Min sista dag i Kabul (för den här gången) tillbringade jag i mycket gott sällskap i ett mausoleum med en utställning om Ghaznis minareter och promenerandes i höstsolen. Stor entusiasm bland oss alla över att få gå i en gångbro. Det finns en första gång för allt.
Nedanför kullen med kung Amanhullah Khans Darul Amans palats (bilder här) ligger Kabuls museum. Muséet grundades under Amanullahs styre 1922 och dess samlingar var en gång i tiden en av de mest betydande i Centralasien. Men muséet har som allt annat här drabbats av krig och konflikter och under sjuttio-, åttio och nittiotalet plundrades muséet vid upprepade tillfällen och förlorade därigenom över hälften av sina föremål. Vissa föremål räddades emellertid och förvarades bland annat i källaren på Afghanistans Centralbank.
1994 träffades muséet av en raket som förstörde byggnaden. Mellan montrarna av buddhistiska statyer finns foton på förödelsen med sönderbombade tak och väggar. Delar av de kvarvarande samlingarna flyttades till hotell. Muséets personal har därefter ägnat sig åt att katalogisera och, med hjälp av Unesco och Interpol, leta reda på försvunna föremål. Man har lyckats hitta över 8000, bland annat i Schweiz, Storbritannien och Kabul.
Jag tänker att muséet även kanske borde berätta mer om sin egen historia – som ett sätt att spegla Afghanistans historia de senaste 100 åren.
I trädgården runtomkring finns, förutom fantastiska rosor, ett antal av kungens gamla bilar i mindre gott skick (jag sitter i hans Fleetwood på bilden till ovan). Undangömd i ett skjul finns även ett ånglok som kung Amanullah fick i present av Sveriges dåvarande kung Gustav V år1927 (bild på näst sista raden nedan). Det fanns en räls så att kungen skulle kunna åka tåg mellan Kabuls centrum och platsen där muséet och palatset ligger.
Nedan några bilder (lite halvdana; ljussättningen på muséet lämnade lite övrigt att önska). Gillar särskilt den djurformade kolvärmaren och självklart det fantastiska stengodset med inskriptioner och bilder.
Jag tror att jag har skrivit tillräckligt många blogginlägg som ger en varm och positiv bild av livet i Kabul för att här, utan att ge upphov till eventuella missförstånd, kunna skriva ett inlägg med en annan vinkel.
Under arbetsdagen hade jag sex timmar möten på raken (dock väldigt konstruktiva och bra men ändå lite tröttsamt). Mellan ett av mötena hade jag en mindre konflikt med en kollega som ibland tenderar att vara mer fokuserad på vad han ska göra efter jobbet, även när han fortfarande är kvar på jobbet. Lunchen, som ju är tänkt att ge energi till att orka med just sex timmar möten på rad, bestod för min del av… stekt potatis! (Till någon slags köttröra men jag äter inte kött.)
Efter denna uppfriskande lunch kramades den sista energin ur under dagens sista möten. Temperaturen ändrades under dagen till den där tunga tryckande värmen när det var dags att sätta sig i bilen för att åka hem. På grund av oroligheter i centrum tidigare under eftermiddagen verkade det som att alla bestämt sig för att åka just när vi åkte så vi blev fast i en tjock trafikstockning. De långa stillastående stunderna gjorde bilen överhettad så vi kunde inte ha på ac:n. Trött, varm, i trafikstockning (som jag har ganska lite tålamod med generellt) och dessutom naturligtvis med en sjal runt huvudet vilket gör att kroppstemperaturen ökar ytterligare något.
Iväg med två kollegor för att titta på mattor och hade (som vanligt) en riktigt fin stund i mattbutiken. När vi kommer ut har chauffören kört vilse och vi tre utländska kvinnor drar till oss ganska mycket uppmärksamhet i skymningen på gatan. En ung kille som har för vana att förfölja mig på ett mindre trevligt sätt i just dessa kvarter dyker upp. Dock ingen bil. Vi får tillsägelse av militärer att inte stå där vi står. Vi går in på en restaurang och försöker ta reda på var chauffören är, innan vi fått det klart för oss kommer en annan chaufför. Vi går ut till bilen där även förföljarsnubben är. Innan jag hinner in i bilen har han kommit alldeles för nära och tar tag i mig. I närvaro av vår chaufför visar jag verbalt och fysiskt att nu får det fan i mig vara nog.
Väl hemma kom meddelanden om komplex attack i Kabul i närheten av ryska ambassaden (inte så nära hem).
