Publicerad: den 1 mars 2012
Landsbygdens kvinnor spelar en viktig roll för ekonomisk utveckling och ökad livsmedeltrygghet, ändå utesluts de ofta när viktiga investeringar görs. Vi behöver satsa på dem som aktörer och hjälpa dem att nå ut på marknaden; det var huvudbudskapet när FN:s kvinnokommission möttes i New York.
Har just haft ett samtal med en Niassabaserad organisation som heter ACABE. ACABE arbetar med barns rättigheter och är en del av ett nationellt nätverk för barns rättigheter, Rede da Criança. Här i Niassa har ACABE finansiering från den danska organisationen Ibis och i Maputo har Rede da Criança finansiering från den svenska organisationen Diakonia. Ibis och Diakonia ingår båda i det övergripande civilsamhällesprogrammet AGIR som finansieras av svenska och danska ambassaderna i Maputo. Kooperation Utan Gränser ingår också i AGIR och idag kom ACABE till oss för att fråga om vi kunde finansiera dem. Ibis finansiering till ACABE i Niassa kommer emellertid inte från AGIR utan från ett annat civilsamhällesstödprogram som heter MASC och är finansierat av Irland och England. Allt klart som korvspad?
De förklarade att de ändrat strategi tre gånger under de senaste tre åren. De började med att sprida kunskap om barns rättigheter genom teater, dans och sång (i ett antal distrikt i provinsen) men bytte sedan till att arbeta med påverkansarbete i regeringens planeringsarbete på distriktsnivå för att säkra att barns rättigheter finns med (i ett antal andra distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första) för att sedan börja arbeta med att följa upp regeringens arbete med fokus på barn (i ett distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första och de andra). Klart som korvspad?
Vi frågade vad alla dessa ändringar kom ifrån? Första meningarna i svaret baserade sig helt och hållet på att givaren hade ändrat sig ett antal gånger, avbrutit kontrakt och sagt att om de ville fortsätta med finansiering fick de byta strategi. Allt som de berättar om sin organisation utgår ifrån finansiärens åsikter och inriktningar – när den byter strategi – då följer organisationen efter. Klart som korvspad?
Dagens bistånd präglas av tjusiga dokument och vackra ord om ägarskap och partnerskap paketerade i olika internationella Agendor så som Paris, Busan och Accra, men ju längre ner/ut/upp man kommer, desto svårare blir det att se dessa principer i praktiken. Däremot inte sagt att det inte ser bra ut i resultatmatrisen eftersom utländska organisationer genom finansiering kan styra så att de moçambikiska organisationerna gör precis vad vi vill. Att de inte uppnår sina egna mål och visioner förefaller mindre viktigt. Även den geografiska dimensionen är viktig då många avtal mellan internationella och nationella organisationer skrivs i Maputo – men med vackra löften om hur detta ska skapa resultat i hela landet och hur de nationella programmen baseras på lokalt identifierade behov och intressen. Men ute i hela landet finns inte ens information om de underskrivna avtalen. Biståndsgivare och internationella organisationer understryker och finansierar organisationernas arbete med att kräva ansvar och transparens från regeringen men när det gäller att skapa samma mekanismer för transparens och medbestämmande inom de lokala organisationerna såväl som mellan dem och internationella organisationerna, är intresset inte alltid lika stort.
Ett ganska grumligt korvspad måste jag säga.
Idag har vi skrivit under fem finansieringskontrakt – det förtjänar någon slags virtuell fanfar tycker jag!
Två av kontrakten är för budgetstöd till de mocambikiska organisationerna Justica Ambiental och Centro Terra Viva. Båda organisationer arbetar med miljöfrågor, naturresurser och lokalsamhällenas rätt att bestämma över sina tillgångar.
Vi har även skrivit kontrakt med organisationen ORAM som arbetar med landrättigheter. Detta bidrag ska leda till att vi kan ge ett budgetstöd till ORAM från och med nästa år.
Det fjärde kontraktet är med danska ambassaden i Maputo som kommer att delfinansiera vårt naturresursprogram (tillsammans med svenska ambassaden i Maputo).
Det femte kontraktet är med iTC som står för Community Land Initiative. De kommer att bidra till vår verksamhet i Niassaprovinsen genom att stödja planering av hur byar ska använda kollektiv och individuellt land och andra naturresurser på bästa sätt.
Nedan regionchef Anna Tibblin och programkoordinatör Diamantino Nhampossa i full färd med kontraktsskrivning.
Som skrivet i inlägget nedan har vi utbildning i resultatuppföljning denna vecka. Idag blev det en väldigt aktivitet i gruppen i arbetet med att identifiera uppföljningsfrågor som olika aktörer kan tänka sig att ställa. Det handlar om att vi ska ta fram ett ramverk för vilken information vi ska ta reda på för att tillgodose olika behov; alltifrån småbönder i Moçambique, Kooperation Utan Gränser i Moçambique, Södra Afrika och Sverige, ambassaden och Sida i Sverige med mera. Många lappar blir det… (Och en och annan dubbelvikt Kajsa…)
Denna vecka har vi utbildning på kontoret i Maputo, med all personal på Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Utbildningen handlar om resultatuppföljning och –redovisning. Det kanske inte låter så ”hett” men det är riktigt spännande när det kommer till kritan.
Ofta är det lättare att skriva rapporter om vilka aktiviteter vi eller våra samarbetsorganisationer har genomfört – att vi har hållit en utbildning, organiserat ett seminarium eller så. Men detta är ju egentligen inte vad som är intressant – det vi vill veta är ju vad som händer efter utbildningarna och seminarierna – vilken förändring som aktiviteterna bidrar till. Och hur kan vi veta att denna förändring helt eller delvis är ett resultat av en viss aktivitet?
