknar alla känsliga områden, men som därför också är kraftlös. Greenpeace chef skriver att det är historiens längsta självmordsbrev.

Deppade och uppgivna sitter vi här och försöker läsa igenom det slutliga 49-sidiga dokumentet och skapa oss en egen uppfattning. Men få framsteg tycks nåtts. I högtalarna spelar de: No woman, no cry. Liknelsen till bandet som fortsatte spela under Titanics undergång är svårundviklig. Ska skriva mer och berätta när jag har en klarare bild av hela överenskommelsen. Men klart är att miljöorganisationer är arga och besvikna. Och ungefär så känner vi också just nu.