Jag har tillbringat den senaste veckan i Mocambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan och Västerås Stift. Anledningen till vår resa är den pågående diskussionen om stiftets skogsinvesteringar i Niassa. Vi började i Maputo där vi bland annat träffade forskare och aktivister för att diskutera Moçambiques utveckling och hur det kan komma sig att den höga tillväxten inte leder till minskad fattigdom och vilka förutsättningar som finns för att storskaliga investeringar, inom bland annat skog, kan leda till en positiv utveckling. Tanken med mötena var även att sätta Västerås investeringar i landet i ett större sammanhang.

Efter dagarna i Maputo tillbringade vi fem dagar i Niassa där större delen av stiftets skogsinvesteringar finns. Vi har träffat lokala bondeorganisationer, myndigheter, stiftets vänstift i anglikanska kyrkan och naturligtvis representanter från företaget Chikweti. Vi har även besökt en plantskola, några av planteringarna och träffat invånare i några av de byar där planteringarna finns.

Under resans gång har det kommit många frågor från deltagarna i delegationen. Om hur småbönderna odlar marken, varför de bränner den innan de börjar odla, hur företagens konsultationer med byarna om markrättigheter går till, hur en skog klassificeras i Moçambique, hur kvinnors påverkan i byns utveckling fungerar. Jag tror inte att jag på en enda av dessa frågor har kunnat ge ett entydigt svar, snarare blir det som ett nät av olika anledningar, perspektiv och berättelser.

Detta beror till stor del på att vi, i betydelsen företagen, bönderna och alla däremellan, inte har en gemensam uppfattning om några av de allra mest centrala begreppen. Vid ett av mötena påminde biskopen i Niassa oss om att de flesta bönder i Niassa ser mark som något av gud givet. Något som är en del av dem och av deras kultur. Sett från det perspektivet blir det problematiskt, för att inte säga omöjligt, att ens tänka sig ett kontrakt med ett företag där det ges rätten att bruka marken för 49 år framöver. Det leder oss till ett annat begrepp, tid, där det inte heller finns någon samsyn. Och det här med tiden är komplicerat på flera sätt. Är det rimligt att vi förväntar oss att byarna, med en befolkning som odlar unegfär ett hektar per familj och i princip står utanför den monetära ekonomin, ska kunna planera för vilka naturresurser inklusive mark som de kommer att behöva för sin överlevnad om femtio år? När kontraktet är skrivet kommer ju marken svårligen tillbaka. Samtidigt, från företagets perspektiv, är kontraktet för att bruka marken själv utgångspunkten för en långsiktig investering.

De flesta vi har pratat med är överens om behovet av att förändra de småskaliga jordbruket, inte minst eftersom det inte ger familjerna tillräckligt med mat och inkomst och inte heller är hållbart med tanke på svedjebruket och den rotation som det kräver. Skogsplanteringarna ökar trycket på mark vilket ytterligare understryket vikten av att effektivisera. Men när vi kommer till diskussioner om varför bönderna gör som de gör blir det lätt att vi halkar in på förenklade förklaringsmodeller vilka sedan påverkar hur vi tänker kring varför bönderna inte förändrar sina brukningsmetoder. Att säga att detta är mer komplext än vad det kanske först verkar vara vid en första och andra anblick, är inte detsamma som att argumentera för förändringen inte är nödvändig. Snarare handlar det om en ödmjukhet inför en annan verklighet för bönderna men även inför den utmaning som hela jordbrukssektorn utgör i ett land där ungefär 85 procent är bönder men där endast ungefär 3-4 procent av statsbudgeten går till jordbruk.

Den gemensamma bilden som de olika mötena och samtalen målar upp av marksituationen i Niassa är att det skett stora förbättringar under de senaste två åren. Regeringen har tagit ett ökat ansvar, relationen mellan byarna och företagen har förbättrats avsevärt och det finns en begynnande dialog mellan företagen och bonde- och miljöorganisationer. När vår delegation träffar aktörerna var och en för sig verkar det som att situationen är bra och harmonisk. Men det blir mer komplicerat på mötet i byn där företaget är närvarande; där går berättelser isär och splittringarna inom byn blir kännbara. Skillnaderna i berättelserna blir än mer synliga under vårt avslutande seminarium där representanter från skogsföretag, civila samhället, universitet och offentlig sektor träffades. En fråga som lyftes på seminariet handlade om att det är en sak att företagsledarna på plats i Lichinga i vissa, men långt från alla, fall har bett om ursäkt men att ursäkter från investerarna som äger företagen lyser med sin totala frånvaro.

Samtidigt som det är mycket glädjande att se att situationen har förbättrats avsevärt i Niassa är det viktigt att vi bär med oss att många utmaningar fortfarande återstår.

Delegationen kommer att skriva en gemensam rapport. För den som är intresserad av att ta del av denna och de efterföljande diskussionerna är det bara att höra av sig.