Vad som skulle kunna hända…

Idag den 15 oktober är det val i Moçambique och 10 miljoner röstberättigade beräknas gå till urnorna för att rösta. När valkampanjerna avslutades i söndags kväll infann sig känslan att detta kan gå precis hur som helst; samtliga tre presidentkandidater skulle kunna vinna och de tre största partierna skulle kunna få ungefär lika många platser i parlamentet. Kanske kan redan detta ge svar på några av de vanligaste frågorna, antagandena eller påståendena om valet:

  • Nej, det finns inte bara ett parti i Moçambique, i detta val finns tre partier som kandiderar till parlamentet och till presidentposten.
  • Nej, det är inte förutbestämt vem som ska vinna, Frelimo har ingen självklar seger i varken parlaments- eller presidentval.
  • Nej, Frelimo har inte haft samma ordförande eller presidentkandidat sedan sitt grundande (och skiljer sig således från exempelvis Zimbabwe).

Alla val som hållits i landets sedan fredsavtalet 1992 kan på olika sätt beskrivas som historiska. I detta oförskämt långa blogginlägg tänkte jag försöka ta upp några av de aspekter som bidrar till att göra dagens val historiskt betydelsefullt. Anledning till det långa inlägget är att jag misstänker att svensk medias rapportering från valet i inte kommer att vara alldeles översvallande (förutsatt att inte en våldsam konflikt bryter ut redan under vardagen, då kommer vi säkert att höra om det).

Om vill läsa en kortare version rekommenderar jag dagens artikel i Fria Tidningen (läs här), eller hoppa friskt mellan rubrikerna.

Kort bakgrund

Moçambique blev självständigt från Portugal 1975 och den före detta befrielserörelsen Frelimo ombildades till ett politiskt parti som styrde landet med en socialistisk politik. 1976 inleddes ett destabiliseringskrig där den uttalat antikommunistiska gerillan Renamo, som bildades 1977 med stöd huvudsakligen av apartheidregimen i Sydafrika, stred mot regeringsstyrkor. Kriget krävde över en miljon människoliv och vid dess slut 1992 hade Moçambique bokstavligt talat bombats tillbaka till en situation som på många sätt var långt värre än vid självständigheten.

Moçambique har de senaste 20 åren uppvisat en ekonomisk tillväxt på i snitt 8 procent per år. Tillväxten, som till stor del byggs på utländska investeringar i naturresursutvinning som exempelvis naturgas och kol, har emellertid inte nämnvärt bidragit till att förbättra livsituationen för gemene man och kvinna, över hälften av landets befolkning lever i fattigdom. Frelimos ledning anklagas för att missbruka sin politiska position för egen ekonomisk vinning och i många fall har högt uppsatta politiker ekonomiska intressen i de företag som investerar i naturresurser.

Bland bönderna på landsbygden finns ett groende missnöje med utvecklingen där stora företag roffar åt sig resurser, inte minst mark. Bönderna kritiserar regeringen för att inte stå upp för sin befolknings rättigheter utan ensidigt försvara företagens intressen. Frelimo kritiseras även för att bli allt mer repressivt och att i praktiken styra landet mot att bli en enpartistat där politisk pluralism så väl innanför som utanför partiet inte tillåts.

Valresultat under tidigare presidents- och parlamentsval

De första flerpartivalen genomfördes 1994 och sedan dess har val till president och parlament hållits var femte år. Valen har övervakats och godkänts, om än med kritik, av internationella observatörer. Frelimo har vunnit presidentposten och erhållit majoritet i parlamentet i samtliga val. I valen 1994-2005 var Frelimo och Renamo de två huvudsakliga partierna. Inför valet 2009 bildades ett nytt parti; MDM lett av Daviz Simango som tidigare var framstående medlem i Renamo.

Tabellen nedan visar valutgångarna för samtliga val fram till idag. Vissa moçambikiska samhällsdebattörer kallar det för det första riktiga flerpartivalet, av flera anledningar: kampanjernas natur, att det är förhållandevis jämt och utgången är oviss och att MDM har brutit den binära politiska situationen med endast två politiska partier.

Valår / Parti 1994 1999 2004 2009
Frelimo parlament 44,3 48,5 62 74,7
Renamo parlament 37,8 38,8 29,7 17,7
MDM parlament 3,9
Frelimo president 53,3 52,3 63,7 75,0
Renamo president 33,7 47,7 31,7 16,4
MDM president 8,6

Krig eller fred

Under de senaste två åren har Moçambique erfarit hur skör freden är när Afonso Dhlakama, Renamos till synes permanente ledare, formellt bröt fredsavtalet och återbefolkade militära baser runtom i landet. Regeringsstyrkor attackerade Renamobaserna som i sin tur utförde attacker mot strategiska mål så som större vägar. Det fanns under flera månader en stark oro för att landet skulle falla tillbaka till krig även om de regelrätta stridigheterna ägde rum i relativt begränsade områden.

