Rio+20-bloggen rundar av…

Då var jag hemma sedan några dagar och har hunnit smälta åtminstone en del av upplevelserna från Rio+20-konferensen. Det slår mig återigen vilka extremt olika världar vi rapporterat från, jag och min vän och kollega Linn. Hon reflekterade kring sin iakttagelse gällande avsaknad av vita medelålders män på folkets forum. Och nog var det så att de hon letade efter mycket riktigt gick att återfinna i överflöd på den formella Rio+20-konferensen. Jag vill inte spekulera vidare kring kopplingen mellan detta faktum och det magra utfallet av konferensen, men det är aningen svårt att tänka sig att en global överenskommelse där kvinnor hade fått hälften av makten, inflytandet och talutrymmet skulle ha landat i samma slutdokument.

Jag lovade att återkomma med en mer kvalificerad analys av slutdokumentet. Då många som deltagit i detalj och följt de årslånga förhandlingarna redan gjort kloka slutsatser kommer min reflektion främst fokusera på de frågor som är viktigast för Kooperation Utan Gränser.

Inte ett totalt misslyckande

Först en blandad kompott av övergripande kommentarer som jag instämmer i. Såsom Martin Khor vid Third World Network (http://www.twnside.org.sg/) skriver innehåller dokumentet väldigt lite nytt vad gäller agerande. Framför allt bekräftade och erinrade det vad som redan kommits överens om för 20 och tio år sedan (under konferenserna i Rio respektive Johannesburg). I relation till det akuta läge vi befinner oss i, förekom inga genombrytningar. Men inte heller var konferensen ett totalt misslyckande vilket många porträtterar den till att vara. Anledningen till att det inte ska betraktas som ett misslyckande är att det under omständigheterna – den finansiella krisen och det politiska läget i världen – fanns en uppenbar risk att dokumentet skulle föra agendan bakåt. Det gjorde den till viss del i vissa frågor såsom kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, men inte överlag.

Mat på agendan

Global livsmedelstrygghet (food security på engelska), det mest centrala för Kooperation Utan Gränsers arbete, är ett exempel på detta. Faktum är att avsnitt om livsmedelstrygghet hör till de bättre i dokumentet. Större delen av det som är viktigt finns med. Bland de åtgärder som lyfts fram nämns traditionella hållbara jordbrukspraktiker och traditionella fröförädlingssystem. Det hållbara jordbruket är det jordbruk som enligt dokumentet “improves food security, eradicates hunger, and is economically viable, while conserving land, water, plant and animal genetic resources, biodiversity and ecosystems, and enhancing resilience to climate change and natural disasters.” Vidare skrivs: ”We also recognize the need to maintain natural ecological processes that support food production”.

Småbönders, och speciellt kvinnors, bidrag till en hållbar utveckling och livsmedelstrygghet globalt erkänns och lyfts fram. Vikten av bondekooperativ nämns uttryckligen. Man förspråkar mer deltagande av bönder, småbönder, specifikt kvinnor i framtagande av strategier för livsmedelstrygghet på alla nivåer.

Rättigheter i focus men brist på marknadsanalys

Det finns ett relativt tydligt rättighetsfokus då man skriver om rätten till mat: ” We reaffirm our commitments regarding right of everyone to have access to safe, sufficient and nutritious food, consistent with the right to adequate food and the fundamental right of everyone to be free from hunger.” Jordbrukets betydelse för flertalet fattiga länders ekonomi erkänns också vilket ger förhoppning om ökad prioritet framöver.

Vidare lyfts prisfluktuationer på mat upp som ett stort bekymmer och man understryker vikten av ”timely, accurate and transparent information in helping to address excessive food price volatility”. Bankernas roll i detta i form av spekulation på matpriser nämns emellertid inte explicit. Problem relaterade till markrofferi (land grab eller land aquisition) nämns inte explicit, men länder uppmanas att implementera de nya frivilliga internationella riktlinjerna för en ansvarsfull förvaltning av rätten till mark, fiske och skogsresurser som tagits fram av FNs jordbruksorgan FAO. Här borde skrivelser om kvinnors rätt till land, egendom och arv funnits med men det gör de tyvärr inte. Det är värt att läsa Kvinnogruppens slutsatser från konferensen: http://www.womendeliver.org/updates/entry/womens-major-group-final-statement-on-the-outcomes-of-rio20

En hel del saker som ställer till problem för småbönder nämns inte. Ett exempel är den monopolliknande situationen på frömarknaden liksom på marknaden för flertalet andra insatsmedel till jordbruket. Det orsakar gigantiska problem och orättvisor för småbönder i deras strävan mot global livsmedelsförsörjning med ett hållbart jordbruk som är diversifierat, bygger upp ekosystemtjänster och ekologiska metoder.

