Inte tillräckligt bra!

Ikväll har jag varit med i panelen på ett seminarium om markinvesteringar – är de markstöld eller utveckling? Debatten gick bitvis het mellan Kjell Havnevik (forskare från Nordiska Afrikainstitutet), Bodil Ceballos (riksdagsledamot för Miljöpartiet), Mathias Goldmann (Gröna Bilister) och mig. Här kommer ett par funderingar från min horisont.

Jag skulle önska att vi kallade saker för deras rätta namn lite oftare. Om vi i västvärlden (bland annat) vill lösa vårt problem med livsmedel och energi genom att etablera markinvesteringar i Syd – då ska vi säga att det är precis det vi gör. Vi bör inte säga att det vi gör är att bidra till att förbättra det småskaliga afrikanska jordbruket. För de allra flesta av oss är det nämligen svårt att se hur exempelvis storskaliga tall- och eukalyptusplantager bidrar till att öka hållbarheten och produktiviteten i den småskaliga bönproduktionen (för att ta ett exempel).

Jag skulle önska att det blev tydligare, för att inte säga glasklart, att biståndets och Sveriges Politik för Global Utvecklings (PGU) grundprinciper om den fattiga människans perspektiv och intressen samt lokalt ägarskap, utan tvekan fick vara gällande och styrande i allt bistånd och andra relaterade politikområden. Då skulle vi förhoppningsvis komma bort från resonemang som utgår från ”good enough” – att vi gör investeringar som vi vet egentligen inte möter lokala prioriteringar och behov men som vi lägger stor möda på att motivera för oss själva och andra att det finns ett lokalt ägarskap och att det är fattigdomsbekämpning vi håller på med.

Skulle det inte vara bra om, om vi menar allvar med att faktiskt vilja bidra till ökad produktivitet och hållbarhet i Södra Afrikas jordbruk, gjorde en seriös ansträngning och investerade i just detta. Idag går ungefär 3 procent av svenskt bistånd till jordbruk – en sektor som sysselsätter en betydande del av de människor som biståndet ska verka för. Biståndet till jordbruket visar en nedåtgående trend såväl i Sverige som globalt. Samtidigt ökar biståndet till det som ibland sägs vara stöd till jordbruket men som i själva verket förefaller vara något helt annat (och med ett helt annat intresse).

Jag tycker också att det skulle vara bra om vi vore lite mer konsekventa i våra analyser. I de flesta biståndsdiskussioner, inte minst de om budgetstödet, råder något slags enighet om svagheter inom myndigheter och styrning i många av de länder som tar emot svenskt bistånd. Men när det kommer till frågan om mark blir det ofta annat ljud i skällan: Om regeringen i ett visst land säger att de vill ha mer storskaliga markinvesteringar ska vi tycka att det är helt oproblematiskt att göra denna typ av etableringar. Då är helt plötsligt insikterna om svaga institutioner och brister i demokratin på olika nivåer i samhället som bortblåsta. Men, för att bli konkret i detta, hur tänker vi oss egentligen att en transparent och juridisk riktig tilldelning av mark ska gå till i ett land som inte har en fungerande lantmäterimyndighet?

Annonser

Det tror jag inte…

Vid ett antal tillfällen under de senaste dagarna har jag hört personer säga saker i stil med att vi inte behöver oroa oss för att företag skulle bedriva socialt eller miljömässigt ohållbar verksamhet, för att de skulle missbruka sin makt eller brista i sin respekt för mänskliga rättigheter i de länder där de verkar. Anledningen till att vi inte behöver oroa oss för detta är att företagen, vare sig de säljer en produkt eller en tjänst, är så hårt kontrollerade av sina kunder som ”röstar med plånboken” och endast accepterar hållbara och rättvisa produkter och tjänster. Detta sägs inte minst på seminarier om företagens sociala ansvar (CSR).