Samtidigt som majoriteten av dem som upplevde kriget uttrycker att det aldrig kan vara värt det igen, finns en stor grupp unga som inte har egna upplevelser av krig. De har heller ingen direkt relation till Frelimo som landets befriare från den portugisiska kolonialmakten, men däremot har många av dem en upplevelse av Frelimo som ett korrupt och maktfullkomligt parti som inte gynnar majoriteten. Detta utgör en stark grund för rekrytering och stöd till Renamo (både som militär rörelse och som politiskt parti). Moçambiques befolkning är ung (demografisk motsats till Sverige, med över hälften av landets befolkning är under femton år) vilket innebär att denna grupp har stor betydelse.

Efter många och långa förhandlingar slöts ett fredsavtal mellan Renamo och Frelimo, representerat av president Armando Guebuza. Avtalet undertecknades först den 5 september 2014; fem dagar efter att valkampanjerna skulle ha inletts. I samband med detta bröt Dhlakama sin fem år långa exil från det offentliga politiska livet, gömd på okänd ort.

Under olika perioder av förhandlingarna har de problem som lagts fram av Renamo varierat; obefintligt utrymme för att på riktigt utveckla en demokrati baserad på flera partier, dåliga förutsättningar för genomförande av val, sammansättningen av valkommissionen CNE med mera. Underliggande har frågan om fördelningen av landets resurser legat; att berikningen koncentreras till den politiska eliten inom Frelimo. Det är oklart exakt vad som egentligen ingick i det avtal som de båda parterna till slut skrev under men vissa menar att regeringen sannolikt gick för långt i att möta Renamos krav. En del av avtalet handlade om att integrera Renamos soldater i Moçambiques armé och polis, mot att Renamo ska överlämna deras vapen. Det finns emellertid ingen tidplan för överlämnandet vilket innebär att Renamo kommer att fortsätta ha beväpnade styrkor ute i landet.

abracoEfter undertecknadet av avtalet cirkulerade bilder där Guebuza och Dhlakama kramar om varandra och går hand i hand och några dagars lättnad följde. Det var dock få som anade med vilken styrka och frenesi Dhlakama därefter skulle inleda sin valkampanj. Snarare ifrågasattes såväl Dhlakama som Renamo som politiska aktörer i och med att de bojkottade kommunalvalet i slutet av 2013. Det skulle visa sig felaktigt.

De nästan två åren av oroligheter skakade Moçambique och blev onekligen en varningsklocka. Detta innebär sannolikt att kraften i det avtal som skrevs under 5 september inte bör överskattas. Årets valkampanjer och val genomförs i en tid med ett mycket skört tillstånd av fred. Våldsutbrotten var många och allvarliga särskilt under kampanjens inledande veckor men avtog sedan. Det är oklart hur många människor som trots det fick sätta livet till men bara under sista dagen dog tre och 16 skadades i Nampual och Angoche.

Risken för att den våldsamma konflikten ska återuppstå är emellertid långt från över. Utifrån det stöd som såväl Renamo som MDM har, framför allt utifrån hur många som har deltagit i deras möten under valkampanjen, finns tydliga förväntningar på resultatet. Renamo har exempelvis gått ut och sagt att man räknar med en vinst. MDM deklarerar att deras vinst i många distrikt och provins är överlägsen – om de bara kan hålla Frelimo borta från att fiffla med rösträkning och valurnor.

Detta innebär att om valresultaten inte skulle falla Renamo och MDM i smaken, kommer förklaringen (oavsett den verkligen anledningen) med största sannolikhet att vara att Frelimo har fuskat. För Renamos räkning är det inte otänkbart att detta kommer att vara en motivering till att åter ta till vapen mot regeringens styrkor.

Partierna, deras kandidater och budskap

MDM hittills haft sin huvudsakliga väljarbas i urbana områden, Renamo framför allt bland landsbygdens fattiga i landets centrala delar, och Frelimo sitt största stöd på landsbygden i norr och söder samt i Maputo. Dessa mönster har emellertid utmanats under valkampanjerna. Det är svårt att urskilja var de olika partierna står politiskt idag men i grova drag bygger Frelimo på ett slags socialdemokratisk grund medan MDM och Renamo är mer center-höger. Till stor del styrs emellertid politiska prioriteringar av bi- och multilaterala givare som står för en stor del av landets statsbudget. Samtliga partier är följsamma till det internationella samfundets ekonomiska och politiska krav.