Vem ska betala?

En av de största svagheterna i överenskommelsen är den totala avsaknaden på löften om pengar från de rika länderna att underlätta för fattiga att nå och bidra till en hållbar utveckling. Förhoppningsvis kommer länder att se den överenskomna texten som en utgångspunkt snarare än tröskel eller tak för att implementera det som är nödvändigt och akut för att nå en hållbar utveckling där framtida generationer kan leva i samklang med varandra och naturen. Men det vet vi först om flera år, och egentligen är det först då vi kan säga om det var en framgång eller ett misslyckande.

Framtidens hållbarhetsmål

En ljusglimt är de globala hållbarhetsmål man kommit överens om. Kanske är det de vi kommer se tillbaka på om 20 år och säga. – Aha, det var ju då i Rio 2012 som hållbarhetsmålen först kom på agendan, de som nu hjälpt oss att hamna på rätt köl!

Många kommenterar slutdokumentets namn The Future we want. Vilka är vi egentligen? Detta är inte den framtid vi vill ha och inte den framtid vi behöver!

/Hanna Wetterstrand

Jämlikhet ger styrka

Kyrkan i det lilla samhället Casa Nova intill floden Piranga är fylld till bredden. Mannen med gitarr signalerar till gruppen som drar igång med en kraftfull kampsång. Den positiva energin och glädjen i lokalen är påtaglig. Jag fylls av värme inombords. Det fullkomligen lyser om människorna. De berättar historien för oss om hur de under 16 år lyckats stå emot företagets påtryckningar och hot om att lägga deras samhälle under vatten för att konstruera ytterligare en damm.

Under månader ockuperade byborna området där bygget skulle ske. Genom gemensam styrka lyckades de skrämma upp företagets chef rejält den gång han kom till byn. Genom hela processen har de stått enade. Jag försöker förstå vad det är som gör att de lyckats, medan flertalet inte gör det. Vi är alla familjejordbrukare, berättar prästen. Vi hjälps åt. Vi gör tjänster åt varandra utan att ta betalt. Vi byter saker med varandra. Det finns mycket solidaritet i vår by.

För en kort tid sedan drabbades byn av en översvämning, orsakad av en misslyckad reglering i ett vattenkraft uppströms. De hus som drabbades fick ingen ersättning av staten, så alla byborna hjälptes åt för att bygga upp husen. Alla fröer i byn har lokalt ursprung.

Det nästan overkligt romantiskt, men det var verkligen så deras berättelse lydde. Stolta tar de oss med ned till den forsande vackra floden, och pekar på husen som skulle legat under vatten…

Bybor i samhället Casa Nova sjungandes kampsång

Det är onekligen svårt att förstå hur någon kan tycka att det är värt den mänskliga och miljömässiga skada som vattenkraft ger upphov till för att få tillgång till energi. Men mängder av nya dammbyggen planeras. I skrivande stund planeras ett megdammbygge Belo Monte mitt i Amazonas. Bit för bit tänjer Dilma på gränserna för bevarande av Amazonas. Allt för utvecklingens skull.

15 000 hektar av Amazonas ska läggas under vatten. De 19 samhällen med olika ursprungsfolk gör motstånd. Universitetsexperter har också gjort en studie av Belo Monte och menar att det är dåligt ur både ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.

– Totalt oförsvarbart, menar en av MAB:s aktivister jag träffar som just tillbringat 3 månader i Belo Monte för att stötta motståndsrörelsen. Han försöker att sprida erfarenheter från andra samhällen såsom Casa Nova som lyckats göra motstånd. Än så länge är det inte för sent att stoppa Belo Monte.

