Har varit på ganska många seminarier de senaste dagarna och slås bland annat av att människor i panelerna verkar prata om helt olika saker (fast de står precis bredvid varandra). Ett exempel på detta var ett seminarium igår där Birgitta Ohlsson (fp) pratade om bomber, krig, granater, hot och dåd, bredvid henne stod Peter Lööv Roos (ordförande i Kristna Freds) och pratade om barnfattigdom, orättvisor och utanförskap. Vad de båda två egentligen pratade om var politisk extremism.

En annan sak som jag funderat över (som ju naturligtvis förekommer hela tiden i det offentliga samtalet men som blir väldigt tydlig här) är hur människor hej vilt väljer russinen i de ideologiska och teoretiska kakorna och även själva verkar kunna bestämma vilken forskning som är forskning och vilken forskning som inte är det. Ett exempel på det senare (vilken forskning som är forskning) är Stefan Fölsters (chefsekonom Svenskt Näringsliv) val respektive diskvalificering av källor när han menar att biståndet inte baserar sig på vetenskapliga fakta men det gör han (för att i nästa andetag helt summariskt slå fast att om det är så att vissa Millenniemål uppnås, så är det för att förutsättningarna för näringslivet har förbättrats i vissa länder).

Ett exempel på ett godtyckligt plockande av russin från den ideologiska kakan är när Birgitta Ohlsson (fp) i morgonens biståndsdebatt väljer att rama in sin presentation (som alltså står för hela alliansen) med två citat från Nelson Mandela och däremellan understryker att hon som liberal är övertygad om att det som kan avskaffa världsfattigdomen är frihandel. Jag menar inte att man behöver vara ideologiskt dogmatisk men att hoppa från Mandela till att frihandel kommer att lösa världsfattigdomen är lite väl magstarkt (och ja – kalla mig gärna gammalmodig för detta).