Som nämnt ovan har Dhlakama under valkampanjen gjort en för många överraskande politisk comeback. Han har rest runt i landet och samlat en enorm publik till sina offentliga möten. På vissa platser har hans flygplan haft svårt att landa på grund av folkmassor på flygfältet. Från att ha varit i princip borträknade som ett alternativ i presidents- och parlamentsval, framstår nu Renamo åter som ett reellt alternativ.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från Renamos kampanj. Foto: Domingos Sulay.]

Den kritik mot Frelimo som har utgjort Dhlakamas huvudsakliga budskap under kampanjen anses av många som legitim och befriande. Benämningen ”O pai democracia (Demokratins fader) har under de senaste veckorna fått stor spridning. Förutom att syfta till de senaste förhandlingarna där Dhlakama fått mycket uppskattning för bjuda Guebuza motstånd, hänvisar benämningen till destabiliseringskriget 1976-1992 som många ser som en kamp för flerpartistaten och mot Frelimos enväldiga styre. Det är emellertid inte alldeles lätt att hitta de politiska budskapen och prioriteringarna i Dhlakamas budskap, förutom att han är emot Frelimo, vilket i dagsläget emellertid är ett slagkraftigt budskap.

Renamo kampanj ner med kommunismen

”Leve demokratin! Ner med kommunismen!” Foto: Domingos Sulay

Det är svårt att säga hur representativt det är men vid flera tillfällen har antikommunistiska budskap synts i Renamos möten, med hänvisning till att man ska göra slut på kommunismen. (Se bild till vänster.) Det är inte utan att man undrar var de anser att denna kommunism finns…Under ett av de offentliga mötena på valkampanjens sista dag delade Dhlakama symboliskt ut sitt telefonnummer till alla som ville ha det, med en uppmaning att folk skulle höra av sig om de ville samarbeta med hans framtida regering. En regering som han lovade kommer vara grundad på meriter och inte partitillhörighet. Denna öppna ton från ”demokratins fader” klingar emellertid lite falskt om man tittar på hur Renamo styrs, till stor del fortfarande som en gerilla, där Dhlakama vägrar att släppa makten (som han har haft sedan 1979). Missnöjet med bristen på demokrati inom partiet var det som fick en stor grupp att lämna det och bilda MDM.

MDM bildades som sagt kort innan presidents- och parlamentsvalet 2009 och har sedan dess stärkt sin roll som politisk aktör, inte minst genom framgångar i 2013 års kommunalval då det tog makten i tre strategiskt viktiga provinshuvudstäder. MDM har skiljt sig från både Frelimo och Renamo i sin folkliga framtoning. I Quelimane, huvudstaden i Zambeziprovinsen, genomförde deras kandidat under kommunalvalet 2013 sin kampanj på cykel iförd jeans och blå kortärmad skjorta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från MDMs kampanj i Quelimane med Manuel de Araújo som frontfigur. Foto: MDM, Paulo de Araújo, Manuel de Araújo Michael Olofsson.]

MDM valaffisch

MDMs valkampanj: Dhlakama som gris, Guebuza som krabba och Simango som Simango. Foto: Paulo de Araújo

Detta står i mycket stark kontrast till det som har kommit att karakterisera Guebuzas så kallat öppna presidentskap där han i färdas med helikoptrar och mottas av överdådiga arrangemang med nitiska förberedelser. Även här är det som sagt svårt att hitta de politiska alternativen, förutom kritiken mot Frelimo. Ett MDMs budskap är att man är det enda av de tre partierna som aldrig har varit i krig; som inte har ett militärt förflutet. I sina kampanjer kopplar man ständigt de båda andra partierna till deras krigiska förflutna. (Se bild till vänster.) En intressant aspekt är att MDM inte gjorde några tydliga ansträngningar att sprida ett fredsbudskap under de senaste årens våldsamma konflikt mellan Renamo och Frelimo. En något svag fredsretorik kan man tycka.

MDMs kandidat Daviz Simango var en av dem som bröt sig ur Renamo i protest. Men trots att han och flera inom MDM har lagt mycket krut på att kritisera såväl Frelimo som Renamo, har de fått samma kritik riktad tillbaka mot sig. Redan efter något år skakades partiet av en skandal där man missbrukat parlamentsledamöternas rätt att importera bilar och partiet har kritiserats för att endast sätta familjemedlemmar och nära bekanta till ledarskiktet inom partiet på sin lista till parlamentet. Detta rimmar illa med partiets huvudsakliga slogan ”Moçambique para todos”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från MDMs kampanj med partiledaren Davis Simango. Foto: MDM, Paulo de Araújo, Michael Olofsson.]

