Jämställt bistånd – inte mer än rätt!?

meponda1Kooperation Utan Gränser driver just nu en kampanj för ett jämställt bistånd. Vi tycker att det är rimligt att ett land som säger att det är mest jämställt i världen också har världens mest jämställda bistånd. Vi utmanar Sveriges regering att säkra att minst hälften av Sveriges bistånd ska gå till kvinnor och att allt bistånd ska genomsyras av jämställdhet.

Så, hur ser det då ut i dagsläget? Svaret är att vi tyvärr är ganska långt därifrån. Med risk för att tråka ut dig kommer här några siffror:

Andelen svenska biståndsinsatser som inte har något jämställdhetsfokus över huvud taget har ökat de senaste tre åren. Från 15,4 % 2009, till 20,4 % 2010 och sedan skandalösa 33,2 % 2011. Vi har alltså gått bakåt trots att vi har en regering som understryker vikten av jämställdhet och anger det som en av tre tematiska prioriteringar för svenskt bistånd.

Går vi sedan vidare och tittar på EUs bistånd, som ju även till viss del även är Sveriges bistånd, ser det ännu värre ut; 80 procent av biståndet har över huvud taget inget jämställdhetsfokus.

Kollar vi sedan på olika sektorer inom biståndet blir bilden ännu mer förbryllande. Det är allmänt känt att jordbruk sysselsätter majoriteten av världens fattiga och att majoriteten av dessa i sin tur är kvinnor. Om vi vill förbättra livskvalitet, minska hunger och öka inkomsterna för världens kvinnor som lever i fattigdom borde således investeringar i småskaligt jordbruk vara en viktig del av biståndet. Tyvärr är det inte så. Enligt Sidas www.openaid.se går endast 3 procent av Sveriges bistånd till jordbruk.

Vi tycker att det är rimligt att allt bistånd finansierat av svenska skattepengar ska vara jämställt – oavsett genomförandekanal (alltså om det går genom Sida, EU eller någon internationell organisation) eller sektor. Därför borde Sverige förbättra vårt eget bistånd i denna riktning samt aktivt påverka EU för att allt EU-bistånd ska ha jämställdhetsfokus. Vi tycker vidare att biståndet rimligen borde  prioritera jordbruk som en avgörande sektor för att lyfta kvinnor ur fattigdom.

Vi tycker också att Sverige, i linje med jämställdhetstanken, ska ”följa pengarna” och garantera att minst hälften av biståndets resurser ska gå till kvinnor – det är väl inte mer än rätt!?

För att driva dessa frågor kommer vi bland annat att söka allmänhetens stöd på kampanjsidan www.jämställtbistånd.se. Vi har även skrivit till politiker från samtliga riksdagspartier (förutom SD) och bett om möten för att diskutera frågan om ett jämställt bistånd. Jag kommer att hålla er uppdaterade genom bloggen om vilka partier som är öppna för denna dialog. Hittills har vi fått svar från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samt från Landsbygdsdepartmentet. Vi väntar fortfarande på C, Kd, M och MP…

Annonser

Vad tycker vi egentligen?

I måndags (den 28 maj) ägde ett seminarium med titeln ”Land Related Investments in Africa. What Does Good Look Like?” rum på Sida. Kooperation Utan Gränser var en av organisatörerna tillsammans med Sida, WWF, Global Utmaning och Orgut. Vi har fått en del frågor om hur vi ställer oss till de frågor som diskuterades – är det så att vi helt plötsligt är på storföretagens sida?

Svaret på denna fråga är självklart nej. Kooperation Utan Gränsers mandat är att stödja småskaliga bönder i deras kamp för att försvara sina rättigheter. Då blir nästa fråga vad vår roll på seminariet var?

Sida lanserade för en tid sedan ett initiativ med titeln Business for Development (B4D). Detta initiativ har många delar och en av dem är att diskutera hur storskaliga markinvesteringar kan bli bättre på att bidra till fattigdomsbekämpning. Som det ser ut idag ger denna typ av investeringar ett betydande bidrag till BNP och ekonomisk tillväxt – men utan att det avspeglas i minskad fattigdom och orättvisa. Sida har bjudit in oss att samtala om detta – hur ser vi på investeringarnas möjligheter att bidra till en rättvis, hållbar utveckling? Att vi är med i dessa diskussioner innebär inget ställningstagande för investeringar från vår sida. På måndagens seminarium presenterade Kooperation Utan Gränser hur vi ser att vi kan bidra till bra – i enlighet med seminariets titel. Jag tänkte här kort berätta vad vi sa.