Jag skulle emellertid vilja förbehålla mig rätten att fortsätta vara oroad. Häromdagen såg jag filmen Big boys gone bananas om när Doles enorma PR-apparat slog till mot ett litet svenskt dokumentärfilmsbolag som gjort en film om bananarbetarnas villkor i Nicaragua. Denna process fick mycket uppmärksamhet i Sverige för ett par år sedan. Kanske har Dole förbättrat villkoren för arbetarna men hur många av oss försäkrar sig om det innan vi köper en Dolebanan?

Många seminarier under Almedalsveckan handlar just om företag som inte respekterar mänskliga rättigheter eller bedriver ohållbar produktion. Men trots detta verkar deras business gå alldeles strålande.

Nätverket FIAN lanserar kampanj mot AP-fonderna som investerar i ett stort antal företag som kränker mänskliga rättigheter och bidrar till klimatförändringar och miljöförstörelse. Bland annat investerar fonderna i det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp som äger Marlingruvan i Guatemala. Fonderna förvaltar 1000 miljarder. (Källa: FIANs hemsida) Se det finfina vykortet till vänster som ingår i FIANs kampanj.

AP-fonderna fick för ett par veckor sedan  svidande kritik (i DN) inte bara för låg (alternativt negativ) avkastning utan även för dyra konferensresor för 100 000-tals kronor, alkohol på skattebetalarnas bekostnad och interna fester i strid mot skattereglerna. Nu undrar jag då i mitt stilla sinne om jag är den enda som knappt förstår det som står i det orange kuvertet och som inte tycker att det är alldeles enkelt att hitta rätt i den taggiga snårskog som pensionssparandet utgör? Och som blir lite lätt uppgiven när man nås av information att inte ens de etiska fonderna som man valt, är särskilt etiska? Och som allt till trots har kvar mina pengar i fonder som jag vet investerar i oetisk verksamhet?

Listan över produkter och tjänster som vi köper trots allt kan göras lång: tomater (från Västsahara/Marocko), vin (från Sydafrika), pensionsfonder (från jag vet inte var), sodastream (från Palestina/Israel) och så vidare. Och med utgångspunkt i mig själv (och i antagandet att jag inte är en mer än genomsnittligt oetisk konsument) ifrågasätter jag dem som menar att företagen inte ”kan” agera oetiskt eller mot mänskliga rättigheter. Det kan de så som jag ser det utan några större problem.

Enligt Rättvisemärkt finns i huvudsak nio produkter som rättvisemärkta alternativ i Sverige: bananer, choklad, kaffe, kakao, rosor, socker, honung, te och vin (av hur många tusentals produkter i en vanlig Coop- eller Ica-butik?). Fairtrade-märkta bananer och kaffe är de produktgrupper där Rättvisemärkt har högst marknadsandelar; 6,9 respektive 4,8 procent. Det verkar således gå alldeles utmärkt att sälja även ”orättvisa” produkter även i de fall där rättvisa alternativ finns…

Så vad vill jag säga med detta inte så upplyftande resonemang? Att jag tror att det är fel att säga att det inte skulle finnas några alternativ för företagen annat än att respektera rättigheter, att företagen skulle förbättra sig ”av sig själva”  och utan påtryckningar. Respekt för mänskliga rättigheter och människors rätt till utveckling kan inte förväntas säkerställas av att de som har råd och möjlighet att ”rösta med plånboken”. Här gäller det snarare att vi tillsammans med organisationer och fackföreningar i de länder där produktionen och investeringarna sker ligger i som bara den…

Tre gånger bistånd – med vakthund…

Börjar nästan känna en viss mättnad inför seminarier om bistånd, idag har jag varit på ytterligare tre. Först ut var ett om resultatredovisning. Birgitta Ohlsson (fp) gjorde en presentation som inte lämnade några tvivel om huruvida biståndet har gett resultat eller inte (det har det enligt henne).

