Kollektivtrafikångest, eller nya härliga saker i bistron

Kollektivtrafiksångest. Det är när en står i regnet på Hässleholms busstation natten mellan fredag och lördag, efter att ha hamnat på ett senare tåg till Växjö eftersom det en hade biljett till blev inställt, och har blivit tillsagd av tågpersonalen att ”det är klart att vi ser till att ni kommer hem”, att ”en ersättningsbuss väntar när ni går av tåget”, men det inte alls finns någon ersättningsbuss och inte heller någon information om när den skulle kunna dyka upp.

sydresaOch där står en i regnet och alla tänkbara kundtjänster har stängt för dagen (men deras telefonsvarare informerar uppmuntrande om att det går bra att hitta information på webben, vilket det ju så klart inte gör vad gäller ersättningsbussar mitt i natten i Hässleholm). Efter en timma dyker en buss upp som, visar det sig, har fått instruktionen att inte köra till Växjö utan bara till Älmhult. Men chauffören är snäll och förstår att det inte är läge att 01.52 ställa oss utanför “Sydresor” i Älmhult så vi kommer fram till Växjö, strax innan tre på morgonen. Kollektivtrafiksångesten byggs på under resan av att jag vet att jag ska åka tåg med tre byten klockan åtta dagen efter. På tågen finnas glada tillrop om hur hållbart och på alla sätt bra det är att åka tåg. Denna typ av meddelande då med Naturskyddsföreningen (ja, jag är medlem) som avsändare, brukar också finnas uppklistrade på stolsryggarna på tågen.

Men för en som tillbringar lite för mycket tid ofrivilligt på helt fel platser utan någon som helst information (och aldrig får pengarna tillbaka eftersom det är extremt svårt att bevisa att det var SJs fel att en inte kom hem som planerat) får dessa käcka meddelanden om hur bra det är med tåg nästan motsatt effekt. För det första så vet vi redan att det är bra för miljön (det är en av anledningarna till att vi trots allt härdar ut på tåget, så det behöver ni inte tala om för oss), och för det andra så brukar ordet hållbar ges en bredare betydelse och i denna är tåget just nu inte en hållbar lösning.

Jag skulle tycka att det vore trevligt (och sannolikt gott för den mentala folkhälsan) om såväl Naturskyddsföreningen som SJ slutande moralisera över det som i praktiken innebär att du måste åka dagen innan du ska vara någonstans, förlora arbetstid, fritid och andra sorters tid, och istället ägnade sig helt åt att påverka för ökade investeringar i kollektivtrafiken. För när klockan är efter två på natten, och jag just har lämnat Älmhult i en ersättningsbuss, så är det enda jag vill att hyra en bil så att jag kan köra själv nästa dag och slippa tänka på tåg. När det är som det är blir det snarare lite von oben att tala om för människor hur bra det är med tåg, för det är det, handen på hjärtat, faktiskt inte alls (och som sagt, många av de som sitter på tågen har ju sannolikt redan fattat att det är bra för miljön).

Härliga smaker i bistron

Skärmdump från http://www.sj.se (14 november).

När jag köper min nästa biljett från SJs hemsida finns där en annons som informerar mig om att de har “nya härliga smaker i bistron”. Men jag skulle föredra gamla tråkiga grejer i bistron, om bara tågen gick och kom fram någorlunda som de skulle.

Tipsar (med det inte sagt att jag nödvändigtvis håller med alltihop) om en artikel, Taking Shorter Showers Doesn’t Cut It: Why Personal Change Does Not Equal Political Change, som handlar om individualisering av lösningar på samhällsproblem; att det precis som i exemplet med tågen läggs på individen att lösa problem vilket gör att vi riskerar att tappa fokus på nödvändiga strukturella förändringar, som också kräver politiska beslut. Artikeln är inte ny men känns fortfarande angelägen, i förhållande till miljön inte minst i relation till stundande klimattoppmöte.

”Would any sane person think dumpster diving would have stopped Hitler, or that composting would have ended slavery or brought about the eight-hour workday, or that chopping wood and carrying water would have gotten people out of Tsarist prisons, or that dancing naked around a fire would have helped put in place the Voting Rights Act of 1957 or the Civil Rights Act of 1964? Then why now, with all the world at stake, do so many people retreat into these entirely personal “solutions”?”

