Samtal om Västerås stifts skogsinvesteringar

Idag har jag medverkat i ett seminarium om Västerås stifts skogsinvesteringar i Niassa i norra Moçambique. Måste säga att det var med skräckblandad förtjusning jag begav mig till stiftets lokaler – vi har ju varit allt annat än på god fot med investeringen i Niassa…

Att följa en fråga upp på agendan

Frågan om skogsinvesteringarna var en av de första som jag konfronterades med när jag började jobba på Kooperation Utan Gränser i Niassa 2008. En partnerorganisation skulle organisera en konferens på temat men varken investerarna eller provinsregeringen ville komma. Kritiken mot investeringarna gjordes till en icke-fråga alternativt till en fråga om politisk opposition. I samma veva skrevs en rapport av en grupp konsulter som riktade hård kritik mot investeringarna och den svenskstödda fond som underlättade deras etablering i Niassa. Även från svenskt håll försökte man undvika frågan. Lyckligtvis var det inte möjligt och investeringarna tog sig långt upp på såväl den politiska agendan i provinsen som i Sidas korridorer.

Dagens seminarium visar att vi har kommit någonstans under de senaste fyra åren – att saker och ting går att förändra även om det tar lång tid och kostar på emellanåt (kanske för det mesta…). Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en utvecklingsproblematik inte nödvändigtvis löser sig bara för att vi kan diskutera – vissa saker är vi helt enkelt inte överens om.

Å ena och andra sidan

Diskussionen idag var bra på många sätt men jag funderade en hel del på var vågen landar. Å ena sidan säger flera personer från Västerås stift att de har gjort stora förändringar i företaget på grund av problemen. Å andra sidan säger flera personer (till viss del samma) att de inte begått några misstag – att exempelvis alla bykonsultationer skedde exakt i enlighet med marklagstiftningen. Som jag skrev i debattartikeln i Kyrkans Tidning är vi angelägna om att lokalbefolkningens perspektiv respekteras i historieskrivningen och att de problem som har varit inte sveps undan eller förminskas. Med detta menar jag inte att vi vill driva något slags sensationskampanj mot företaget. Verkligheten räcker gott. Syftet är inte heller att inte erkänna de stora förbättringar som har gjorts under det senaste året.

Svårare med större frågor

Dessa frågor klarar vi någorlunda av att reda ut – de som handlar om sakfrågan och där vi kan diskutera oss framåt (vilket i sig är ett stort framsteg jämfört med hur samtalsklimatet har varit tidigare). Jag upplever att det är långt svårare när vi kommer till de djupare och mer övergripande frågorna, exempelvis den om huruvida storskaliga investeringar faktiskt bidrar till en hållbar och ekonomiskt jämlik utveckling i en kontext som Niassa? Vi vill kanske alla tro det men det är svårt att hitta konkreta exempel. Siffror på Moçambiques utveckling, som jag nämnt här tidigare på bloggen, visar en verklighet där detta bidrag inte verkar existera: Rekordhög ekonomisk tillväxt men ingen fattigdomsminskning. En annan fråga handlar om med vilket mandat västvärldens konsumtionsbehov ska styra investeringar på Södra Afrikas landsbygd utan att det egentligen är någon där som efterfrågat dem? Många (från väst) menar att Södra Afrika behöver dessa investeringar för att utvecklas men det ligger ju ett uppenbart problem i vem som har definitionsrätten av vems behov i detta (och på vilka grunder).

Efter många långa samtal med bönder i Niassa är frågan om vår relation till mark och naturresurser oundviklig. Kan man verkligen handla med något som är en del av historian och kulturen? Skillnaden i perspektiv blir tydlig när investerarna säger att de bara planterar på degraderad/obrukbar jord – detta är i det närmaste en förolämpning också för att lokabefolkningen överlevt på just denna jord i hundratals år.

