Svenska delegationen bjuder in alla svenskar på morgonmöte. Det första under hela förhandlingarna i Rio de Janeiro får jag höra just som jag var på väg att ge dem en eloge för öppenhet. Där rök den.

Det var fler svenskar på plats än jag kände till. Latinamerikagrupperna, Svenska Kyrkan, RFSU, Naturskyddsföreningen, HSB, LSU, TCO mfl har representanter på plats. Gunilla Carlsson, biståndsministern, leder mötet. Hon ser oförskämt pigg ut och jag slås återigen av hennes skickliga retorik. Hon berättar att de är missnöjda med dokumentet, men att där ändå gjorts vissa små framsteg, att det finns vissa utgångspunkter att jobba vidare utifrån. Hon säger samtidigt att de multilaterala förhandlingarna är i kris. Att det är viktigt vad vi gör i Sverige nu, att hon ska fortsätta att ha dialog med alla oss som är där.

De tre tydligaste framstegen tycks vara hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals), det 10-åriga programmet om hållbar konsumtion och produktion samt grön ekonomi.

Det sämsta är att kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa inte kom med. Vatikanen gavs mycket talutrymme i förhandlingarna och hejades på av delar av EU-gruppen, Polen, Malta och Hungern. Hur sjutton ska vi kunna jobba för en hållbar utveckling när kvinnor inte har rätt att bestämma över sina egna kroppar, och över hur många barn de vill ha?

Men det som de flesta nog bär med sig från mötet var framförande av Max, Latinamerikagrupperna. Just innan har Gunilla Carlsson berättat att Fredrik Reinfeldt kommer hit idag och ska träffa svenska företag i Brasilien för att höra dem berätta om sina verkligheter. Att vår nuvarande regering lägger stor vikt vid företag lär inte vara något nytt för någon. Men det Max säger får till och med Gunilla Carlsson att bli påtagligt obekväm. Stora Enso, driver storskaliga skogsbruk i Brasilien. Enligt Max har de har i dagsläget ett tiotal markockupationer på sina marker, de har dömts för användning av ett förbjudet giftigt bekämpningsmedel och de har dömts för skogsskövling i Brasilien. Deras användning av bekämpningsmedel 50 gånger större än den i hela Sverige under ett år. Kommer Reinfeldt att lyfta den frågan med Stora Enso när han träffar dem? Känner han över huvudtaget till det?

/Hanna Wetterstrand

Svårundvikligt att reflektera över värdet med en konferens som denna. Speciellt när allt redan är avgjort redan innan det ens börjat. Det är en oerhörd organisation bakom att få till allt detta. Sägs att 50 000 är med på konferensen. Säkert är antalet nära det dubbla om man räknar med alla som rest hit från världens hörn till den alternativa konferensen, folkets forum, liksom representanter från företag som vill visa upp sig.

Det är sex galet stora tält plus en konferensanläggning där alla höjdare håller till. Två enorma tält för seminarier inredda som riktiga rum, ett tält fullt med bara restauranger, och ett som ska föreställa en tjusig ingång till konferensen, men som snarare känns som en dålig Älvsjömässa.

På andra sidan motorvägen finns de olika förhandlingsgruppernas paviljonger, säkert 30 stycken, där de visar upp sina goda sidor. Sverige visar sitt hållbara skogsbruk t.ex.  Reinfeldt ska besöka den idag.

Hur mycket ska det inte kosta att kyla ned alla dessa lokaler? Att döma av ljudet från kylanläggningen tycks det vara i storleksordningen av ett parti krigsflygplan. I vissa rum är det knappa 16 grader. Folk skjutsas i hit i bussar. Flertalet har flugit hit… Till vilken nytta?

Visst händer det saker när folk möts, man delar verklighetsuppfattningar, visioner och idéer. Men förutsättningarna för det är inte direkt goda. Interaktionsmöjligheter på seminarier har varit minimala. Bara (mest!) gubbar som sitter och pratar oavbrutet i timmar. Och med tur finns fem minuters tid över för frågor. Men nu gäller det att göra det bästa av det hela och få ut så mycket som möjligt. Så dags att jag lyssna på lite fler ”gubar”!

