Gårdagen tillbringades i huvudsak på olika biståndseminarier där jag bland annat lärde mig att jag är en del av ”det biståndsindustriella komplexet” (ett begrepp som användes flitigt i flera debatter). Har dock inte riktigt fått kläm på vad detta innebär men det kanske klarnar under veckan. Jag anar att det mellan raderna antyder en navelskådande, självbekräftande välmående grupp människor som försvarar biståndet för att det är därifrån lönen kommer.

På seminariet i kyrkan som jag nämnde nedan berördes den känsliga frågan om huruvida Sveriges biståndspolitik kommer från hela alliansen eller endast från moderaterna. Christian Holm (m) underströk att det självklart är alliansens politik och att Gunilla är alliansens minister. Desirée Petrus (kd) valde lite andra ord och lyfte fram ett par viktiga skillnader i hur partierna ser på bistånd och det för KD är viktigt att fortsätta värna om biståndet som idé.  Holm menade att biståndet i sig inte har något egenvärde.

Sidas kommunikationschef Joakim Beijmo efterlyste en mer seriös debatt om biståndet och lyfte på ett bra sätt fram problematiken kring budgetstödet: Å ena sidan kan vi ifrågasätta att Sverige ska ha stödja regimer med bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet – å andra sidan finns flera exempel där just ett sådant stöd som bidragit till fattigdomsminskning och andra konkreta sociala och ekonomiska förbättringar. Utöver detta ger budgetstödet en möjlighet till förhandling och påtryckningsmöjligheter. Här är det viktigt att komma ihåg att budgetstödet inte på något sätt ges utan krav – tvärtom.

Moderatorn Ulrika Knutson utmanade debattdeltagarna att ge ett konkret positivt biståndsexempel (m och kd) och ett konkret negativt exempel (Sida och Svenska Kyrkan). Joakim från Sida lyfte fram ett bokstavligt talat skitdåligt exempel på satsning på ekologisk sanitet i Kina som luktade illa och inte fungerade och Christian lyfte fram Sveriges satsning  om frihet på nätet (inte helt oväntat ett väldigt populärt biståndsexempel från den sidan i debatten).

På kvällen var det Global Bar som skulle svara på om biståndet är lika uselt som sitt rykte. För det första en ganska trist rubrik som delvis satte tonen för debatten som var en ganska bra uppvisning i pajkastning. Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) hävdade att om Millenniemålen uppfylls så är det för att företagsklimatet har förbättrats i fattiga länder (underligt nog behöver inte detta beläggas samtidigt som samme man slänger i princip hela biståndet på soptippen för att det enligt honom inte baserar sig på evidensbaserade utvärderingar).

Ardalan Shekarabi (s) kallade moderaterna för statssocialister, bland annat för att de dragit in informationsbidraget som möjliggör för organisationer att informera och mobilisera den svenska allmänheten kring internationella frågor. Ardalan ironiserade friskt om att det inte bara är biståndet som fungerar – hans Almedalenprogram är fyllt av seminarium med liknande titlar – Varför fungerar inte den svenska skolan? Varför fungerar inte polisen? Varför fungerar inte offentlig upphandling?

Betvivlar att det är debatter som den ovan som kommer att lösa problemen med biståndet, skolan, den offentliga upphandlingen och polisen…