Igår var jag på bondeunionen UCAs årsmöte. Innan mötet börjar står männen i grupper ute på gårdsplanen vid unionens kontor och kvinnorna sitter längs husväggen. När medlemmarna går in för att sätta sig säger flera av kvinnorna ”género, género” som en kommentar till att alla män ”hamnar” längst fram. Det leder till att salen blir mer blandad och att fler kvinnor kommer längst fram. Salen blir full, stolarna tar slut och vissa får sitta i gamla bildäck som täcks med banderoller.

Innan mötet inleds frågar mötesordföranden ”Har vi någon imam eller en präst här; en muslim eller katolik som kan leda bönen?”. En man räcker upp handen och säger att han kan leda. Han reciterar ett kort stycke på arabiska och deltagarna fyller i vissa delar. De sveper händerna över ansiktet. Alla deltagare. Men inte för att de alla är muslimer. Sedan är bönen gjord. För alla deltagare.

När organisationens ordförande sedan tar ordet hälsar han ”Assalamu alaikum” och får ett ”Wa Aleikum As-salam” till svar, varefter han säger ”Haleluja” och får ett ”Amen” till svar. Båda hälsningarna riktas till alla och får svar från alla.

Så kan det också vara med religionernas samexistens.