/Hanna Wetterstrand

Landet med många ansikten

Det är första gången jag besöker Brasilien. Ett oerhört komplext, diversifierat land, inser jag snart. Det liknar snarare en hel kontinent än ett land. För att se något mer än Rio+20-konferensens konstgjort instängda miljö bestämmer jag mig för att tacka ja till att följa med på en resa inåt landet. Jag ska besöka ett av Brasiliens många dammbyggen. Det är en av landets största miljöorganisationer MAB, medlemmar i Via Campesina (en av Kooperation Utan Gränsers partner i Latinamerika), som guidar oss. MAB har jobbat med människor som drabbats av dammbyggen i över tjugo år. (http://www.mabnacional.org.br/)

Vi landar i Belo Horizonte, en stad med över 2 miljoner invånare. Som namnet på staden signalerar är horisonten iögonfallande vacker. Men bakom den vackra fasaden döljer sig en mindre vacker historia. Vi befinner oss i Brasiliens guldgruva, bokstavligen. Härifrån skeppades större delen av guldet till Europa under Portugisiska kronans styre. Guldet förde med sig slaveri, med främst afrikanska slavar, i dess grymmaste former och stor miljöförstöring. Ett av de vackra bergen vi ser konturerna av i horisonten är totalt utgrävt på andra sidan, berättar vår guide Pablo. Regionen är inte bara gruvcentrum i Brasilien utan också känt för den stora mängden floder som forsar genom det kulliga landskapet. Dessa två naturresurser – metaller och vatten – tycks vara en ovanligt bra kombination. Åtminstone får ett fåtal.

Dilma Roussett, Brasiliens president, driver en hårdför utvecklingsagenda som tycks ganska snävt baserat på att öka landets BNP, den ekonomiska tillväxten. Och för att nå det behöver landet producera mer energi, däribland vattenkraft. Hon har stöd av en växande medelklassen för denna politik. Frågan är hur väl de känner till dess prislapp.

Marta möter oss iklädd vit t-shirt med MAB:s flagga tryckt på magen. Hon ler mot oss med en fast, bestämd blick. Bakom leenden vilar en dyster underton. Hon talar engagerat utan att göra paus. I det dystra glimtar stundtals stoltheten fram. Det är nog få som kan lyssna på henne oberörd. Hon är en av de omkring 600 direkt drabbade av det kanadensiska företagets dammbygge. Det hela startade för tio år sedan. Byborna lovades arbeten och ett bättre liv. Strategiskt såg företaget till att skapa osämja mellan människorna. De med ägarbevis på sin mark lovades en skaplig kompensation. Men flertalet var familjejordbrukare utan ägarbevis på marken de brukade eller arbetare åt markägarna. En annan grupp levde på vad floden hade att ge – guld, fisk och stenar som lämpades väl för hantverk. Alla utan markägarbevis erbjöds en spottstyver. De flesta lurades att ta emot pengarna och skriva på papper. Men en liten grupp, däribland Marta och familj, vägrade ta emot och krävde att istället få bli tilldelad ny mark. Företaget trodde att det var Marta som var ledaren bakom allt motstånd. Hon blev förföljd och hotad, men stod stark kvar. Fler och fler anslöt sig. I omgångar ockuperade de bygget med 100-tals familjer i tält. De uppvaktade företagets kontor liksom brasilianska miljömyndigheten. Efter många års kamp lovade företaget slutligen att ge 16 familjer mark. På pappret såg avtalet bra ut. En bit mark inne i en skyddad skog, ett hus med el, vatten och avlopp.

Det är här vi träffar henne, i hennes nya hus, ensligt mitt i skogen. Men företaget har inte fullföljt sina löften. Det finns rinnande vatten, men ingen rening. Och några papper på marken har de inte sett röken av. Kanadensiska företagen skulle köpa marken fri från dess tidigare ägare, men det har de inte gjort. Familjerna oroas fortfarande över att marken när som helst ska tas ifrån dem. Utan papper på marken blir familjernas generella rättigheter avsevärt sämre. De kan inte kräva att få dit samhällstjänster såsom skola och sjukvård. Marken de fått är också svårodlad. Vägarna totalt undermåliga. Skolan är över fyra kilometer bort, och andra samhällstjänster är svåråtkomliga.

MAB-medlemmar som fortfarande kämpar för sina rättigheter

Två kvadratkilometer har lagts under vatten. Större delen av samhället Fumaça ligger begravt under vattenytan. Ett helt samhälle, bostadshus, gator, en kyrka och en hel kyrkogård, ja stor del av alla de här människornas historia ligger nu 30 meter ner under vattenytan. Det nästan mest bisarra i den här historien är när jag får se själva kraftverksstationen. Så pyttigt! 10 MW, berättar de. Det är i storleksordningen av 4-5 vindkraftverk. Och där innanför taggtrådsstängslet går en man. Så många jobb skapade den investeringen…

Dammen Fumaça

Ledningarna från kraftverket går vidare direkt till företagets egen aluminiumfabrik några kilometer bort. Företaget äger ytterligare 30 dammar i området och 100 procent av energin används i deras egna fabriker. Så mycket fick det brasilianska folket ut av den tillväxten.