Det finns mycket mer att skriva på temat men avslutar här för denna gång. Kolla gärna under kategorin Markrättigheter här till vänster för fler blogginlägg på detta tema. Kan tillägga att även om tonen generellt var mycket god och konstruktiv under dagen blev jag kallad för en helvetes russiansk romantiker. Lite uppfriskande!

A luta continua!

Att säkra rätten till mark i praktiken

Under årets första månader har våra kollegor på Kooperation Utan Gränser i Niassa tillbringat största delen av tiden i två byar. Syftet har varit att stödja byarna att göra en planering av sin mark och hur de vill använda den. Detta inkluderar hur de vill använda såväl kollektiv som individuell mark.

Nästa steg i processen är att tillsammans med lantmäterimyndigheten mäta ut området med GPS för att slutligen säkra byarnas individuella och kollektiva markrättigheter på papper. Detta innebär att de kan förhandla med framtida investerare men även tänka mer långsiktigt på sina egna investeringar.

Direkt efter konsultationerna med byarna ska protokoll skrivas ut och under för att säkra att allt har gått rätt till. Tur för oss att det nu finns ett hus i Napacala som har el till datorer och medhavd skrivare… (Se bild nedan.)

Arbetet har inte varit helt lätt – byarna är minst sagt otillgängliga… Bilderna nedan är inte mina egna utan lånade från Mocambiques lantmäterimyndighet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Partnermöte – dag 2

Igår fortsatte vårt möte med våra samarbetsorganisationer i Niassa. Dagen var kreativ (och bitvis lite lätt kaotisk) med bland annat ett tåg genom programmets historia där olika årtal och händelser utgjorde hållplatser för reflektion.

Vi diskuterade hållbarhet för organisationerna och bondeunionen i Ngauma berättade engagerat hur ett rotativt system med getter har lett till att organisationen nu har både fiskdammar, en bar och fler getter som bidrar till såväl organisationens som de enskilda medlemmarnas ekonomi.

En del av eftermiddagen tillbringades under träden utanför möteslokalen på ”informationsmarknad” där organisationerna visade olika produkter, så som jordbruksproduktion, medicinalplantor och publikationer.

Vi pratade om värderingar vilket visade sig vara en stor utmaning – vilka är de grundläggande värderingarna för de olika organisationerna och hur reflekteras dessa i organisationernas vision och mission?

Dagen avslutades med en cocktail för att säga hej då till programmet med en fantastiskt fin tårta (se sista fotot) för att fira!

Jag fick en teater, ett tv-program (!) och sång och dans tillägnat mig av våra samarbetsorganisationer, där de bland annat framförde att de uppskattade att en direktörska kan både dansa, fotografera och gå barfota på kontoret. Väldigt fin avslutning!

Partnermöte – dag 1

Igår inledde vi vårt sista partnermöte för programmet i Niassa. Kooperation utan Gränser inledde arbetet här i slutet av 2003. Det har varit en lång och ganska krokig resa med många utmaningar och problem men detta till trots avslutar vi nu programmet med goda och långsiktiga resultat och många viktiga lärdomar.

Vårt sista möte ägnas åt att reflektera över programmet sedan dess start, över relationer som har byggts upp och utvecklats och vad vi har lärt oss tillsammans. Dagen inleddes ute i gräset med musik och dans och hälsningar (foto 1-3 nedan).

Igår var det 1 december – internationella dagen för kampen mot aids. Gruppen Acolhida, som består av hivpositiva, spelade upp en teater där de använde en metod baserad på Paulo Freires filosofi om pedagogik för förtryckta. Publiken har en aktiv roll i att tycka till om hur handlingen ska utvecklas. Teatern handlade om hur vi kan balansera traditioner och modern kunskap om hiv och ett starkt budskap mot diskriminering av hivpositiva. Foto 5-9 nedan illustrerar delar av teatern, som även belyste muslimska organisationers roll i att sprida budskap om kondomer.

Kollegan Ângelo berättade en saga om en kung (som hade turen att bli av med ett finger) och ledde därifrån in diskussionen på mötets huvudbudskap som handlar om organisationernas värderingar och hur vi praktiserar dessa inom våra organisationer och hur de manifesteras i våra utåtriktade aktiviteter.

