Indragna promenader

Igår fick vi nya instruktioner för säkerheten för utlänningar anställda på SAK i Afghanistan. Vi får inte längre promenera på egen hand i stan, eventuellt kan vi få gå ut men då med vakter och i grupp. Transport sker medelst bil.  Särskilt fredagar ska undvikas för promenader eftersom det då är mindre trafik och ett eventuellt kidnappningsförsök då är lättare och går snabbare. Det är ju bara att gilla läget även om det känns mindre bra att få fredags- och lördagspromenaderna indragna… Vi ska även undvika att besöka andra utlänningar eftersom vi inte vet vilka konflikter de eller deras organisationer kan befinna sig i med olika aktörer i Afghanistan.

I vanlig ordning lyckas våra afghanska kollegor balansera ett mycket allvarligt budskap om förändrad hotbild med distans och ironi. ”De beväpnade oppositionsgrupperna håller på att bli som européer. De planerar väldigt långt i förväg.” (Som en kommentar till att grupperna finns inne i Kabul men ingen vet när och var de kommer att slå till.) Och så ett gott råd på vägen (apropå eventuella hot mot våra grannar åklagarämbetet och belgiska ambassaden): ”Om du hör att det exploderar hos dem, gå inte ut på balkongen för att titta.”

Men som sagt, samtidigt som tonen ibland blir ironisk ligger det allvar och mycket kunskap och information bakom.

P1040735l

Inga fler fredagspromenader i Kabul på ett tag…

I fredens boning…

Idag har jag varit turist i Kabul och åkt upp på TV Hill och besökt Darul Aman Palace. Uppe på kullen, som delar Kabul i två delar, fanns idag inte bara en finfin utsikt utan även en vakthavande militär som gärna ville vara med på bild.

Jag har besökt Darul Aman Palace tidigare (se blogginlägg med vinterbilder här) men inte varit inne i själva byggnaden. Darul Aman betyder ”Fredens boning” och palatset byggdes på 20-talet av kung Amanullah. Och visst är det något fridfullt över byggnaden även om kulhål, sot, inrasade tak och fasader vittnar om att det gått allt annat än fredligt till här.

Strosandes i ruinen tänkte jag på att detta skulle vara ett bra fältbesök när (eller ja om, men nu råkar jag ju ha gjort det) man läser hållfasthetslära, strukturmekanik och betongkonstruktion. Många fina exempel på såväl stålets som betongens egenskaper. En annan sak som jag tänkte på är var jag skulle sätta fötterna i en byggnad där det varnas för ormar, ras och minor.

(Se mer info för den historie- och palatsintresserade under fotografierna).

Min kollega Anders Rosén berättade om palatsets historia på sin blogg för en tid sedan, informationen nedan är lånad därifrån:

Palatset med sina 5400 kvadratmeter per våningsplan skulle bli kung Amanullahs stora symbolprojekt för Afghanistans förnyelse. Landet skulle förändras med hjälp av utbildning, friare ställning för kvinnor och bättre kommunikationer. Telefonlinjer byggdes. Flygförbindelser med utlandet upprättades. Järnvägar skulle knyta ihop landet. Slaveriet avskaffades. Bara en sån sak.

Men precis som många andra förnyare i Afghanistan stötte Amanullah på patrull. Motståndet mot att kvinnor skulle uppträda utan slöjor och få gå i skolor var starkt. Det landsomfattande järnvägssystemet blev bara sju kilometer långt och utgjorde en enda linje från palatset in till centrala Kabul. Efter tio år vid makten flydde Amanullah 1929 ensam med chaufför och i sin Mercedes söderut från Kabul.

Egentligen hann Amanullahs palats aldrig bli riktigt klar innan han fick fly fältet. Efter reformkungens fall användes palatset av universitetet, olika ministerier och myndigheter – och som lagerlokal för russin. Den första allvarliga branden inträffade redan på 1960-talet och 1978 eldhärjades byggnaden igen vid den kommunistiska kuppen. Under inbördeskriget förstördes Darlul Aman bit för bit när i stort sett alla stred mot alla. Palatset var både befästning och måltavla. Den användes både av mujahedin och regeringstrupper, som försvarsministerium och senare av talibaner.

Som grädde på moset släppte amerikanerna en bomb som gick rätt igenom alla tre våningarna i palatset när talibanerna drevs bort 2001.

På vägen från jobbet

Några ögonblicksbilder från Kabul en eftermiddag, taget från bilen från jobbet. Så mycket som passerar som man inte hinner eller kan ta kort på. Mänskliga möten, folk som står och steker pannkakor eller bakar bröd hela dagen för att först få äta det strax efter klockan 19 på grund av ramadan. En mur där det står ”The message of the Koran is peace”. Män som går och håller varandra i händerna. Trötta människor i bussar på väg hem från jobbet.