Annonser

Globalt ramverk guidar livsmedelstrygghet

Under ett antal timmar igår eftermiddag lyftes det globala ramverk som ska guida och förbättra koordineringen och synkronisera olika aktörers handlingar som rör global livsmedelstrygghet. Det hade förförhandlats under många månader och det uppfattades som ett dokument som alla var eniga om med ett undantag för en mening om matsuveränitet. Nu kom plötsligt USA och sa att de ville stryka hela sista kapitlet. I kapitlet innehåller bara en lista av frågor som CFS kan behöva ägna ytterligare uppmärksamhet åt. Här nämns t.ex handel och immaterialrätt (såsom patent). Detta ville inte USA ha med, men tydligen vaknade deras handelsfolk sent.

G77 + Kina och Afrika blev vansinniga på USA. Hur kan USA komma nu efter att vi redan förhandlat klart i god demokratisk anda? Hela eftermiddagen igår ägnades åt att diskutera detta. Förhandlingarna fick lov att ta en paus så att G77 och Kina kunde diskutera sinsemellan. EU liksom civila samhället kom med konstruktiva lösningsförslag som innehållsmässigt inte ändrade särskilt mycket. Till slut fick förhandlingarna ajourneras. Idag togs de upp igen.

Vid sidan av får jag höra att den amerikanska ambassadören varit bakbunden från Washington och skämdes över hur hans land nu ställde till det och förbisåg den demokratiska process som ägt rum. Över natten måste han ha lyckats förhandla med de sina för nu drar han i stort sätt tillbaka det som USA först sagt. Vad mycket energi och tid som läggs på förhandlingar för att alla ska vara överens!

Puh, säger jag och tackar alla förhandlare som ägnar sin tid och energi åt detta. Det är ju verkligen viktigt med dessa demokratiska processer och att folk börjar närma sig och förstå varandra. Åtminstone känns det som om det är andan här i CFS. Alla tycks eniga om vikten att utrota hungern och förhandlare tycks verkligen lyssna till varandra. Mer tveksam till om det är så i handelsförhandlingar eller i de om klimat. Detta tror jag är den stora fördelen med just kommittéen för global livsmedelssäkerhet. Kanske kan denna kommitté bygga broar och möjliggöra progressiva överenskommelser inom både handel och klimat. Att alla har tillräckligt med mat är ju ändå hjärtat och grunden för all utveckling.

/Hanna Wetterstrand

Rio+20-bloggen rundar av…

Då var jag hemma sedan några dagar och har hunnit smälta åtminstone en del av upplevelserna från Rio+20-konferensen. Det slår mig återigen vilka extremt olika världar vi rapporterat från, jag och min vän och kollega Linn. Hon reflekterade kring sin iakttagelse gällande avsaknad av vita medelålders män på folkets forum. Och nog var det så att de hon letade efter mycket riktigt gick att återfinna i överflöd på den formella Rio+20-konferensen. Jag vill inte spekulera vidare kring kopplingen mellan detta faktum och det magra utfallet av konferensen, men det är aningen svårt att tänka sig att en global överenskommelse där kvinnor hade fått hälften av makten, inflytandet och talutrymmet skulle ha landat i samma slutdokument.

Jag lovade att återkomma med en mer kvalificerad analys av slutdokumentet. Då många som deltagit i detalj och följt de årslånga förhandlingarna redan gjort kloka slutsatser kommer min reflektion främst fokusera på de frågor som är viktigast för Kooperation Utan Gränser.

Inte ett totalt misslyckande

Först en blandad kompott av övergripande kommentarer som jag instämmer i. Såsom Martin Khor vid Third World Network (http://www.twnside.org.sg/) skriver innehåller dokumentet väldigt lite nytt vad gäller agerande. Framför allt bekräftade och erinrade det vad som redan kommits överens om för 20 och tio år sedan (under konferenserna i Rio respektive Johannesburg). I relation till det akuta läge vi befinner oss i, förekom inga genombrytningar. Men inte heller var konferensen ett totalt misslyckande vilket många porträtterar den till att vara. Anledningen till att det inte ska betraktas som ett misslyckande är att det under omständigheterna – den finansiella krisen och det politiska läget i världen – fanns en uppenbar risk att dokumentet skulle föra agendan bakåt. Det gjorde den till viss del i vissa frågor såsom kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, men inte överlag.

Mat på agendan

Global livsmedelstrygghet (food security på engelska), det mest centrala för Kooperation Utan Gränsers arbete, är ett exempel på detta. Faktum är att avsnitt om livsmedelstrygghet hör till de bättre i dokumentet. Större delen av det som är viktigt finns med. Bland de åtgärder som lyfts fram nämns traditionella hållbara jordbrukspraktiker och traditionella fröförädlingssystem. Det hållbara jordbruket är det jordbruk som enligt dokumentet “improves food security, eradicates hunger, and is economically viable, while conserving land, water, plant and animal genetic resources, biodiversity and ecosystems, and enhancing resilience to climate change and natural disasters.” Vidare skrivs: ”We also recognize the need to maintain natural ecological processes that support food production”.

