Jämlikhet ger styrka

Kyrkan i det lilla samhället Casa Nova intill floden Piranga är fylld till bredden. Mannen med gitarr signalerar till gruppen som drar igång med en kraftfull kampsång. Den positiva energin och glädjen i lokalen är påtaglig. Jag fylls av värme inombords. Det fullkomligen lyser om människorna. De berättar historien för oss om hur de under 16 år lyckats stå emot företagets påtryckningar och hot om att lägga deras samhälle under vatten för att konstruera ytterligare en damm.

Under månader ockuperade byborna området där bygget skulle ske. Genom gemensam styrka lyckades de skrämma upp företagets chef rejält den gång han kom till byn. Genom hela processen har de stått enade. Jag försöker förstå vad det är som gör att de lyckats, medan flertalet inte gör det. Vi är alla familjejordbrukare, berättar prästen. Vi hjälps åt. Vi gör tjänster åt varandra utan att ta betalt. Vi byter saker med varandra. Det finns mycket solidaritet i vår by.

För en kort tid sedan drabbades byn av en översvämning, orsakad av en misslyckad reglering i ett vattenkraft uppströms. De hus som drabbades fick ingen ersättning av staten, så alla byborna hjälptes åt för att bygga upp husen. Alla fröer i byn har lokalt ursprung.

Det nästan overkligt romantiskt, men det var verkligen så deras berättelse lydde. Stolta tar de oss med ned till den forsande vackra floden, och pekar på husen som skulle legat under vatten…

Bybor i samhället Casa Nova sjungandes kampsång

Det är onekligen svårt att förstå hur någon kan tycka att det är värt den mänskliga och miljömässiga skada som vattenkraft ger upphov till för att få tillgång till energi. Men mängder av nya dammbyggen planeras. I skrivande stund planeras ett megdammbygge Belo Monte mitt i Amazonas. Bit för bit tänjer Dilma på gränserna för bevarande av Amazonas. Allt för utvecklingens skull.

15 000 hektar av Amazonas ska läggas under vatten. De 19 samhällen med olika ursprungsfolk gör motstånd. Universitetsexperter har också gjort en studie av Belo Monte och menar att det är dåligt ur både ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.

– Totalt oförsvarbart, menar en av MAB:s aktivister jag träffar som just tillbringat 3 månader i Belo Monte för att stötta motståndsrörelsen. Han försöker att sprida erfarenheter från andra samhällen såsom Casa Nova som lyckats göra motstånd. Än så länge är det inte för sent att stoppa Belo Monte.

/Hanna Wetterstrand

Annonser

Landet med många ansikten

Det är första gången jag besöker Brasilien. Ett oerhört komplext, diversifierat land, inser jag snart. Det liknar snarare en hel kontinent än ett land. För att se något mer än Rio+20-konferensens konstgjort instängda miljö bestämmer jag mig för att tacka ja till att följa med på en resa inåt landet. Jag ska besöka ett av Brasiliens många dammbyggen. Det är en av landets största miljöorganisationer MAB, medlemmar i Via Campesina (en av Kooperation Utan Gränsers partner i Latinamerika), som guidar oss. MAB har jobbat med människor som drabbats av dammbyggen i över tjugo år. (http://www.mabnacional.org.br/)

Vi landar i Belo Horizonte, en stad med över 2 miljoner invånare. Som namnet på staden signalerar är horisonten iögonfallande vacker. Men bakom den vackra fasaden döljer sig en mindre vacker historia. Vi befinner oss i Brasiliens guldgruva, bokstavligen. Härifrån skeppades större delen av guldet till Europa under Portugisiska kronans styre. Guldet förde med sig slaveri, med främst afrikanska slavar, i dess grymmaste former och stor miljöförstöring. Ett av de vackra bergen vi ser konturerna av i horisonten är totalt utgrävt på andra sidan, berättar vår guide Pablo. Regionen är inte bara gruvcentrum i Brasilien utan också känt för den stora mängden floder som forsar genom det kulliga landskapet. Dessa två naturresurser – metaller och vatten – tycks vara en ovanligt bra kombination. Åtminstone får ett fåtal.

Dilma Roussett, Brasiliens president, driver en hårdför utvecklingsagenda som tycks ganska snävt baserat på att öka landets BNP, den ekonomiska tillväxten. Och för att nå det behöver landet producera mer energi, däribland vattenkraft. Hon har stöd av en växande medelklassen för denna politik. Frågan är hur väl de känner till dess prislapp.