Tar bilderna utan att alla gånger se vad som hamnar på dem. En av dem fångade en stor skylt med texten ”Masters of Business Administration” och framför den organiserar några unga killar dagens försäljning av potatis.

Världen, så långt från statistiken

I morse bad en kollega mig att kontakta HR-avdelningen för ett intyg för att han var frånvarande från jobbet i söndags. Anledningen var hans frus förlossning. Flickebarnet dog ett par timmar efter förlossningen. De var då på väg till ett sjukhus som eventuellt kunde ha hjälpt barnet eftersom sjukhuset där hon föddes inte hade rätt utrustning. Tidigare på morgonen har kollegan beskrivit alla turerna på sjukhuset, hur han och hans fru hanterar sorgen.

Ett kort mail till HR ska skrivas, men hur formulerar man det när någon har förlorat sitt barn? Istället för att skriva till HR arbetar jag vidare på ett konceptpapper om god samhällsstyrning och livelihood som ska skickas till holländska ambassaden.

Afghanistan har högst barnadödlighet i hela världen, 1600 barn dör av 100 000 levande födda enligt UNDP. Min kollega tillhör en relativt privilegierad del av befolkningen; han är välutbildad, har ett bra arbete och kontakter i Kabul. Men det hjälper inte alla gånger. Det gjorde inte det denna gång.

Jag skriver mailet till HR men vill inte skicka det. Låter det ligga i utkastlådan. Skriver lite mer i konceptpappret, om olika resurser och tillgångar som människor måste få vara med och bestämma över; såväl individuella som kollektiva. Jag trasslar in mig i formuleringar som egentligen inte gör någon skillnad.

Till slut får jag iväg mailet om intyget och beklagar samtidigt sorgen.

Jag kan gräva ner mig i statistikbilagan till UNDPs årsrapport om utvecklingen i världen, använda grafiken på UNDPs hemsida för att kolla korrelationer i diagram mellan olika utvecklingsindikatorer. Och på samma sätt som jag visste att Moçambique, där jag bodde tidigare, var ett av de länder i världen med kortast förväntade medellivslängd, vet jag om barnadödligheten i Afghanistan. Men verkligheten, där jämnåriga människor nära mig går bort i botliga sjukdomar i Moçambique eller där kollegors barn dör i Afghanistan, är någonting väldigt långt från statistik.

If you follow me…

imageTillbaka i Kabul – staden med bästa bildekalerna. På vägen från flygplatsen åkte vi förbi en bil med texten ”Fighter Car – Power is nothing without control. If you follow me will be die”. Trots lite språkdebakel är ju budskapet ganska klart.

Klockan är snart elva på kvällen, jag sitter på balkongen och det är 28 grader ute. De många böneutropen blandas med ljudet av helikoptrar som flyger lågt över staden. Om dagarna är det runt 37 grader varmt och det är ramadan vilket innebär att folk inte äter eller dricker mellan soluppgång och –nedgång. Effekten av kombinationen av värme och ingen vätska blir en minst sagt dämpad stämning – som att någon har lagt ett varmt lock över stan. Militärerna tjoar lite mindre när man går förbi bommen till gatan och på jobbet får jag rådet att inte lägga några möten efter 10.00 – efter det är det stor risk för att mötena på olika sätt blir mindre seriösa.

De gigantiska tetermosarna som vanligtvis är obligatoriska inslag i samtliga rum på kontoret är borta och jag funderar på vad ”tea man” sysslar med under ramadan. Mötte honom i trappan igår och han log finurligt och sa ”Te!”. Gick in på mitt rum och konstaterade att jag fått en termos och teblad. Känns emellertid inte så solidariskt att sörpla te när kollegorna inte kan dricka…

De första arbetsdagarna har ägnats åt att försöka få överblick och komma tillbaka in i de olika delarna av tillvaron här. Den på kontoret med pågående revision, revidering av ansökan för nästa år, uppföljning av fotoprojekt, manual för financial management av partnerskaps. Den utanför kontoret där det varje dag kommer in en strid ström av nyheter om självmordsbombare på åsnor som dödar ISAF-soldater, avtal mellan USA och Afghanistan på 12,5 miljarder USD för att investera i pensioner, lokalbefolkning som organiserar sig mot talibaner, förhandlingar mellan Afghanistans regering, talibanerna och USA.

På kontoret har två av fyra krukväxter dött, troligen av för mycket omtanke. Städaren visar stolt upp de två levande med ett gigantiskt leende. Jag tänker att det är en bra övning i positivt tänkande.
image