Vår utgångspunkt i diskussionen var att vi i allt vårt arbete har ett rättighetsbaserat angreppsätt – det vill säga att vi sätter fattiga kvinnors och mäns rättigheter främst, alltid. Vår presentation utgick inte ifrån ”det goda exemplet” – helt enkelt för att vi inte har något sådant. Däremot har vi ett antal mindre bra/dåliga exempel som vi tror att vi kan lära oss ifrån. Några av de främsta orsakerna till konflikter mellan lokalsamhällen och företag och deras brist på positiva bidrag till lokala utvecklingen har varit:

  • Mark – Vem bestämmer hur den ska användas? Hur ser konsultationsprocesser med lokalsamhällen ut? Vad är det som produceras och för vilken marknad? Hur relaterar detta till lokala behov? Respekteras lokalsamhällets/ursprungsbefolkningens syn på/relation till mark?
  • Arbete – Hur ser kontraktsförhållandena ut? Är lönen tillräcklig för att lyfta en familj ur fattigdom? Hur påverkar lönearbetet matsäkerheten och de lokala marknaderna? Hur möts (eller krockar) ett samhälle med begränsad erfarenhet av lönearbete och ett modernt företag med bristande kunskap om lokala traditioner och kulturer?
  • Socialt ansvar – Vilka bidrag till lokal utveckling utlovas i kontrakten som företagen skriver med landet? Vem bestämmer över detta och vem har tillgång till information?

Vi valde att genom en figur (se nedan) visa på hur vi ser på vår roll i att ”bidra till bra” där den ena axeln visar geografi – från lokalt till internationellt, och den andra axeln visar var de lokala organisationernas roll i förhållande till en investerare ligger på en skala mellan ”watch dog” och partner. Det viktigaste här är emellertid att komma ihåg att allt Kooperation Utan Gränsers arbete baseras på partnerskap och det är partnerorganisationernas prioriteringar som styr.

Vi presenterade ett par diskussionsfunderingar, bland andra:

  • Att vi understryker vikten av att vi inte nöjer oss med ”good enough” – att det inte bara handlar om att göra befintliga investeringar bättre (eller i värsta fall mindre dåliga) utan om ett långsiktigt arbete där lokalsamhällets möjlighet att påverka vilka investeringar som ska göras i framtiden och hur dessa ska möta lokala behov. Kortsiktiga brandkårsutryckningar och ”plåster på såren” får inte ersätta ett långsiktigt strukturellt förändringsarbete.
  • Att de grundläggande principerna för svensk bistånd, däribland rättighetsbaserat, fattiga människors perspektiv och transparens måste gälla alla biståndsinsatser – även de som involverar privatsektorn.
  • Att det är nödvändigt att tydliggöra att civilsamhällesorganisationer och privata företag många gånger inte har samma mål – vi kommer inte långt med att låtsas att vi är överens. Snarare är det bättre att erkänna våra olikheter och utifrån dem identifiera hur vi kan arbeta tillsammans.

Min förhoppning är att detta tydliggör var Kooperation Utan Gränser står i denna debatt; att det inte handlar om några förändrade värderingar eller mandat. Vi är med i diskussionen för att vi tycker att det är viktigt att lyfta fram våra perspektiv och erfarenheter som ett sätt att påverka bland andra Sida.

Några pressklipp som berör seminariet:

Jag vill samtidigt passa på att göra lite reklam för två kommande seminarier på detta tema, båda två den 14 juni:

  • Landgrabbing – vem gör vinst på fattigas mark, kl. 18.00, Brygghuset Norrtullsgatan 12, Stockholm (anmäl dig här)
  • Västerås stift om skogsprojekten i Niassa, Moçambique, kl. 13.00, Kyrkbacksgården, Västerås (anmäl dig här)

För extrema för FAO?