Småbönders, och speciellt kvinnors, bidrag till en hållbar utveckling och livsmedelstrygghet globalt erkänns och lyfts fram. Vikten av bondekooperativ nämns uttryckligen. Man förspråkar mer deltagande av bönder, småbönder, specifikt kvinnor i framtagande av strategier för livsmedelstrygghet på alla nivåer.

Rättigheter i focus men brist på marknadsanalys

Det finns ett relativt tydligt rättighetsfokus då man skriver om rätten till mat: ” We reaffirm our commitments regarding right of everyone to have access to safe, sufficient and nutritious food, consistent with the right to adequate food and the fundamental right of everyone to be free from hunger.” Jordbrukets betydelse för flertalet fattiga länders ekonomi erkänns också vilket ger förhoppning om ökad prioritet framöver.

Vidare lyfts prisfluktuationer på mat upp som ett stort bekymmer och man understryker vikten av ”timely, accurate and transparent information in helping to address excessive food price volatility”. Bankernas roll i detta i form av spekulation på matpriser nämns emellertid inte explicit. Problem relaterade till markrofferi (land grab eller land aquisition) nämns inte explicit, men länder uppmanas att implementera de nya frivilliga internationella riktlinjerna för en ansvarsfull förvaltning av rätten till mark, fiske och skogsresurser som tagits fram av FNs jordbruksorgan FAO. Här borde skrivelser om kvinnors rätt till land, egendom och arv funnits med men det gör de tyvärr inte. Det är värt att läsa Kvinnogruppens slutsatser från konferensen: http://www.womendeliver.org/updates/entry/womens-major-group-final-statement-on-the-outcomes-of-rio20

En hel del saker som ställer till problem för småbönder nämns inte. Ett exempel är den monopolliknande situationen på frömarknaden liksom på marknaden för flertalet andra insatsmedel till jordbruket. Det orsakar gigantiska problem och orättvisor för småbönder i deras strävan mot global livsmedelsförsörjning med ett hållbart jordbruk som är diversifierat, bygger upp ekosystemtjänster och ekologiska metoder.

Vem ska betala?

En av de största svagheterna i överenskommelsen är den totala avsaknaden på löften om pengar från de rika länderna att underlätta för fattiga att nå och bidra till en hållbar utveckling. Förhoppningsvis kommer länder att se den överenskomna texten som en utgångspunkt snarare än tröskel eller tak för att implementera det som är nödvändigt och akut för att nå en hållbar utveckling där framtida generationer kan leva i samklang med varandra och naturen. Men det vet vi först om flera år, och egentligen är det först då vi kan säga om det var en framgång eller ett misslyckande.

Framtidens hållbarhetsmål

En ljusglimt är de globala hållbarhetsmål man kommit överens om. Kanske är det de vi kommer se tillbaka på om 20 år och säga. – Aha, det var ju då i Rio 2012 som hållbarhetsmålen först kom på agendan, de som nu hjälpt oss att hamna på rätt köl!

Många kommenterar slutdokumentets namn The Future we want. Vilka är vi egentligen? Detta är inte den framtid vi vill ha och inte den framtid vi behöver!

/Hanna Wetterstrand

Storm och översvämning drabbar Mocambique

Stormar och kraftiga regn härjar i Mocambique och ödelägger fält, bostäder, offentliga bygnader. I ett av de värst drabbade disktrikten, Zavala i södra Mocambique, har taket blåst av 71 skolsalar i sammanlagt 18 skolor, rapporterar tidningen A Verdade. Enligt tidningen har vindarna uppnått hastigheter på över 30 meter per sekund och vissa platser har fått över 200 millimeter regn på ett dygn.

Nedan en bild från förorten Malhangalene i Maputo.

Samma tidning rapporterar att Mocambiques största högstadieskola, som ligger i den befolkningstäta Nampulaprovinsen, bestämde sig för att inte skola in några åttondeklassare när terminen nu börjar. Anledning? Det är så fullt i skolan och de ville tunna ut det lite. Läs mer här!

