I morse bad en kollega mig att kontakta HR-avdelningen för ett intyg för att han var frånvarande från jobbet i söndags. Anledningen var hans frus förlossning. Flickebarnet dog ett par timmar efter förlossningen. De var då på väg till ett sjukhus som eventuellt kunde ha hjälpt barnet eftersom sjukhuset där hon föddes inte hade rätt utrustning. Tidigare på morgonen har kollegan beskrivit alla turerna på sjukhuset, hur han och hans fru hanterar sorgen.

Ett kort mail till HR ska skrivas, men hur formulerar man det när någon har förlorat sitt barn? Istället för att skriva till HR arbetar jag vidare på ett konceptpapper om god samhällsstyrning och livelihood som ska skickas till holländska ambassaden.

Afghanistan har högst barnadödlighet i hela världen, 1600 barn dör av 100 000 levande födda enligt UNDP. Min kollega tillhör en relativt privilegierad del av befolkningen; han är välutbildad, har ett bra arbete och kontakter i Kabul. Men det hjälper inte alla gånger. Det gjorde inte det denna gång.

Jag skriver mailet till HR men vill inte skicka det. Låter det ligga i utkastlådan. Skriver lite mer i konceptpappret, om olika resurser och tillgångar som människor måste få vara med och bestämma över; såväl individuella som kollektiva. Jag trasslar in mig i formuleringar som egentligen inte gör någon skillnad.

Till slut får jag iväg mailet om intyget och beklagar samtidigt sorgen.

Jag kan gräva ner mig i statistikbilagan till UNDPs årsrapport om utvecklingen i världen, använda grafiken på UNDPs hemsida för att kolla korrelationer i diagram mellan olika utvecklingsindikatorer. Och på samma sätt som jag visste att Moçambique, där jag bodde tidigare, var ett av de länder i världen med kortast förväntade medellivslängd, vet jag om barnadödligheten i Afghanistan. Men verkligheten, där jämnåriga människor nära mig går bort i botliga sjukdomar i Moçambique eller där kollegors barn dör i Afghanistan, är någonting väldigt långt från statistik.