Det var ett långt ifrån enigt parti som valde Filipe Jacinto Nyusi som Frelimos presidentkandidat 2014, som efterträdare till Guebuza, och valet föregicks av interna kampanjer och stridigheter. Nyusi anses vara en relativt svag person inom partiet och många menar att detta är iscensatt av Guebuza och hans anhängare. På Frelimos senaste kongress, i slutet av 2013, valdes Guebuza till partiets ordförande i ytterligare fem år. (När detta skedde var många oroliga för att det skulle innebära att Guebuza skulle klamra sig fast vid presidentmakten i ytterligare en mandatperiod och därmed ändra, alternativt bryta mot, grundlagen om max två mandatperioder. En lättnadens suck drogs alltså när Nyusi valdes, om än med en bitter eftersmak.) Kritiker menar att Frelimo har spelat högt och riskfyllt genom att välja en svag kandidat som eventuellt inte kan stå sig mot de andra partiernas kandidater. Som ordspråket säger, högmod går före fall…

Nyusi är den första av Frelimos presidentkandidater som inte har en egen historia i befrielserörelsen, även om han är son till befrielsekämpar. Han har även varit noga med att påpeka att han är försvarare av Mondlanes, Samoras, Chissanos och Guebuzas ideal. Nyusi har under valkampanjen varit hårt ansatt inte minst av debattörer och intellektuella (förutom av anhängare till oppositionspartierna) för att inte ge några klara besked om den tänkta kursen, han anklagas för att vara mesig och endast vilja följa Guebuzas spår, vilket ses som motsägelsefullt om man samtidigt marknadsför sig som förändringens kraft. Samtidigt kan kritiken bitvis tyckas lite orättvis. Guebuza har under sitt presidentsskap fått svidande kritik för att ha varit arrogant, att inte ha lyssnat och varit enväldigt härskande. Nyusi har uppenbarligen en annan stil, vilken dock inte uppmärksammas som något positivt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

[Foton från Frelimos kampanj. Foto: Frelimo och sidan Sou+Nyusi.]

Detta innebär att det sannolikt är svårt för väljarna att fatta ett beslut baserat på de budskap baserade på idéer, ideologier och konkreta förslag på förändring som partierna sprider. För trots att en Renamos och MDMs huvudsakliga kritik riktas mot koncentrationen av rikedomen och den illegitima berikningen bland den politiska eliten så är förslag på omfördelningspolitik, inklusive skatter tämligen frånvarande i debatten. Och trots att de höga fattigdomsnivåerna bland majoriteten av befolkningen utgör en annan grund för oppositionspartiernas kritik så är de fattigas huvudsakliga sysselsättning; jordbruket, misstänkt frånvarande i alla politiska tal.

Detta har även uppmärksammats av bondeorganisationen UNAC som menar att samtliga tre partier har glömt bort dem (igen, detta är tyvärr ett återkommande drag genom historian i Moçambiques politik). Ännu ett talande exempel är att när parlamentet tidigare i år diskuterade och beslutade om förmåner för parlamentsledamöter var samtliga ledamöter, från samtliga tre partier, rörande överens om de i allmänhetens ögon svindlande förmånerna till ledamöterna.

Kampanjerna och sociala media

Något som är relativt nytt för årets val är användandet av sociala medier, framför allt facebook, som en plattform för att driva politisk kampanj. Utöver de betänkligheter man kan ha inför att tillskriva exempelvis facebook en stor betydelse i politisk påverkan i ett land som exempelvis Sverige, är det så klart viktigt att ha i åtanke att en mycket begränsad andel av den moçambikiska befolkningen har tillgång till internet. Uppskattningar av andelen i befolkningen som är internetanvändare ligger runt fem procent (se mer info här). Detta sagt kan en kort reflektion kring partiernas facebookkampanjer ändå vara intressant.

MDMs kampanj

Simango tar en cykeltaxi.

Naturligtvis kan inte de nätbaserade budskapen separeras från budskap och bildspråk i övrigt. Som nämnt ovan är många innerligt trötta på Guebuzas arrogans och Frelimos slutenhet och både Renamos och MDMs facebookkampanjer kan ses som svar på detta. MDMs sidor är väluppdaterade (i princip i realtid) med foton fyllda av folkmassor och partiets ledare som samtalar, dansar och är nära befolkningen. De är alldagligt klädda, inga fina bilar och det hela framstår som väldigt spontant. (Se bildspel ovan och bild till vänster.)

Renamos kampanj

Dhlakama drar fulla hus…

På Renamos sidor hittar vi en strid ström av foton med Dhlakama framför alternativt mitt i ett oändligt hav av människor. Bilderna talar ett tydligt språk om just demokratins fader som enar nationen och får flygplatser att stanna av för att flygfältet av översvämmats av människor. (Se bildspel ovan och bild till vänster.)