Besök hos tulpanerna

Idag fick hela personalen på Kooperation Utan Gränser och Vi-skogen i Stockholm tillfälle till en blixtvisit hos Alverbäcks blommor för att höra om och se de klimatkompenserade tulpanerna (se inlägg nedan). En skön miljö med hav av tulpaner! Nedan några foton från besöket (försöker mig på ett bildspel för första gången, så att ni inte behöver klicka mellan bilderna).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Debut för klimatkompenserade tulpaner

I dag fick miljöminister Lena Ek en bukett klimatkompenserade tulpaner av Alverbäcks Blommor, Svenskt sigill och Kooperation Utan Gränsers systerorganisation Vi-skogen. Anledningen är att Sveriges första klimatkompenserade blommor såldes idag.

Alverbäcks klimatkompenserar sin tulpanodling med hjälp av Vi-skogen. De årliga koldioxidutsläppen på 374 ton koldioxid från tulpanodlingen kompenseras av att 2600 träd planteras i Tanzania. En vanlig tulpanbukett ger upphov till 0,18 kg koldioxid. Detta kan jämföras med en hamburgare, som ger upphov till ca 1,7 kg koldioxid.

Nedan en foto på Hanna Wetterstrand, ansvarig för miljö- och klimatfrågor på Kooperation Utan Gränser och Vi-skogen, när hon pratar med TV4-nyheterna. Se inslaget på TV4.

Under fotot finns Hannas berättelse från dagen med mer information!

Hanna berättar att det var stort pådrag hos Alverbäcks Blommor på Ekerö idag när Sveriges första klimatkompenserade tulpaner lanserades. Där var mer än 15 journalister och därtill vår egen miljöminister. Lena Ek gratulerade Alverbäcks Blommor, Vi-skogen och Svensk Sigill till detta innovativa och kraftfulla samarbete.

Efter att gått igenom ett gediget arbete med att minska sina egna utsläpp och klimatcertifiera sig via Svensk Sigill valde Alverbäcks att ta ytterligare steg. De ville ta fullt ansvar för de koldioxidutsläpp som tulpanerna ger. De tog in hjälp för att se på tulpanernas hela livscykel för att kunna räkna ut samtliga utsläpp från lökodlingen i Holland, vidare till odlingen på Ekerö och hela vägen till konsumenten i butiken. Nedan följer ett utrag ur Hannas anförande:

Alverbäcks bidrar nu till att bönder, med Vi-skogens stöd, planterar ca 2600 träd per år på sina marker i västra Tanzania, Kagera. Det är ett område som ett starkt utsatt för avskogning och erosion. Träden binder koldioxid så att växthuseffekten mildras.

Att Vi-skogen valt att certifiera sitt arbete för klimatkompensation just i Kagera i Tanzania, beror på att det är extra viktigt att träd planteras just här. Här rinner nämligen det viktigaste vattentillflödet till Viktoriasjön- Kagerafloden. Vattenflödet där drabbas hårt när träden på kullarna huggs ned.

Certifierieringen av Vi-skogens klimatkompensation sker via den så kallade Plan Vivo-standarden. Det betyder att Vi-skogen gått igenom en gedigen process för att säkerställa att vi har kapacitet och system på plats som kan mäta och dokumentera de träd som planteras och den koldioxid som tas upp.

Bönderna som ingår i klimatkompensationen får inte bara stöd att plantera träden, de får också annan jordbruksrådgivning för att kunna förbättra sina odlingar och odla mer hållbart, något som ökar deras skördar. Genom klimatkompensationen får bönderna också betalt för de träd som de planterar.

Så på samma gång som träd planteras när Alverbäcks Blommor klimatkompenserar så bekämpas också fattigdom.

Det känns otroligt roligt att ett företag så seriöst som Alverbäcks Blommor ville klimatkompensera sig via Vi-skogen, tycker jag. Förutom att få in mer pengar till att bekämpa fattigdom och bidra till en hållbar miljö så vill ju Vi-skogen också sporra företag att verkligen ta sitt ansvar för världens klimat. Och det gör ju verkligen Alverbäcks Blommor nu. Det är för övrigt ett krav vi ställer på alla företag som vill klimatkompensera via Vi-skogen, att de ska ha en aktiv miljöpolicy och jobba aktivt med att minska sina utsläpp. Så nu hoppas vi bara på att fler vill klimatkompensera sin verksamhet via Vi-skogen!”

Hanna Wetterstrand, miljö- och klimatansvarig på Kooperation Utan Gränser och Vi-skogen

Läs mer om klimatkompensation på Svensk Sigills hemsida och på Vi-skogens hemsida där du även hittar mer information om Vi-skogens arbete!