På vägen från jobbet

Några ögonblicksbilder från Kabul en eftermiddag, taget från bilen från jobbet. Så mycket som passerar som man inte hinner eller kan ta kort på. Mänskliga möten, folk som står och steker pannkakor eller bakar bröd hela dagen för att först få äta det strax efter klockan 19 på grund av ramadan. En mur där det står ”The message of the Koran is peace”. Män som går och håller varandra i händerna. Trötta människor i bussar på väg hem från jobbet.

Tar bilderna utan att alla gånger se vad som hamnar på dem. En av dem fångade en stor skylt med texten ”Masters of Business Administration” och framför den organiserar några unga killar dagens försäljning av potatis.

Världen, så långt från statistiken

I morse bad en kollega mig att kontakta HR-avdelningen för ett intyg för att han var frånvarande från jobbet i söndags. Anledningen var hans frus förlossning. Flickebarnet dog ett par timmar efter förlossningen. De var då på väg till ett sjukhus som eventuellt kunde ha hjälpt barnet eftersom sjukhuset där hon föddes inte hade rätt utrustning. Tidigare på morgonen har kollegan beskrivit alla turerna på sjukhuset, hur han och hans fru hanterar sorgen.

Ett kort mail till HR ska skrivas, men hur formulerar man det när någon har förlorat sitt barn? Istället för att skriva till HR arbetar jag vidare på ett konceptpapper om god samhällsstyrning och livelihood som ska skickas till holländska ambassaden.

Afghanistan har högst barnadödlighet i hela världen, 1600 barn dör av 100 000 levande födda enligt UNDP. Min kollega tillhör en relativt privilegierad del av befolkningen; han är välutbildad, har ett bra arbete och kontakter i Kabul. Men det hjälper inte alla gånger. Det gjorde inte det denna gång.

Jag skriver mailet till HR men vill inte skicka det. Låter det ligga i utkastlådan. Skriver lite mer i konceptpappret, om olika resurser och tillgångar som människor måste få vara med och bestämma över; såväl individuella som kollektiva. Jag trasslar in mig i formuleringar som egentligen inte gör någon skillnad.

Till slut får jag iväg mailet om intyget och beklagar samtidigt sorgen.

Jag kan gräva ner mig i statistikbilagan till UNDPs årsrapport om utvecklingen i världen, använda grafiken på UNDPs hemsida för att kolla korrelationer i diagram mellan olika utvecklingsindikatorer. Och på samma sätt som jag visste att Moçambique, där jag bodde tidigare, var ett av de länder i världen med kortast förväntade medellivslängd, vet jag om barnadödligheten i Afghanistan. Men verkligheten, där jämnåriga människor nära mig går bort i botliga sjukdomar i Moçambique eller där kollegors barn dör i Afghanistan, är någonting väldigt långt från statistik.

If you follow me…

imageTillbaka i Kabul – staden med bästa bildekalerna. På vägen från flygplatsen åkte vi förbi en bil med texten ”Fighter Car – Power is nothing without control. If you follow me will be die”. Trots lite språkdebakel är ju budskapet ganska klart.

Klockan är snart elva på kvällen, jag sitter på balkongen och det är 28 grader ute. De många böneutropen blandas med ljudet av helikoptrar som flyger lågt över staden. Om dagarna är det runt 37 grader varmt och det är ramadan vilket innebär att folk inte äter eller dricker mellan soluppgång och –nedgång. Effekten av kombinationen av värme och ingen vätska blir en minst sagt dämpad stämning – som att någon har lagt ett varmt lock över stan. Militärerna tjoar lite mindre när man går förbi bommen till gatan och på jobbet får jag rådet att inte lägga några möten efter 10.00 – efter det är det stor risk för att mötena på olika sätt blir mindre seriösa.