Frelimos kampanj

Frelimos kampanj ”Sou+Nyusi”

Frelimo har för det första misslyckats med att samla sin kampanj till ett mindre antal sidor; istället var den utspridd på ett mycket stort antal konton utan ordning och där vem som helst kunde lägga upp bilder (vilket också gjordes, från bland annat öldrickande i partiutstyrsel). Detta blev dock aningen bättre under kampanjens sista veckor vilket emellertid inte hjälpte så mycket på grund av det innehåll som sidorna till stor del fylldes med. Stela bilder där samtliga hade Frelimo-t-shirts och därmed såg arrangerade ut; raka motsatsen till såväl MDMs folkliga framtoning som Renamos massmöten. Någon dansbild smög sig dock in. (Se bildspel ovan och bild till vänster.)

GueBenz

Förstasida i tidningen Canal de Mocambique i sin nya mercedes (GueBenz) som han fick lämna tillbaka.

Det blev inte bättre av att president Guebuza råkade ta emot en sprillans ny Mercedes från privatsektororganisationen CTA mitt i kampanjen och även hade det dåliga omdömet att hoppa in i bilen och låta sig fotograferas med CTAs chefer. (Se bild till vänster.) Guebuza lämnade tillbaka Mercedesen (GueBuenz) efter folkliga protester som påpekade att detta var mot lagen. Man kan undra över odugligheten inte bara hos de inom Frelimo som arbetar med bilder och kampanjer utan även de som har det juridiska på sitt bord.

På modet att vara mot Frelimo?

Att det finns en utbredd kritik mot Frelimo på många håll i samhället har antagligen framgått ovan men detta förtjänar ytterligare ett par reflektioner. Under valkampanjerna har ett antal offentliga personer, inklusive akademiker, journalister och representanter från det civila samhället, och där till en betydande del av den internationella närvaron så som biståndsgivarna, mer eller mindre öppet deklarerat sitt stöd för något av oppositionspartierna. I lika stor utsträckning som stöd, uttrycker deklarationerna sannolikt ett missnöje och en besvikelse med ett Frelimo som de anser har svikit sina ideal samt mot den arrogans som man menar har präglat Guebuzas presidentskap de senaste tio åren.

Samtidigt som kritiken mot Frelimo uppenbarligen har fog för sig givet den situation som landet befinner sig i, är det ändå anmärkningsvärt hur okritiska många verkar vara i sitt stöd till Renamo och MDM. Det är som att det för många i de ovanstående grupperna räcker att de är emot Frelimo; den granskande och kritiska blick som man riktar mot Frelimo behåller man inte i relation till oppositionspartierna. Det finns flera tydliga exempel på detta som intervjuer med representanter för partierna i dagspressen som utan kritisk reflektion köper oppositionens argument rakt av.

En journalistvän sa till mig att hans erfarenhet med den internationella pressen är att så länge man skriver kritiskt mot Frelimo är det ingen som ifrågasätter ens källor. Men skulle man drista sig och påstå att Frelimo har gjort något positivt, då skulle detta direkt ifrågasättas; då skulle källkritiken komma fram. Mitt intryck är att många är så trötta på Frelimo att de är beredda att köpa nästan vad som helst.

Som nämnt ovan finns även många av de stora biståndsgivarna med bland Frelimos och, framför allt, Guebuzas kritiker. Men inte heller givarnas kritik framstår som särskilt saklig. Inte heller ser den med självkritik på givarnas roll och ansvar i skapandet av den situation som Moçambique befinner sig i. Ett av biståndsgivarnas starkaste argument handlar om att den ekonomiska tillväxten hamnar i fickorna på några få. Samtidigt är det inte helt klart vad givarsamfundet har gjort, i form av stöd till en annan typ av ekonomisk utveckling, skattereformer och redistributiva funktioner för att motverka detta. Snarare har de stått för en ganska tydlig neoliberal linje. Som en vän kommenterade: Givarna sa att de ville ha kapitalism och nu har de fått det men det är som att de tycker att de har fått fel kapitalister så nu klagar det på det.

Nu röstar vi, sedan får vi diskutera

Avslutningsvis ytterligare ett par rader om Frelimo. Som nämnt ovan var det inget enigt parti som valde Nyusi som presidentkandidat och under de senaste åren har stridigheter och motsättningar inom partiet börjat blottläggas. Många menar att den kris som Frelimo upplever i årets valkampanj, i förhållande till de andra partierna, minst lika mycket handlar om en kris inom partiet. Denna kommer sig av faktorer som att allt mer makt inom partiet verkar koncentreras till en allt mindre grupp och att denna i allt mindre utsträckning är öppen för en konstruktiv och öppen intern debatt och kritik.