Förra måndagen, den 14 maj, skulle jag gått på svenska FAO-kommitténs första möte som representant för Kooperation Utan Gränser. FAO är FNs jordbruksorganisation. Datum för mötet bestämdes i slutet av mars. Den 9 maj fick vi besked att det var inställt.

Igår publicerade Dagens Arena en artikel om anledningen till att mötet ställdes in. Rubriken talar för sig själv: ”M stoppar Forum Syd – för ”extremt” och ”marxistiskt””. Moderaterna har lagt in veto mot att Forum Syd ska sitta med i kommittén – trots att organisationen nominerats av Centerpartiet. Forum Syd är en paraplyorganisation med medlemmar från höger till vänster på den politiska skalan, bland annat är Centerkvinnorna medlemmar. Moderaterna anger Forum Syds syn på frihandel som en av anledningarna till kravet på uteslutning.

Martin L.V. Ängeby från den liberala biståndsstiftelsen Silc kommenterar Moderaternas syn på Forum Syd (där Silc är medlem) i en artikel på Newsmill idag.  Han menar att visst kan de se problem med Forum Syd – men det är inte att det skulle vara en marxistisk organisation. ”…vi har en gemensam värdegrund med många av Forum Syds medlemmar, och vill inte på något sätt döma ut hela organisationen.” skriver Ängeby.

Artikeln i Dagens Arena berättar att även vi, Kooperation Utan Gränser, har ifrågasatts av Moderaterna eftersom vi ansetts vara ”extrema”. ”Men efter en kompromiss med Centerpartiet godkändes organisationen under förutsättning att Forum Syd ströks. Svenska kyrkan och Naturskyddsföreningen ska också ha ifrågasatts. Men de ska ha godkänts sedan Moderaterna förstått att de redan satt i kommittén.”

Det skulle vara väldigt intressant att höra hur Moderaterna har kommit fram till att Kooperation Utan Gränser är en extrem organisation. Vi grundades 1958 av den kooperativa rörelsen i Sverige. Några av våra medlemsorganisationer är LRF, Lantmännen, Coop och Riksbyggen och det är bland andra dessa organisationer som utgör vår styrelse. Om ovan nämnda organisationer kan anses vara ”extremister” blir jag mycket bekymrad över Moderaternas syn på demokrati och extremism. (Och i mitt stilla sinne undrar jag även över vad de äter, var de bor och var de handlar…)

Round-table on natural resources at Stockholm +40

Today Swedish Cooperative Centre, Forum Syd and Church of Sweden organised a round-table discussion at the Stockholm +40 international conference on sustainable development. Please see below a brief description on some of the conclusions as well as some photographs.

Summary of round-table

In the struggle over natural resources, peasants and artisanal miners – some of the poorest peoples in the world act on the same arena as some of the world’s biggest companies. The peasants depend on natural resources for their survival – the companies depend on profitable exploration. Brown Motsau from  The Bench Marks Foundation in South Africa, Daniel Ribeiro from Friends of the Earth (Mozambique) and Maria Stridsman from Sida discussed how the challenges and conflicts can be overcome through national and international regulations. Many participants from the audience, for example from Egypt, Mongolia and Argentina, shared their experiences on the topic.

Concluding two main points from the round-table

The base for the two points, is the need for a rights-based perspective where the State is the duty bearer and the citizens are the right-holders. Private entities cannot be assigned the responsibility to guarantee human rights. Another point of departure for all three points is that we are convinced that economic growth must not be created at the expense of unsustainable extraction of natural resources and violation of human rights. We have had enough of green-washing!

We suggest that the positions of the Swedish Government during Rio+20 should be based on the following principles:

1. Ensure mechanisms to hold Governments and private sector to account

There is a need to enforce mechanisms that guarantee that local populations can hold governments and private investors in extractive industries and land-based investment into account and demand respect for human rights, transparency, economic and environmental justice as well as sustainable development. Three concrete examples:

  • The UN John Ruggie Principles – Guiding Principles on Business and Human Rights: UN’s ‘Protect, Respect and Remedy’ Framework which implies a shared responsibility among corporations and governments for human rights.
  • Extractive Industry Transparency Initiative (EITI) – addressing the issue of transparency in extractive industry contracts and tax paying – both from Government and private sector.
  • As proposed by the special UN rapporteurs, we support the idea of Rio+20 national accountability mechanism – “Sustainable Development Councils” – holding governments to account to follow what has been agreed during the Rio+20 conference. Local stakeholders, including CSOs and local communities, must be guaranteed a voice and participation.