Arne Bigsten från Göteborgs Universitet presenterade resultat från forskning kring bistånd som bland annat visade på fördelarna med budgetstöd istället för projektstöd  i form av avsevärt lägre transaktionskostnader och mer effektivt bidrag till uppbyggnad av institutioner. Bigsten underströk även just institutionernas, så som skatteverk, domstolsväsende och riksrevision, avgörande betydelse för fattigdomsbekämpningen. (Skulle vara toppen om Stefan Fölster och Fredrik Segerfeldt varit där men det var de tyvärr inte, men de hade å andra sidan säkert hittat ett sätt att diskvalificera Bigstens forskning…)

På det andra seminariet om framtidens bistånd, där Kooperation Utan Gränsers VD Anneli Rogeman deltog, diskuterades nya och gamla aktörer inom biståndet och huruvida biståndet spelat ut sin roll till förmån för näringslivssatsningar. Anneli underströk vikten av att näringslivet (som i debatten var representerad av SPP och Telia) måste erkänna den viktiga påverkan de har på samhället när de exempelvis verkar i diktaturer eller i länder med begränsade demokratiska rättigheter.

Det tredje seminariet ställde frågan om Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har blivit Moderaternas nickerdockor i biståndspolitiken. Representanter för de tre allianspartierna förde fram viss kritik mot att moderaterna inte alltid involverat dem men i övrig inte så mycket innehållsmässig kritik. Desiree Petrus (kd) menade att hennes parti ser sig som vakthundar i regeringen – om någon angriper biståndet morrar de. Det uppskattas!

Att prata om olika saker och plocka godtyckliga russin

Har varit på ganska många seminarier de senaste dagarna och slås bland annat av att människor i panelerna verkar prata om helt olika saker (fast de står precis bredvid varandra). Ett exempel på detta var ett seminarium igår där Birgitta Ohlsson (fp) pratade om bomber, krig, granater, hot och dåd, bredvid henne stod Peter Lööv Roos (ordförande i Kristna Freds) och pratade om barnfattigdom, orättvisor och utanförskap. Vad de båda två egentligen pratade om var politisk extremism.

En annan sak som jag funderat över (som ju naturligtvis förekommer hela tiden i det offentliga samtalet men som blir väldigt tydlig här) är hur människor hej vilt väljer russinen i de ideologiska och teoretiska kakorna och även själva verkar kunna bestämma vilken forskning som är forskning och vilken forskning som inte är det. Ett exempel på det senare (vilken forskning som är forskning) är Stefan Fölsters (chefsekonom Svenskt Näringsliv) val respektive diskvalificering av källor när han menar att biståndet inte baserar sig på vetenskapliga fakta men det gör han (för att i nästa andetag helt summariskt slå fast att om det är så att vissa Millenniemål uppnås, så är det för att förutsättningarna för näringslivet har förbättrats i vissa länder).

Ett exempel på ett godtyckligt plockande av russin från den ideologiska kakan är när Birgitta Ohlsson (fp) i morgonens biståndsdebatt väljer att rama in sin presentation (som alltså står för hela alliansen) med två citat från Nelson Mandela och däremellan understryker att hon som liberal är övertygad om att det som kan avskaffa världsfattigdomen är frihandel. Jag menar inte att man behöver vara ideologiskt dogmatisk men att hoppa från Mandela till att frihandel kommer att lösa världsfattigdomen är lite väl magstarkt (och ja – kalla mig gärna gammalmodig för detta).

Export till priset av mänskliga rättigheter

Igår organiserade Amnesty och Diakonia ett seminarium här i Almedalen med rubriken Export – fortfarande till priset av mänskliga rättigheter. Bland annat presenterades rapporten Export till priset av mänskliga rättigheter? som Amnesty och Diakonia har tagit fram. Klicka här för att ladda ner rapporten, och här för att läsa om rapporten. Nedan Magnus Walan från Diakonia in action när han diskuterar detta med utrikesminister Carl Bildt. Under bilden ett utdrag från inbjudan till seminariet.