Personer med kopplingar till partiet berättar hur de exempelvis i radio- och tv-debatter, så väl som i mindre formella sammanhang, för en konstruktiv debatt om det politiska läget och partiet. Men istället för att detta plockas upp och in i Frelimo som ett sätt att stärka det, fångas det upp av oppositionen och används mot partiet. Därmed blir även de som framfört kritiken utmålade som oppositionella. Under valkampanjens sista veckor verkar det emellertid som någon slags tillfällig försoning kom till stånd och flera av partiets starka personligheter, som dittills hållit sig i bakgrunden delvis på grund av att de inte fullt ut sympatiserar med den valda linjen, trädde fram. Detta gäller bland annat före detta presidenten Joaquim Chissano och Graça Machel. Engagemanget kommer emellertid med förpliktelser om att en seriös diskussion måste till inom partiet efter valet.

Så vad händer nu?

Det är väldigt svårt att förutspå utgången av dagens val. Om ingen av presidentkandidaterna får 51 procent eller mer av rösterna blir det en andra valomgång. Om detta sker menar många att det med stor sannolikhet blir så att Renamos och MDMs väljare kommer att gå samman mot Frelimo, vilket skulle innebära att Frelimo för första gången sedan befrielsen inte innehar presidentposten. Även i parlamentet verkar det sannolikt att Frelimo inte får egen majoritet.

Det är emellertid viktigt att ha i åtanke att eftersom inga opinionsundersökningar görs, baserar sig bedömningar om partiernas respektive stöd på hur många som kommit till deras offentliga valmöten runtom i landet och stöd som uttryckts i media och sociala medier.

Missnöjet mot Frelimo och Guebuza kommer att ha en stor betydelse i dagens val; många är de som kommer att rösta mot Frelimo, snarare än för något annat, inte minst bland den unga generationen. Men samtidigt spelar historien fortfarande en avgörande roll för många, framför allt i den äldre generationen som i många fall är kritiska till Frelimo av idag, men för vilken partiet fortfarande är en enande kraft.

Annonser

Hopp och tvivel på samma gång…

Jag skrev ju i inlägget nedan att lokalvalen i Moçambique förra veckan möjligtvis kunde inge en liten strimma hopp om en fredlig utveckling i landet, oro om våldsamheter till trots. Och fram till mitt på dagen, dagen efter valet verkade det så. Efter det har det tyvärr inträffat en rad händelser som kan få oss att tvivla och jag har även fått en del frågor på förra inlägget. Här följer i korta drag några exempel på vad som har hänt sedan dess:

  • Som jag skrev nedan annullerades valet till ”presidente da assembleia municipal” i Nampula grund av att en kandidat från ett av de mindre oppositionspartierna saknades på röstsedlarna. Skulden lades på tryckeriet i Sydafrika och detta må vara hänt. Men, röstsedlarna till själva assembleian i kommunen var korrekta och valet till denna slutfördes. Resultatet fick emellertid inte offentliggöras innan omvalet till ordförande. Överenskommet var att de förseglade valurnorna skulle övervakas av samtliga partier fram till dess. Så skedde emellertid inte, de togs till något lager och endast dagen efter fick oppositionspartierna tillgång till dem. Ingen vet vad som hänt under tiden. Kanske har de blivit öppnade, kanske har ingenting hänt. Många riktar skarp kritik framförallt mot valkommissionen CNEs lokala delegation CPE, för att de låtit detta hända.
  • STAE får mycket kritik för att resultatlistor från valen i Quelimane (där oppositionspartiet MDM vann överlägset, se nedan) har ”kommit bort”. Detta medför inte att slutresultatet förändras men med rätta är medborgare upprörda över det som har inträffat. Enligt STAE har 39 resultatlistor för assembleian försvunnit och 25 för presidente.
  • Det har förekommit mycket diskussioner om de kommuner där det var jämnt mellan Frelimos och MDMs respektive kandidater, främst för att människor med utgångspunkt i det som hänt i bland annat Quelimane tvivlar på att allt verkligen går riktigt till. MDM har meddelat att de formellt tänker överklaga resultaten i ett tiotal kommuner. I fallet med Gurue, där skillnaden var en röst mellan de båda partierna, kommer saken att diskuteras i Maputo.
  • Quelimane och Beira var de två viktiga och strategiska kommunerna där MDMs kandidater vann överlägset. Detta ledde till firande och festligheter när resultaten offentliggjordes. Firarna möttes emellertid av mindre glada poliser och insatsstyrka och många har anklagat polisen för att använda övervåld. I Quelimane sköts en person till döds av insatsstyrkan vilket har fått mycket uppmärksamhet. Polisen påstår att personen i fråga försökte storma guvernörens palats men mycket lite tyder på att det egentligen var så. I en presskonferens förklarade man ”nolltolerans” för firande och demonstrationer i staden. Anklagelser om övervåld från polisen har även förekommit på andra platser i landet där flera har skadats, bland annat av polisens tårgas.

