En fråga och tusen svar?

Jag har tillbringat den senaste veckan i Mocambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan och Västerås Stift. Anledningen till vår resa är den pågående diskussionen om stiftets skogsinvesteringar i Niassa. Vi började i Maputo där vi bland annat träffade forskare och aktivister för att diskutera Moçambiques utveckling och hur det kan komma sig att den höga tillväxten inte leder till minskad fattigdom och vilka förutsättningar som finns för att storskaliga investeringar, inom bland annat skog, kan leda till en positiv utveckling. Tanken med mötena var även att sätta Västerås investeringar i landet i ett större sammanhang.

Efter dagarna i Maputo tillbringade vi fem dagar i Niassa där större delen av stiftets skogsinvesteringar finns. Vi har träffat lokala bondeorganisationer, myndigheter, stiftets vänstift i anglikanska kyrkan och naturligtvis representanter från företaget Chikweti. Vi har även besökt en plantskola, några av planteringarna och träffat invånare i några av de byar där planteringarna finns.

Under resans gång har det kommit många frågor från deltagarna i delegationen. Om hur småbönderna odlar marken, varför de bränner den innan de börjar odla, hur företagens konsultationer med byarna om markrättigheter går till, hur en skog klassificeras i Moçambique, hur kvinnors påverkan i byns utveckling fungerar. Jag tror inte att jag på en enda av dessa frågor har kunnat ge ett entydigt svar, snarare blir det som ett nät av olika anledningar, perspektiv och berättelser.

Detta beror till stor del på att vi, i betydelsen företagen, bönderna och alla däremellan, inte har en gemensam uppfattning om några av de allra mest centrala begreppen. Vid ett av mötena påminde biskopen i Niassa oss om att de flesta bönder i Niassa ser mark som något av gud givet. Något som är en del av dem och av deras kultur. Sett från det perspektivet blir det problematiskt, för att inte säga omöjligt, att ens tänka sig ett kontrakt med ett företag där det ges rätten att bruka marken för 49 år framöver. Det leder oss till ett annat begrepp, tid, där det inte heller finns någon samsyn. Och det här med tiden är komplicerat på flera sätt. Är det rimligt att vi förväntar oss att byarna, med en befolkning som odlar unegfär ett hektar per familj och i princip står utanför den monetära ekonomin, ska kunna planera för vilka naturresurser inklusive mark som de kommer att behöva för sin överlevnad om femtio år? När kontraktet är skrivet kommer ju marken svårligen tillbaka. Samtidigt, från företagets perspektiv, är kontraktet för att bruka marken själv utgångspunkten för en långsiktig investering.

De flesta vi har pratat med är överens om behovet av att förändra de småskaliga jordbruket, inte minst eftersom det inte ger familjerna tillräckligt med mat och inkomst och inte heller är hållbart med tanke på svedjebruket och den rotation som det kräver. Skogsplanteringarna ökar trycket på mark vilket ytterligare understryket vikten av att effektivisera. Men när vi kommer till diskussioner om varför bönderna gör som de gör blir det lätt att vi halkar in på förenklade förklaringsmodeller vilka sedan påverkar hur vi tänker kring varför bönderna inte förändrar sina brukningsmetoder. Att säga att detta är mer komplext än vad det kanske först verkar vara vid en första och andra anblick, är inte detsamma som att argumentera för förändringen inte är nödvändig. Snarare handlar det om en ödmjukhet inför en annan verklighet för bönderna men även inför den utmaning som hela jordbrukssektorn utgör i ett land där ungefär 85 procent är bönder men där endast ungefär 3-4 procent av statsbudgeten går till jordbruk.

Den gemensamma bilden som de olika mötena och samtalen målar upp av marksituationen i Niassa är att det skett stora förbättringar under de senaste två åren. Regeringen har tagit ett ökat ansvar, relationen mellan byarna och företagen har förbättrats avsevärt och det finns en begynnande dialog mellan företagen och bonde- och miljöorganisationer. När vår delegation träffar aktörerna var och en för sig verkar det som att situationen är bra och harmonisk. Men det blir mer komplicerat på mötet i byn där företaget är närvarande; där går berättelser isär och splittringarna inom byn blir kännbara. Skillnaderna i berättelserna blir än mer synliga under vårt avslutande seminarium där representanter från skogsföretag, civila samhället, universitet och offentlig sektor träffades. En fråga som lyftes på seminariet handlade om att det är en sak att företagsledarna på plats i Lichinga i vissa, men långt från alla, fall har bett om ursäkt men att ursäkter från investerarna som äger företagen lyser med sin totala frånvaro.

Samtidigt som det är mycket glädjande att se att situationen har förbättrats avsevärt i Niassa är det viktigt att vi bär med oss att många utmaningar fortfarande återstår.

Delegationen kommer att skriva en gemensam rapport. För den som är intresserad av att ta del av denna och de efterföljande diskussionerna är det bara att höra av sig.

Hit med pengarna!