Nedan några foton från gårdagens övningar (inklusive de som inte har så mycket med resultat att göra utan mer med vår egen fysiska energi att mäkta med diskussionerna…)
Kanske skulle man kunna tro att jag har tillbringat de senaste dagarna i bushen, vilket inte är fallet. Har varit i Maputo och som vanligt (!?) tryter det lite med skrivinspirationen där. Nu är jag i Lusaka, Zambia. En liten uppdatering från förra veckan.
Kommunstyrelsen i Lichinga bestämde att korta kjolar ska förbjudas i kommunen. Anledning? Minska prostitutionen. Jag lämnar till läsaren att själv analysera hur detta egentligen (inte) hänger ihop. Lyckligtvis kom reaktioner från olika håll som meddelande att en kommun inte har befogenhet att bestämma om människors klädsel. (Nyheten rapporterades på nationella nyheter och var en av de mer diskuterade under veckan.) To be continued…
I Maputo gjorde vi organisationsanalys av bondeorganisationen UNAC inom ramen för vårt nya nationella naturresursprogram. Vi använde en metod som heter oktogon där organisationen själv analyserar och poängsätter sig inom områden så som medlemsbas, relevans, identitet, struktur och kapacitet att implementera sina program. Många intressanta diskussioner!
För övrigt var det sjukt kallt i Maputo under veckan, kollegorna hade mössa och halsduk på kontoret och så firade vår praktikant Titos födelsedag.
Inom det nya naturresursprogrammet (AGIR, som jag nämnde i inlägget nedan och som jag har bestämt ska få en egen kategori), träffar vi just nu ett antal möjliga samarbetsorganisationer. Häromdagen träffade vi en forskare som representerar en organisation som jobbar med påverkansarbete gentemot politiker och allmänhet om jordbruk- och landsbygdspolitik. Deras programförklaring är på många sätt stark men under diskussionen tog vi även upp några av de aspekter där vi tyckte att dokumentet skulle kunna förstärkas. En av dem är den totala frånvaron av jämställdhetsperspektiv.
Representanten började skruva på sig när vi ställde frågan och började sedan på ett tämligen omständigt vis, förklara varför ett jämställdhetsperspektiv, just i deras fall, inte var relevant och att det inte har någon lust att skriva ordet ”jämställdhet” i dokumentet bara för syns skull. Vi förklarade hur vi ser på det, att exempelvis en diskussion om implementering av regeringens jordbruksprogram och eller möjligheter till arbetstillfällen på landsbygden i allra högsta grad kräver ett fokus på kvinnors och mäns skilda uppgifter och möjligheter på landsbygden.
Men nej, representanten tyckte fortfarande inte att detta var relevant och undrade om vi inte kunde låta detta vara till nästa program. Kan inte jämställdheten vänta?
Diskussionen med organisationen fortsätter men en sak är jag övertygad om och det är att jämställdheten absolut inte kan vänta (snarare har den väntan alldeles för länge redan)…
Har skrivit några gånger här på bloggen om att vi förhandlat ett nytt program med ambassaden i Maputo. Det tog två år från den första diskussionen till avtalet var underskrivet men nu har vi äntligen satt igång (patience is the key to happiness som min pappa brukar säga).
Programmet har en tjusig titel ”Ansvarsutkrävande i hantering av naturresurser och landrättigheter” (den ser bättre ut på engelska) och är en del i ett större civilsamhällesprogram som Sveriges ambassad finansierar, kallat AGIR. Fokus ligger på hur organisationer kan ställa krav på företag och regering i förhållande till Moçambiques naturresurser. Det kan handla om att företagen som utvinner resurser bör betala skatt och inte åtnjuta skattelättnader eller om lokalsamhällenas förmåga att försvara sina rättigheter och intressen i förhållande till en investerare.
Det är inte Kooperation Utan Gränser som ska genomföra aktiviteterna utan vår roll är att ge stöd till moçambikiska organisationer som arbetar med dessa frågor. Inom biståndet har det hittills varit väldigt vanligt att finansiera projekt, det vill säga att vi i vårt samarbete med en moçambikisk organisation finansierar en liten del av deras verksamhet, ofta inriktat på aktiviteter och inte på att själva organisationen ska stärkas. Detta kan ge till synes fina resultat på kort sikt men det är svårt att skapa starka självständiga organisationer om det endast handlar om att finansiera aktiviteter.
I det nya programmet är greppet ett annat. Vi ska stödja organisationerna att genomföra sin strategiska plan, det vill säga det långsiktiga program som organisationerna själva har satt upp. Idag hade vi möte med bondeorganisationen UNAC om hur denna förändring ska komma till stånd. UNAC har i flera år arbetat för denna typ av finansiering men nu när den finns, kommer många frågetecken.
Under dagens diskussion blev det tydligt att det är lätt att i teorin säga att vi inte vill ha projekt utan verksamhetsstöd. Men hur blir det i praktiken – och hur känns det att behöva säga nej till finansiering av projekt och kommer budgetstödsgivarna verkligen att täcka upp projekten – och hur ställer man om en projektbaserad organisation till att bli driven av en övergripande långsiktig plan – och hur ställer man en givare mot en annan för att pressa dem att ge budgetstöd och ge upp sina projekt – och hur ökar vi den administrativa kapaciteten ute i distrikten för att säkra en mer välfungerande enhetlig redovisning?
Bondeorganisationen UNAC har ungefär 100 000 medlemmar i samtliga distrikt i landet. Det är ingen liten apparat… Å anda desto större vinst om ägarskapet för programmet blir större och organisationen kan ägna sig åt att utveckla sina egna program och inte jonglera med givare.
Nedan kollegan Diamantino som förbereder organisationsbedömning av en blivande samarbetsorgansation.
In- och utvecklingar 