Nu en tallrik müsli och funderingar på om jag kanske ska kolla på Pretty Woman.
Här i Kabul finns goda, och något oväntade, möjligheter till sightseeing på hemmaplan. Varje nyanländ besökare hos SAK tas på ”city tour” så det är bara att hänga med även om det innebär att man kommer till samma ställen med jämna mellanrum. Dagens tur, med bland andra kollegan Björn-Åke (blogg här), bjöd på ett nytt inslag, Qarghadammen. Dammen ligger ungefär en mil från Kabul och är stadens vattenreservoar. På Darul Aman Palace (som jag skrev om i inlägget nedan) ägnade sig de vaktande militärerna åt att soltorka tomater.
Det är ju alltid intressant att veta lite mer om platser man besöker och i mina sökningar efter mer information om Qargha hittade jag följande ”resonemang” på en blogg. Obs! Intill dammen fanns det gott om plantor av sorten på fotot ovan (och då alltså inte granatäpplen), jag undrar om personen som skrev denna blogg hade konsumerat lite väl stora mängder?
“…the lake has an important -albeit unacknowledged- future role to play in the event of a catastrophic collapse of all life-forms on earth as a spawning ground for organic life and a return of the human and other species and the very continuation of earth as a living planet. Because of this, here is a proposal to sanctify the lake Qargha as a mother-ship, a launching-pad, a regrouping ground for future life, including human life, in an ever approaching post-apocalyptic world.”
Generatorns alarm som indikerar att den strax slår av
Tystnad och totalt mörker
Bildäckstjut
Lågt flygande flygplan
Vägmaskiner
Två skott
Komradioanrop
Två ekipage med häst och vagn
Helikoptrar
Ytterligare ett skott
Tystnad
En jamande katt
Fler flygplan
Komradioanrop igen
Fler bilar som tvärnitar
Och fler flygplan
Ett skott till
Ett hästekipage
Och så börjar det om igen…
Härom kvällen åkte vi iväg klockan 19 för att äta middag. När vi kom tillbaka drygt två timmar senare fanns det inte längre någon väg fram till huset – bara en gigantisk grop med en massa maskiner i. Väldigt effektivt jobbat måste jag säga. Det råder dock lite tvivel om huruvida återställandet av vägen kommer att vara lika effektivt. I allt grävande lyckades de gräva av kabeln som förser våra lägenheter mcd ström
Inom ramen för myndighetssamarbeten inom biståndet kanske Sverige skulle kunna bistå afghanska myndigheter med erfarenheter från Post- och telestyrelsens arbete med kartläggning av kabelutsättning? (Inte för att det alltid garanterar att kablar inte grävs av men…)
På fotona nedan: Den provisoriska trappan (från gropen till vår ingång) och tedrickande militärer som vaktar vägen. Känn dig välkommen…
Under förberedelserna inför flytten till Kabul fick jag en hel trave med böcker av Svenska Afghanistankommittén. De allra flesta handlade om Afghanistan, talibaner och politisk utveckling i Centralasien. En liten bok handlade om mattor. Hela traven åkte ned i resväskan och jag har nog även läst dem allihop. Den lilla boken om mattor fick dock stanna hemma. Jag hade aldrig köpt en matta i hela mitt liv, hemma i Hjo har jag mormors tras- och ryamattor och tycker att det fungerar utmärkt.
Men, efter en ganska kort tid här fick mormors mattor konkurens. Det är som att man, eller rättare sagt jag, blir lite besatt av mattorna. (Har dock konstaterat att jag är långt ifrån ensam om att drabbas av detta…) Jag kan tillbringa hur många timmar som helst (och då menar jag verkligen det) i mattbutikerna där den ena mattan efter den andra läggs fram, till en strid ström av te (förutom under Ramadan).
Häromdagen visade matthandlaren Rauf mig en fantastisk iransk silkesmatta. Jag kommenterade att den är så fin så att jag inte skulle vilja ha den på golvet utan på väggen. Rauf tittade på mig helt oförstående och svarade att det ju är slöseri och helt förkastligt att INTE gå på en så fin matta. Ju mer man går på den desto finare blir den. Rauf var också bestämd med var mattan skulle ligga: När man vaknar på morgonen så är det första man vill se en vacker matta. Så, du ser dig om i sovrummet och då är det den här mattan du ska se!
Ett väldigt bra försäljningsknep om inte annat kan jag meddela.