De gigantiska tetermosarna som vanligtvis är obligatoriska inslag i samtliga rum på kontoret är borta och jag funderar på vad ”tea man” sysslar med under ramadan. Mötte honom i trappan igår och han log finurligt och sa ”Te!”. Gick in på mitt rum och konstaterade att jag fått en termos och teblad. Känns emellertid inte så solidariskt att sörpla te när kollegorna inte kan dricka…

De första arbetsdagarna har ägnats åt att försöka få överblick och komma tillbaka in i de olika delarna av tillvaron här. Den på kontoret med pågående revision, revidering av ansökan för nästa år, uppföljning av fotoprojekt, manual för financial management av partnerskaps. Den utanför kontoret där det varje dag kommer in en strid ström av nyheter om självmordsbombare på åsnor som dödar ISAF-soldater, avtal mellan USA och Afghanistan på 12,5 miljarder USD för att investera i pensioner, lokalbefolkning som organiserar sig mot talibaner, förhandlingar mellan Afghanistans regering, talibanerna och USA.

På kontoret har två av fyra krukväxter dött, troligen av för mycket omtanke. Städaren visar stolt upp de två levande med ett gigantiskt leende. Jag tänker att det är en bra övning i positivt tänkande.
image

Handen på hjärtat – om frihet och ballonger

I lördags delades 10 000 rosa ballonger ut på Kabuls gator av organisationen ”We believe in balloons” – ett konstprojekt som syftar till att sprida glädje och fredsbudskap. Projektet drivs av en New York-baserad afghansk konstnär. När jag hörde talas om projektet för ett par veckor sedan tänkte jag först att det var ju ett lite roligt och nytt grepp.

Men handen på hjärtat, är detta rimligt? Dagen innan de 10 000 ballongerna seglade upp i luften, drabbades samma gator av en självmordsattack följd av en nio timmar lång strid där ett antal specialstyrkor, vakter och talibaner miste sina liv. Så är det verkligen rimligt att dela ut 10 000 rosa ballonger för att sprida glädje och fred? Eller är det mest frustrerande? Och kan man kanske till och med förstå uppretade talibansidor på nätet som undrar vad utlänningarna egentligen håller på med när de delar ut ballonger?

I artikeln ”Foreign Project Give Afghans Fashion, Skate Park and Now 10,000 Balloons” i New York Times (25 maj 2013) ifrågasätts ett antal biståndsprojekt, som titeln antyder; skateparker, modeshower och ballonger. Jag läste om skateprojektet i en annan tidning nyligen och tänkte först: Vad häftigt!

Men jag tycker nog att det är ganska problematiskt med ballonger, skateparker och modeshower (som frekventeras av utlänningar och den afghanska kultureliten) med syfte ett stärka jämställdheten i Afghanistan. Jag tänker att det är så förrädiskt lätt att falla in i en snäv uppfattning om vad som är exempelvis ett framsteg eller en frihet; att jag vid en första tanke tycker att det är roligt med ballonger och skateparker.

Men är det vi söker tecken på att alla människor i hela världen egentligen helst vill ha den frihet som vi i väst har, och enligt våra prioriteringar, eller söker vi det som människor själva skulle definiera som frihet (även om det inte stämmer överens med våra föreställningar)? Handen på hjärtat.

Under en och en halv kristallkrona

photo4litenI helgen var jag och min kollega Alessandra inbjudna till en annan kollegas brors förlovningsceremoni.

Kalaset hölls i ett av Kabuls många ”bröllopspalats” som med sina blinkande neonlampor och gigantiska glasfasader för tankarna till Las Vegas. Salarna inne i palatsen är delade på mitten – en sida för kvinnorna och en för männen. Denna beskrivning handlar således om ena sidan av skynket – vad som pågick på den andra har jag bara begränsad (men ändå lite) information om.

Kvinnorna hade bättre koll på männen än vice versa. Varje del av salen var utrustad med kameramän (ja, män även på kvinnosidan eftersom kamerakvinnsen inte dök upp, vilket jag tror kan ha varit en vit lögn från kameramännen som verkade glada över att få vara på kvinnosidan) som filmade spektaklets alla olika vinklar. Delar av filmningen från männens sida visades liv på stora skärmar på kvinnosidan. Vice versa, alltså filmvisning från kvinnosidan på manssidan, förekom inte.

