När det är nog…

Jag tror att jag har skrivit tillräckligt många blogginlägg som ger en varm och positiv bild av livet i Kabul för att här, utan att ge upphov till eventuella missförstånd, kunna skriva ett inlägg med en annan vinkel.

Under arbetsdagen hade jag sex timmar möten på raken (dock väldigt konstruktiva och bra men ändå lite tröttsamt). Mellan ett av mötena hade jag en mindre konflikt med en kollega som ibland tenderar att vara mer fokuserad på vad han ska göra efter jobbet, även när han fortfarande är kvar på jobbet. Lunchen, som ju är tänkt att ge energi till att orka med just sex timmar möten på rad, bestod för min del av… stekt potatis! (Till någon slags köttröra men jag äter inte kött.)

Efter denna uppfriskande lunch kramades den sista energin ur under dagens sista möten. Temperaturen ändrades under dagen till den där tunga tryckande värmen när det var dags att sätta sig i bilen för att åka hem. På grund av oroligheter i centrum tidigare under eftermiddagen verkade det som att alla bestämt sig för att åka just när vi åkte så vi blev fast i en tjock trafikstockning. De långa stillastående stunderna gjorde bilen överhettad så vi kunde inte ha på ac:n. Trött, varm, i trafikstockning (som jag har ganska lite tålamod med generellt) och dessutom naturligtvis med en sjal runt huvudet vilket gör att kroppstemperaturen ökar ytterligare något.

Iväg med två kollegor för att titta på mattor och hade (som vanligt) en riktigt fin stund i mattbutiken. När vi kommer ut har chauffören kört vilse och vi tre utländska kvinnor drar till oss ganska mycket uppmärksamhet i skymningen på gatan. En ung kille som har för vana att förfölja mig på ett mindre trevligt sätt i just dessa kvarter dyker upp. Dock ingen bil. Vi får tillsägelse av militärer att inte stå där vi står. Vi går in på en restaurang och försöker ta reda på var chauffören är, innan vi fått det klart för oss kommer en annan chaufför. Vi går ut till bilen där även förföljarsnubben är. Innan jag hinner in i bilen har han kommit alldeles för nära och tar tag i mig. I närvaro av vår chaufför visar jag verbalt och fysiskt att nu får det fan i mig vara nog.

Väl hemma kom meddelanden om komplex attack i Kabul i närheten av ryska ambassaden (inte så nära hem).

Nu en tallrik müsli och funderingar på om jag kanske ska kolla på Pretty Woman.

Annonser

One thought on “När det är nog…

  1. Ping: Reflektioner på en matta | In- och utvecklingar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s