Ett moln på Raufs matthimmel är dock att jag köper mattor och dessutom har ett hus där jag kan lägga dem men att detta hus inte har en man. Frånvaro av man har tagits upp under ett antal av mina besök i mattbutiken, först lite subtilt och sedan mer direkt. En kollega berättade att Rauf även hade tagit upp problematiken under ett av hans besök…
Igår fick vi nya instruktioner för säkerheten för utlänningar anställda på SAK i Afghanistan. Vi får inte längre promenera på egen hand i stan, eventuellt kan vi få gå ut men då med vakter och i grupp. Transport sker medelst bil. Särskilt fredagar ska undvikas för promenader eftersom det då är mindre trafik och ett eventuellt kidnappningsförsök då är lättare och går snabbare. Det är ju bara att gilla läget även om det känns mindre bra att få fredags- och lördagspromenaderna indragna… Vi ska även undvika att besöka andra utlänningar eftersom vi inte vet vilka konflikter de eller deras organisationer kan befinna sig i med olika aktörer i Afghanistan.
I vanlig ordning lyckas våra afghanska kollegor balansera ett mycket allvarligt budskap om förändrad hotbild med distans och ironi. ”De beväpnade oppositionsgrupperna håller på att bli som européer. De planerar väldigt långt i förväg.” (Som en kommentar till att grupperna finns inne i Kabul men ingen vet när och var de kommer att slå till.) Och så ett gott råd på vägen (apropå eventuella hot mot våra grannar åklagarämbetet och belgiska ambassaden): ”Om du hör att det exploderar hos dem, gå inte ut på balkongen för att titta.”
Men som sagt, samtidigt som tonen ibland blir ironisk ligger det allvar och mycket kunskap och information bakom.
Inga fler fredagspromenader i Kabul på ett tag…
Idag har jag varit turist i Kabul och åkt upp på TV Hill och besökt Darul Aman Palace. Uppe på kullen, som delar Kabul i två delar, fanns idag inte bara en finfin utsikt utan även en vakthavande militär som gärna ville vara med på bild.
Jag har besökt Darul Aman Palace tidigare (se blogginlägg med vinterbilder här) men inte varit inne i själva byggnaden. Darul Aman betyder ”Fredens boning” och palatset byggdes på 20-talet av kung Amanullah. Och visst är det något fridfullt över byggnaden även om kulhål, sot, inrasade tak och fasader vittnar om att det gått allt annat än fredligt till här.
Strosandes i ruinen tänkte jag på att detta skulle vara ett bra fältbesök när (eller ja om, men nu råkar jag ju ha gjort det) man läser hållfasthetslära, strukturmekanik och betongkonstruktion. Många fina exempel på såväl stålets som betongens egenskaper. En annan sak som jag tänkte på är var jag skulle sätta fötterna i en byggnad där det varnas för ormar, ras och minor.
(Se mer info för den historie- och palatsintresserade under fotografierna).
Min kollega Anders Rosén berättade om palatsets historia på sin blogg för en tid sedan, informationen nedan är lånad därifrån:
Palatset med sina 5400 kvadratmeter per våningsplan skulle bli kung Amanullahs stora symbolprojekt för Afghanistans förnyelse. Landet skulle förändras med hjälp av utbildning, friare ställning för kvinnor och bättre kommunikationer. Telefonlinjer byggdes. Flygförbindelser med utlandet upprättades. Järnvägar skulle knyta ihop landet. Slaveriet avskaffades. Bara en sån sak.
Men precis som många andra förnyare i Afghanistan stötte Amanullah på patrull. Motståndet mot att kvinnor skulle uppträda utan slöjor och få gå i skolor var starkt. Det landsomfattande järnvägssystemet blev bara sju kilometer långt och utgjorde en enda linje från palatset in till centrala Kabul. Efter tio år vid makten flydde Amanullah 1929 ensam med chaufför och i sin Mercedes söderut från Kabul.
Egentligen hann Amanullahs palats aldrig bli riktigt klar innan han fick fly fältet. Efter reformkungens fall användes palatset av universitetet, olika ministerier och myndigheter – och som lagerlokal för russin. Den första allvarliga branden inträffade redan på 1960-talet och 1978 eldhärjades byggnaden igen vid den kommunistiska kuppen. Under inbördeskriget förstördes Darlul Aman bit för bit när i stort sett alla stred mot alla. Palatset var både befästning och måltavla. Den användes både av mujahedin och regeringstrupper, som försvarsministerium och senare av talibaner.
Som grädde på moset släppte amerikanerna en bomb som gick rätt igenom alla tre våningarna i palatset när talibanerna drevs bort 2001.
Har aldrig sett så stora och arga hagel förut…
In- och utvecklingar 