2. Ensure the right to development for local populations, indigenous and tribal peoples

The round-table underlined the importance of Free Prior Informed Consent (FPIC) stated by the ILO Convention on Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries 169/1989. The convention ensures that every effort is made by the States to fully consult with indigenous people in the context of development, land and resources including timber, soil or subsoil mining and on any public policy affecting them. This embraces the right of indigenous peoples, as land and resource owners, to say no to proposed projects at any point during negotiations with governments and/or extractive industries. The round-table gave examples from a large number of countries, including South Africa, Argentina, Mongolia and Mozambique, where this principle is not being followed.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rätt till bostad i praktiken

Idag har jag besökt bostadskooperativ i León i Nicaragua. Det var lite av en utmaning att hänga med i presentationerna (se inlägget ovan) men lärde mig en hel del om en sektor som jag inte tidigare haft så mycket kontakt med.

Vårt bostadsprogram i Latinamerika bygger på rätten till bostad vilket innebär att vi stödjer den kooperativa rörelsens kamp för tillgängliga bostadskrediter till en låg ränta och lång avbetalningstid. Samtidigt ger vi stöd till kooperativen i byggprocessen – hur ägarskap och engagemang garanteras och metoder för att även de med allra minst inkomst kan vara med i kooperativen. Ett sätt att säkerställa detta är att inte ha en egeninsats som villkor för att bli medlem utan istället betala av i efterhand och att den summa som betalas av per månad är så låg som möjligt.

Att ge konkreta bevis på att kooperativa bostadslösningar är billigare och håller bättre kvalitet än så väl kommersiella som mer välgörenhetsbaserade modeller är viktigt för att kunna påverka regeringen att ge såväl politiskt som finansiellt stöd till bostadskooperativ. I Nicaragua har den kooperativa rörelsen lyckats driva igenom lagändringar och lokala statliga bidrag till bostäder på bara några år.

Förutom bostäder har kooperativen även byggt samlingslokal och ett kommersiellt center där medlemmarna ska driva bageri och livsmedelsbutik. Detta är ett sätt att säkra inkomster. Kooperativet driver dessutom ett jordbruk tillsammans, också det för att dryga ut inkomster men också för att säkra tillgången till mat.

Nedan några foton från dagens besök; presentation, husbyggen, samlingslokal och blivande kommersiellt centrum.

Vissa dagar…

Vissa dagar lär man sig mer än andra. Igår var en sådan dag. Besök hos medlemmar i tre olika kooperativ – cooperativistas – i Managuas grannprovinser.

Under ett gigantisk mangoträd med näst intill öronbedövande syrsor börjar vårt första möte med ett kooperativ som byggts upp runt en familj. Tre generationer cooperativistas är med på mötet och ger alla sin bild av livet i den avlägsna byn. Det starkaste intrycket är hur de pratar om vinsterna med att odla ekologiskt; de har ökat sin produktion, minskat arbetsinstatser per hektar, förbättrat kvalitén på produkterna och minskat sina kostnader. De har ökat produktionsarealen och tjänar mer pengar. Genom att sälja över hälften av produktionen själva, utan mellanhänder, ökar vinsten ytterligare. De samodlar olika grödor i ”våningar”; kaffe längst ned, sedan matbananer och högst upp avokadoträd.

Efter samtalet blir vi bjudna på traditionell majsdryck och mamma/mormor beklagar sig över att det bara går att köpa coca-cola i stan. Sedan bestämmer hon att vi ska äta lunch hemma hos henne innan vi åker vidare.

