I lördags delades 10 000 rosa ballonger ut på Kabuls gator av organisationen ”We believe in balloons” – ett konstprojekt som syftar till att sprida glädje och fredsbudskap. Projektet drivs av en New York-baserad afghansk konstnär. När jag hörde talas om projektet för ett par veckor sedan tänkte jag först att det var ju ett lite roligt och nytt grepp.

Men handen på hjärtat, är detta rimligt? Dagen innan de 10 000 ballongerna seglade upp i luften, drabbades samma gator av en självmordsattack följd av en nio timmar lång strid där ett antal specialstyrkor, vakter och talibaner miste sina liv. Så är det verkligen rimligt att dela ut 10 000 rosa ballonger för att sprida glädje och fred? Eller är det mest frustrerande? Och kan man kanske till och med förstå uppretade talibansidor på nätet som undrar vad utlänningarna egentligen håller på med när de delar ut ballonger?

I artikeln ”Foreign Project Give Afghans Fashion, Skate Park and Now 10,000 Balloons” i New York Times (25 maj 2013) ifrågasätts ett antal biståndsprojekt, som titeln antyder; skateparker, modeshower och ballonger. Jag läste om skateprojektet i en annan tidning nyligen och tänkte först: Vad häftigt!

Men jag tycker nog att det är ganska problematiskt med ballonger, skateparker och modeshower (som frekventeras av utlänningar och den afghanska kultureliten) med syfte ett stärka jämställdheten i Afghanistan. Jag tänker att det är så förrädiskt lätt att falla in i en snäv uppfattning om vad som är exempelvis ett framsteg eller en frihet; att jag vid en första tanke tycker att det är roligt med ballonger och skateparker.

Men är det vi söker tecken på att alla människor i hela världen egentligen helst vill ha den frihet som vi i väst har, och enligt våra prioriteringar, eller söker vi det som människor själva skulle definiera som frihet (även om det inte stämmer överens med våra föreställningar)? Handen på hjärtat.