Då var jag hemma sedan några dagar och har hunnit smälta åtminstone en del av upplevelserna från Rio+20-konferensen. Det slår mig återigen vilka extremt olika världar vi rapporterat från, jag och min vän och kollega Linn. Hon reflekterade kring sin iakttagelse gällande avsaknad av vita medelålders män på folkets forum. Och nog var det så att de hon letade efter mycket riktigt gick att återfinna i överflöd på den formella Rio+20-konferensen. Jag vill inte spekulera vidare kring kopplingen mellan detta faktum och det magra utfallet av konferensen, men det är aningen svårt att tänka sig att en global överenskommelse där kvinnor hade fått hälften av makten, inflytandet och talutrymmet skulle ha landat i samma slutdokument.
Jag lovade att återkomma med en mer kvalificerad analys av slutdokumentet. Då många som deltagit i detalj och följt de årslånga förhandlingarna redan gjort kloka slutsatser kommer min reflektion främst fokusera på de frågor som är viktigast för Kooperation Utan Gränser.
Inte ett totalt misslyckande
Först en blandad kompott av övergripande kommentarer som jag instämmer i. Såsom Martin Khor vid Third World Network (http://www.twnside.org.sg/) skriver innehåller dokumentet väldigt lite nytt vad gäller agerande. Framför allt bekräftade och erinrade det vad som redan kommits överens om för 20 och tio år sedan (under konferenserna i Rio respektive Johannesburg). I relation till det akuta läge vi befinner oss i, förekom inga genombrytningar. Men inte heller var konferensen ett totalt misslyckande vilket många porträtterar den till att vara. Anledningen till att det inte ska betraktas som ett misslyckande är att det under omständigheterna – den finansiella krisen och det politiska läget i världen – fanns en uppenbar risk att dokumentet skulle föra agendan bakåt. Det gjorde den till viss del i vissa frågor såsom kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, men inte överlag.
Mat på agendan
Global livsmedelstrygghet (food security på engelska), det mest centrala för Kooperation Utan Gränsers arbete, är ett exempel på detta. Faktum är att avsnitt om livsmedelstrygghet hör till de bättre i dokumentet. Större delen av det som är viktigt finns med. Bland de åtgärder som lyfts fram nämns traditionella hållbara jordbrukspraktiker och traditionella fröförädlingssystem. Det hållbara jordbruket är det jordbruk som enligt dokumentet “improves food security, eradicates hunger, and is economically viable, while conserving land, water, plant and animal genetic resources, biodiversity and ecosystems, and enhancing resilience to climate change and natural disasters.” Vidare skrivs: ”We also recognize the need to maintain natural ecological processes that support food production”.
Småbönders, och speciellt kvinnors, bidrag till en hållbar utveckling och livsmedelstrygghet globalt erkänns och lyfts fram. Vikten av bondekooperativ nämns uttryckligen. Man förspråkar mer deltagande av bönder, småbönder, specifikt kvinnor i framtagande av strategier för livsmedelstrygghet på alla nivåer.
Rättigheter i focus men brist på marknadsanalys
Det finns ett relativt tydligt rättighetsfokus då man skriver om rätten till mat: ” We reaffirm our commitments regarding right of everyone to have access to safe, sufficient and nutritious food, consistent with the right to adequate food and the fundamental right of everyone to be free from hunger.” Jordbrukets betydelse för flertalet fattiga länders ekonomi erkänns också vilket ger förhoppning om ökad prioritet framöver.
Vidare lyfts prisfluktuationer på mat upp som ett stort bekymmer och man understryker vikten av ”timely, accurate and transparent information in helping to address excessive food price volatility”. Bankernas roll i detta i form av spekulation på matpriser nämns emellertid inte explicit. Problem relaterade till markrofferi (land grab eller land aquisition) nämns inte explicit, men länder uppmanas att implementera de nya frivilliga internationella riktlinjerna för en ansvarsfull förvaltning av rätten till mark, fiske och skogsresurser som tagits fram av FNs jordbruksorgan FAO. Här borde skrivelser om kvinnors rätt till land, egendom och arv funnits med men det gör de tyvärr inte. Det är värt att läsa Kvinnogruppens slutsatser från konferensen: http://www.womendeliver.org/updates/entry/womens-major-group-final-statement-on-the-outcomes-of-rio20
En hel del saker som ställer till problem för småbönder nämns inte. Ett exempel är den monopolliknande situationen på frömarknaden liksom på marknaden för flertalet andra insatsmedel till jordbruket. Det orsakar gigantiska problem och orättvisor för småbönder i deras strävan mot global livsmedelsförsörjning med ett hållbart jordbruk som är diversifierat, bygger upp ekosystemtjänster och ekologiska metoder.
Vem ska betala?
En av de största svagheterna i överenskommelsen är den totala avsaknaden på löften om pengar från de rika länderna att underlätta för fattiga att nå och bidra till en hållbar utveckling. Förhoppningsvis kommer länder att se den överenskomna texten som en utgångspunkt snarare än tröskel eller tak för att implementera det som är nödvändigt och akut för att nå en hållbar utveckling där framtida generationer kan leva i samklang med varandra och naturen. Men det vet vi först om flera år, och egentligen är det först då vi kan säga om det var en framgång eller ett misslyckande.
Framtidens hållbarhetsmål
En ljusglimt är de globala hållbarhetsmål man kommit överens om. Kanske är det de vi kommer se tillbaka på om 20 år och säga. – Aha, det var ju då i Rio 2012 som hållbarhetsmålen först kom på agendan, de som nu hjälpt oss att hamna på rätt köl!
Många kommenterar slutdokumentets namn The Future we want. Vilka är vi egentligen? Detta är inte den framtid vi vill ha och inte den framtid vi behöver!
/Hanna Wetterstrand