/Hanna Wetterstrand

Idag har jag agerat tolk mest hela dagen för Maria Elisson, ledarskribent pa Nerikes Allehanda. En mycket trevlig journalist med konkreta frågor, men ändå utrymme för att lyssna till mer komplexa tankegångar. Och det är ju verkligen en nödvändig egenskap, för det är inte alltid lätt att som svensk ta in helt andra världsbilder. Läs henne här:

http://na.se/bloggar/rio/1.1692661-rio?blogPostAction=view_post&postingId=19.826875

Jag minns själv hur min egen trista cynism började släppa när jag mötte bondekvinnor de första åren som koordinatör för Kooperation Utan Gränsers jämställdhetsprogram i Latinamerika. Först då insåg att jag faktiskt tvivlat på att det är möjligt att hitta alternativa sätt att leva – tillsammans med andra människor och med naturen. Som faktiskt är realistiska även för lite bortskämda svenskar. Att vi inte är ”i grunden egoistiska”, utan snarare varelser som med alla medel försöker hitta gemensamma samanhang. Man skulle kunna säga att jag hade resignerat till att tänka att ”ja, ja, vi får väl ta det som där är, lite tilltufsat, men med några plåster och bandage kanske det går att hanka sig fram”.

Just denna inställning tycker de som vi pratade med idag har präglat allt tal om grön kapitalism och den mesiga överenskommelsen det officiella toppmötet i Rio har kommit fram till. När det faktiskt finns människor, erfarenheter, ja, till och med länder som hojtar om bättre, helt annorlunda möjligheter. Teresa Hosse, som jobbar med vår bolivianska partner Plattform om Klimatförändringar, säger att visst ”för er västbor kanske grön kapitalism låter nästan radikalt, men för oss bolivianer känns det mest bakåtsträvande”. Bolivia har en särskild lag om Moder Jords rättigheter. Teresa menar att den för henne galna strävan att alltid ha mer och mer, samt drömmen om konstant tillväxt förstör möjligheten för människor att leva lyckliga. Om lyckan alltid ligger i framtiden, ja, då är vi ju aldrig lyckliga. Och planeten har ju, som bekant, gränser för hur mycket man kan utnyttja den. Det är bara att inse och vidta nödvändiga mått. Politiskt sett mycket svårt. Filosofiskt sett absolut livsviktigt. / Linn

Snacka om att kastas mellan världar.

Stoppa grön kapitalism! Vår natur är inte till salu! Vi står enade, tillsammans är en förändring möjlig! Det är några av slagorden som skriks i demonstrationen. Tåget tar aldrig slut. Över 80 000 människor sägs det. Ursprungsfolk, bondeorganisationer, jordlösa, miljöaktivister mm.

Vi behöver gröna investeringar, säger ledare på konferensen. En landrepresentant berättar nöjt om hur de ska investera i vattenkraft. Men är det så grönt? En av de största miljöorganisationerna i Brasilien som jag käkar middag med berättar om hur dessa pågående vattenkraftsbyggen (hundratals i skrivande stund!) systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, hugger ned skog och säljer energin billigt till ännu mer exploatering av Amazonas. Det som är grönt måste också vara socialt hållbart, ta hänsyn till mänskliga rättigheter, demokrati, inflytande och minska fattigdom. Det får inte slå undan fötterna för redan utsatta sårbara grupper. Så tänker jag.

/ Hanna Wetterstrand

Just som jag började tänka att det är ju inte så svårt att vara engagerad när solen skiner och sambatrummorna går, bjöd Rio idag på rejäla regnskurar. Men inte hejdade det de tiotusentals människor som slöt upp i demonstrationen för radikalare – man kanske kan säga mer verklighetsförankrade – överenskommelser om naturen och människornas överlevnad. (Där fanns till och med några, även om du fortfarande inte kommer se många, av de vita medelålders männen som vi letade efter igår: fackföreningsmedlemmar och bankanställda var de.)

Här kommer lite bilder ur demonstrationen:

”Nej till grön kapitalism”

”Jag utsätts för agrotoxiner varje dag”. Vía Campesina är en av Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisationer i Latinamerika.

Isabel Montoya i blå T-shirt är medlem i vår partnerorganisation AMSATI i El Salvador. Hon menar att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av miljöförstöringen: kvinnorna för att de blir förgiftade av det sjuka vattnet när de hämtar det, tvättar och lagar mat, och barnen, ja, för att de kanske inte får någon framtid.

Irene Castro är medlem i ett av den uruguayanska organisationen FUCVAM:s bostadskooperativ, som vi jobbar med. Här går hon med den brasilianska systerorganisationen.

”Varken statligt våld eller våld mot kvinnor” (ung.) Eva Cristina Urbina, som jag skrev om i det första blogginlägget härifrån, från Honduras och vår samarbetsorganisation Centrum för Kvinnostudier, kikar fram över kanten till sin banner. Hon menar att statskuppen i Honduras var direkt relaterad till gruvutvinningsprojekt och vattenprivatisering.

”Vatten: allas vår rättighet. Det kan inte vara ett vinstintresse för ett fåtal.”