Det var drygt 700 gäster vilket gjorde det till en (relativt) liten tillställning. Det var en speciell känsla att sitta med 350 kvinnor i fantastiska håruppsättningar och enastående klänningar. Det var första gången jag på offentlig plats i Afghanistan såg kvinnor utan sjal över huvudet, i bara armar, kvinnor som ammade och kvinnor som dansade. Just dansen, där kvinnorna utmanade varandra, var en av kvällens höjdpunkter.

Maten bestod av, i tur och ordning: Samosa, läsk, nötter, juice, glass, majssoppa, huvudrätt, te och tårta. Vi var emellertid tvungna att gå innan tårtan och tet (att gå innan te ses inte med blida ögon här) eftersom detta serverades strax före midnatt och våra chaufförer slutar jobba klockan 12.

Det var mycket som hände under kvällen och det var inte helt lätt att hänga med i de olika förhandlingarna, när vem skulle dansa, när bruden kom ensam och när brudparet visade upp sig tillsammans i olika omgångar och när det kom små godisar som ett tecken på att både bruden och brudgummen hade accepterat etc. Jag blev exempelvis ganska förvånad när en av bröderna till brudgummen kom indansande med en gigantiskt lysande blomsterbukett på huvudet mellan majssoppan och huvudrätten.

Tillställningen var å ena sidan väldigt elegant på många sätt, inte minst kläderna. Samtidigt kördes juicepaketen ut i kundvagnar (dock väldigt praktiskt om man vill ha ut juice till 700 personer på några minuter).

Det var som sagt delade sidor mellan män och kvinnor men bröderna i de respektive familjerna tillbringade nog mer tid på kvinnosidan, även dansandes (blandad dans är en känslig fråga). Det verkade även som om ganska många av männen gjorde sig ärenden till kvinnosidan för det var ett ganska flitigt smygande i draperiet. Och allt detta under en och en halv gigantisk kristallkrona (den andra halvan hängde över manssidan). En lika rolig som intressant kväll.

Bildekaler

Vi tillbringar ganska mycket tid i trafiken i Kabul, främst på väg till och från kontoret. Det är därför bra att försöka hitta tidsfördriv och glädjeämnen under alla timmarna i det totala kaoset som rusningstrafiken utgör.

Ett av dem är bildekaler. Det är lite knepigt med fotograferandet här, inte minst på vägarna som är fulla av mindre lämpliga fotoobjekt men några fina dekaler har jag lyckats fånga, se nedan (dåliga foton men här är det motivet som räknas). Exempelvis:

Don’t cry girls, I will be back soon

Terrorist It is show time” (lite svårt att förstå hur de tänkte – inte minst i detta land)

No job no money but always happy

Beautiful Corolla” (på en av de få bilar i Kabul som faktiskt inte är en Corolla eller annan Toyota-modell)

”King of the Kabul”

Eller bara kort och gott ”Mafya” med den afghanska flaggan fladdrande i vinden.

Hästen får komma med på bild för det är en av sakerna som dyker när man ska fota bildekaler på Kabuls gator.

Ett annat bilfenomen: Ibland försvinner mobiltäckningen helt plötsligt i bilen – för att ett militärfordon eller liknande passerar och blockerar all täckning runtomkring sig. (Detta tillhör emellertid inget av glädjeämnena…)

Hemma med kaffekopp och biståndsplattform

Fint att vara hemma i Kabul igen …

Och tillbringa lördagförmiddagen på en filt på gräsmattan med en stor kaffekopp läsandes (och kommenterandes) Socialdemokraternas nya biståndspolitiska plattform.

Ha ”färgfestival” med kollegorna på compounden vilket innebar att hälla färg och vatten över varandra följt av en finfin indisk-pakistansk lunch i gräset.

Gå till bokhandlaren i Kabul (ja den bokhandlaren) och köpa böcker och på vägen därifrån träffa ett av barnen som säljer tuggummi på gatan (och som nu är börjar bli bekanta) som första gången jag träffade honom inledde samtalet med ”No honey, no money no business”.

Och på begäran visa en av chaufförerna hur man lägger upp foton på facebook och sedan bli bjuden på middag hos vakterna och chaufförerna.