Således finns det orsaker att ifrågasätta och tvivla på hur utvecklingen i Moçambique kommer att se ut framöver, inte minst i samband med nästa års presidentval. Jag tycker emellertid att det är viktigt att det som jag beskrivit ovan inte tillintetgör det som faktiskt hände under valdagen; att det förekom förhållandevis lite oroligheter i samband med röstandet, att människor trotsade hot från Renamo om attacker mot röstlokaler och faktiskt gick och röstade, att STAE och CNE i flera fall erkänt de misstag som begåtts, att MDM som första ”nya” oppositionsparti (alltså inte Renamo) har lyckats etablera sig som ett nationellt alternativ vilket kan komma att betyda mycket för stärkandet av den demokratiska strukturen på längre sikt.

Jag kommer såklart att fundera mer kring dessa frågor och återkommer kontinuerligt med tankar.

Uppgifterna är ovan är tagna från STAEs hemsida, den senaste veckans 2013 Local Elections, Mozambique Political Process Bulletin, Maputo samt från samtal med moçambikiska vänner och kollegor. Läs gärna kommentarerna till denna artikel för lite mer bakgrund till MDM. Klicka ovan eller här!

Val som ger hopp?

Igår var det kommunalval i Moçambique. Det har funnits en stor oro inför valdagen; för våld, valfusk och maktmissbruk från olika håll. Men även om valdagen innehöll några mindre incidenter, förlöpte den ändå förhållandevis väl.

I två kommuner, Beira och Quelimane, vann kandidaterna från MDM, Daviz Simango respektive Manuel de Araújo. De preliminära siffrorna säger att de vann stort, med cirka 70 procent av rösterna och båda kommunerna är viktiga (de är båda provinshuvudstäder och Beira är Moçambiques näst största stad). I fem kommuner är resultatet fortfarande osäkert på grund av att det är otroligt jämt mellan Frelimo och MDM, men det ser ut som regeringspartiet Frelimo har vunnit i de återstående 46 kommunerna.

Renamo valde som bekant att inte ställa upp i valet. I Gorongosa, nära den plats där attacken mot Renamo ägde rum (läs här), fick MDM överraskande många röster (43 procent) och det var högt valdeltagande. Detta visar att människor inte låtit sig skrämmas av Renamos hos om attacker under valdagen. I Nampula hade en av kandidaterna kommit bort på valsedlarna och det beslutades att hela valet ska göras om den 1 december. Det finns ännu inga siffror publicerade om valdeltagandet i samtliga kommuner.

Valmyndigheten STAE tillsammans med valkommissionen CNE har en sida på Facebook där de publicerar listor med delresultat från alla kommuner. Bra för oss som är långt borta men viktigt att komma ihåg att en mycket begränsad del av Moçambiques egen befolkning har tillgång till el. Tidningen @Verdade har haft kontinuerlig uppdatering från de flesta vallokaler där deras folkkorrespondenter har ringt och sms:at in information om deltagande, incidenter etc.

Av kommentarerna från moçambikiska vänner får jag känslan av att valet ingav en liten bit hopp för den sköra tron på flerpartisystemet och om en fortsatt fredlig utveckling i landet.

[Se även inlägg publicerat några dagar senare än detta – med något mindre optimistisk syn på det hela… https://kajsa-johansson.se/2013/11/25/hopp-och-tvivel-pa-samma-gang/]

Nedan några bilder från fredsdemonstrationerna som ägde rum den 31 oktober – ytterligare en anledning till hopp. Fotona är tagna av Danilo da Silva.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Framgång för oppositionen i kommunalval

Igår var det val i tre kommuner i Moçambique. Anledningen var att tre kommunordföranden blev avsatta mitt i mandatperioden för ett par månader sedan. I Cuamba, Quelimane och Pemba var det således valdag igår.

Mest uppmärksamhet riktades mot Quelimane som är provinshuvudstad i Zambeziprovinsen i centrala Moçambique. Anledningen var att där hade ett av oppositionsparterna – MDM (Movimento Democrático de Moçambique) en kandidat tillräckligt stark för att utmana regeringspartiet Frelimos kandidat. När de preliminära resultaten kom i förmiddags visade det sig mycket riktigt att MDMs kandidat Manuel de Araújo står som vinnare i Quelimane, medan Frelimos kandidater vann i Pemba och Cuamba.

Många positiva reaktioner hörs kring detta – från representater från civila samhället, från akademiker och andra. Och onekligen är det positivt, inte minst ur en demokratiaspekt, för ett på flera sätt ungt land som Moçambique (de första flerpartivalen hölls 1992) att oppositionen vinner. Det visar att de grundläggande demokratiska strukturerna fungerar.