Svensk export är av oerhörd vikt för Sveriges välstånd och kan dessutom vara en positiv kraft runt om i världen. Men ska den svenska staten stödja svenska företags verksamhet i andra länder måste det finnas ett system som säkerställer att inga mänskliga rättigheter kränks i verksamheten. Amnesty släppte år 2011 tillsammans med Diakonia rapporten ”Export till priset av mänskliga rättigheter?” med fokus på de svenska exportorganen Exportkreditnämnden, Svensk Exportkredit och Exportrådet. Den visade bland annat på stora brister avseende öppenhet och transparens framförallt från Svensk Exportkredit och Exportrådet.

Rapporten visade även att varken PGU (Politik för Global Utveckling) som Sveriges riksdag antog år 2003, eller de skyldigheter som Sverige har avseende mänskliga rättigheter via andra åtagande nämns i de bestämmelser som styr de olika organen. Nu har det gått 1,5 år. Vad har hänt?

Första dagen i dalen

Gårdagen tillbringades i huvudsak på olika biståndseminarier där jag bland annat lärde mig att jag är en del av ”det biståndsindustriella komplexet” (ett begrepp som användes flitigt i flera debatter). Har dock inte riktigt fått kläm på vad detta innebär men det kanske klarnar under veckan. Jag anar att det mellan raderna antyder en navelskådande, självbekräftande välmående grupp människor som försvarar biståndet för att det är därifrån lönen kommer.

På seminariet i kyrkan som jag nämnde nedan berördes den känsliga frågan om huruvida Sveriges biståndspolitik kommer från hela alliansen eller endast från moderaterna. Christian Holm (m) underströk att det självklart är alliansens politik och att Gunilla är alliansens minister. Desirée Petrus (kd) valde lite andra ord och lyfte fram ett par viktiga skillnader i hur partierna ser på bistånd och det för KD är viktigt att fortsätta värna om biståndet som idé.  Holm menade att biståndet i sig inte har något egenvärde.

Sidas kommunikationschef Joakim Beijmo efterlyste en mer seriös debatt om biståndet och lyfte på ett bra sätt fram problematiken kring budgetstödet: Å ena sidan kan vi ifrågasätta att Sverige ska ha stödja regimer med bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet – å andra sidan finns flera exempel där just ett sådant stöd som bidragit till fattigdomsminskning och andra konkreta sociala och ekonomiska förbättringar. Utöver detta ger budgetstödet en möjlighet till förhandling och påtryckningsmöjligheter. Här är det viktigt att komma ihåg att budgetstödet inte på något sätt ges utan krav – tvärtom.

Moderatorn Ulrika Knutson utmanade debattdeltagarna att ge ett konkret positivt biståndsexempel (m och kd) och ett konkret negativt exempel (Sida och Svenska Kyrkan). Joakim från Sida lyfte fram ett bokstavligt talat skitdåligt exempel på satsning på ekologisk sanitet i Kina som luktade illa och inte fungerade och Christian lyfte fram Sveriges satsning  om frihet på nätet (inte helt oväntat ett väldigt populärt biståndsexempel från den sidan i debatten).

På kvällen var det Global Bar som skulle svara på om biståndet är lika uselt som sitt rykte. För det första en ganska trist rubrik som delvis satte tonen för debatten som var en ganska bra uppvisning i pajkastning. Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) hävdade att om Millenniemålen uppfylls så är det för att företagsklimatet har förbättrats i fattiga länder (underligt nog behöver inte detta beläggas samtidigt som samme man slänger i princip hela biståndet på soptippen för att det enligt honom inte baserar sig på evidensbaserade utvärderingar).

Ardalan Shekarabi (s) kallade moderaterna för statssocialister, bland annat för att de dragit in informationsbidraget som möjliggör för organisationer att informera och mobilisera den svenska allmänheten kring internationella frågor. Ardalan ironiserade friskt om att det inte bara är biståndet som fungerar – hans Almedalenprogram är fyllt av seminarium med liknande titlar – Varför fungerar inte den svenska skolan? Varför fungerar inte polisen? Varför fungerar inte offentlig upphandling?

Betvivlar att det är debatter som den ovan som kommer att lösa problemen med biståndet, skolan, den offentliga upphandlingen och polisen…