Kollektivtrafiksångest. Det är när en står i regnet på Hässleholms busstation natten mellan fredag och lördag, efter att ha hamnat på ett senare tåg till Växjö eftersom det en hade biljett till blev inställt, och har blivit tillsagd av tågpersonalen att ”det är klart att vi ser till att ni kommer hem”, att ”en ersättningsbuss väntar när ni går av tåget”, men det inte alls finns någon ersättningsbuss och inte heller någon information om när den skulle kunna dyka upp.
Och där står en i regnet och alla tänkbara kundtjänster har stängt för dagen (men deras telefonsvarare informerar uppmuntrande om att det går bra att hitta information på webben, vilket det ju så klart inte gör vad gäller ersättningsbussar mitt i natten i Hässleholm). Efter en timma dyker en buss upp som, visar det sig, har fått instruktionen att inte köra till Växjö utan bara till Älmhult. Men chauffören är snäll och förstår att det inte är läge att 01.52 ställa oss utanför “Sydresor” i Älmhult så vi kommer fram till Växjö, strax innan tre på morgonen. Kollektivtrafiksångesten byggs på under resan av att jag vet att jag ska åka tåg med tre byten klockan åtta dagen efter. På tågen finnas glada tillrop om hur hållbart och på alla sätt bra det är att åka tåg. Denna typ av meddelande då med Naturskyddsföreningen (ja, jag är medlem) som avsändare, brukar också finnas uppklistrade på stolsryggarna på tågen.
Men för en som tillbringar lite för mycket tid ofrivilligt på helt fel platser utan någon som helst information (och aldrig får pengarna tillbaka eftersom det är extremt svårt att bevisa att det var SJs fel att en inte kom hem som planerat) får dessa käcka meddelanden om hur bra det är med tåg nästan motsatt effekt. För det första så vet vi redan att det är bra för miljön (det är en av anledningarna till att vi trots allt härdar ut på tåget, så det behöver ni inte tala om för oss), och för det andra så brukar ordet hållbar ges en bredare betydelse och i denna är tåget just nu inte en hållbar lösning.
Jag skulle tycka att det vore trevligt (och sannolikt gott för den mentala folkhälsan) om såväl Naturskyddsföreningen som SJ slutande moralisera över det som i praktiken innebär att du måste åka dagen innan du ska vara någonstans, förlora arbetstid, fritid och andra sorters tid, och istället ägnade sig helt åt att påverka för ökade investeringar i kollektivtrafiken. För när klockan är efter två på natten, och jag just har lämnat Älmhult i en ersättningsbuss, så är det enda jag vill att hyra en bil så att jag kan köra själv nästa dag och slippa tänka på tåg. När det är som det är blir det snarare lite von oben att tala om för människor hur bra det är med tåg, för det är det, handen på hjärtat, faktiskt inte alls (och som sagt, många av de som sitter på tågen har ju sannolikt redan fattat att det är bra för miljön).
Skärmdump från http://www.sj.se (14 november).
När jag köper min nästa biljett från SJs hemsida finns där en annons som informerar mig om att de har “nya härliga smaker i bistron”. Men jag skulle föredra gamla tråkiga grejer i bistron, om bara tågen gick och kom fram någorlunda som de skulle.
Tipsar (med det inte sagt att jag nödvändigtvis håller med alltihop) om en artikel, Taking Shorter Showers Doesn’t Cut It: Why Personal Change Does Not Equal Political Change, som handlar om individualisering av lösningar på samhällsproblem; att det precis som i exemplet med tågen läggs på individen att lösa problem vilket gör att vi riskerar att tappa fokus på nödvändiga strukturella förändringar, som också kräver politiska beslut. Artikeln är inte ny men känns fortfarande angelägen, i förhållande till miljön inte minst i relation till stundande klimattoppmöte.
”Would any sane person think dumpster diving would have stopped Hitler, or that composting would have ended slavery or brought about the eight-hour workday, or that chopping wood and carrying water would have gotten people out of Tsarist prisons, or that dancing naked around a fire would have helped put in place the Voting Rights Act of 1957 or the Civil Rights Act of 1964? Then why now, with all the world at stake, do so many people retreat into these entirely personal “solutions”?”
In- och utvecklingar 