Samtidigt måste det kritiska förhållningssättet, som många har i förhållande till sittande regering, behållas. Annars blir det bara vad som i Sverige skulle ses som missnöjesröster – att rösta på MDM för att inte rösta på Frelimo. Det är exempelvis svårt att se var MDM står ideologiskt och värderingsmässigt utöver yviga och storslagna löften om hur kommunen nu ska utvecklas.

Avvaktar med således med spänning resultaten av den förda politiken…

Nervösa Mambas, fred i parlamentet och polisynglingar godkända

Det mocambikiska herrfotbollslandslaget ”Mambas” spelade igår oavgjort mot Benin i Afrikanska mästerskapen i Angola. Enligt Notícias intog de mocambikiska spelarna planen en aning nervösa och redan efter 20 minuter låg de under med 2-0, ett resultat som de sedan lyckades vända till 2-2. Mocambique ligger tvåa i gruppen (på samma plats som Benin). De övriga lagen i gruppen är Nigeria och Egypten. (Notícias 13 januari)

Igår invigdes parlamentet med de nya ledamöterna och första sessionen hölls. President Guebuza höll ett högtidligt tal där han bland annat tog upp att han var stolt över den utvecklingsväg som Mocambique har tagit. Han underströk att valen (som hölls 28 oktober 2009) var mycket lyckade med tanke på att etnicitet och regionalism inte styrde vem väljarna valde att lägga sin röst – ett viktigt steg för den nationella enheten, enligt Guebuza.

Förutom den nationella enheten pratade han om om parlamentets viktiga roll för att bygga fred. ”Det är i fred som männsikor kan frigöra all sin förmåga och energi och lägga den i utvecklingens tjänst.” Högtidiligt får man lov att säga. (Notícias 13 januari, inklusive bild.)

Sofalaprovinsen i centrala Mocambique har fått 74 nya poliser. Igår godkändes 16 poliser som ska jobba i en stadsdel i provinshuvudstaden Beira. Notícias skriver att ”ynglingarna” som presenterades blev godkända av befolkningen. Förutom de boende i denna stadsdel fanns traditionella och religiösa ledare samt politiker närvarande vid ceremonin som godkände polisynglingarna. Denna form av deltagande för att godkänna dem som ska garantera människors säkerhet är kanske något som skulle kunna tillämpas även i Sverige (och i Danmark?)? (Notícias 13 januari)

Opposition med sex platser (mot 64)

Igår valdes Valente Milagre Salvador Farahane till förste presidenten för Niassas provinsriksdag (vet inte om det är så det heter på svenska, ”Assembleia Provincial”). Han vann omröstningen med 64 röster. Närmaste konkurent vad Fazal Lacá med 61 röster. (Vet inte så mycket om Sr Farahane men vet att Lacá är en riktig tok så det var nog bra att utfallet blev som det blev i toppstriden…)

Anmärkningsvärt var att en av Renamos (oppositionen) ledamöter fanns på plats när provinsriksdagen bildades. Han gick därmed emot Renamos linje att bojkotta processe då man hävdar att valet (som genomfördes 28 oktober 2009) inte är legitimt.

Frelimo har 64 platser av provinsriksdagens 70. Renamo och MDM har tre var. Utsikterna för en livlig debatt med en stark opposition ser inte så goda ut, särskilt inte som Renamo och MDM i många fall verkar vara mer osams mellan sig än med Frelimo…

Källa: Notícias, 2010-01-07

Graca och Mandela får pris och Dhlakama ska inte sätta eld på Mocambique

Graca Machel (änka till Mocambiques förste president efter självständigheten Samora Machel) och hennes man Nelson Mandela har fått ett svenskt pris för sitt arbete för barns rättigheter skriver dagstidningen Notícias idag. Finns dock ingen information om vad det är för ett pris men 500 000 svenska kronor har det historiska paret hur som helst fått. Uppkopplingen här gör det svårt att öppna svenska dagstidningar men någon kanske har någon information?

Notícias skriver även att Renamos ledare, Afonso Dhlakama, har tagit tillbaka sina hot om att partiet ska inleda någon slags våldsam konflikt på grund av valresultatet. Känns ju bra…

I Angola meddelar presidenten Eduardo dos Santos att det nu är nolltolerans mot korruption som gäller inom staten såväl som inom hans parti MPLA. Detta uttalande kom efter MPLAs sjätte kongress där dos Santos konstaterat en ”timid kontroll av korruption”. Det är kanske veckans understatement med tanke på Angolas situation och hur dos Santos hittills hanterat (alternativt utnyttjat) korruptionen i landet och inom partiet.

Fick idag första räkningen på internet hemma. Genom denna fick jag reda på att min hemadress är ”Huset vid sidan av försäkringskassan efter försäkringskassan”. Bra att veta om ni tänkte skicka brev till mig 🙂