Jag kan inte motstå att skriva en fiktiv kontaktannons för Brasilien.

Vi söker ett företag som vill hjälpa vår ekonomi att växa. Om du väljer att komma hit får Du del av ett land med obegränsade naturresurser. Med enkla medel kan du få tillgång till starkt subventionerad ren energi. Du kan använda energin helt i ditt eget intresse, förslagsvis till att bryta värdefulla metaller i de rika gruvorna vi har. Möjligen kan det finnas en och annan bråkmakare, men med hjälp av vår polis som naturligtvis står helt till ditt förfogande bör dessa problem lätt kunna undanröjas. Tycker du att det låter för bra för att vara sant? Då har du inte hört det bästa. Du behöver inte betala någon skatt. Och glöm inte att Du också får billig arbetskraft. Intresserad? Svar till: Dilma(at)brasil.for.sale.br.

Kanske är jag inte hundraprocentigt rättvis nu. Företagen som bygger dammar har vissa krav på sig att återställa miljö liksom att ge viss social kompensation, men de blir uppenbarligen inte straffade om de låter bli. Att företaget nyligen köpts av en Indisk ägare förenklar inte kampen för byborna att få sina rättigheter uppfyllda.

/Hanna Wetterstrand

Svenska delegationen bjuder in

Svenska delegationen bjuder in alla svenskar på morgonmöte. Det första under hela förhandlingarna i Rio de Janeiro får jag höra just som jag var på väg att ge dem en eloge för öppenhet. Där rök den.

Det var fler svenskar på plats än jag kände till. Latinamerikagrupperna, Svenska Kyrkan, RFSU, Naturskyddsföreningen, HSB, LSU, TCO mfl har representanter på plats. Gunilla Carlsson, biståndsministern, leder mötet. Hon ser oförskämt pigg ut och jag slås återigen av hennes skickliga retorik. Hon berättar att de är missnöjda med dokumentet, men att där ändå gjorts vissa små framsteg, att det finns vissa utgångspunkter att jobba vidare utifrån. Hon säger samtidigt att de multilaterala förhandlingarna är i kris. Att det är viktigt vad vi gör i Sverige nu, att hon ska fortsätta att ha dialog med alla oss som är där.

De tre tydligaste framstegen tycks vara hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals), det 10-åriga programmet om hållbar konsumtion och produktion samt grön ekonomi.

Det sämsta är att kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa inte kom med. Vatikanen gavs mycket talutrymme i förhandlingarna och hejades på av delar av EU-gruppen, Polen, Malta och Hungern. Hur sjutton ska vi kunna jobba för en hållbar utveckling när kvinnor inte har rätt att bestämma över sina egna kroppar, och över hur många barn de vill ha?

Men det som de flesta nog bär med sig från mötet var framförande av Max, Latinamerikagrupperna. Just innan har Gunilla Carlsson berättat att Fredrik Reinfeldt kommer hit idag och ska träffa svenska företag i Brasilien för att höra dem berätta om sina verkligheter. Att vår nuvarande regering lägger stor vikt vid företag lär inte vara något nytt för någon. Men det Max säger får till och med Gunilla Carlsson att bli påtagligt obekväm. Stora Enso, driver storskaliga skogsbruk i Brasilien. Enligt Max har de har i dagsläget ett tiotal markockupationer på sina marker, de har dömts för användning av ett förbjudet giftigt bekämpningsmedel och de har dömts för skogsskövling i Brasilien. Deras användning av bekämpningsmedel 50 gånger större än den i hela Sverige under ett år. Kommer Reinfeldt att lyfta den frågan med Stora Enso när han träffar dem? Känner han över huvudtaget till det?

/Hanna Wetterstrand

Är det värt det?

Svårundvikligt att reflektera över värdet med en konferens som denna. Speciellt när allt redan är avgjort redan innan det ens börjat. Det är en oerhörd organisation bakom att få till allt detta. Sägs att 50 000 är med på konferensen. Säkert är antalet nära det dubbla om man räknar med alla som rest hit från världens hörn till den alternativa konferensen, folkets forum, liksom representanter från företag som vill visa upp sig.

Det är sex galet stora tält plus en konferensanläggning där alla höjdare håller till. Två enorma tält för seminarier inredda som riktiga rum, ett tält fullt med bara restauranger, och ett som ska föreställa en tjusig ingång till konferensen, men som snarare känns som en dålig Älvsjömässa.