Ska strax bege mig till Sergelbiografen där Kooperation Utan Gränser tillsammans med bland andra Forum Syd och Svenska Kyrkan förhandsvisar en av filmerna i serien Why Poverty. Filmen är en av åtta dokumentärer som tillsammans med ett tjugotal kortfilmer utgör det världsomspännande projektet Why Poverty. Målet är att få människor över hela världen att diskutera fattigdomsfrågan. Över 70 tv-bolag medverkar i projektet och alla sänder de åtta filmerna under samma vecka. En fantastisk idé tycker jag! Läs mer om projektet och filmerna här!

Filmen som vi förhandsvisar idag, Kampen om jorden, behandlar markfråga i Mali där storskaliga investerare och småskaliga bönder har hamnat på kollisionskurs. Efter filmen följer ett samtal. Läs gärna mer om denna fråga under kategorin markrättigheter här till vänster.

Kooperation Utan Gränser, Forum Syd och Afrikagrupperna har under de senaste månaderna arbetat med en rapport om markrättigheter, storskaliga investeringar, småskaligt jordbruk och rätten till mat, The Race for Land – Landgrabbing, peasant agriculture and human rights. Rapporten lanseras den 5 december så håll utkik!

Vi har bland annat skrivit ett kapitel om Moçambique där vi beskriver hur bondeorganisationen har lyckats påverka såväl marklagstiftning som investeringar.

Globalt ramverk guidar livsmedelstrygghet

Under ett antal timmar igår eftermiddag lyftes det globala ramverk som ska guida och förbättra koordineringen och synkronisera olika aktörers handlingar som rör global livsmedelstrygghet. Det hade förförhandlats under många månader och det uppfattades som ett dokument som alla var eniga om med ett undantag för en mening om matsuveränitet. Nu kom plötsligt USA och sa att de ville stryka hela sista kapitlet. I kapitlet innehåller bara en lista av frågor som CFS kan behöva ägna ytterligare uppmärksamhet åt. Här nämns t.ex handel och immaterialrätt (såsom patent). Detta ville inte USA ha med, men tydligen vaknade deras handelsfolk sent.

G77 + Kina och Afrika blev vansinniga på USA. Hur kan USA komma nu efter att vi redan förhandlat klart i god demokratisk anda? Hela eftermiddagen igår ägnades åt att diskutera detta. Förhandlingarna fick lov att ta en paus så att G77 och Kina kunde diskutera sinsemellan. EU liksom civila samhället kom med konstruktiva lösningsförslag som innehållsmässigt inte ändrade särskilt mycket. Till slut fick förhandlingarna ajourneras. Idag togs de upp igen.

Vid sidan av får jag höra att den amerikanska ambassadören varit bakbunden från Washington och skämdes över hur hans land nu ställde till det och förbisåg den demokratiska process som ägt rum. Över natten måste han ha lyckats förhandla med de sina för nu drar han i stort sätt tillbaka det som USA först sagt. Vad mycket energi och tid som läggs på förhandlingar för att alla ska vara överens!

Puh, säger jag och tackar alla förhandlare som ägnar sin tid och energi åt detta. Det är ju verkligen viktigt med dessa demokratiska processer och att folk börjar närma sig och förstå varandra. Åtminstone känns det som om det är andan här i CFS. Alla tycks eniga om vikten att utrota hungern och förhandlare tycks verkligen lyssna till varandra. Mer tveksam till om det är så i handelsförhandlingar eller i de om klimat. Detta tror jag är den stora fördelen med just kommittéen för global livsmedelssäkerhet. Kanske kan denna kommitté bygga broar och möjliggöra progressiva överenskommelser inom både handel och klimat. Att alla har tillräckligt med mat är ju ändå hjärtat och grunden för all utveckling.

/Hanna Wetterstrand

Spirande träd i kooperativ och skolor

Idag besökte vi en av Vi-skogens partnerorganisationer i Rwanda, Impuyaki – högt uppe på en av Rwandas tusentals kullar. Impuyaki är ett kooperativ med ungefär 700 hushåll som medlemmar. I samarbetet med Vi-skogen arbetar kooperativet med att öka jordbruksproduktionen av bland annat potatis samtidigt som man bevarar miljön och jorden. Efter en finfin presentation (som bland annat tackade det svenska folket) besökte vi organisationens plantskola en bit ner på den branta kullen.

Efter Impuyaki styrde vi kosan mot en av skolorna som ingår i Vi-skogens program Farmers of the Future. Genom Farmers of the Future tränas såväl lärare som elever i agroforestry och hållbart jordbruk. Vi-skogen bidrar på detta sätt till att människor kan leva kvar på landsbygden och tjäna pengar på sitt jordbruk och samtidigt bidra till en bättre miljö.

