Ikväll har jag varit med i panelen på ett seminarium om markinvesteringar – är de markstöld eller utveckling? Debatten gick bitvis het mellan Kjell Havnevik (forskare från Nordiska Afrikainstitutet), Bodil Ceballos (riksdagsledamot för Miljöpartiet), Mathias Goldmann (Gröna Bilister) och mig. Här kommer ett par funderingar från min horisont.
Jag skulle önska att vi kallade saker för deras rätta namn lite oftare. Om vi i västvärlden (bland annat) vill lösa vårt problem med livsmedel och energi genom att etablera markinvesteringar i Syd – då ska vi säga att det är precis det vi gör. Vi bör inte säga att det vi gör är att bidra till att förbättra det småskaliga afrikanska jordbruket. För de allra flesta av oss är det nämligen svårt att se hur exempelvis storskaliga tall- och eukalyptusplantager bidrar till att öka hållbarheten och produktiviteten i den småskaliga bönproduktionen (för att ta ett exempel).
Jag skulle önska att det blev tydligare, för att inte säga glasklart, att biståndets och Sveriges Politik för Global Utvecklings (PGU) grundprinciper om den fattiga människans perspektiv och intressen samt lokalt ägarskap, utan tvekan fick vara gällande och styrande i allt bistånd och andra relaterade politikområden. Då skulle vi förhoppningsvis komma bort från resonemang som utgår från ”good enough” – att vi gör investeringar som vi vet egentligen inte möter lokala prioriteringar och behov men som vi lägger stor möda på att motivera för oss själva och andra att det finns ett lokalt ägarskap och att det är fattigdomsbekämpning vi håller på med.
Skulle det inte vara bra om, om vi menar allvar med att faktiskt vilja bidra till ökad produktivitet och hållbarhet i Södra Afrikas jordbruk, gjorde en seriös ansträngning och investerade i just detta. Idag går ungefär 3 procent av svenskt bistånd till jordbruk – en sektor som sysselsätter en betydande del av de människor som biståndet ska verka för. Biståndet till jordbruket visar en nedåtgående trend såväl i Sverige som globalt. Samtidigt ökar biståndet till det som ibland sägs vara stöd till jordbruket men som i själva verket förefaller vara något helt annat (och med ett helt annat intresse).
Jag tycker också att det skulle vara bra om vi vore lite mer konsekventa i våra analyser. I de flesta biståndsdiskussioner, inte minst de om budgetstödet, råder något slags enighet om svagheter inom myndigheter och styrning i många av de länder som tar emot svenskt bistånd. Men när det kommer till frågan om mark blir det ofta annat ljud i skällan: Om regeringen i ett visst land säger att de vill ha mer storskaliga markinvesteringar ska vi tycka att det är helt oproblematiskt att göra denna typ av etableringar. Då är helt plötsligt insikterna om svaga institutioner och brister i demokratin på olika nivåer i samhället som bortblåsta. Men, för att bli konkret i detta, hur tänker vi oss egentligen att en transparent och juridisk riktig tilldelning av mark ska gå till i ett land som inte har en fungerande lantmäterimyndighet?
In- och utvecklingar 