På andra sidan motorvägen finns de olika förhandlingsgruppernas paviljonger, säkert 30 stycken, där de visar upp sina goda sidor. Sverige visar sitt hållbara skogsbruk t.ex.  Reinfeldt ska besöka den idag.

Hur mycket ska det inte kosta att kyla ned alla dessa lokaler? Att döma av ljudet från kylanläggningen tycks det vara i storleksordningen av ett parti krigsflygplan. I vissa rum är det knappa 16 grader. Folk skjutsas i hit i bussar. Flertalet har flugit hit… Till vilken nytta?

Visst händer det saker när folk möts, man delar verklighetsuppfattningar, visioner och idéer. Men förutsättningarna för det är inte direkt goda. Interaktionsmöjligheter på seminarier har varit minimala. Bara (mest!) gubbar som sitter och pratar oavbrutet i timmar. Och med tur finns fem minuters tid över för frågor. Men nu gäller det att göra det bästa av det hela och få ut så mycket som möjligt. Så dags att jag lyssna på lite fler ”gubar”!

/Hanna Wetterstrand

När tvivlet sätter in… prata med en boliviansk bondekvinna

Idag har jag agerat tolk mest hela dagen för Maria Elisson, ledarskribent pa Nerikes Allehanda. En mycket trevlig journalist med konkreta frågor, men ändå utrymme för att lyssna till mer komplexa tankegångar. Och det är ju verkligen en nödvändig egenskap, för det är inte alltid lätt att som svensk ta in helt andra världsbilder. Läs henne här:

http://na.se/bloggar/rio/1.1692661-rio?blogPostAction=view_post&postingId=19.826875

Jag minns själv hur min egen trista cynism började släppa när jag mötte bondekvinnor de första åren som koordinatör för Kooperation Utan Gränsers jämställdhetsprogram i Latinamerika. Först då insåg att jag faktiskt tvivlat på att det är möjligt att hitta alternativa sätt att leva – tillsammans med andra människor och med naturen. Som faktiskt är realistiska även för lite bortskämda svenskar. Att vi inte är ”i grunden egoistiska”, utan snarare varelser som med alla medel försöker hitta gemensamma samanhang. Man skulle kunna säga att jag hade resignerat till att tänka att ”ja, ja, vi får väl ta det som där är, lite tilltufsat, men med några plåster och bandage kanske det går att hanka sig fram”.

Just denna inställning tycker de som vi pratade med idag har präglat allt tal om grön kapitalism och den mesiga överenskommelsen det officiella toppmötet i Rio har kommit fram till. När det faktiskt finns människor, erfarenheter, ja, till och med länder som hojtar om bättre, helt annorlunda möjligheter. Teresa Hosse, som jobbar med vår bolivianska partner Plattform om Klimatförändringar, säger att visst ”för er västbor kanske grön kapitalism låter nästan radikalt, men för oss bolivianer känns det mest bakåtsträvande”. Bolivia har en särskild lag om Moder Jords rättigheter. Teresa menar att den för henne galna strävan att alltid ha mer och mer, samt drömmen om konstant tillväxt förstör möjligheten för människor att leva lyckliga. Om lyckan alltid ligger i framtiden, ja, då är vi ju aldrig lyckliga. Och planeten har ju, som bekant, gränser för hur mycket man kan utnyttja den. Det är bara att inse och vidta nödvändiga mått. Politiskt sett mycket svårt. Filosofiskt sett absolut livsviktigt. / Linn

Bild

Olika världsbilder i olika världar

Snacka om att kastas mellan världar.

Stoppa grön kapitalism! Vår natur är inte till salu! Vi står enade, tillsammans är en förändring möjlig! Det är några av slagorden som skriks i demonstrationen. Tåget tar aldrig slut. Över 80 000 människor sägs det. Ursprungsfolk, bondeorganisationer, jordlösa, miljöaktivister mm.

Vi behöver gröna investeringar, säger ledare på konferensen. En landrepresentant berättar nöjt om hur de ska investera i vattenkraft. Men är det så grönt? En av de största miljöorganisationerna i Brasilien som jag käkar middag med berättar om hur dessa pågående vattenkraftsbyggen (hundratals i skrivande stund!) systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, hugger ned skog och säljer energin billigt till ännu mer exploatering av Amazonas. Det som är grönt måste också vara socialt hållbart, ta hänsyn till mänskliga rättigheter, demokrati, inflytande och minska fattigdom. Det får inte slå undan fötterna för redan utsatta sårbara grupper. Så tänker jag.

/ Hanna Wetterstrand