Jag har aldrig i något annat land hört ”Regeringen har en lista för detta” som svar på i princip vilken fråga som helst… Säger nog ganska mycket om Rwandas utveckling just nu – både på gott och ont…

Bland svampar och plantor i Uganda…

Har just anlänt till Kigali, Rwanda efter ett kort men intensivt och innehållsrikt besök i Uganda. Vistelsen inleddes med en väldigt fin middag på en lokal restaurang (första fotot). Dagen som följde började med ett besök på Ugandas bondefederation UNFE och sedan vidare till svampodling i påse  hos en lokal sparkassa. Svamparna odlas i plastpåsar som hänger på rader i ett mörkt rum och föreningens medlemmar har lyckats tjäna en hel del pengar på sina svampar. (Se första raden, andra fotot)

Efter svamparna träffade vi en liten men imponerande bondeorganisation i Mpigi som tog oss till några av sina medlemmar. Hemma hos dem fick vi veta hur en biogasanläggning fungerar och vilka effekter den har i ett hushåll utan el (rad 5 och 6) och hur man bygger upp grisproduktion (detta moment blev avbrutet av ett extremt kraftigt regn, se foton på rad 4 och 5). De berättade om hur spar- och lånegrupperna har förändrat deras liv och om hur de har byggt upp en plantskola för att förse medlemmar med trädplantor och kaffebuskar.

Dagen avslutades långt ut på en lerig väg hos en grupp för människor som lever med HIV och där medlemmarna har byggt upp en affärsverksamhet tillsammans. Det blev mer svampar och grisar… Natten spenderades på ett hotell i Masaka, sista bilden föreställer den minst sagt pompösa sängen…

En vacker morgon och inspirerande dag på Olof Palmes center

Dagen började strax efter fem – med ett fantastiskt morgonljus. Vi passerade Mont Elgon (foton på första raden) innan vi kom fram till Kitale där vi besökte Vi-skogens Agroforestry Training Centre uppkallat efter Olof Palme. Ett mycket inspirerande om än kort besök! Ovan foton på bland annat:

  • Ett berg av madrasser på en lastbil (rad 2, bild 1)
  • Kaffe (rad 3, bild 2)
  • Sorghum (rad 3, bild 3)
  • Avocado (rad 4, bild 3)
  • Biogasanläggning till höger, gasen används till mjölkkok till vänster (rad 5, bild 2)
  • Jakob planterar frön till plantskolan (rad 6, bild 2)
  • En annorlunda variant av passionsfrukt (rad 7, bild 1 och 2)

Centret är öppet för alla och används av bönder och bondeorganisationer, forskare och myndigheter som vill lära sig mer om hållbart och klimatanpassat jordbruk. Flera tusen personer besöker centret varje år.

På första bilden på sjätte raden finns Willian som var den som planterade det allra första Vi-skogsträdet. Som synes på bilden har entusiasmen inte avtagit trots att det var flera decennier sedan… William informerade stolt om att Lisbeth Palme planterat ett av träden på centret. Jag frågade honom om han visste vem som är Sveriges nuvarande statsminister varvid han ruskade på huvudet: ”Det kan inte vara någon som arbetar så mycket för rättvisa och solidaritet i världen…”

Efter besöket i Kitale styrde vi kosan mot Uganda där vi tog en sen lunch med utsikt över Nilen (sista fotot). Inte utan att man blir tagen av alla dessa vackra upplevelser…

Om rätt till ersättning och internationell mansdag

Igår fortsatte vi våra besök hos Vi-skogens samarbetsorganisationer. Först ut var familjeskogsbruksorganisationen WETPA som fått stöd av Kooperation Utan Gränser och LRF Skogsägarna. Organisationen hade sin unga ålder till trots ett imponerande hållbarhetstänk kring hur de skulle öka sina inkomster, bland annat genom försäljning av plantor och trävirke. Många kloka saker sades om familjeskogsbrukarna och de tjänster de tillhandahåller: -Regeringen säger att 10 procent av Kenya ska vara täckt av träd. Men de gör inget själva för att detta ska ske. Det är vi småbönder som ser till att vi kommer att nå målet och vi har rätt få ersättning för vårt arbete.

Medlemmarna beskrev mycket stolt den resa de har gjort rent organisatoriskt det senaste året då de bland annat utvecklat sin administration med tydligare ansvarsfördelning, anställning av en redovisningsekonom, bankrekonciliering, inventarielista och utnämning av en revisor.

Efter WETPA besökte vi Kimaetis bondeorganisation där vi bland annat diskuterade jämställdhet med anledning av att organisationens firande av internationella mansdagen. De hade under denna dag lyft fram mäns roll i utvecklingen och vikten av att män tar sitt ansvar i jordbruket. Vi besökte ett par av organisationens medlemmar, bland annat Rose Wabwile och hennes granne Mildred Wanjala som båda använder agroforestry för att säkra tillgång till mat och för att tjäna pengar. (Se rad 2 och 7 ovan.)

Hemma hos Rose fick vi även chans att se en energibesparande spis. Vi sände alla en tanke till biståndsministern som nog skulle varit nöjd med denna spis. (Se rad 2 ovan.)

Nedan några foton från dagen, inklusive ett par från regnskogen som vi åkte igenom mellan besöken – underbar.