I gårdagens DN skrev Hanna Fahl att hon blir provocerad av Karolina Ramqvists bok ”Alltings början”. Anledningen är att hon känner ett småstadskomplex (Fahl kommer från Lidköping). Jag har inte läst boken men jag blir provocerad av Hanna Fahls krönika och över den bild hon ger av människor från småstäder.

Fahl berättar att hon kände sig som en lantis när hon flyttade från den ”sömniga småstadsuppväxten”  till Stockholm: ”Helt efterbliven. Jag hade ett barns uppfattning om politik och samhälle, hade aldrig sett en uteliggare.”

Jag kommer att tänka på en låt av Charta 77 om att komma från en småstad; ”The beauty is in the beholder’s eyes”. Den första textraden lyder: “You say small towns make small mind and that keeps us growing all the time”. Sista versen inleds “If it should happen we make it ourselves yes it’s up to us and no one else”.

Jag kommer själv från en småstad (Hjo, långt mindre än Lidköping) men jag går inte med på att jag och människorna runt omkring mig under våra unga år led av ”efterblivenhet” eller ”barns uppfattning och politik och samhälle”. En liten stad är ju precis som en stor stad en av många bilder av hur samhället ser ut i stort. De problem som finns i små städer finns även i stora och vice versa.

Som ungdomar i Hjo under början-mitten av 90-talet mötte vi rasism, segregation, ekonomisk kris, klasskamrater med struliga hemförhållanden, utanförskap, brist på investeringar i ungas fritid och effekter av klassamhället – precis som i en stor stad, även om uttrycken delvis såg annorlunda ut och proportionerna var andra.

Min poäng är alltså inte en romantiserande bild av småstäder – snarare tvärtom. Det som skilde oss från ungdomar i en större stad (och som beskrivs i Charta 77-texten) är kanske (märk väl kanske) just det att vi fick ta tag i lösningarna själva – om något skulle hända fick vi göra det själva. Och det gjorde vi också vilket ledde till en tillvaro som var allt annat än sömnig.

Jag har således föga förståelse för Fahls ”smutsiga småstadskomplex”.