En frågesport om programmets historia genomfördes med stort engagemang och kämparglöd. Foto 10-14

Vi fick besök av organisationen Acabe som arbetar med barns rättigheter. Acabe fick stöd av programmet 2005 och berättade vad som hänt sedan dess och vi fick även ett smakprov på traditionell musik och dans som varit ett av Acabes huvudsakliga sätt att sprida kunskap om barns rättigheter. Se foto 15-16.

Dagen avslutades med en brasiliansk skördedans. Se foto 17-18.

Bönder i samtal med svenska biståndsministern

I eftermiddags besökte Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson byn Licole där hon åt lunch tillsammans med en grupp från byns bondeorganisation. Lite av ett fantastiskt möte måste jag säga!

Sittandes på trappen till en av böndernas hus (mocambikiska säkerhetspolisen protesterade och menade att det måste finnas stolar till ”grandes chefes” men vi förklarade att så var det inte tänkt denna gång), ätandes böngryta och xima (majsgröt) fick ministern och hennes kollegor höra berättelser om de utmaningar och konflikter som bönderna har med det i huvudsak svenskägda företaget Chikweti. Att de inte håller vad de lovar, att de planterar tall i böndernas fält och att de satt byinvånare i fängelse under konflikten. Bönderna berättade att företaget gärna får vara där, men då får de följa lagar och respektera byinvånarnas viljor och intressen. Annars är de inte välkomna. Med konkreta, självupplevda exempel, gav bönderna en tydlig bild av problematiken med storskaliga utländska investeringar och att de på intet sätt är självklart positiva för lokalsamhällena.

Detta sägs, med självförtroende och självklarhet rakt ut inte bara inför ministern, UD-personal från Sverige och representanter från regeringen utan även inför representanter för Chikwetis, inklusive den nye VD Chris Bekker, som även de närvarade vid mötet.

Efter att bönderna pratat klart höll Chris en presentation om hur företaget ser på konflikterna och att de framöver kommer att ändra sina strategier för hur de förhåller sig till lokalsamhällena, att det ska allokeras pengar och upprättas mekanismer för hur avtal ska ingås med samhällena. Detta är som natt och dag i jämförelse hur det lät i början av året.

Besöket avslutades med att biståndsministern fick en bananstock och en cassavaplanta.

I bilen från Licole till Lichinga kommenterade koordinatören för provinsens bondeunion: ”Jo visst, Chikweti pratar på ett annat sätt, men vi kommer inte att nöja oss innan vi kan se konkreta förändringar i praktiken.”

Ord och inga visor – precis som det ska vara!

Gunillas lunch i Licole

Som jag skrev i inlägget nedan befinner sig biståndsminister Gunilla Carlsson på besök i Niassa. Om ett par timmar ska hon äta lunch tillsammans med en grupp bönder i Licole. På menyn står bland annat böngryta, kokt cassava, ris, xima och fiskgryta. Allt utom fisken kommer från böndernas egna fält. Imorse var vi och hälsade på köket där det var full rulle! Några foton nedan från morgonens övningar där sju kvinnor och fem män har lagat mat hela morgonen…

Gunilla Carlsson i Niassa

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson har just landat på Lichingas internationella flygplats. Biståndsministern ska tillbringa 22 timmar och 50 minuter här i Niassa innan hon åker vidare till Maputo. Ett av besöken hon ska göra är hos bondeorganisationen i Licole där ministern ska äta lunch hemma hos en bondefamilj och lyssna på böndernas erfarenheter av det svenska skogsbolaget som har tallplanteringar i deras by. Efter samtalet med bönderna kommer ministern att träffa representanter från skogsbolaget.

Läs gärna blogginlägget ”… och då kan ledarna och bolaget sitta där!”om konflikten i Licole.