Det andra besöket är hemma hos en familj som har ett sagolikt målat hus – cerise och ljusblått. Och av döma av fruns kläder (och örhängen och konstverk på naglarna) är det ingen tvekan om vem som bestämt hur huset ska se ut. I fönstret på övervåningen vajar en flagga med budskapet ”campesino a campesino” – ”bonde till bonde” som programmet kallas där bönder hjälper varandra att öka och diversifiera sin produktion och öka sina vinster. Paret berättar hur de noga har tänkt ut vilka grödor de ska odla, när de ska sälja dem och i vilket skick – stora eller små – mer eller mindre mogna. Även här har ekologiska odlingsmetoder varit till stor nytta; träden ger frukt på udda tider, genom att skydda jorden ökar produktionen och de odlar grödor som inte var möjliga tidigare. Det är tydligt att det inte bara är husets färg som frun bestämmer över utan även ekonomin. -Min man har inte huvud för marknad och pengar så det sköter jag, säger hon bestämt och mannen nickar nöjt bredvid. Vi avslutar besöket i sluttningen bland apelsiner, tomater, paprika och vattenreservoarer.

Männen som tar emot på vårt tredje besök har en annan uppfattning om möjligheten att låta en kvinna bestämma över ekonomin. Kooperativet Pikin Guerreiro (uppkallat efter en revolutionshjälte) är ett av Nicaraguas äldsta och vi börjar mötet knaprandes på varsin rostad kaffeböna från kooperativets rosteri. Väggarna är prydda av revolutionära målningar. Det råder inget tvivel om att kooperativet har bidragit mycket till byns utveckling genom ett kollektiv kaffebruk, förädling och försäljning av kaffe. Det råder lika lite tvivel om att här är det männen som bestämmer. Av 30 medlemmar är endast en kvinna och hon kom med för att hennes pappa, som var medlem, dog. Kreativiteten hos de något till åldern komna männen är otrolig när de ska förklara varför kvinnor inte är medlemmar. Alla anledningar har med kvinnorna själva att göra – deras vilja och kapacitet. Några kvinnor sitter med på mötet och de ser allt tröttare ut allteftersom männen spånar. När kvinnorna, unga som gamla, själva får komma till tals blir historian en annan: självklart vill de vara med, och visst jobbar de redan för kooperativet men de får inget betalt. Det muttras friskt bland männen men kvinnornas kraft ger hopp om att det kanske finns fler kvinnliga cooperativistas vid nästa besök.

Dagen avslutas på en fantastisk utsikts plats varefter våra nicaraguanska kollegor går loss på vad som bör vara Nicaraguas motsvarighet till trädgårdstomte; färgglada grodor med paraply.

Vitt skilda lästips

Skulle vilja tipsa om två läsvärda bloggar (med väldigt olika inriktning båda väldigt viktiga).

Rapport från Världens tuffaste jobb

Sedan förra veckan befinner sig Linda Andersson, 32 år hos en bondekvinna i Uganda för att tillsammans med henne utföra Världens tuffaste jobb. Lindas vanliga jobb är på en bank och hon bor i Täby. Linda bloggar om sina ”vanliga” dagar som bondekvinna i Uganda – läs mer här! Ett litet utdrag från ett av inläggen.

Snart har vi halva grannskapet omkring oss som kollar på svenskan som tvättar förhand. Solen gassar och det tar tid. Angela lassar upp den blöta rena tvätten i en balja på huvudet, jag svingar upp en nyfylld vattendunk.

Rapport från Gaza

I slutet av förra året reste Erik Helgesson från Hamnarbetarförbundet till Gaza för att träffa bland annat palestinska fackliga aktivister. På bloggen Rapport från Gaza har han nu publicerat en ganska omfattande rapport från sitt besök som även ger en historisk tillbakablick. Ett utdrag från möte med lantarbetare:

Vi stannar och pratar med en stor grupp lantarbetare som är sysselsatta med utsäde. De har en tuff tillvaro. Lantarbetarna är ofta daglönare och männen på åkern förklarar att de arbetar långa dagar, från klockan 05 på morgonen till klockan 17 på kvällen. Deras arbetstillfällen och inkomster är mycket säsongsberoende, men under högsäsong uppgår en normal månadslön till drygt 2000 kronor i månaden. Arbetsvillkoren är anskrämliga men Gaza antas i dagsläget ha en arbetslöshet bland den vuxna befolkningen på omkring 60 %.  Därför är lantarbetarna som planterar lök på fältet bättre lottade än många andra.