Jag hjälpte, för ett ögonblick, till att hålla uppe jordklotet. Fick en sådan där ödeskänsla som ilar i magen, vet inte om du också känner den ibland: att vi måste göra allt vi kan för att inte låta det bli alldeles, alldeles för sent. För vissa är det verkligen fem i tolv. Många av dem är här och hoppas att någon kommer se dem, höra dem. / Linn

*Dagens lästips: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent” av Andreas Malm.

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=77608&a=950679

Igår under kvinnornas marsch för ekologisk, ekonomisk och erotisk(!) rättvisa var jag helt upprymd över att se en så bred mångfald av människor. Jag som jobbar med jämställdhet i Latinamerika har ofta lagt märke till avståndet mellan de kvinnor som kämpar för frågor relaterade till (jordbruks)produktion och de kvinnor som kämpar för reproduktiva rättigheter (säker abort, t ex). Även de ofta så defensiva bondemännen brukar ju hålla sig märkligt tysta när kvinnors rättigheter kommer på tal. Men igår gick de sida vid sida till sambarytmer genom Rios gator.

Då slog det mig: under hela veckan har jag inte sett en enda medelålders vit man. Var i hela friden håller de hus? Kan det vara så att de inte har något gemensamt med Folkens toppmöte (där de kämpar för radikala åtgärder till förmån för miljön och social rättvisa), utan bara tar plats på det officiella mötet (där de inte verkar ha kämpat alls)?

Så jag började leta efter den vite medelålders mannen. Och fota. Här är bilder på människor på Folkets toppmöte. Kom, vi letar tillsammans!

Ja, här var det inga vita medelålders män…

Nähä, inte här heller.

Jo, men en vit man. Men han är ju inte medelålders, snarare student.

Här håller Perla från Kooperation Utan Gränsers partner CONAMURI i Paraguay tal om nödvändigheten att bli av med de plågsamma genmanipulerade grödorna under första presentationen av de parallella förhandlingarna som Folkets toppmöte jobbar med. Hon representerar de tusentals bondekvinnor och ursprungsfolkskvinnor som är deras medlemmar.

Slående många deltagare är unga. Jag skulle tippa på att genomsnittsåldern inte överstiger mina egna 35 år. (Tomt på vita medelålders män var det här – gillar de inte samba heller?)

Nej, men hoppsan, det var ju jag. Äter en vegetarisk hamburgare med utsikt över den otroligt vackra stranden som löper längs med Flamengoparken som Folkets toppmöte hålls i. (Vit, visserligen, men inte man. Och inte medelålders riktigt ännu.)

Lite olika sorts krigare, som man kan hitta i Brasilien, och som – tänker jag optimistiskt – kanske hjälps åt att beskydda Folkets toppmöte. Fotsoldater i världens krig är ju som bekant sällan vita medelålders män.

Några personer i den långa kön som slingrade sig fram till den offentliga talarstolen under Folkets generalförsamling. Amazonasinvånare har jag sett hundratals här. Tusentals ursprungsfolksrepresentanter totalt. Undrar om det finns lika många på den officiella konferensen? (Nej, nu ljög jag, det undrar jag faktiskt inte alls, jag är rätt säker på att det inte finns mer än en eller annan galjonsfigur.)

Jo, men där hittade jag honom till slut! En. Han blev riktigt upprymd över att jag ville fota honom 🙂

Kanske min kollega Hanna kan rapportera om huruvida det sett lite annorlunda ut på den officiella Rio+20-konferensen. Vilka är det som knåpat ihop det tandlösa, uppgivna ”historiens längsta självmordsbrev” och vems intressen representerar de?

*Nu hoppas jag verkligen att jag har fel, vill jag säga. Visst måste det finnas massor med vita medelålders män som bryr sig om miljörättvisa och kan tänka sig att överge en del privilegier för jordens och andra människors överlevnad! Kan inte ni skriva och berätta för mig att ni finns? / Linn

Efter en mängd givande seminarier samlas vi för att prata ihop oss. Då nås vi plötsligt av beskedet att det är över. Texten är klar, färdigförhandlad. Flera förhandlare är redan på väg hem. Luften bara går ur oss. Va, va då? Brasilien har lyckats ta fram en text som saknar alla känsliga områden, men som därför också är kraftlös. Greenpeace chef skriver att det är historiens längsta självmordsbrev.

Deppade och uppgivna sitter vi här och försöker läsa igenom det slutliga 49-sidiga dokumentet och skapa oss en egen uppfattning. Men få framsteg tycks nåtts. I högtalarna spelar de: No woman, no cry. Liknelsen till bandet som fortsatte spela under Titanics undergång är svårundviklig. Ska skriva mer och berätta när jag har en klarare bild av hela överenskommelsen. Men klart är att miljöorganisationer är arga och besvikna. Och ungefär så känner vi också just nu.