Marta möter oss iklädd vit t-shirt med MAB:s flagga tryckt på magen. Hon ler mot oss med en fast, bestämd blick. Bakom leenden vilar en dyster underton. Hon talar engagerat utan att göra paus. I det dystra glimtar stundtals stoltheten fram. Det är nog få som kan lyssna på henne oberörd. Hon är en av de omkring 600 direkt drabbade av det kanadensiska företagets dammbygge. Det hela startade för tio år sedan. Byborna lovades arbeten och ett bättre liv. Strategiskt såg företaget till att skapa osämja mellan människorna. De med ägarbevis på sin mark lovades en skaplig kompensation. Men flertalet var familjejordbrukare utan ägarbevis på marken de brukade eller arbetare åt markägarna. En annan grupp levde på vad floden hade att ge – guld, fisk och stenar som lämpades väl för hantverk. Alla utan markägarbevis erbjöds en spottstyver. De flesta lurades att ta emot pengarna och skriva på papper. Men en liten grupp, däribland Marta och familj, vägrade ta emot och krävde att istället få bli tilldelad ny mark. Företaget trodde att det var Marta som var ledaren bakom allt motstånd. Hon blev förföljd och hotad, men stod stark kvar. Fler och fler anslöt sig. I omgångar ockuperade de bygget med 100-tals familjer i tält. De uppvaktade företagets kontor liksom brasilianska miljömyndigheten. Efter många års kamp lovade företaget slutligen att ge 16 familjer mark. På pappret såg avtalet bra ut. En bit mark inne i en skyddad skog, ett hus med el, vatten och avlopp.

Det är här vi träffar henne, i hennes nya hus, ensligt mitt i skogen. Men företaget har inte fullföljt sina löften. Det finns rinnande vatten, men ingen rening. Och några papper på marken har de inte sett röken av. Kanadensiska företagen skulle köpa marken fri från dess tidigare ägare, men det har de inte gjort. Familjerna oroas fortfarande över att marken när som helst ska tas ifrån dem. Utan papper på marken blir familjernas generella rättigheter avsevärt sämre. De kan inte kräva att få dit samhällstjänster såsom skola och sjukvård. Marken de fått är också svårodlad. Vägarna totalt undermåliga. Skolan är över fyra kilometer bort, och andra samhällstjänster är svåråtkomliga.

MAB-medlemmar som fortfarande kämpar för sina rättigheter

Två kvadratkilometer har lagts under vatten. Större delen av samhället Fumaça ligger begravt under vattenytan. Ett helt samhälle, bostadshus, gator, en kyrka och en hel kyrkogård, ja stor del av alla de här människornas historia ligger nu 30 meter ner under vattenytan. Det nästan mest bisarra i den här historien är när jag får se själva kraftverksstationen. Så pyttigt! 10 MW, berättar de. Det är i storleksordningen av 4-5 vindkraftverk. Och där innanför taggtrådsstängslet går en man. Så många jobb skapade den investeringen…

Dammen Fumaça

Ledningarna från kraftverket går vidare direkt till företagets egen aluminiumfabrik några kilometer bort. Företaget äger ytterligare 30 dammar i området och 100 procent av energin används i deras egna fabriker. Så mycket fick det brasilianska folket ut av den tillväxten.

Jag kan inte motstå att skriva en fiktiv kontaktannons för Brasilien.

Vi söker ett företag som vill hjälpa vår ekonomi att växa. Om du väljer att komma hit får Du del av ett land med obegränsade naturresurser. Med enkla medel kan du få tillgång till starkt subventionerad ren energi. Du kan använda energin helt i ditt eget intresse, förslagsvis till att bryta värdefulla metaller i de rika gruvorna vi har. Möjligen kan det finnas en och annan bråkmakare, men med hjälp av vår polis som naturligtvis står helt till ditt förfogande bör dessa problem lätt kunna undanröjas. Tycker du att det låter för bra för att vara sant? Då har du inte hört det bästa. Du behöver inte betala någon skatt. Och glöm inte att Du också får billig arbetskraft. Intresserad? Svar till: Dilma(at)brasil.for.sale.br.

Kanske är jag inte hundraprocentigt rättvis nu. Företagen som bygger dammar har vissa krav på sig att återställa miljö liksom att ge viss social kompensation, men de blir uppenbarligen inte straffade om de låter bli. Att företaget nyligen köpts av en Indisk ägare förenklar inte kampen för byborna att få sina rättigheter uppfyllda.

/Hanna Wetterstrand