Ett antal förberedelsebesök har gjorts till Licole, inte minst för att säkra att det finns mat för 25 personer till klockan 13.15 imorgon. Nedan ett par bilder från planering i Licole i förrgår…

Skicka utlänningarna på utbildning…

Förra vecka organiserade Kooperation Utan Gränser, tillsammans med Malondastiftelsen, ett seminarium om hur markkonflikter i Niassaprovinsen kan lösas och förebyggas. På seminariet presenterades två studier; en som bondeorganisationen UNAC har gjort tillsammans med Justiça Ambiental (Moçambiques Jordens vänner) och en som vi beställt tillsammans med Malonda.

På seminariet blev det tydligt att det fortfarande finns en stor frustration och ett missnöje i många av distrikten där skogsbolagen är verksamma. Detta missnöje återspeglas emellertid inte i provinsregeringens sätt att diskutera frågan, som ligger närmre centralregeringen i Maputo.

En av distriktadministratörerna sa: Vi är trötta på utländska investerare som kommer hit och tror att bönderna inte kan någonting, som tror att de ska lära oss allt. Men det är inte så att bönderna är dumma – de är bara fattiga! Jag tycker att utrikesministeriet i Maputo borde organisera kurser för utlänningarna innan de får komma till distrikten, för att de ska lära sig om Moçambique, vår historia, vårt samhälle och vår kultur.

Det blir lite lätt surrealistiskt när en vit zimbabwier, som är chef på ett av bolagen, direkt efter detta uttalande, ställer sig upp och pratar till folk som om de vore idioter (han pratar på engelska och behöver översättning) om att om vi bara organiserade jordbruket som i Zimbabwe, då skulle allt vara löst. Han tipsade också om en organisation som kunde allt om jordbruk och som gjorde det på Guds sätt. (Det blir många dimensioner av galenskap: Han pratar inte portugisiska och har därmed inte förstått vad som har sagts, han pratar till deltagarna som om de vore idioter. Zimbabwisk politik kring mark och jordbruk är dessutom knappast det mest solklara exemplet på hur bra det kan bli för småbönder. Det hela blir ännu lite värre av att majoriteten av befolkningen här är muslimer och nog inte särskilt intresserade av den vita zimbabwiska kristna guden…)

Seminariet blev dock mycket lyckat och fokus kom för en gångs skull på lösningar och förebyggande. För Kooperation Utan Gränser gav seminariet ett viktigt bidrag till det program för vårt framtida arbete i Niassa, som vi just nu håller på att ta fram.

Nedan några foton från seminariet, snällt utlånade av fotografen Malene Wiinblad.

Fem finansieringar underskrivna på en dag

Idag har vi skrivit under fem finansieringskontrakt – det förtjänar någon slags virtuell fanfar tycker jag!

Två av kontrakten är för budgetstöd till de mocambikiska organisationerna Justica Ambiental och Centro Terra Viva. Båda organisationer arbetar med miljöfrågor, naturresurser och lokalsamhällenas rätt att bestämma över sina tillgångar.

Vi har även skrivit kontrakt med organisationen ORAM som arbetar med landrättigheter. Detta bidrag ska leda till att vi kan ge ett budgetstöd till ORAM från och med nästa år.

Det fjärde kontraktet är med danska ambassaden i Maputo som kommer att delfinansiera vårt naturresursprogram (tillsammans med svenska ambassaden i Maputo).

Det femte kontraktet är med iTC som står för Community Land Initiative. De kommer att bidra till vår verksamhet i Niassaprovinsen genom att stödja planering av hur byar ska använda kollektiv och individuellt land och andra naturresurser på bästa sätt.

Nedan regionchef Anna Tibblin och programkoordinatör Diamantino Nhampossa i full färd med kontraktsskrivning.

Att göra ett program (2)

Som skrivet i inlägget nedan, Att göra ett program, arbetar vi just nu med att ta fram ett nytt program för vårt arbete i Niassa. Under förra veckan intervjuades samarbetsorganisationer, företag och regeringsrepresentanter och igår var det dags för seminarium med vår personal. Se foton nedan!