Tålamod för långsiktig förändring…

Har skrivit några gånger här på bloggen om att vi förhandlat ett nytt program med ambassaden i Maputo. Det tog två år från den första diskussionen till avtalet var underskrivet men nu har vi äntligen satt igång (patience is the key to happiness som min pappa brukar säga).

Programmet har en tjusig titel ”Ansvarsutkrävande i hantering av naturresurser och landrättigheter” (den ser bättre ut på engelska) och är en del i ett större civilsamhällesprogram som Sveriges ambassad finansierar, kallat AGIR. Fokus ligger på hur organisationer kan ställa krav på företag och regering i förhållande till Moçambiques naturresurser. Det kan handla om att företagen som utvinner resurser bör betala skatt och inte åtnjuta skattelättnader eller om lokalsamhällenas förmåga att försvara sina rättigheter och intressen i förhållande till en investerare.

Det är inte Kooperation Utan Gränser som ska genomföra aktiviteterna utan vår roll är att ge stöd till moçambikiska organisationer som arbetar med dessa frågor. Inom biståndet har det hittills varit väldigt vanligt att finansiera projekt, det vill säga att vi i vårt samarbete med en moçambikisk organisation finansierar en liten del av deras verksamhet, ofta inriktat på aktiviteter och inte på att själva organisationen ska stärkas. Detta kan ge till synes fina resultat på kort sikt men det är svårt att skapa starka självständiga organisationer om det endast handlar om att finansiera aktiviteter.

I det nya programmet är greppet ett annat. Vi ska stödja organisationerna att genomföra sin strategiska plan, det vill säga det långsiktiga program som organisationerna själva har satt upp. Idag hade vi möte med bondeorganisationen UNAC om hur denna förändring ska komma till stånd. UNAC har i flera år arbetat för denna typ av finansiering men nu när den finns, kommer många frågetecken.

Under dagens diskussion blev det tydligt att det är lätt att i teorin säga att vi inte vill ha projekt utan verksamhetsstöd. Men hur blir det i praktiken – och hur känns det att behöva säga nej till finansiering av projekt och kommer budgetstödsgivarna verkligen att täcka upp projekten – och hur ställer man om en projektbaserad organisation till att bli driven av en övergripande långsiktig plan – och hur ställer man en givare mot en annan för att pressa dem att ge budgetstöd och ge upp sina projekt – och hur ökar vi den administrativa kapaciteten ute i distrikten för att säkra en mer välfungerande enhetlig redovisning?

Bondeorganisationen UNAC har ungefär 100 000 medlemmar i samtliga distrikt i landet. Det är ingen liten apparat… Å anda desto större vinst om ägarskapet för programmet blir större och organisationen kan ägna sig åt att utveckla sina egna program och inte jonglera med givare.

Nedan kollegan Diamantino som förbereder organisationsbedömning av en blivande samarbetsorgansation.

En tanke på “Tålamod för långsiktig förändring…

  1. Ping: Kan inte jämställdheten vänta? « Kajsas blogg från Moçambique

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s